Narcissa Malfoy/Black, Bellatrix Lestrange/Black, Andromeda Tonks/Black, Hogwarts (and content), Durmstrangare copyrighted by J.K. Rowling
Mr. Tonerre, Mrs. Tonerre, Bufo TonerreandJoanne MacTernianare copyrighted to me.

KAPITEL 1

"Så, Mr. Tonerre, hur är din son?"

De brinnande ljusen spred ett flackande sken över det långa middagsbordet. Det var fullt den kvällen. En stor och robust karl med stor svart mustasch satt bredvid en lika kraftig kvinna med svart hår, stramat bakåt i en knut. Narcissa granskade deras son, som satt mitt emot henne. Det var ännu ett av föräldrarnas fruktlösa försök att hitta en man till henne. Hon ville inte ha någon, och om hon ville ha någon, skulle hon välja den själv. Det var i alla fall hennes uppfattning.

"Han gick ur Durmstrang med flera stycken U." Mr. Tonerres röst dånade mörkt, nästan som ett åskmoln, över bordet och väckte Narcissa ur hennes tankar.

"Det värkar lovande." Narcissas mor log, utan ögonen. "Eller hur Narcissa?"

"Javisst."

Narcissa log mot pojken mitt emot. Han var inte mycket att se på. Det korta svarta håret var klippt i den löjligaste frisyr Narcissa någonsin sett (det såg ut som om någon hade satt en skål på hans huvud och klippt bort allt som stack ut) och de små grisiga ögonen såg ut som två russin i det annars uppsvällda ansiktet. Munnen var skev och han hade inte brytt sig om att fixa de sneda tänderna som syntes när han dumt log tillbaka. Och den här hade hennes föräldrar tänkt att hon skulle gifta sig med?

Narcissa skakade smått på huvudet för sig själv. Hennes föräldrar hade en konstig smak för män. Bara de hade pengar så funkade vilken renblodig själv som helst. Utseendet eller vad Narcissa själv tyckte spelade ingen roll.

"Fella." ropade hennes far och efter någon sekund hördes ett plopp och en föråldrad husalf stod böjd bakom faderns stol. "Hämta desserten."

Husalfen Fella böjde på huvudet och försvann med ett plopp. Alla satt tysta i några minuter innan ännu ett plopp hördes och Fella kom bärandes på ett stort silverfat. Någon sorts pudding vibrerade farligt för varje steg husalfen tog. Efter att ha ställt ner brickan mitt på det mörka järneksbordet, bugade Fella och sprang sedan snabbt ut ur rummet.

"Varsågoda." sa Narcissas mor och höll med ett leende fram tårtspaden så att Mr. Och Mrs. Tonerre skulle ta först.

Narcissa blickade mot den unga Tonerre precis i rätt ögonblick för att se honom peta i näsan. Hon gav upp all artighet och lämnade bordet utan ett ord.

XXXXX

"Hur var han?"

Narcissa kom in i rummet med de tre stora himmelssängarna. Hon och hennes systrars sovrum. Andromeda, hennes storasyster satt i sin säng med en bok i knät. Det var hon som hade yttrat sig och nu satt hon och log förväntansfullt mot Narcissa. Narcissa fnös till svar.

"Såg du honom överhuvudtaget?"

"Men ge er. Ni borde vara tacksamma med tanke på allt mamma och pappa lägger ner på oss."

Narcissa snurrade runt mot sängen åt vänster. Bellatrix, hennes största storasyster låg på mage och skrev på ett pergament. Det svarta tunna håret var helt olikt Narcissas tjocka blonda, och hennes ögon var nästan svarta. Narcissa höjde ögonbrynet mot Bellatrix.

"Ta honom du då, Bella!"

Bella ryckte på axlarna och himlade med ögonen innan hon vände ryggen åt dem. Narcissa satte sig ner på kanten av Andromedas säng. Andromeda var nog mer lik Narcissa än Bella. Hon hade ett rundare, mer hjärtformat ansikte än de andra två, och kort ljusbrunt hår. De välformade läpparna pryddes ofta av ett vackert leende och de ljusbruna ögonen tindrade alltid av lycka.

"Berätta nu." sa hon med smått upphetsad röst. "Hur var det?"

"Det var hemskt, Andromeda. Jag tror att till och med mor förstod att man inte kunde gifta sig med en sådan typ. Antagligen valde far Tonerres för att deras pengar. Du vet hur far är."

Andromeda nickade till svars, men sa inget. Hon ville höra fortsättningen.

"Och deras son, Bufo, han var verkligen en padda. Han slängde i sig maten, rapade efteråt utan att be om ursäkt och… låt oss säga att han inte verkade vara mätt."

Andromedas ansiktsuttryck var hur klart som helst; hon var äcklad.

"Nu får det vara nog!"

Både Narcissa och Andromeda hoppade till när Bellatrix flög skrikandes upp ur sängen.

"Era bortskämda skitungar! Ni är hopplösa, bortskämda och egoistiska!"

Narcissa och Andromeda såg häpet på sin storasyster. Det här var inte riktigt likt henne. Hon brukade ofta vara argsint och hånande, men att skrika såhär? Nej, det var absolut inte likt henne.

"Mor och far lägger ner hur mycket jobb som helst på er två, och ni sviker dem varje gång! Har ni tänkt på hur många som skulle vilja vara i ert ställe? Har ni tänkt på att andra också vill ha uppmärksamhet. Bara för att jag inte är lika fin som…"

Bellatrix kinder antog en röd färg och hon rusade ut ur rummet. Narcissa och Andromeda såg på varandra. Nu förstod det vad det var med deras syster. Hon var avundsjuk.

XXXXX

De kommande dagarna hängde spänningen farligt tung i luften och kvävde varje samtal mellan systrarna innan första ordet äns hade sagts. Bellatrix var som bortblåst och syntes ändats till vid middagarna och då slängde hon i sig maten för att försvinna bort igen. Varken Narcissa eller Andromeda gjorde några försök att prata med varandra, än mindre med Bellatrix och de sista dagarna innan skolan började segade sig fram i slow motion. Men när dagen för avresan äntligen kom sköljde en våg av lättnad över Narcissa och för första gången på länge förde hon och Andromeda ett riktigt samtal, utan korta avslutande svar och besvärliga tystnader. Men Bellatrix höll sig fortfarande undan och resan till Hogwarts kändes längre än förut när hon valde bort att hennes systrar för hennes klasskamrater.

Narcissa var riktigt orolig över sin syster och kände sig illa till mods varje gång Bellatrix dök upp i hennes huvud. De hade inte yttrat ett ord till varandra sen den där kvällen och så fort hon mötte Bellatrix' blick tycktes hon vända sig om och försvinna. Tyvärr vågade Narcissa inte ta mod till sig och verkligen prata med Bellatrix, och det gjorde henne omedvetet ledsen.

De första veckorna på Hogwarts flög snabbt förbi och Narcissa blev snabbt indragen i stressen över de meterlånga uppsatser och de berg med läxor de fick. De skulle trots allt ha GET-prov i år och alla lärare tycktes lägga extra mycket arbete på eleverna, fast det var mer än ett halvår kvar. Redan andra veckan bröt Joanne MacTernian ihop på trolldryckskonstlektionen och fick gå till sjukhusflygeln för att få lugnande elixir. Narcissa kände även hon av stressen som tycktes förfölja alla femteårselever som en tung skugga men höll huvudet kallt och försökte göra läxorna samma kväll de fick dem. Som om de skulle hjälpa.

Hon hade ännu inte pratat med Bellatrix och hade inte tid till det heller. Hon såg henne bara då och då i korridorerna, men då var alltid någon av den påväg mot en lektion. Men hon lyckades fånga upp Andromeda i korridoren.

"Har du pratat med Bella?" frågade Narcissa.

"Nej, jag har knappt sett till henne" löd Andromedas svar.

"Vi måste prata med henne! Jag börjar bli orolig" sa Narcissa.

Andromeda nickade fundersamt till svars, innan hon sa 'hej då' och skyndade vidare mot sin Talmagi lektion. Narcissa suckade. Det där hade inte hjälpt henne någonting. Hon svingade upp väskan över axeln och vände sig om. Men sekunden senare låg hon på marken igen.

"Oj, ursäkta mig" hördes en pojkes röst.

Narcissa hällde ur sig flera svordomar och drog håret ur ögonen innan hon blickade mot pojken. Hon tystnade genast vid synen av den vackra unge mannen med ljusblont hår i en bakåtslickad frisyr. Han höll ut handen åt henne, men hon bara satt där och stirrade på honom. Han skakade lite på handen, som att han ville visa att hon skulle ta tag. Men hon skakade stelt på huvudet mot honom.

"Jag klarar mig" fick hon hest fram.

"Ok" log pojken. "Ha en bra dag"

Han gick och lämnade Narcissa sittandes, stirrandes efter honom.