Narcissa Malfoy/Black, Bellatrix Lestrange/Black, Andromeda Tonks/Black, Rubeus Hagrid and Hogwarts are copyrighted to J.K. Rowling.

KAPITEL 2

Narcissa vaknade med ett ryck. Hennes anding var tung och hjärtat dunkade hårt i bröstet, men när hon såg sig omkring blev hon lugnare och lugnare. Hon satt i sin himmelssäng i sovsalen. Hon var inte i den där drömmen. Drömmen hon aldrig ville drömma igen. Hon hade suttit fast på en pall med sorteringshatten på huvudet som sång någon konstig vals medans Bufo Tonerre dansade med killen från igår. Han med blond hår. Efter ett tag hade sorteringshatten slutat sjunga och Bufo släppte killen och höjde sin trollstav. Han hade skrikit någon trollforlmel och genast föll pojken död ner på marken. Efter det hade hon rykt sig ur drömmen.

Hon sneglade mot klockan på sängbordet. Halv sju. På morgonen. Hon suckade och lade sig ner igen, stirrandes upp mot sänghimlen. Den mörkgröna färgen och de silvervita stygnen såg vackert ut ihop och efter att hon hade legat där ett tag och följt linjerna med ögonen satte hon sig upp och drog bort förhängena. Hon var den ända som var vaken, men genom fönstret letade sig dagens första strålar in.

Narcissa visste att hon inte skulle kunna somna igen, hon var sådan. När hon hade vaknat kunde hon inte somna om igen. Hon ställde sig upp och det mörka trägolvet under henne kändes kallt där hon stod, gömd från solstrålarna. Hon letade sig mot dem i hopp om att hitta en varmare fläck, men solen moste precis ha gått upp för det var inte mycket varmare på golvet där än det var bredvid ängen. Hon vände sig om och drog fram sin väska från under sängen. Hon började sakta dra på sig kläderna, i hopp om att någon annan skulle vakna.

Men när hon var klar var hon fortfarande den enda av flickorna som var vaken. Hon suckade och såg sig om för att gripa tag i trollstaven och armbandsuret som låg på sängbordet. Hon hejdade sig precis när hon skulle ta dem och hennes blick fastnade på fotot i ramen. Såklart rörde fotot på sig, som alla andra fotografier i den magiska världen, och i den var tre flickor, skrattandes och kramandes. Den yngsta, med lång silverblond hår, såg ut att vara runt 9 och dem andra bara något år äldre. En flicka hade rödbrunt hår, flätat i två flätor ner till axlarna, och den sista hade svart hår uppsatt i två toffsar. Hon såg ut att vara äldst av dem alla.

Narcissa log för sig själv när hon skickade en sista blick på bilden. På sig själv och sina systrar.

XXXXX

Narcissa bestämde sig att gå ner mot sjön, när frukosten ännu inte var framdukad. Vädret började smått bli kallare och hon var sin grönsilverrandiga halsduk om halsen. Det blåste en kall bris vilket värkade vara signalen för att hennes hår skulle blåsa upp i hennes ansikte så mycket de förmådde. Hon han knappt sänka handen från örat efter varje gång hon stuckit in hår bakom det. Men trots detta gav brisen en uppiggande effekt. Hennes förut somndruckna ögon var nu öppna och reda och hennes slöa gång hade bytts ut mot en normal gångstil.

Hon gick förbi Hadrids stuga och vidare längs strandkanten. Då och då såg hon några långa armar sträcka sig upp ur vattnet för att snappa åt sig en lärka eller något annat flygfä. Men så stannade hon plötsligt till. Lita längre bort satt någon och blickade ut över vattnet. Hennes svarta hår böljde ner över ryggen på henne och hennes ögon var rödkantade. Såklart kände Narcissa genast igen flickan. Det var Bellatrix.

"Bella?"

Hon pratade inte högt, hon behövde inte i den tysta morgonen, fast hon stod en bit bort. Bellatrix snurrade runt och såg med stora skräckslagna ögon på sin lillasyster.

"Vad gör du här?", spottade Bellatrix häpet ur sig.

"Jag är ute och går", svarade Narcissa och höjde ena ögonbrynet. "Vad gör du själv här?"

"Jag… Vaknade…" hon stammade och pekade osäkert mot slottet innan hon argt spände ögonen i Narcissa. "Vad har du med det att göra?"

"Jag är din syster?"

"Lämna mig då ensam!"

Narcissa himlade med ögonen och knöt nävarna.

"Bella, nu får det vara nog. Prata med mig!"

Bellatrix gjorde någon konstig grimars, antagligen försökte hon se oförståendes ut, men det misslyckades hon grovt med.

"Du har inte pratat med mig, inte ens kollat åt mit håll nu i fem veckor. Det får inte fortsätta såhär. Jag blir tokig om du int berättar vad det är som pågår!"

Narcissa ställde sig lutandes mot ena benet och knogarna mot sidorna. Hon granskade genomträngandes Bellatrix där hon satt ibland grästuvor och sandhögar. Efter att ha fortsatt försökt se oförståendes ut suckade Bellatrix och blundade.

"Som jag sa hemma. Mor och Far bryr sig bara om er två. Ni är de vackra, jag är bara den fula ankungen."

Narcissa höll på att skratta till. Det här var inte likt Bellatrix och hon var inte beredd på att det var det Bellatrix var ledsen över. Men hon höll tillbaka skrattet. Hon ville inte få sin syster mer ledsen, eller arg, än hon redan var. Istället satte hon sig ner bredvid Bellatrix och blickade ut över den mörka sjön.

"Du kallar dig själv 'den fula ankungen'", började hon och drog håret ur ansiktet. "Den fula ankungen väkste upp och blev finare än någon av de andra ankungarna. Den blev en stor graciös svan."

Narcissa suckade och ställde sig upp.

"Tänk på det!"

Hon gav hennes sytster en sista menande blick och vände sig sedan om för att gå upp mot slottet. Kvar satt Bellatrix, blickandes ut över sjön. En lång tentackel brast upp ur ytan för att ta en fågel. Men fågeln klarade sig och flög kvittrande iväg. Fri och levande.