Authors note: Jag äger fortfarande nästan ingenting i den här berättelsen. De tillhör fortfarande samma författare... (Tyvärr, men hon gör ett mycket bättre jobb än vad jag gör)

Kapitel 3.

Wow... När vi steg in i salen dog pratet ut, och alla tittade på oss.

"Eey, Liam, Romeo..." De blinkade till, och såg sig förvånat om.

"Det är jag... Caleb... Killen ni bara lämnade..." Jag ryckte till och vände mig om.

"Oj, förlåt så himla mycket Caleb... Det var inte meningen. Det var mitt fel... Förlåter du mig?" Han skrattade och log mot mig.

"Självklart. Jag var aldrig arg, bara lite förvirrad då ni lämnade mig sådär..." Aj då... Sanningen att säga, så hade jag glömt att han var där. Han hade varit så tyst att jag inte riktigt lagt märke till honom, men nu tog jag mig en närmare titt på honom då vi stannade längst fram i salen. Han hade mörkt mahogny färgat hår, och näst intill dimlika gråa ögon. Han var också något längre än mig, men vaddå? Jag har flera år på mig att växa ikapp honom. Han upptäckte plötsligt att jag tittat på honom och kastade en road blick och ett snett leende mot mig. Jag kände hur jag började rodna och såg fort framåt, mot samma professor som lett oss in. Hon höll en pergament rulle i handen och såg på oss över sina glasögon. Alla var helt tysta, och jag undrade varför ingen sade något. Inte ens professorn sade något, och vände snart blicken mot en gammal lappad hatt, jag inte lagt märkte till förens då. Plötsligt öppnades en reva i hatten och eleverna vid borden lutade sig exalterat framåt för att vara med om det hela.

För länge, länge sedan, i en annan tid,

På en annan plats, två häxor och två trollkarlar

Bestämde att en skola skulle startas.

Barn skulle läras, och ämnen studeras

Men då skolan stod på plats,

Vilka skulle få studera?

Länge sade då de själva,

Vilka som skulle få studera,

Men då tiden tagit slut,

Vem kunde då bestämma?

Lotten föll på mina händer,

Och jag skall säga vart ni skall.

Kanske är då Gryffindor ert hem,

Där folk med mod i bröstet lever,

Vars djärvhet, kraft och tapperhet,

De skiljer ut från mängden av elever;

Kanske hör ni dock till Hufflepuff,

Där rättvisa och sanning styr,

Ja Hufflepuffarna är trogna och lojala,

Och aldrig någon möda skyr;

Måhända är ert hem det visa Ravenclaw,

Ty den som lärd och kvicktänkt är

Och har ett gott och klart förstånd

Skall alltid sina likar finna där.

Men kanske är ert hem det sluga Slytherin,

Där du dina sanna vänner nu skall finna,

Där de sluga nyttjar alla knep,

För att sina mål och syften finna.

Men så dock en dag, när de fyra gick mot slutet,

Hur skulle då beslutas, vem som skulle styra;

Jo lotten föll på mig, och sedan dess är det efter min förmåga,

Som ni kommer till er rätt

Sätt er nu här, och lita på mig, ty fast jag inga händer har,

Ni är i säkra händer, för jag är en hatt med Tankegåva!

Vi stirrade allesammans på hatten, och jag såg hur Liaram, Romeo och Caleb slappnade av och gav dem ett undrande ögonkast, efter vilket Romeo lutade sig mot mig och tyst viskade,

"Det är lugnt. Alexis och Michael skrämde bara upp och sade att vi skulle få slåss mot ett troll eller något liknande för att hamna i något av elevhemmen. Snacka om lättnad när vi såg hatten!"

Jag nickade och väntade sedan spänt på att få se hur det hela gick till. Professorn som lett oss in tog upp ett pergament hon lagt ned på ett bord bakom sig.

"När jag ropar upp ert namn, sätter ni på er hatten och slår er ner på pallen för att bli sorterad." Hon rullade sedan upp pergamentet och ropade ut ett namn.

"Samantha Aldric!" Hon skyndade sig upp och slog sig ned på pallen. Hatten var tydligen för stor för henne, för den halkade ner över öronen och hon satt tyst där, och väntade på hattens tillkännagivande. Hatten var tyst ett tag, men ropade sedan ut;

"Ravenclaw!" Ett av borden mot vänster applåderade och Samantha sprang lyckligt ner mot dem där hon välkomnades av dem alla.

"Marie Brocklehurst!" En flicka med mörkt hår uppsatt i hästsvans sprang upp och satte sig på pallen med hatten på huvudet.

"Ravenclaw!" Flickan log lättat och sprang ner för att sätta sig tillsammans med sina nya kamrater. Det var bara några namn innan jag helt plötsligt blev alldeles kall.

"Angela Dormy!" Det var på skakande ben jag gick uppför den lilla trappan och upp mot pallen. Det var inte långt, fem meter kanske, men det kändes som hundra. Långsamt satte jag mig ned och kände hur hatten föll ner och skymde synen för mig. Plötsligt hörde jag en röst i mitt öra, jag kunde inte identifiera varifrån den kom, men insåg snabbt att det måste vara hatten som pratade med mig.

"Oj ojoj då min vän. Ett sådant arv att leva upp till… Oh ja. Jag minns nog allt, båda de två. Men var ska vi placera dig? Du är sannerligen lik din mor, men din far finns där han också. I dina något mer… Charmerande drag, men vart ska du hamna? Joo, det får nog bli så i alla fall. Gryffindor!" Jag hörde hur han ropade ut det sista till alla, och jag drog djupt efter andan. Jag hade blivit placerad. På skakande ben tog jag mig ner till det jublande bordet och skrattade sedan åt en kille som blivit placerad strax innan mig. Jag hade varit så nervös att jag inte uppfattat hans namn, men det skulle jag väl få veta senare. Det jag hörde därefter var inte lika trevligt dock.

"Lirio Dougle!" Hon drog på sig ett överlägset leende och satte sedan på sig hatten. Efter en liten stund blev hon förklarad Slytherinare och jag släppte ut ett andetag jag inte vetat om att jag hållit.

Några namn till, sen kom några namn jag kände igen.

"Nathan Licas!" Han sprang upp och satte på sig hatten, det tog inte lång tid för den att bestämma sig.

"Hufflepuff!" Han log glatt, men jag såg den besvikna blicken i hans ögon. Han gick fort förbi oss som stod kvar, men såg inte på mig innan han slog sig ned vid de andra Hufflepuffarna.

"Nathaniel Licas!" Han, liksom sin bror, skyndade sig upp och drog på sig hatten.

"Hufflepuff!" Båda bar samma uttryck i ansiktet, men de verkade uppriktigt glada över att ha hamnat i samma elevhem, samtidigt som båda fick ett hjärtligt välkomnande. Det verkade som om det man sade om Hufflepuff verkligen stämde. Några namn till,

"Liaram Parchel!" Han log hastigt mot oss och gick upp mot hatten. Hans leende syntes fortfarande under brättet, och det blev bara bredare då hatten förklarade honom som en Gryffindorare. Han skyndade sig ner till bordet, och slog sig ner bredvid mig.

"Jag sade ju att jag inte var orolig." Jag höjde bara ett ögonbryn mot honom och han ryckte på axlarna. Jag började bli lite orolig över att jag skulle bli den enda tjejen, men snart hamnade även två andra tjejer där. De verkade ganska fnissiga, men jag ryckte bara på axlarna. Det var nu Romeos tur, och jag ville gärna veta vart han och Caleb skulle hamna. Men jag behövde inte oroa mig. I snabb följd förklarades båda som Gryffindorare och jag log stort mot dem. Det rådde ganska spridda skurar om vilka som hamnade var, men snart var alla sorterade och en man som verkade minst hundra år gammal reste sig sakta upp.

"Mina vänner. Jag har bara några få saker att säga er. Först och främst, innan vi hugger in på en alldeles utmärkt festmåltid, måste jag dock få säga att den Förbjudna Skogen är just det. Förbjuden. Man får inte utöva magi i korridorerna, och hela listan på förbjudna föremål att använda i korridorerna finns på Mr Filch kontor. Det är en sak till, men den tar vi efter maten. Så, med dessa ord vill jag säga, välkommen till ett nytt skolår på Hogwarts. Vare sig du är gammal eller ung, första årselev eller sista års elev." Jag log ofrivilligt mot honom när hans blick svepte över Gryffindor bordet. Han hade en vänlig glimt i ögat, och jag förstod plötsligt att det här måste vara Dumbledore som Harry och Ron berättat för mig om. Men vad var det egentligen han tänkte vänta med att berätta för oss? Innan jag hann fundera vidare på det hela dock, så dök en hel festmåltid upp framför oss. Allt jag kunde tänka mig vilja äta fanns där, och jag log snabbt mot mina vänner och vi började äta.

"Kära elever och lärare! Ännu ett år tar nu sin början, och innan vi går till sängs, skulle jag vilja meddela att för snart elva år sedan besegrades Lord Voldemort av Harry Potter, vilket vi ska fira här på Hogwarts med eleverna från just den årskursen. Alla elever som kan kommer att bli inbjudna, och de får gärna komma med sällskap. Detta kommer att bli en otrolig chans för många trollkarlar och häxor som går i skolan här på Hogwarts att lära känna personer de bara hört talas om, men ni kommer tyvärr inte få ta hit era föräldrar. Det här är en påminnelse om vad de gjort för oss alla, och orsaken att vi väntat elva år med detta är att det var så lång tid det tog innan de kom till Hogwarts, det var så lång tid det tog innan Harry Potter för första gången mötte Lord Voldemort… Men ni kommer att få vara med på festen. Vi vill att ni ska få ha roligt, men samtidigt ska ni ta lärdom av vad de kan berätta för er, av vad de har gått igenom." Han pausade och såg ut över alla eleverna, och jag kunde se att glimten i ögonen som funnits där hela tiden nu slocknat, och han verkade sorgsen. Han fortsatte plötsligt;

"Men det är inte allt. Festen är också till minne av dem vi förlorat. Inte bara i den sista striden, utan även innan, av ibland helt andra orsaker, men också dem som dog efter kriget, plågade av skador och sår som orsakats av Voldemort och hans anhängare. Minns att de nästan lade en hel värld vid sina fötter, och att många dog för vad de trodde på. Att vi alla skulle få leva i frihet, att vi skulle få leva sida vid sida om varandra. Med de orden sagda, och med detta besked, önskar jag er en godnatts sömn, och vi ses imorgon vid frukosten innan lektionerna börjar." Långsamt reste sig alla upp, och en prefekt kom snabbt fram till oss första årselever.

"Följ med mig så ska jag ta er till ert sällskapsrum." Vi reste oss snabbt, och jag såg hur Liam kvävde en gäspning och log snett och ryckte på axlarna mot mig då han insåg att jag sett allt. Prefekten tog oss igenom olika korridorer och genom dolda gångar och gobelänger för att ta oss till vårt sällskapsrum och vi stannade slutligen framför ett porträtt av en jaa… Väldigt välbyggd kvinna antar jag att man skulle kunna säga. Hon bar en rosa klänning och såg nu nyfiket ner på oss alla.

"Oh, ni måste vara nya. Nåväl, lösenord." Prefekten som tagit oss hit harklade sig och sade sedan klart och tydligt;

"Singlares." Porträttet svängde åt sidan, och vi steg in i ett vackert cirkel format rum. Jag tror att Wow, var det ord som alla antingen sade högt, eller tänkte tyst för sig själva. Prefekten dirigerade oss till våra sovsalar, så jag sade god natt till killarna och såg dem försvinna uppför en trappa till sin sovsal.

"Dessie, Lu, Lene och Serena! Skynda er nu, vi har trolldryckskonst om en halvtimme, och vi har inte ätit än!" Ljudet av steg nådde mina öron, och snart såg jag tjejerna komma ner från vår sovsal.

"Kom igen Angie, man skulle kunna tro att det här är första gången som vi har lite för lite tid i våra händer…" Dessie, eller, Desida, som hon egentligen hette log stort mot mig och jag skrattade.

"Jaja, det må så vara, men jag vill för en gång skull vara i tid för trolldryckskonsten… Den där läraren är ju rena mardrömmen, men jag vill inte ha kvarsittning igen…" De andra bara skrattade åt mig då jag rös till, och vi skyndade oss ner till Stora Salen för frukost.

"Åh, kolla… Där är Liam och de andra…" Det var inte precis någon hemlighet att Serena gillade Liam, men av någon outgrundlig anledning visste han inte om det, och jag hade vissa tvivel om de andra killarna. Men jag skakade bara på huvudet och gick fram till killarna.

"Hej killar, är det okej om vi sätter oss här?" Romeo var den första att titta upp, och log stort mot mig.

"Självklart inte Ang… Hur skulle man kunna säga nej till sådana skönheter som er?" De andra rodnade, men jag såg på honom med höjda ögonbryn innan jag slog mig ner.

"Du fick då ett passande namn Romeo…"Han rodnade och började prata med de andra killarna igen. Serena sade ingenting under hela frukosten, hon åt bara sakta och stirrade på Liam med en sådan intensitet och dyrkan att jag fann det väldigt svårt att förstå hur han kunde undgå att märka hennes något, tyvärr, tafatta försök att få honom på fall. Det blev oftast tvärtom.

Plötsligt föll min blick på klockan och jag insåg med fasa att lektionen skulle börja om fem minuter.

"Kom igen! Lektionen börjar när som helst!" Det fick fart på oss alla, och till min stora lättnad hann vi precis innan lektionen skulle börja.

"Så snällt av er att behaga dyka upp på min lektion… Tio poäng från Gryffindor, och om ni inte sätter er ner blir det tjugo." Vi slog oss fort ner, och till min stora förtret hamnade jag bredvid Romeo. Jag suckade tyst, jag gillade killen, men hans förmåga att överdramatisera gick mig verkligen på nerverna ibland. Han kunde aldrig svara mig normalt då jag ställde en enkel fråga, som nu vid frukosten. Men värst var väl egentligen dagen efter att vi kommit hit. Första dagen i skolan…

Flashback

När vi kommit upp till tjejernas sovsalar såg vi oss omkring efter våran. Slutligen hittade vi en med en guldfärgad etta på, och vi steg in. Rummet var stort och cirkel format, och till allas våran överraskning fanns våra saker redan vid fotändan av våra sängar. Jag kände mig jättetrött, men jag var samtidigt så nyfiken på mina nya kamrater, och tvingade bort sömnen. Snart såg jag att det inte bara var två tjejer till som jag tidigare trott, men fyra tjejer som blivit placerade i Gryffindor.

"Wow… Det var väldigt många Gryffindorare i år… Aja, Jag är Desida Armond, vad heter ni?" Jag såg förundrat på Desida, hon verkade väldigt rättfram, men samtidigt väldigt trevlig. De andra tre tjejerna presenterade sig i snabb ordning, och jag visste att jag måste lära mig de här namnen väldigt snabbt. Jag rabblade dem snabbt i huvudet igen.

Desida Armond, Serena Blecks, Arlene McDougal och Lulu Partocks. Jag rabblade namnen om och om igen i huvudet, men insåg snart att de verkade vänta på något, innan jag insåg att det var mig.

"Oj, förlåt! Jag stod visst i andra tankar… Mitt namn är Angela Dormy…" De andra tjejerna log mot mig, och innan vi visste ordet av insåg vi att klockan var lite för mycket så vi kröp alla till sängs.

"Desida! Des!" Jag var på väg att skrika åt henne, bara för att få henne att vakna, då hon slog upp ögonen och skrek till.

"'Vad ända in i… Vad tror du att du håller på med egentligen? Ska du ge mig en hjärtattack?!"

Jag skakade bara på huvudet och försvann ut genom dörren, innan jag ropade åt henne att klasserna skulle börja om en och en halv timme, samtidigt som jag visste att vi inte fått våra scheman än, och sen var det ju den lilla saken att vi inte hittade här än… Ljudet av en hög duns fick mig att le, och jag visste att hon precis var i färd med att väcka de andra.

"Eey, Angel!" Jag log stort emot killarna, innan vi alla följdes åt ner till Stora salen. Liam och Caleb retades smått med alla, men Romeo verkade gå och lura på någonting, någonting jag inte var säker att jag ville veta vad det egentligen var.

"Eey, jag möter er därnere, jag kom precis på att jag glömde en sak i sovsalen." Med de orden vände jag på klacken och försvann bakåt igen. Killarna ryckte på axlarna och försvann istället ner i Stora salen. Jag kom snart tillbaka, efter att ha insett att det jag i själva verket letade efter legat i min ficka hela tiden, och steg in i. Killarna fick plötsligt syn på mig, och Romeo log snett mot dem innan han verkade harkla sig och hastigt kom på fötter.

"Ah, där är du ju Angel!" Jag tyckte han pratade lite väl högt, men insåg inte varför. Han blinkade snabbt åt de andra, och fick mig att komma över till dem.

"Angel, men ängel, varför slår du dig inte ner här hos oss underordnade? Vi längtar så efter ditt sällskap, och varje ord, varje blick talar sitt eget tydliga språk. Vi har ju alla hört talas om fallna änglar, men denna ängel föll aldrig, hon blev nedsänd för att sprida sitt vackra ljus över oss kanaljer som ej vet bättre än att avguda henne. Åh, du gudinna, vill du sprida ditt ljus över oss?" Jag kunde inte få fram ett ord, utan stirrade bara chockat på Romeo. Inte bara hade han sagt sådant där till mig, men alla hade hört det. Han hade varit lite väl högljudd, och jag var totalt utskämd!

Slut Flashback!

Det hade varit det värsta som hänt mig på väldigt länge, och elever gick fortfarande omkring och reciterade delar av det han sagt till mig… Jag var, kort sagt, en så kallad "ängel", allvarligt, kunde de inte komma på något mer originellt? Jag suckade tyst, vilket ledde till en frågande blick från Romeo, så jag skakade bara på huvudet och vi började arbeta.

"Ååh, jag är så nervös för ikväll… Jag vet att vi vet precis vad vi ska göra och allt, men ändå… Jag har hört att självaste Harry Potter ska komma, och tänk dig möjligheten att få prata med honom eller Ron Weasley… Två personer från den Gyllne Trion… Synd bara att en av dem försvann…" Dessies röst nådde mig och de andra tjejerna från sin plats framför spegeln. De andra tjejerna nickade, och Lulu fnissade. Själv förstod jag inte vad allt stoj var för. Varför var Harry och Ron så väldigt speciella helt plötsligt? Jag hade ju träffat dem, och det var väl inget särskilt med dem, förutom kanske det lilla faktum att Harry tydligen befriat trollkarls världen från någon gammal dammig Lord som han kallat sig… Men jag var samtidigt smart nog att inte säga något.

"Vad är det nu då Lu?" Dessie vred lite på sig så att hon såg oss genom spegeln, och verkade inte så väldigt glad över att bli störd när hon gjorde sig i ordning, men det hindrade henne inte från att fortsätta sminka sig. Jag var lite avundsjuk på henne för hennes hudtyp. Visst, vi var bara elva, men hon hade sådan hud som man bara drömde om, som man trodde egentligen inte fanns för att man bara såg det på modeller, och alla visste att deras bilder blivit ändrade. Men det var inte bara det. Dessie var väldigt medveten om sitt yttre, och vi andra hade i hemlighet kommit fram till att det berodde på hennes syster, Elena. Vi hade sett bilder på henne, och hon såg också så där väldigt bra ut, de var väldigt lika ut också. Samma ljusa hy, mörkbruna ögon och höströda hår. Men Lulu bara skrattade och skakade på huvudet.

"Inget Dessie, inget du behöver bry dig om…" Dessie ryckte på axlarna och återgick till sin spegelbild.

"Serena, Angel, vad tycker ni om den här kjolen?" Vi vände oss om och såg på Arlene, som höll upp en röd kjol. Vi hade blivit ombedda att inte bära våra skolklädnader, och vi hade inte heller med oss festklädnader, så vi hade då blivit tillsagda att använda mugglar kläder. Jag tyckte kjolen skulle se snygg ut på Arlene, men Serena såg på kjolen med kritiska ögon innan hon drog undan den och höll upp en i nästan samma nyans, men där ett litet lejon var fastsytt i ena kanten. Den skulle gå bra ihop med den svarta tröjan hon bestämt sig för att ha. Både tröjan och kjolen glittrade ibland till i en guldskimrande nyans, och gav hennes blonda hår mer lyster. Men Arlene skulle synas även om hon inte burit kläderna hon valt. Allt man behövde göra var att se henne i ögonen. Hon hade havsgröna ögon, som verkade skimra till ibland. Att se henne i ögonen var som att stirra ut över havet en tidig morgon. Hon log mot oss båda och gick sedan bort till sin säng. Alla var nervösa för ikväll, och i rummen bredvid vårat, kunde vi höra tjejer som stökade omkring och letade efter olika saker. Mina kompisar var nära på att börja gå i taket, men själv kände jag mig väldigt lugn. Mina kläder låg redan på sängen, jag sminkade mig inte, så det behövde jag inte bekymra mig om, och jag hade redan borstat håret och satt upp det i en frisyr mamma hade gjort åt mig en gång. Hon hade visat mig en bild på sig själv då hon gått i skolan, och hon hade sett jättevacker ut. Hon hade bara haft en del av håret uppsatt en bit ovanför nacken, och mjuka lockar längst ner, och jag visste att jag också ville ha håret så.

En timme senare stod vi alla utanför Stora Salen och väntade på att lärarna skulle släppa in oss. Liam, Romeo och Caleb hade mött oss i sällskapsrummet och följt med oss ner. Vi skrattade och skämtade alla om vad som skulle hända ikväll, mest för att dölja hur nervösa vi alla var. Liam stod och pratade med Sam och Julian, som också blivit sorterade i Gryffindor med oss, men jag kände dem inte så väldigt väl än. Plötsligt tystnade de andra och jag vände mig förvånat om. Bakom mig stod Nate och Nathan, och båda såg väldigt generade och obekväma ut.

"Angel, kan vi få prata med dig? Snälla…" Jag tvekade. Jag hade undvikit dem sedan vi kommit till Hogwarts, men insåg att jag kanske egentligen varit lite barnslig. Det var ju inte deras fel att Lirio ställt just fel frågor, och sagt fel saker. Jag nickade och följde med dem en liten bit bort, men kunde fortfarande känna de andras undrande blickar på mig.

"Angie, vi ville bara säga att vi är ledsna. Det var inte meningen att du skulle bli ledsen, dessutom, Lirio är en idiot." Nathan nickade och helt plötsligt log vi alla tre. Jag hade varit så himla dum som hållit mig undan från dem, de var helt underbara killar, och jag hade saknat deras något konstiga humor. Jag tog dem med mig för att presentera dem för mina vänner, och vi skrattade allihop, även om Romeo av någon konstig anledning snart försvann bort och pratade med några andra killar från Ravenclaw.

Plötsligt öppnas dörren in till Stora Salen och Professor McGonagall tittar på oss.

"Ni kan nu få komma in, men kom ihåg, när de anländer så vill jag inte att ni gör något ni kan få ångra. Jag kommer inte att tveka till att dra av poäng från ert elevhem, eller ens till att ge er kvarsittning ikväll, tro mig. Ni får vara här, och bara det är en ära i sig, men ni får även prata med dem, men jag vill inte höra om några dumheter från er sida!

"Samtidigt vill jag säga till alla eventuella skämtare här," Hon verkade av någon anledning titta direkt på mig, Romeo, Liam och Caleb, innan hennes blick gled över till tvillingarna, men vi log alla oskyldigt och hon suckade innan hon fortsatte tala;

"Att Fred och George Weasley tillsammans med hela Weasley familjen kommer att vara med på festen ikväll. Vi har gjort ett undantag då hela deras familj spelade en väldigt stor och viktig roll i kriget. Även några gamla lärare kommer att vara med, men jag vill inte att ni ska attackera någon av dem!
"Fred och George må vara skämtare i själ och hjärta, och de må aldrig ha växt upp, men jag vill inte höra att ni tvingat på dem någonting…" Hon spände ögonen i oss och suckade sedan.

"Nåväl, välkomna in…" Förväntansfulla steg vi alla in i Stora Salen och tog plats vid olika bord där våra namn fanns utsatta, till våran stora förtjusning skulle även några av dem som gått med Harry och Ron sitta vid vårat bord. Tydligen hade de bestämt att första års eleverna i Gryffindor skulle få sitta med dem som slutat för precis elva år sedan, med dem från Gryffindor…