Authors Note: Jag äger nästan absolut ingenting i den här berättelsen. De allra flesta karaktärerna tillhör J.K. Rowling., och jag skriver det här enbart för nöjes skull.

Kapitel 2.

"Mamma, mamma! Skynda dig! Klockan är snart halv elva och vi måste hinna med tåget!" Angela rusade omkring nere i hallen och kunde inte fokusera sig på någonting specifikt. Idag skulle hon åka till Hogwarts skola för häxkraft och trolldom, vilket gjorde henne väldigt nervös.
"Lugna ner dig Angel. Vi hinner med tåget, ta det bara lugnt. Tror du verkligen att din mamma skulle låta dig missa tåget? Tro mig, då känner du inte din mamma..." Hon tvärnitade på den fina mattan och såg förvånat på mannen som uttalat sig. Hon kunde fortfarande inte förstå att hennes mammas bästa vänner var berömda. Det var svårt för henne att förstå, och deras namn hade inte sagt henne så mycket innan hon läst alla böcker hon skulle använda på Hogwarts, plus en del andra böcker hon tvingat sin mamma att köpa. Hon kastade yttligare en blick mot de två männen vid hennes mors sida, och försökte komma underfund med hur de egentligen kommit att bli bästa vänner...
"Kom nu Ang, det är dags att åka." Detta uttalande fick henne att ilsket stampa med foten i marken, och kasta ur sig ett, "men vad tror ni jag försökt säga de senaste tjugo minuterna?!" Hennes mamma log stilla mot henne innan hon gick fram till den öppna spisen som skulle transportera dem till plattformen. Angela var fortfarande inte van vid all denna magi som verkade så naturlig för hennes mamma och hennes vänner, men då hon skulle stiga in i den öppna spisen kastade hon en sista blick in i hennes nya hem, ett hem som kändes så mycket mer som hemma än den plats hon tillbringat nästan elva år på. Hon log hastigt och försvann sedan i en virvel av grön eld.
Perrong 9¾ kom som en överraskning för henne. Överallt fanns det barn och ungdomar varav en del verkade vara i hennes ålder, andra verkade äldre. Men överallt var det skratt och skrik, medan folk skyndade sig från det ena hållet till det andra. Spärrväggen hade varit en annan överraskning. Att sjunka igenom en sån där vägg var helt enkelt inte naturligt!
"Angela?" Hon snurrade runt och såg på sin mor.
"Du borde gå på tåget. Klockan är snart elva, och du vill nog ha en bra plats." Hon verkade tveka innan hon fortsatte:
"Angel, du vet att jag älskar dig? Alltid, och vi finns alltid här för dig, vill du något så uggla bara. Okej?" Hon nickade och såg på de tre personer som utgjorde hela hennes värld för tillfället. Hennes mor självklart. Men också hennes mors två bästa vänner.
"Angela? Elevhemmen betyder ingenting. Elevhemmen är något som uppfanns samtidigt som skolan, och de betyder ingenting. Bara för att en människa hamnar i ett visst elevhem betyder inte att den inte är precis som du. Och, blod betyder ingenting. Allas blod är likadant, ingen är finare än någon annan." Hon nickade allvarligt, och hennes mamma brast sedan i skratt.
"Du förstod absolut ingenting av det där va Angie?" Angela skakade skrattandes på huvudet och fick en något bättre förklaring av sin mor.
"Ingen är bättre än någon annan, och ingen kan säga till dig vad du är och inte är. Du vet vem du är, och det är tillräckligt, ingen kan säga att du är något annat. Kom ihåg, du är min dotter." Plötsligt slog hon armarna om sin dotter och höll om henne hårt innan hon släppte henne.
"Gå nu. Annars slutar det väl med att jag drar med dig hem igen utan att du får åka till Hogwarts." Angel nickade och släppte sin mor innan hon började gå mot tåget.

Ett plötsligt infall fick mig att vända mig om och kasta en sista blick mot min mor innan jag steg på tåget, och jag såg att hon, - inte grät, det kan jag inte säga, men en ensam tår föll från hennes kind, och Ron lade armen om henne. Jag tyckte om Ron och Harry. Till skillnad från andra män verkade de verkligen bry sig om henne. Inte alls som den där drummeln hon arbetat för förut. En våg av sorg kom över mig, och jag blev tvungen att stödja mig mot väggen för att inte falla omkull. Minnen från den dagen då jag fått veta allt flödade tillbaka till mig, men ett var särskilt starkt.
"Harry, Ron... Jag, jag måste be er om en tjänst..." Hon tystnade, och de båda männen tystnade, de såg bara stumt på henne med något av förvirring och förvåning i ögonen.
"Jag, jag måste be er att inte berätta för någon, och jag menar Någon! Att jag är tillbaka. De får inte veta. Snälla... Jag klarar det inte än, och sen är det ju också..." Hon kastade en hastig blick på mig, och jag kände hur jag rodnade och slog ner blicken. Då jag såg upp igen nickade de båda männen mot min mor och hon log svagt.
"Självklart. Om det är så du vill ha det, så ska vi inte säga något. Vi lovar."
Sen, då vi kommit "hem", efter att bestämt oss för att köpa huset, så grät hon. Jag har sett min mamma gråta förens då. Det hela skrämde mig. Hon var min mamma, hon ska inte gråta! Men då jag såg henne ligga där, utan att ge ifrån sig ett ljud, och tårarna rinna, då började jag nästan gråta själv. Ingen är så stark som min mamma, men frågan är om någon vet hur stark hon egentligen är...
"Hej!" Jag hoppade till och såg skrämt bakom mig. En kille som verkade vara i min ålder stod bakom mig med ett leende på läpparna.
"Skräm mig inte!" Pojken, ryggade tillbaka, men log sedan ursäktande.
"Förlåt, men jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag skulle knacka dig på axeln eller något..." Hans röst dog ut och han log ett snett leende, det gjorde tyvärr så att jag själv var tvungen att le.
"Jag antar att jag var rätt långt borta vaa?" Han skrattade och blåste bort en cendréfärgad hårlock ur ögonen. Sedan blinkade han åt mig.
"Neej då, inte alls. Jag började bara undra om jag skulle slå dig i huvudet med en slägga för att få din uppmärksamhet... Oj då... Håll i dig, nu verkar det som om tåget ska åka..." Jag grep tag i en dörrkarm och såg förtvivlat ut genom ett öppet fönster i dörren. Mamma, Harry och Ron stod på perrongen och vinkade åt mig, min mor med nya tårar i ögonen. Jag vinkade åt dem med ett litet leende på läpparna, och kom på en sak då pojken bredvid mig ropade ett hejdå åt sin far genom fönstret... Min far...
"Mamma! Du glömde visa mig ett foto på dig och pappa!" Hon hajade till och gjorde sedan en rörelse som visade att hon skulle skicka ett till mig inom de närmaste dagarna. Jag nickade och log stort mot henne en sista gång innan vi försvann helt från perrongen och ut mot något helt okänt för mig. Jag vände mig åter mot pojken som fortfarande log medan han såg ut mellan alla kullar och fält. Nu vände han däremot blicken mot mig och lade huvudet på sned.
"Vad säger du om att vi letar reda på en kupé där man faktiskt kan sitta ner? Nog för att det är trevligt att stå här och prata med dig, men jag har hört att man inte kommer fram till Hogwarts förens på kvällen, och då blir jag nog lite trött i benen..." Jag skrattade och vi följdes åt bakåt i tåget tills vi hittade en ledig kupé som vi slog oss ned i. Efter en lång stunds pratande ställde jag slutligen frågan som gnagde i mitt huvud.
"Förlåt, men vi har pratat och pratat och pratat, men jag vet ändå ingenting om dig... Vem är du egentligen?" Han skrattade, och ställde sig upp så plötsligt att jag hajade till. Han slet upp kupé dörren och ryckte tag i någon. Personen i fråga skrek förvånat till, men kom snart till sans och såg förvånat på oss båda, medan jag började fundera på om jag såg dubbelt eller bara var riktigt ordentligt trött. Det jag såg var nämligen omöjligt. Framför mig stod två killar, identiskt lika. Identiskt lika ner till smilgropen i vänsterkind. Båda log nu stort mot mig, och pojken jag pratat med, jag tror i alla fall att det var det, tog till orda.
"Jaa, nu ska du få veta lite om mig då... Jag heter Nathan, och det här är min bror Nathaniel." Den andra brodern tog till orda.
"Men jag brukar oftast bara kallas för Nate. Fråga inte om våra lika namn, mamma fick någon knäpp ide för sig, som vår pappa hakade på... Till råga på det så ser vi ju så lika ut..." De grimaserade och då de såg identiska uttryck i den andres ansikte brast de i skratt. Jag satt bara helt stilla i stolen jag sjunkit ner i sedan, var det Nathan eller Nathaniel dragit in den andre. Jag rörde inte en muskel, och de båda bröderna lutade huvudet åt sidan, exakta spegelbilder av varandra, och lutade sig sedan framåt.
"Hallå... Någon hemma?" Jag ryckte till, och kisade med ögonen innan jag lutade mig fram, och såg först den ena i ögonen, sedan den andre, innan jag tog tag i de båda killarnas hår och drog till lite löst. De skrek till och såg förargat på mig.
"Eey, vad skulle det där vara bra för?!" Sade Nathan, eller Nathaniel, jag tror det var Nathan, och grimaserade av smärta.
"Förlåt, jag ville bara försäkra mig om att ni var verkliga och att jag inte såg dubbelt..." Jag ångrade mig verkligen nu, och hoppades innerligt att de inte vara arga på mig. Till min förvåning så skrattade de bara.
"Det är lugnt. Det händer ofta att folk måste kolla en gång extra för att försäkra sig om att de inte ser dubbelt, det där har nog ingen testat förut däremot tror jag..." Han gned sig i hårbotten igen och jag log ursäktande.
"Förlåt... Det var inte meningen..." De log bara åt mig och slog sig sedan ner på varsitt säte mitt emot mig.
"Men, du har inte sagt vad du heter än..." Jag suckade, men innan jag hann svara slogs dörren upp och två tjejer och en kille tittade in.
"Jaha... Vad är det du säger egentligen Pooh? Den här kupén var ju inte alls tom! Det sitter ju tre... Shit!" Killen såg på oss tre med stora ögon och vände sig sedan mot de två tjejerna.
"Vad, vad är det du menar med 'Shit!' Chris?" Han klev in i kupén och slog sig ner vid fönstret och jag fick syn på de två tjejerna som nu trängdes i dörröppningen. Deras ögon blev runda som tefat då de tittade in, och jag antog att de blivit lika överraskade som jag över dessa tvillingar.
"Oj då... Helt otroligt! Det kan inte vara sant, Chris, Pooh, vi har hittat en riktig guldgruva här! Ett tvillingpar, och en..." Tjejen i fråga vände sig mot mig,
"Wow... Var kommer du ifrån tjejen? Jag har aldrig sett den där hårfärgen på någon annan än ett litet barn, men den färgen brukar ju oftast försvinna..." Jag såg förvånat på henne. Jag hade aldrig funderat mycket över mitt hår, jag tyckte om det, och mamma brukade stryka mig över håret då jag var ledsen eller upprörd.
"Jag kommer ifrån London om det är det du menar..." Jag förstod ingenting. Vad var egentligen så speciellt med mig?
"Neej, det var inte det jag menade. Du råkar inte ha vilie blod i ådrorna?" Jag såg dumt på henne och hon spärrade upp ögonen.
"Menar du att du är mugglarfödd?' Hon verkade äcklad vid tanken, och jag kunde känna hur blodet verkade koka i mina ådror.
"Min mor är häxa, och min far var trollkarl om det är det du menar." Sade jag kallt, men jag kunde inte låta bli att undra om det här var en av dem som Harry och Ron varnat mig för. Tjejen nickade.
"Då är det lugnt. Jo, visst ja... Jag heter Lirio. Lirio Dougle. Jag ska börja mitt första år på Hogwarts, och förhoppningsvis göra min familj stolt för en gång skull och hamna i Slytherin. Och ni är, och var kommer ni ifrån?" Hennes fråga var uppenbar för alla oss andra. Var vi som hon sade, mugglarfödda, låg vi illa till. Mina nyfunna vänner tog till orda.
"Jag är Nathan, och det här är min bror Nathaniel, eller Nate. Vi kommer från släkten Licas. Vi ska också börja vårt första år på Hogwarts." Lirio nickade gillande, och nu vände sig alla mot mig.
"Nåå..." Kom det uppfodrande efter en stund.
"Var kommer du ifrån och vad heter du?" Jag suckade. Vad kunde man egentligen säga?
"Jag heter Angela Dormy och jag har ingen aning om var jag egentligen kommer ifrån." Lirio och tvillingarna såg på mig.
"Hur kan du inte veta var du kommer ifrån om båda dina föräldrar kommer ifrån trollkarlsvärlden?" Jag kände mig plötsligt sorgsen. Alla här verkade veta var de kom ifrån, alla utom jag...
"Jag vet inte var jag kommer ifrån för att jag levt hela mitt liv som en 'mugglare', eller vad du nu kallade dem, utan att veta någonting om trollkarlsvärlden, och min mor har aldrig nämnt min far. Inte förens förra månaden..." Min röst dog bort och alla såg konstigt på mig.
"Vaddå, övergav din pappa er eller vad?" Sade den andra tjejen och jag stelnade till. Jag hade försökt att hålla allt under kontroll, men nu blev jag irriterad.
"Min pappa övergav oss aldrig! Han dog innan jag ens blivit född, innan han ens visste om att jag fanns till! Han lämnade min mamma ensam att uppfostra och överleva med ett barn, ett barn som han aldrig skulle få se, eller ens träffa!" Jag tänkte inte börja gråta inför alla som satt därinne så jag stormade ut från kupén och försvann bortåt i korridoren utan ett fast mål. Allt snurrade för mig och jag kände hur alla frågor steg till ytan. Vem var jag egentligen? Mamma var inte den jag alltid trott att han var, hon var någon helt annan, under ett helt annat namn. Ett namn jag inte mindes... Alla bilder jag sett tidigare var av mamma, Harry och Ron. På en del bilder fanns en hel drös med rödhåriga personer, däribland en röd hårig flicka som log och skrattade med dem alla. Hon verkade så lycklig. Inte alls om nu, inte som nu då hon verkade så sorgsen. Men hon började bli gladare. Jag gillade inte tanken på att min mamma skulle träffa någon igen, jag trivdes precis som det var nu, men fick jag välja så skulle det bli någon av de tre som jag träffat. Harry, Ron eller mannen vi köpt huset av. Han verkade snäll... Jag var så inne i mina tankar att jag inte stannade förens jag nästan ramlade över en vagn som sköts framåt mellan kupéerna.
"Oj då, lite upprörd vännen?" Jag kunde bara nicka, och den gamla damen log mot mig.
"Vill du ha något från vagnen?" Jag tog mig en titt på de olika sakerna som fanns där, och bestämde mig för att prova allt. Det kunde ju inte skada.
"Det blir tretton siklar och sju knutningar. Men, jag känner igen dig på något sätt... Har vi träffats förut?" Jag skakade på huvudet.
"Nej, jag tror inte det... Det här blir mitt första år på Hogwarts..." Hon nickade och log sedan mot mig innan hon försvann åt ett håll och jag åt det andra. Jag orkade inte träffa på Lirio, Pooh eller vad hon nu hette... Konstigt namn förresten, Chris och tvillingarna.
"Angela!" Någon kom springande bakom mig och ropade mitt namn, vilket fick mig att skynda på. Jag kunde inte träffa dem just nu, och för att komma undan kikade jag försiktigt in i en kupé, och öppnade dörren.
"Förlåt, men kan jag sitta här?" Det var fem personer som satt i kupén redan, men de verkade glada över att se någon ny och nickade entusiastiskt.
"Självklart. Vad heter du? Det här är Michael, Alexis, Caleb, Liaram, och så har vi då mig, jag heter Romeo. Tyvärr ska jag väl säga. Min mor är ett stort Shakespeare fan, och beslöt sig för att uppkalla mig efter sin favorit person i sin favorit historia." Jag fnissade. Mamma hade läst Romeo och Julia för mig, och den här killen var väldigt lik bilden av Romeo jag fått i huvudet. Alexis vinkade åt mig från sin plats vid fönstret och gjorde en gest åt mig att sätta sig bredvid henne.
"Strunta i honom. Han är egentligen väldigt nöjd med sitt namn, men han måste ju självklart beklaga sig då det kommer in en ny person i kupén. Men, vad sade du att du hette nu igen?" Jag skakade skrattandes på huvudet. Det här gänget verkade så lättsamma och glada.
"Det sade jag aldrig. Ni gav mig aldrig en chans... Men, jag heter Angela, men min mamma brukar för det mesta kalla mig Angel..." Alexis nickade.
"Det är ett fint namn, och passande får jag väl säga... Men, varför just Angel?" Hon måste ha sett en skymt av den sorg jag försökte gömma undan för andra, för hon skyndade sig att skyla över det hela.
"Förlåt, du måste inte berätta om du inte vill, jag tycker det är fint..." Hon log smått, men leendet blev en grimas då hon vände blicken mot dörren.
"Vad vill du Alexa, eller ska jag säga Pooh?" Jag blev alldeles kall. Flickan fnös.
"Lägg dig inte i det här Alexis. Det angår inte dig. Om du måste veta så letar jag efter en tjej, hon heter Angela, men hon verkar inte vara här... Aja, säg till mig om ni hittar henne. Det är viktigt att jag får prata med henne." Utan att jag hade märkt det så hade killarna rest sig upp och format en slags mur bakom Alexis, så jag syntes inte.
"Vad var det där om Angel?" Liaram vände sig emot mig med ett fundersamt uttryck i ansiktet.
"Jag vet inte precis, men det kan väl ha något att göra med att jag skällde ut henne... kanske..." Jag log snett mot dem, och Alexis såg på mig under lugg och log sen mot mig.
"Det var starkt gjort. Alexa, eller Pooh, som hon kallas, är inte att leka med. Hon har en väldigt skarp tunga, och hon vet precis hur hon ska använda den för att förolämpa någon." Jag nickade långsamt.
"Varför kallas hon Pooh?" Michael och Alexis skrattade och såg först på varandra, och sedan på oss.
"Vill ni veta det?" Vi nickade.
"Okej, om ni frågar henne, så kommer hon att säga något helt annat, men vi känner ju då henne en hon var liten, och kan säga att det är från hennes barndom. Hon gick alltid omkring och sade "Pooh", efter att ha hört en gammal man pusta ut på en teater. Hon försökte härma ljudet, men lyckades inte, utan blev bara "pooh", efter det så fick hon heta det. Hon avskyr när just vi två kallar henne det..." Hon och Michael log djävulskt mot varandra och vi tre andra brast i skratt. Vi skrattade och hade trevligt fram tills dess att tåget började sakta in och vi skulle byta till klädnader.
"Aj då... Jag vet inte vart min koffert är..." Jag hoppades innerligt att den inte var i kupén där jag varit förut, men Romeo log mot mig.
"Var det den kofferten som stod ute i korridoren, alldeles framför en dörr? Med initialerna A. D. G.?" Jag nickade.
"Va bra, för då har vi den här. Vi drar ut så ni får byta kläder ifred. Vi ses snart!" Han höjde handen i hälsning och killarna försvann ut. Jag höjde frågande ett ögonbryn, och skrattade då jag såg Alexis min. Vi skyndade oss att bli klara, och då tåget äntligen stannade kände jag hur jag fick fjärilar i magen. Det var dags. Ingen kunde hjälpa mig nu, jag var här...

"Första års elever hitåt! Första års elever hitåt!" En väldig röst kunde höras över allt tjatter på perrongen och jag försökte ta mig fram. Alexis hade sagt till mig och de andra att allt från tåget togs upp till Hogwarts senare, så vi skulle inte behöva oroa oss. Då jag kom närmare personen i fråga som ropat på oss vidgades mina ögon. Mamma och de andra hade inte sagt något om en jätte...
"Jag heter Hagrid, och är nyckelväktare, professor och skogsvaktare på Hogwarts. Vi ska ta oss till skolan i båtar, men kom ihåg, inte mer än fyra i varje båt!" Romeo och Liaram tog tag i mina händer och drog fram mig till en båt som vi snabbt satte oss i. Jag vägrade att se mig om, men kände att jag var iakttagen av någon, eller några... Båtarna började snart åka och det kändes så annorlunda att åka i en båt som varken hade motor eller någon som rodde.
"Om ni ser åt vänster, så får ni strax er första skymt av Hogwarts." Vi såg snabbt åt vänster alla tre, och jag häpnade över hur stort det var. Det var en stjärnklar kväll, och slottet, för det såg iallafall ut som ett, verkade glimra ikapp med himlen.
"Wow..." Vi kunde bara instämma med Liaram, och kunde knappt vänta tills vi kommit fram.
"Välkomna till Hogwarts skola för häxkonst och trolldom. Jag är professor McGonagall, och om ni väntar här en liten stund så kommer ni snart att få passera genom dessa dörrar och in till Stora Salen. Banketten inför terminsstarten börjar alldeles strax, men innan ni intar era platser i Stora Salen ska ni sorteras in i era elevhem. Sorteringen är en mycket viktig ceremoni, därför att så länge ni är här kommer ert elevhem att vara ungefär som en familj för er inom Hogwarts väggar. Ni kommer ha lektioner tillsammans med de övriga i ert hem, sova i hemmets sovsal och tillbringa er lediga tid i hemmets sällskapsrum. De fyra elevhemmen heter Gryffindor, Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin. Varje hem har sin egen förnämliga historia och vart och ett av dem har frambringat berömda häxor och trollkarlar. Under er tid här på Hogwarts kommer era framgångar att vinna poäng åt ert elevhem, medan däremot alla era brott mot reglerna får det att förlora poäng. I slutet av året belönas det hem som har flest poäng med elevhemspokalen - en stor ära. Jag hoppas att ni var och en ska bli till heder för det hem ni tillhör, vilket det än må bli. Sorteringceremonin äger rum om ett par minuter inför alla övriga i skolan. Jag föreslår att ni alla snyggar till er så gott ni kan medan ni väntar." Hon nickade kort åt oss, och försvann för en kort stund under vilken vi skyndade oss att göra oss lite mer respektabla innan vi skulle stiga in inför alla elever. Liaram stod invid en vägg, och verkade intresserad av allt som fanns där, men skrek plötsligt till då något vitt och mer genomskinligt gled rakt igenom honom.
"Oj förlåt unge man, visste inte att du stod där. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt." Skakande nickade han på huvudet och gick snabbt tillbaka mot oss. Plötsligt var platsen där vi alla stod fylld av liknande saker, och jag stirrade fascinerat på dem. Jag var livrädd, men det tänkte jag inte låta någon veta.
"Förlåt, men vilka är ni egentligen?" Mannen som gått igenom Liaram skrockade tyst, och bockade sedan sirligt för alla.
"Mitt namn är Sir Nicholas de Mimsy-Porpington, och jag är Husspöke i Gryffindor. Det här är Tjocke Munkbrodern, Hufflepuffs husspöke. Den tråkiga tyste saken därborta är Blodige Baronen. Han är Slytherins husspöke. Ni behöver inte bry er om honom..." Viskade han tyst åt oss. Jag skrattade till. Han var kul. Vi tystnade alla då professorn kom tillbaka in och sade åt oss att ställa upp oss innan vi gick in genom dörrarna. Där jag stod bredvid Liaram och Romeo kände jag hur jag började bli orolig och rädd, men jag tog ett djupt andetag och tog det första steget in i Stora Salen.