Epilog

Tiden förflöt i Midgård som tiden alltid gör. Eldarin och Melyanna levde länge i Rohan och Eldarin härskade fram tills han drog sitt sista andetag, vid en ålderav122 år. Konungens evigt unga, stumma hustru bar honom aldrig något barn. Så en ny härskare valdes efter Eldarins bortgång, Helldur, son av Helmar.

Den fagra drottningen med de grå ögonen och det svarta håret försvann i tomma intet efter konungens jordfästning, ingen vet säkert vart eller hur. En del påstår att de sett henne stå vid konungens monument med en grå kappa över axlarna, luta sig över konungens grav och kyssa skulpturens kalla läppar för att sedan lösas upp i tomma intet, som en vålnad. Andra påstår att hon helt enkelt bara lämnat landet. Vad bara du och jag vet är att Melyanna lämnade Rohan efter att Eldarin avlidit och vandrade till dimmigabergen och de underjordiska salar där hon härskade. Hon fick snart sällskap av en fager yngling med mörkt hår och grå ögon…

Amazorerna återvände till Vattnadal efter att Avalon lämnat Midgård, men de fann ingen frid i den vackra bostaden och snart drog de vidare. Imra var deras ledare och hon förde dem till Ruhns insjö, ty Safair kallade henne till sig. Safair uppenbarade sig för amazorerna och lyssnade till deras önskan om en plats där de kunde leva i frid och ära hennes faders minne. Hon lät en vacker ö resa sig ur Rhuns insjö och gav denna plats till amazorerna. Ön var frodig, grön och vackert kuperad. På öns högsta punkt låg ett vackert tempel, smyckat av skickliga händer för länge, länge sedan. Safair lovade att skydda och gömma amazorerna från omvärden och lät en vit dimma dölja ön. Bara de som hade tillträde till ön skulle kunna passera genom dimmorna. För andra som försökte nå ön skulle den helt enkelt inte existera…

Imra födde sitt barn och döpte det till Aranell, det var en mycket söt flicka med Imras hår och Arandils blå ögon. Amazorerna levde under många generationer på ön de kallade Avalon och lämnade dimmornas skydd enbart för att finna lämpliga män som kunde ge dem barn. Sedan återvände de och fostrade barnen på ön, men bara kvinnorna fick möjlighet att stanna och lära sig om öns alla mysterier. Ty deras dyrkan övergick mer och mer till pris av en helig kvinna, en gudinna, en moder till allt liv. Hon uppenbarade sig blott en gång för Avalons innevånare, med svart, midjelångt hår, grå ögon och svällande mage…

Rycket spred sig bland midgårds innevånare om kvinnorna som bodde på den gömda ön och bara tog de män till sig som de önskade. De ansågs annorlunda, visa och farliga. Ty de hade i sin dyrkan av den heliga modern blivit tilldelade kraften att styra över elementen, välsignade av de andar som skyddade dem. De kallades Avalons prästinnor, fe folket, ty människorna var inte säkra på om de var människor eller väsen. Folket vågade inte heller gå allt för nära sjön där ön påstods finnas, ty där bodde en gammal eremit som skrämde alla som kom nära på flykt. Han hade funnits där sedan tidens begynnelse sades det och runt hans hals bar han ett vackert smycke med en klar sten. Eremiten som bodde vid sjön försvann dock in i de mystiska dimmorna, nästan tvåhundra år efter att han först skådats.

Många år förflöt och vid samma tid som kristendomen började vinna mark i det gamla Midgård så uppenbarade sig en man ur Dimmigabergens underjordiska salar. Han var mycket fager och vis, hans ögon var grå och hans hår svart som natten. Han reste vida kring i världen och kom tillslut till Rhuns insjö. När denne man passerade genom dimmorna runt Avalon, var han redan äldre och hade mer kunskap än någon annan varelse i Midgård. Prästinnorna förundrades, ty ingen av dem hade givit honom makten att skingra dimmorna och stiga in i deras rike och han anlände utan varken båt eller flytdon. Hans ringprydda händer besatt otroliga krafter, så väl till helande som till trolldom. Hans namn var Merlin, men vad han gjorde med sitt liv är en helt annan saga…

Avalon anses av många av dagens litteraturforskare ha legat i England, på Glastonbury Island, där det idag ligger ett kloster. Öns mystiska förflutna kan kanske diskuteras, men när natten faller och ön omsveps i en tunn vit dimma så kan man inte låta bli att fundera på vilka klenoder som göms i klostrets många kammare, avvaktande och väntande…