Kapitel 1. Diagongränden

"Men mamma! Jag vill dit nu! Snälla..." Angel såg på mig med stora, uppspelta, men samtidigt sorgsna ögon. Jag hade aldrig lyckats med att få henne helt lycklig. Hon visste inte vad som hänt Draco, jag skulle berätta det för henne då hon var redo. Äh, vem försökte jag lura? Det var jag som inte var redo. Jag var inte redo för sorgen och smärtan som skulle komma över mig, och jag ville inte att Angel skulle se mig gråta. Jag visste inte varför hon alltid verkade så sorgsen. Ingen annan såg det, hon log nästan alltid, och gjorde väldigt bra ifrån sig i skolan, men ibland om kvällarna då jag skulle säga godnatt kunde jag höra henne gråta tyst. Det var inte så att hon var ensam. Hennes glädje smittade av sig på alla, och hon var väldigt omtyckt. Samtidigt hade killarna som gick med henne börjat komma på att flickor inte var riktigt som pojkar och ville gärna umgås med henne.
"Mamma! Nu försvinner du igen! Men du Lovade att vi skulle gå idag! Jag vill träffa sådana som är som jag, och jag vill skaffa mina böcker, och kitteln, och trollstaven och..." Jag skrattade och log mot min dotter. Hennes ögon glittrade och just nu syntes inte sorgen i hennes ögon och jag suckade uppgivet.
"Okej, ät upp din frukost innan du går upp och gör dig i ordning. Vi ska till mormor och morfar." Hon såg förvirrat på mig.
"Men, varför ska jag göra mig i ordning? Jag är ju redan klädd!" Hon skrattade och såg roat och förvånat på mig.
"Vill du verkligen träffa folk du aldrig sett förut klädd sådär?" Jag svepte med handen över hennes kläder och hon rodnade lätt.
"Neej, det förstås... Men, varför då ska vi till mormor och morfar? Jag har ju aldrig träffat dem! Och jag trodde vi skulle köpa mina skolsaker!" Jag tog ett djupt andetag.
"Vi ska, men vi måste hämta min trollstav och lite annat hos dem." Angel såg på mig med stora ögon.
"Menar du, att du också är häxa?" Hon viskade nästan, och beundran i hennes röst var tydlig. Jag nickade bara och fick henne sedan att äta upp frukosten och försvinna in på sitt rum innan jag försvann in på mitt. Jag slog mig ner på sängen som nu var prydligt bäddad och såg tomt framför mig. Jag skulle återvända. Jag skulle återvända till ett förflutet jag flytt undan. Men jag borde ha lärt mig att man inte kan undkomma sitt förflutna. Mitt förflutna... Tårar vällde upp i mina ögon och jag såg rummet som i en dimma. Ilsket torkade jag bort tårarna och tvingade tillbaka resten av tårarna som hotade att falla. Jag reste mig upp och gick fram till garderoben för att leta fram kläder jag kunde ha på mig under dagen då vi var i Diagongränden. Tanken skrämde mig. Jag skulle helt säkert träffa någon jag kände, och det var det värsta. Jag tror inte jag är redo för det än. Men jag kunde höra Dracos röst inom mig. "Om du inte tror att du kan klara det, då kan du inte det, men du måste försöka!" Jag insåg att han hade haft rätt, och jag stålsatte mig inför det som skulle kunna hända. Men dessutom, vad var det värsta som skulle kunna hända? Det var inte precis som om jag skulle springa in i någon från mitt elevhem eller så.
"Mamma! Jag är klar nu!" Angels röst ryckte mig från mina tankar och jag blinkade till innan jag snabbt klädde om och försvann ut till henne. Nu fanns ingen återvändo.

Angel var väldigt tyst då vi åkte de sju milen in till London, in till mina föräldrar. Jag tyckte det var konstigt, men hon var så ibland.
"Mamma..." Hennes röst bröt tystnaden och jag kastade en hastig blick på henne.
"Mamma, varför slutade du vara häxa?" Kom det tveksamt efter en stund. Jag rynkade pannan och försökte komma på ett sätt att förklara. Sedan insåg jag att sanningen var det enda rätta nu. Hon var gammal nog, även om jag inte gärna ville se det.
"Jag 'slutade' inte var häxa som du så vackert uttrycker det," En blick på Angel visade att hon rodnade, och jag skrattade till innan jag fortsatte.
"Jag orkade bara inte stanna kvar. Du förstår, när jag slutade på Hogwarts, så hade det skett en olycka och..." Angel avbröt mig.
"Vänta lite mamma. Man går sju år på Hogwarts, rätt? Och man börjar då man är elva?" Jag nickade sakta. "Och du är snart tjugo åtta år gammal... Och jag är född i oktober... Du väntade mig då du slutade skolan!" Jag log sorgset.
"Ja, jag väntade dig då jag slutade skolan, men jag visste inte om det." Återigen så avbröt hon mig.
"Men, hur kunde du inte veta? Du var gravid i... – femte månaden när du slutade skolan, och du säger att du inte visste om det?!" Oj då, hon började bli arg...
"Ang, älskling, lugna ner dig så får jag förklara. När jag slutade skolan hade..." Jag kunde inte fortsätta. Det låg en stor klump i halsen på mig och jag kunde nästan inte prata. Jag skulle bli tvungen att förklara allt för Angie, och jag visste inte om jag kunde klara av det. Hur förklarar man för en elva årig flicka att hennes pappa dog två månader innan skolan slutade bara för att han älskade hennes mamma?
"Mamma?" Hon tvekade. "Mamma, jag förstår om du inte vill prata om det... Men, vem är min pappa? Och varför har jag aldrig fått träffa honom? Hatar ni varandra?" Jag hade svängt in på en rast plats då jag hört hennes frågor, men nu vände jag mig snabbt mot Angel och min blick flammade.
"Säg aldrig så igen! Aldrig! Vi älskade varandra, men bara för det fick vi inte vara tillsammans. Han dog just för att han älskade mig, för att han älskade dig, eller skulle ha älskat dig om han fått känna dig. Han älskar dig även om han aldrig träffat dig, så våga inte säga så!" Angel hade ryggat tillbaka under mitt utbrott och såg på mig med stora ögon.
"Förlåt, jag visste inte... Mamma förlåt..." Hennes underläpp började darra och ögonen fylldes med tårar. Jag drog djupt efter andan och höll henne intill mig.
"Det är inte ditt fel Angie. Det är inte ditt fel, jag skulle ha berättat det för dig tidigare, men det gör så ont. Det gör så ont att prata om honom." Hon nickade mot min axel och drog sig undan.
"Jag förstår. Men jag är glad att du berättade det för mig." Hon stannade helt plötsligt upp och lade huvudet på sned.
"Har du någon bild på honom?" Jag skrattade till och nickade.
"Hos mina föräldrar. Allt från min tid som häxa finns där, alla minnen..." Jag log och lade händerna på ratten igen. Angie såg rakt på vägen och verkade fundera resten av vägen till mina föräldrar.

När vi väl kommit fram såg jag att ingenting verkade ha förändrats. Angel verkade vara väldigt nervös, men utåt verkade hon lugn då hon tog min hand och vi gick fram till dörren. Det kändes konstigt att ringa på dörren till ett hus som varit ens hem i över sjutton år, men vad kunde jag göra? Klampa in och ropa på dem? De hade inte sett mig på elva år!
"Kommer..." Dörren öppnades och min mamma tittade ut. Först såg hon frågande på mig, men sedan glimtade igenkännande till i hennes ögon, och hon började gråta.
"Mamma, varför gråter hon?" Angel kikade fram från sitt 'gömställe' bakom mig, och min mor såg på henne med stora ögon.
"Mamma? Du menar, men det är inte möjligt!" Jag nickade.
"Joo, det är min dotter." Min mor föll ner på knä och höll ut armarna mot Angel som tvekande såg från mig till sin mormor och tillbaka innan hon slog armarna om henne och kramade om henne hårt.
"Jag har aldrig haft en mormor förut..." viskade hon in i hennes hår och hon log genom tårarna. Jag kände hur mina egna hotade att svämma över då jag insåg att sorgen i Angies ögon var för att hon aldrig haft en familj. Visst, hon hade haft mig, men medan alla hennes kompisar samlades med alla sina släktingar vid högtider, så hade Angel bara mig. Ett plötsligt ljud fick mig att lyfta blicken och se in i huset. En man kom precis ut ur en dörr som ledde till köket och verkade leta efter något.

"Älskling, har du sett... Har vi främmande?" Han log artigt mot mig, och jag kunde knappt tro mina ögon.
"Pappa?" Frågade jag tvekande och sprang förbi min mor och Angela för att komma till honom. Mannen såg på mig med stora ögon då jag stannade framför honom, och han sträckte sig efter de glasögon han alltid bar med sig, men bara använde när han jobbade med sina patienter och behövde se extra bra.
"Det, det kan inte vara... Det är omöjligt. Du försvann, för elva år sedan..." Jag nickade sakta och log genom tårarna som jag inte ens hade märkt att jag fällt. Helt plötsligt tog han ett steg framåt och höll tyst om mig.
"Vi har saknat dig. Försvinn inte igen är du snäll." Jag nickade. Jag hade inga planer på att försvinna igen. Inte nu då jag mindes känslan av att komma hem till dem som älskade dig. Min far såg över axeln på mig, och då jag vände mig om såg vi hur min mor satt på huk med en liten flicka bredvid sig. Båda grät tyst, men Angie verkade lycklig. Hon log mot mig och släppte sedan mamma och gick mot mig.
"Hej." Sade hon artigt till min far och han höjde på ett ögonbryn mot mig.
"Far, mor, möt Angela. Min dotter." Min mor log bara mot mig, och min far föll på knä framför henne.
"Är hon...?" Han avslutade inte meningen, vi visste båda vad han menade. Jag nickade.
"Ja. Hon är min och Dracos dotter." Han nickade mot mig.
"Då ska hon alltså börja på Hogwarts till hösten. Men, varför sade du aldrig någonting?" Jag suckade, men innan jag hann säga något schasade min mor iväg oss mot vardagsrummet och försvann ut i köket. Min far gjorde en gest med handen och jag och Angel slog oss ner i en av sofforna mitt emot honom och han väntade tålmodigt på ett svar från mig.
"Ja, hon ska börja på Hogwarts till hösten. Vi är på väg till Diagongränden nu faktiskt. Och jag sade aldrig någonting, för... Jag visste inte. I alla fall inte till en början, och sen orkade jag inte mer. Allt påminde mig om honom, även när jag var hemma, så jag gav mig av efter att ha låst undan allt i källaren. Snälla far, kan du förlåta mig?" Han log bara mot mig, och för mig var det svar nog.
"Vi förlät dig för länge sen, men du måste förstå att vi var oroliga. Ett par brev om året, med ingen riktig information. Du sade aldrig till oss att du hade en dotter!" Jag slog bedrövat ner blicken.
"Jag vet. Förlåt. Men det kommer förändras nu far. Jag hade faktiskt tänkt fråga dig om en sak... Men vi tar det sen." Han nickade.
"Jaa, det är bra. Men, när ni varit i Diagongränden kan ni väl komma tillbaka hit snart? Vi har mycket att prata om vet du." Jag nickade, och vred på huvudet mot dörröppningen där min mor stod med en stor låda i famnen.
'"Jag tänkte att du kanske skulle komma att behöva denna..." Jag kände genast igen lådan. Det var mina saker som låg i den. Jag log mot henne, och gick fram till henne innan vi ställde ner lådan på golvet och jag letade efter min trollstav. Jag hittade den tillslut och uttalade prövande en trollformel.
"Wingardium Leviosa" Redan då jag tog tag i trollstaven hade den välbekanta känslan av magi som flödade genom kroppen på mig. Det var som att dra på sig något man inte använt på åratal, bara för att upptäcka att de fortfarande passar perfekt. Angies ögon blev större och större då hon såg hur mammas vas höjdes upp i luften.
"Wow... Kommer jag också kunna göra sådär?" Jag nickade frånvarande. Hur kunde jag glömma? Jag satte sakta ner vasen igen och vände mig mot mina föräldrar med ett leende på läpparna.
"Mamma? Ska vi till Diagongränden nu?" Jag såg ner på Angel som stod bredvid mig och såg tillbaka på mina föräldrar och nickade.
"Jaa, vi ska gå. Vi ses snart igen." Jag log och kramade om mina föräldrar och väntade sedan på Angie vid dörren. Mor och far ville inte låta henne gå, och jag log då hon stod ut med allt, tills hon kastade en blick mot mig och log.
"Jag måste gå nu, men vi kommer ju tillbaka snart och hälsar på igen." Hon log mot dem och gav dem en snabb kram innan hon skyndade sig mot mig. I dörröppningen vände hon sig om och vinkade innan hon gick mot bilen. Jag log mot mina föräldrar och försvann ut genom dörren lättare om hjärtat än jag varit på flera år.

"Oj, vilket ställe! Kan ingen annan än vi se det?" Jag skakade på huvudet.
"Ingen annan än trollkarlar och häxor kan se den. Kom nu Angie. Det är dags att gå in och skaffa allt vi behöver.
" Jag hindrade dock Angel innan hon hann stiga in i affären. Jag tvekade.
"Angie, vad skulle du säga om vi flyttade från vårt hem och flyttade in i närheten av mormor och morfar?" Hon såg på mig med stora ögon.
"Allvarligt mamma?" Jag nickade.
"Jag skulle älska det! Tack, tack, tack mamma!" Hon slog armarna om mig och log mot mig även om jag inte kunde se det, så var glädjen påtaglig. Jag log mot henne innan jag drog efter andan, tog hennes hand och öppnade dörren till den läckande kitteln.
Som vanligt var det fullt med folk, speciellt nu då alla Hogwarts elever skulle handla sina böcker. Jag tog Angies hand och ledde henne fort ut till gränden och knackade med min trollstav på muren. Angel var för en gångs skull mållös.
"Wow." Var allt hon fick fram då vi kom ut.
"Älskling, välkommen till Diagongränden." Hon höll mig fortfarande i handen, men det blev lite svårt att hålla i henne då hon hela tiden vred på huvudet och kroppen för att kunna se på allting. Precis när jag fått henne att lugna ner sig, så går vi förbi quidditch affären, och hon flämtar till och släpper min hand.
"Angel!" Hon struntade i mig och kollade med stora ögon på kvastarna och all utrustning i skyltfönstret.
"Mamma! De flyger med kvastar, de flyger verkligen med kvastar!" Hon var helt förundrad över den lilla saken att de flyger. Det stämde så väl in på de sagor hon fått höra i skolan, då jag vägrat att läsa sådana som hade att göra med den sortens trolldom. Jag log mot henne och räckte ut handen. Hon tog den och vi gick sedan mot Gringotts. Jag räckte fram min nyckel till en svartalf som kritiskt granskade den, innan han skickade fram en annan svartalf för att ta oss ner till valvet. Han visslade kort, och det dök strax upp en vagn som skulle föra oss dit. Vägen dit var inte trevlig. Jag hade aldrig tyckt om de där vagnarna, och det gjorde inte Angel heller tydligen. Vi var båda väldigt lättade då vi kom ut från vagnen framför valvet.
"Nyckeln tack." Jag räckte nyckeln till svartalfen och han låste upp valvet. Till min stora förvåning fanns där en väldigt stor summa trollkarls mynt, så jag tog en del till hennes böcker och annan utrustning hon kunde komma att behöva, en del till saker jag skulle komma att behöva, och sedan till fickpengar. Men ändå var det väldigt mycket pengar kvar i valvet, och jag kunde inte förstå det. Jag ryckte på axlarna och ville bara att resan upp skulle vara över snart.
Angel verkade vara glad över att vara ute i solen igen, och hon log lättad mot mig då vi gick mot Madame Malkins klädnader. Tänk att den fortfarande fanns kvar. En klocka pinglade då vi steg in, och Madame Malkins dök snart upp.
"Hogwarts vännen?" Jag nickade.
"Ja, en Hogwarts uppsättning för henne, och för mig... Jag skulle vilja ha några klädnader man kan använda till vardags och när man jobbar. Helst i några olika färger." Hon nickade gillande.
"Jag förstår. Nåväl, kom med mig så ska vi fixa det som ni behöver." Det hela gick väldigt fort, och både jag och Madame Malkins såg roat på Angie som var överlycklig över sina klädnader.
"Nåå, någon aning om var hon kommer att hamna?" Jag skakade på huvudet.
"Nej, jag vet inte. Hon är väldigt smart, men jag vet faktiskt inte. Hon kan ha fått en del från sin far, och en del från mig." Madame Malkins såg forskande på mig.
"Så hon är er dotter... Jaa, jag ser absolut likheten mellan er, men du får förlåta mig, jag trodde hon var er syster." Jag log smått.
"Det är okej, du är inte den första som trott det." Vi betalade för våra klädnader och gick ut igen. Det var en skarp kontrast mellan den svala värmen i affären, och den varma solen i Diagongränden.
'"Mamma, jag vill ha något att äta eller dricka. Det är varmt!" Jag nickade, och utan att riktigt tänka efter, tog jag med mig henne till Florean Fortescues glassbar. Snabbt beställde jag två glassar, och vi skulle precis sätta oss ner då jag hörde en röst bakom mig som fick mig att stelna till.

"´Mione?" Jag stelnade till. Minnen flödade genom kroppen på mig, och jag stödde mig med ena handen mot bordet.
br
" 'Hermione!' Harrys röst nådde mig långt bortifrån. Jag hörde inte så mycket. Det lät mer som ett minne. Ett minne av en helt annan röst, ett helt annat tillfälle.
'Hermione! Du är oskadd! Vad, vad har hänt...? Hans röst dog bort, och han stod bara där och sjönk sedan ner på marken bredvid mig och lade armen om mina axlar. Jag insåg sakta att det var någon som satt där och att det var Harry. Jag kastade mig om hans hals, och grät som om jag aldrig skulle sluta. Han höll om mig och jag kände hur han grät, han också.
'Kom nu ´Mione. Vi måste tillbaka till Hogwarts.' Jag skakade på huvudet, men han lyfte upp mig och tog med mig bort. Jag hörde hur han pratade med någon, och sen bar det iväg mot Hogwarts..."

"Hermione Granger, är det verkligen du?" Jag suckade och vände mig om. Angel som redan satt sig ner flög upp och såg kallt på främlingen med isblå ögon.
"Jag vet inte vem du letar efter, men min mamma heter Eileen Dormy och..." Jag avbröt henne och höjde blicken tills jag såg främlingen i ögonen.
"Ja Harry, det är jag." Han stirrade på mig. Jag kan inte precis klandra honom. Jag hade försvunnit utan ett ord, utan så mycket som ett ord till farväl, och dyker sedan upp elva år senare i Diagongränden som om jag aldrig försvunnit.
"Mamma? Vad pratar du om, du heter inte..." Harry avbröt henne denna gång.
"Mamma? Vad menar du, mamma?" Han hade vänt sig mot Angel och satte sig på huk, och hon såg honom trotsigt i ögonen.
"Just vad jag säger. Hon är min mamma." Han reste sig upp igen och såg mig nu i ögonen.
"Varför sade du inget ´Mione?" Jag suckade olyckligt och såg på honom med tårar i ögonen.
"Vad gör du här Harry?" Han vek inte undan med blicken, och jag visste att han inte tänkte låta sig avledas från ämnet.
"Jag ska möta Ron här, just nu faktiskt... Hey Ron!" Jag vände mig sakta om och fick syn på Ron som vinkade glatt mot Harry och skyndade sig fram.
"Hey Harry! Wow, vem är dessa damer i ditt sällskap då... Hermione?" Det sista kom ut som en viskning och jag nickade olyckligt.
"Hej Ron." Han såg stumt på mig.
"Mamma, kan vi gå nu? Jag tycker inte om det här... Mamma?" Tårar rann nu nerför mina kinder, och jag hade aldrig låtit Angel se mig gråta. Det hade en ganska otrolig effekt på min dotter.
"Vad har ni gjort med henne era monster! Ni gör henne förvirrad, och ni fick henne att gråta! Jag hatar er!" Hon slog vilt omkring sig med sina små nävar, och Ron fumlade plötsligt efter en stol och satte sig ner, vilket tyvärr gjorde honom till en mål tavla för henne. Hon slog honom rakt på kinden och han stirrade på henne.
"Mamma?" Sade han halvkvävt. Han såg stumt på henne innan han höjde blicken för att möta min. Jag suckade och tog Angels hand.
"Nej vännen, mamma måste prata med dem. Sätt dig ner. Jag tror inte jag berättat allt för dig än." Vi satte oss alla, med undantag för Ron, som redan satt ner, men som verkade vara på väg att svimma närsomhelst.
"Okej ´Mione. Vi har väntat elva år på att få höra en förklaring, så ut med det." Jag undrade flyktigt på om jag skulle ta tag i Angel och försöka rymma, men slog undan tanken. Nu skulle jag aldrig komma undan. Jag nickade, och började sedan berätta allt. Om varför jag bytte namn, varför jag lämnade dem utan ett ord, allt sedan jag försvunnit. Angel satt tyst hela tiden, och var den som bröt tystnaden först efteråt. Alla tre var dock ganska chockade.
"Mamma... Om jag inte heter Angela Dormy, - Vad heter jag då?" Jag log mot henne.
"Du heter fortfarande Angela, men du heter egentligen Granger, precis som jag." Hon nickade allvarligt, men Ron och Harry försökte fortfarande ta in allt.
"Så du menar, att... Hon där, Angela?" Ron pekade på Angel,
"- Är din dotter?" Jag nickade.
"Ron, jag är ledsen, jag vet att det är mycket men..." Han avbröt mig snabbt.
"Du har rätt i att det är mycket! Men ´Mione, varför blev du tvungen att lämna oss? Vi kunde ha..." Harry avbröt honom genom att ställa sig upp och dra upp mig på fötter. Han kramade om mig, hårt och vägrade släppa.
"Gör aldrig om det Hermione. Vi har saknat dig så otroligt mycket." Jag kände hur tårarna började stiga igen.
"Jag har saknat er också." Viskade jag tyst och visste att det var sant. Jag hade saknat dem, även om jag försökte intala mig själv att jag inte gjort det. Ron kom snart på fötter och kramade om mig också. Angel såg förvirrat på mig, men då hon insåg att det här två måste ha betytt otroligt mycket för mig, drog hon Ron i klädnaden, och han såg ner på henne. Hon log stort mot honom innan hon kramade honom runt midjan, och han skrattade.
"Såå, du är ´Miones och Dracos dotter du? Det var då mycket att leva upp till." Angel såg från Ron, till Harry, till mig innan hon såg på Ron igen.
"Mamma, vem är Draco?" Jag blev kall. Ron och Harry verkade återigen ha blivit chockade, och stirrade på mig.
"Du, du har inte berättat för henne?" Jag skakade på huvudet.
"Nej, jag har försökt, många gånger, men... Det för ont. Men hon ska få veta." Harry såg på mig med den där sorgsna allvarliga blicken jag sett alltför många gånger i hans ansikte, och det skar i hjärtat på mig. Att veta att jag förmodligen varit orsak till att han sett ut så under de senaste elva åren gjorde ont.
"´Mione, hon har rätt att veta. Vad har du berättat för henne?" Jag tvekade, skulle jag berätta för henne?
'"Hon vet att vi var tillsammans under skoltiden, och att det var då jag blev gravid med henne, och att han dog innan skolan slutade, men inte mycket mer än det." Ron verkade förstå mig, och han log snett innan han vände sig mot Angela som fortfarande stod intill honom.
"Men då är det väl på tiden att vi ändrar på det då." Vi slog oss ner runt bordet igen, och vi började berätta allt för henne.

Ett klickande ljud fick oss alla att se upp, och Harry och Ron for upp och stegade fram till en man med en kamera i handen, vars lins precis hade varit riktad mot oss. En snabb blick åt höger sade oss att mannen var fotograf och tydligen inte fotat oss av en ren händelse. En kvinnlig reporter stod alldeles bredvid honom med ett block i handen och fjäderpenna i högsta hugg. Jag blev alldeles kall. Jag hade precis träffat Harry och Ron igen, men jag var inte redo för hela trollkarlsvärlden. Ron lutade sig hotande fram mot fotografen medan Harry stegade fram till reportern och tog beslutsamt blocket ur handen på henne innan han såg över alla sidor och rev ur sidorna där någon av oss nämndes. Ron tog tag i kameran och rev ur hela fotorullen och vi hörde ett högt klagande från mannen och kvinnan. Harry tog och rev sönder alla sidorna i småbitar innan han släppte ner bitarna på marken och tände eld på dem. Jag hörde bara några ord av vad som sades, men jag förstod att ingen skulle skriva om min 'återkomst' på ett bra tag. När Harry och Ron kom tillbaka till bordet såg Angel förundrat på de två herrarna som tydligen kände mig väldigt väl, och som efter vad vi nu berättat, skulle göra vad som helst för att se mig lycklig. Trots sina tio år är min dotter väldigt gärna nära någon, och sitter i mitt knä om kvällarna då vi sitter framför tv:n eller framför den öppna spisen om vintrarna. Nu tittade hon intresserat på Ron, verkade besluta sig för att han var lämplig, och då han satt sig ner klättrade hon beslutsamt upp i hans knä och lutade sig mot honom. Han såg förstummad ut ett tag, men log sedan ner mot henne, och mot oss. Vi fortsatte prata, men efter ett tag insåg jag att om vi skulle hinna klart med alla inköp så skulle vi bli tvungna att gå nu.
"Harry, Ron... Jag har funderat. Hogwarts terminen börjar inte än på ett tag, och jag och Angel vill flytta närmare mina föräldrar, närmare London. Ni skulle inte kunna tänka er..." Jag hann inte fortsätta, innan Harry och Ron tog över.
"Det är lugnt Hermione. Vi ska leta rätt på en lägenhet åt er. Eller vill ni hellre bo i ett hus?" Jag såg på Angel. Vi hade bott i ett litet radhus i hela hennes liv, och hon hade många gånger sagt att hon önskade att vi kunde flytta till ett större hus, gärna med en stor gräsmatta och trädgård.
"Ett hus. Dock inte ett litet radhus. Det ska vara lagom åt oss." Ron nickade, och log sedan illistigt.
"Då ska vi kolla med biblioteket. De har nog ett ledigt rum åt er..." Han duckade för slaget som måttades mot honom, och skrattade.
"Jag skämtar ju bara ´Mione! Men vi fixar det. Det ska nog vara klart redan idag. När vill ni flytta in?" Jag såg häpet på honom.
"Allvarligt? Jaa, så snart som möjligt." Han nickade.
"Bra. Då kommer jag och Harry förbi hos er ikväll och hjälper er packa så ni kan flytta in imorgon eller så. Färger och sådant kan du ju fixa själv." Tillade han med en blinkning. Jag nickade stumt och de höjde handen som avskedsgest och försvann in i folkvimlet. Jag tog Angies hand och vi försvann ut på gatan i riktning mot Ollivanders.

"Jag bryr mig inte om vad det kostar, så länge ni får det gjort! Jag har mycket att göra, och jag måste få det där huset sålt!" Jag rynkade pannan, och hörde inte Angel som upphetsat pratade på om sin nya trollstav. Jag kände igen den där rösten, men det kunde inte vara...
"Blaise? Blaise Zabini?" Jag avbröt min dotters pratande, och hon såg intresserat på mannen framför oss. Han snurrade runt och stirrade på mig som om jag återkommit från de döda. Han skakade på huvudet, som om han ville få det att klarna och kisade mot mig.
"Granger? Hermione Granger? Men, - hur?" Han tog ett steg framåt och sträckte ut armarna mot mig. Jag skrattade och kramade om honom.
"Jag har inte sett dig på år och dag! När, när var det sist?" Jag tog ett steg bakåt och såg in i hans ansikte. Minnen flödade igenom mig, men jag tvingade tillbaka dem. Jag hade kommit ihåg alltför mycket för en dag.
"På Hogwarts expressen på väg tillbaka till London. Blaise, det var så länge sedan, vad har hänt sen sist?" Angel ryckte plötsligt i mina kläder, och jag såg snabbt ner på henne. Blaise såg förvånat på henne innan ett ljus tändes i hans ögon.
"Hon... Det är... Det är Er dotter!" Jag nickade och han gav till ett tjut och slog ett slag ut i luften. Angel ryggade tillbaka. Det här var väl lite konstigt för henne antar jag.
"Jag visste det! Han ville aldrig erkänna det, men jag visste det! Dessutom, det syns på henne att hon måste vara det. Med det blonda håret, och... Ögonen. Hon är lik både dig och Draco." Jag nickade och fick ett leende tillbaka. Han vände sig mot Angel och log mot henne. Till svar lade hon huvudet på sned och betraktade honom.
"Vad heter du?" Angel tvekade och såg upp mot mig innan hon återigen vände blicken mot Blaise.
"Angela. Fast jag brukar kallas för Angel." Om han var förvånad så visade han det inte. Han nickade bara mot henne innan han log och såg på mig igen.
"Såå Hermione. Vad för er till London, och ut från din..." Han lät meningen dö ut emellan oss. Vi visste båda vad han ville säga, det behövdes inte sägas högt.
"Hon ska börja skolan. Så, saker för henne, och, det kanske helt enkelt var dags att komma ut från mitt gömställe nu och möta alla minnen, allt från det förflutna."
"Allt som du gömt dig från?" Avslutade han åt mig, och jag nickade.
"Ja. Men nu, nu letar jag faktiskt efter ett hus här i närheten av London så vi kan bo nära mina föräldrar." Han spärrade upp ögonen och såg förvånat på mig.
"Det menar du inte? Hmm, det råkar vara så att jag har ett hus som jag ska sälja, skulle du vilja ta dig en titt på det? Det ligger här i närheten från London..." Han var tveksam till det hela, och jag såg frågande på Angel. Hon nickade entusiastiskt, och jag log mot Blaise.
"Jaa, jag tror väl att det ger dig ett svar?" Plötsligt hajade jag till och Blaise såg frågande på mig.
"Harry och Ron! De skulle hjälpa mig att leta efter ett ställe..." Jag avbröt mig mitt i meningen. Blaise log stort mot mig.
"Jag tror nog att det hela ska gå bra. De kommer förmodligen att fråga mig om jag kan tänka mig att sälja till dem." Då jag frågande såg på honom log han bara.
"Vi blev vänner, eller vad man ska kalla det strax efter att vi slutat Hogwarts. Allt det här verkade så onödigt, med elevhemmen och sådant." Han vände sig mot min dotter.
"Ett råd till dig. När du kommer till Hogwarts. Bry dig inte om elevhemmen. De är bara namn, och det är personligheten du ska se till, inte vilket hus de kommer ifrån." Hon nickade allvarligt. Han log mot oss båda, och vi bestämde att vi skulle träffas igen så fort vi fått tag i Angels alla nya saker.
Det tog oss trettio minuter, och vi var snart tillbaka där Blaise väntade på att ta oss till, vad som kunde bli, vårt nya hus...

"Blaise! Det är underbart! Eller vad säger du Angie?" Hon strålade emot mig, och jag nickade mot Blaise.
"Huset är ert, om ni vill ha det?" Jag började fundera på om han blivit tokig, och skulle precis svara honom, men min dotter förekom mig.
"Vad tror du? Det är väl klart att vi vill! När kan vi flytta in?" Hennes ögon lyste, och hon såg ut att kunna börja hoppa upp och ner på stället när som helst. Blaise höjde frågande ett ögonbryn mot mig, och jag log uppgivet. Hur skulle jag kunna säga nej till något sådant? Dessutom, huset var verkligen underbart...
"Det är underbart Blaise. Alldeles underbart." Han log och Angie tittade upp mot honom.
"Då är det bestämt alltså. Ni flyttar in här." Vi log mot varandra och skakade hand på avtalet medan Angel uppjagat hoppade upp och ner, medan hennes ögon lyste. Jag skakade på huvudet och suckade med glimten i ögat.
"Se nu vad du gjort! Hon kommer inte att kunna sova nu!" Han såg förskräckt på mig, innan han upptäckte att jag skämtade och skrattade lättat. Angel såg bara trumpet på mig.
"Kan jag visst!" Jag såg utmanande på henne.
"Jasså det säger du. Okej, då ska du ha somnat klockan tio ikväll." Hon nickade fort, och såg sedan skräckslagen ut. Blaise såg emellan oss båda, som om han såg på en tennismatch och lade sedan huvudet på sned och såg förundrat på oss båda.
"Om du lyckas somna före tio ikväll så är det ett mirakel. Du vet väl att det är svårare att sova när man försöker?" Angel nickade motvilligt och han log snett.
"Nåja, ni båda borde ge er av hemåt och göra er redo att flytta in. Ni får väl hjälp av Harry och Ron antar jag?" Jag nickade.
"Ja med då så. Då borde ni kunna flytta in redan imorgon om ni vill." Jag log plötsligt mot honom och vi tackade honom innan vi satte oss i bilen för att åka hemåt. Vi hade inskaffat alla hennes andra saker innan vi givit oss av till huset, och jag kunde knappt tro det. Allt pappers arbete och sådant, togs automatiskt omhand om, och jag ägde nu... Ett hus. Angel avbröt mina tankar på vägen hem.
"Mamma..." Hon tvekade.
"Mamma, de som vi träffade idag, jag vet att ni berättade en del, men... Varför lämnade du trollkarlsvärlden? Och säg inte att det berodde på mig, som du sade till dem, att det berodde på att du inte ville att jag skulle behöva se alla blickar, bara för att jag var din dotter, och för att min far var död, för det är inte sant! Och det vet du." Hon frågade inte. Hon konstaterade, och jag suckade sorgset. Hon hade fått väldigt mycket från sin far, och kanske, kanske var det dags att visa, och berätta allt för henne. Sanningen den här gången.
"Snälla Angel, senare, okej? Jag vill inte ha ner bilen i diket för att jag inte kan koncentrera mig på körningen. Senare, ska jag berätta för dig. Då ska jag berätta -allt." Hon nickade.
Senare den kvällen lade vi oss tidigt. Hon, bunden av sitt löfte, och jag för att jag inte kunde stanna uppe. Att packa ihop alla saker skulle inte ta så lång tid, och allt annat hade blivit ordnat. Magi som utövades vid sådana här tillfällen fick min hyresvärd att tro att jag sagt till honom att vi ville flytta ut för tre månader sedan. Så lång tid som jag måste bo kvar innan jag fick flytta. Jag lade mig på sidan alldeles i kanten av sängen och såg ut i mörkret som omgav mitt rum. Alla numera välbekanta skuggor och saker, allt skulle packas ner, och allt skulle förändras. Nej, mina orsaker att gå och lägga mig var helt andra. Under dagen hade jag upplevt så många olika känslor. Jag hade varit orolig då Angel fått brevet, och jag hade knappt kunnat hålla min frukost kvar då vi skulle till mina föräldrar. Men det släppte sen. Jag kände kärlek igen. Kärlek som jag både gav och tog emot, av mina föräldrar. Jag insåg inte förens nu hur mycket jag verkligen saknat dem. Senare, i Diagongränden hade jag blivit orolig igen. När jag sedan mötte Harry hade jag blivit ledsen. Ledsen för att jag sårat honom och alla andra genom att ge mig av utan ett ord, och för att jag förnekat allt under dessa år. När fotografen och journalisten sedan dök upp hade jag blivit chockad och arg. Men Harry och Ron tog hand om det. Jag kände tacksamhet och lättnad gentemot de båda. De hade tagit itu med något som jag inte visste om jag var redo för. När jag sedan mötte Blaise blev jag chockad igen, men då vi sedan fick huset, då kände jag bara glädje. Men hela tiden, över det hela, låg ett tjockt, mörkt täcke av sorg. Jag skulle ta steget ut i trollkarls världen igen, min dotter skulle börja skolan, och allt var perfekt. Det var bara en sak som saknades. Draco. Han skulle inte få se Angel börja skolan, eller få se henne sluta, inte heller få skrämma hennes första pojkvän halvt till döds för att han var så överbeskyddande, han skulle inte få se henne gifta sig och skaffa barn längre fram heller. Han skulle inte få se sina barnbarn växa upp, han hade inte ens fått se sin egen dotter växa upp. Jag kände ett numera välbekant hugg av saknad i bröstet, och ofrivilliga tårar trängde fram i mina ögon. Jag vände på mig så jag såg upp i taket, och tårarna rann nerför mina ögon, och ner på kudden under mig.
"Mamma?" Rösten var så liten, och så rädd.
"Mamma, varför gråter du?" Jag drog skakigt efter andan och försökte sluta gråta innan jag såg på henne. Men så fort jag lagt ögonen på henne började tårarna rinna igen. Hon var så lik honom.
"Mamma, snälla, gråt inte." Hon såg ut att vara på väg att brista i gråt själv, och kröp snabbt ner bredvid mig i sängen och kröp tätt intill mig och började snyfta.
"Mamma, snälla... Gråt inte... Det kommer att bli bra. Allt kommer att bli bra igen." Med de små orden, som bara ett barn faktiskt kan säga och tro på dem, så lade jag armen om henne och vi somnade båda sakta in...