Kapitel 3.

Våra steg var tveksamma, och jag kastade en blick på mina vänner. Jag kunde förstå deras tvekan, men samtidigt, hur skulle jag klara av det här? Ingen utmaning var för stor, det hade vi alla sagt, men tiderna hade förändrats. De såg på mig, och nickade snabbt innan de försvann in i salen och lämnade mig kvar. Jag drog djupt efter andan och såg mig nervöst omkring. Det verkade inte vara så väldigt mycket som förändrats här, och jag kände hur knuten i magen verkade lösas upp lite. Det var härligt att vara tillbaka, och alla skratten inifrån Stora Salen påminde mig om flydda tider. Men samtidigt var jag ändå orolig. Hur skulle alla ta det att jag kommit tillbaka? Jag försvann för hela elva år sedan, och nu… Jaa, det var bara inte samma sak längre. Människor hade förändrats, allt hade förändrats. Jag hade blivit förutspådd av många att ha en karriär, sedan efter cirka tio år gifta mig, och sedan efter yttligare en fem tio år, skaffa barn. Tyvärr hade inget hänt som det skulle, och nu skulle jag till råga på allt snart officiellt återvända till den värld jag saknat under dessa år. Jag suckade och tvekande drog jag sedan upp huvan på manteln Harry gett mig, och steg sedan in i salen…

Dumbledore hade börjat med ett litet tal, och jag stannade upp i dörren för att lyssna.

"… Många av er har redan märkt att det finns tomma stolar, märkta med namn på personer som omöjligt skulle kunna komma hit, men sanningen är den att bara för att de inte finns här ikväll, innebär inte att de inte finns här med oss i våra hjärtan. Många av dem dog i kriget, en del före och andra efter, men sedan finns också de som aldrig återsågs. Inte bara från kriget, även om de allra flesta försvann då, men en person försvann helt från våran värld, och vi måste tro att det hela skedde av egen fri vilja. Vi har inte kunnat hitta henne, men det innebär inte att vi glömt henne.

"De allra flesta av er vet mycket väl vem jag talar om. Hermione Granger var en av de smartaste häxorna Hogwarts någonsin sett, hon var ambitiös i sitt arbete, och lät aldrig något hindra henne från att få de högsta betygen Hogwarts sett på många, många år. Men hon var också en väldigt hängiven vän och vek aldrig ifrån deras sida. Under den sista striden stod hon stolt vid sina vänners sida, till trots allt som hon själv gått igenom bara dagar innan den sista striden.

"Hon var förste prefekt under sitt sista år här på Hogwarts, tillsammans med en annan ung man som försvann, tyvärr kan han aldrig komma åter, då han dog vid sin fars händer för att skydda dem han älskade, men vet att vi alltid kommer att minnas det han gjorde för oss. Vi kommer aldrig att glömma deras offer för oss, så res era bägare till minne av Hermione Granger och Draco Malfoy!"

Jag kände att det nu kanske var bäst att avslöja sig själv, och tog några tvekande steg framåt, vilket tyvärr genast fick Dumbledores uppmärksamhet. Hans ögon var sorgsna och glittrade inte längre. När hans blick fastnade på mig såg han undrande på mig, och snart ställde han sig upp med en uppenbar fråga i sina ögon. Jag tog ett djupt andetag och såg ner i golvet. Man kunde nästan ta på spänningen i salen, och alla hade tystnat och iakttog oss båda med undran och nyfikenhet. Harry och Ron såg båda på mig, jag kunde riktigt känna deras oro, men samtidigt kände jag förväntan och hoppet, och lät försiktigt, så det inte skulle synas, blicken fara runt i rummet medan jag iakttog alla. Blaise var där, men han verkade inte känna igen mig. Plötsligt visste jag att det varit ett misstag att komma hit, jag hade bara gått för Harrys och Rons skull.

Flashback

"Nej Harry! Jag tänker inte gå! För dem är jag troligtvis död, och jag har ingenting emot att låta det fortsätta så!" Jag var arg, varför tänkte de tvinga mig att gå när jag absolut inte ville.

Då tappade Ron humöret, och blev riktigt arg på mig.

"Hermione Granger! Nu lyssnar du på mig!" Han chockade mig, och jag slog mig snabbt ner på en stol och såg på honom med stora ögon.

"Du försvann bara dagar efter att vi slutat skolan, utan så mycket som ett ord till förklaring eller någonting! Såvitt vi visste så kunde du ha dött, och vi var oroliga för dig! Sedan, när vi faktiskt tillslut insett att du inte skulle komma tillbaka, och kanske faktiskt till och med var död, så dyker du plötsligt upp, och du är inte ensam. Du har fått en dotter! Ingen visste var du var, dina föräldrar fick ett brev om året, men det sade inte mycket, vi visste inte ens om det faktiskt var du som skrivit breven!

"Vi var oroliga, och ministeriet letade länge efter dig, jag tror till och med att de hade rapporter om att du blivit sedd borta i Chile vid ett tillfälle. Ingen ville inse att du faktiskt kanske var borta, och vi aldrig skulle få se dig igen. Men så kommer du tillbaka, och vänder återigen upp och ner på världen. Du är tillbaka, men vi får inte säga något. Du har till och med skaffat dig ett helt annat namn för att ingen ska veta vem fan du är, och nu har du mage att säga till oss att det inte spelar någon roll om alla tror att du är död! Ginny blev tvungen att läggas in på sjukhus för att hon blivit så sjuk av oro för dig, från vilket hon faktiskt kom utifrån för bara tre år sedan. Hon tillbringade åtta år där Hermione, Åtta år! Och vi ska inte ens gå in på vad Harry och jag gjorde!"

Han drog sig tillbaka och tog ett djupt andetag, han vägrade att titta på mig. Själv var jag chockad. Jag hade aldrig insett precis hur mycket jag faktiskt betytt för dem alla, och jag fick dåligt samvete. Ginny hade blivit sjuk, och det var mitt fel… Jag reste mig sakta upp och gick fram till Ron. Han ryckte till, men såg snart på mig och jag såg att han hade tårar i ögonen. Jag log sorgset och gav honom en kram vilken han snart besvarade, innan han drog sig undan och såg ner på mig.

"Så du följer med oss tillbaka?" Jag suckade, men nickade sedan uppgivet.

"Ja, jag följer med…"

end Flashback

Jag stålsatte mig för allas reaktioner, hoppades att ingen skulle lägga alltför stor vikt vid det faktum att det var jag, och lät manteln falla till golvet. Reaktionerna kom strax efter. En del flämtade till och stirrade bara på mig, medan viskningar fyllde salen. Harry, Ron och Blaise log mot mig, och såg ut som tre fyrtorn mitt i natten, men när jag såg upp mot honnörsbordet fick jag en smärre chock. Dumbledore och McGonagall hade tårar i ögonen, även om McGonagall faktiskt grät. Jag log försiktigt och hon kom fram till mig.

"Hermione Granger… Så du bestämde dig för att komma tillbaka… Vi trodde du var död, även om vi hoppades att det inte var så. Välkommen tillbaka, du har varit saknad av många." Helt plötsligt, utan förvarning gav hon mig en kram, och log mot mig. Jag hade tänkt se mig omkring, innan jag letade reda på en plats där jag kunde sitta, då de flesta för andra gången den kvällen fick sig en rejäl chock.

"Mamma!"

"Mamma, du kom!" Angel hoppade ner från sin stol och sprang fram till mig.

"Jag trodde inte du skulle komma, du kom inte in med Harry och Ron…" Hon log snett mot mig, innan hon lade huvudet käckt på sned och såg på mig.

"Och varför berättade du inte att du var berömd här! Alla vet vem du är mamma…!" Jag skrattade lågt och kramade om henne.

"Hej Angie… Jag har saknat dig. Hur har du haft det hittills?

"Dina brev verkar ha kommit bort…" Jag såg menande på min dotter som rodnade svagt och slog ner blicken.

"Jag är ledsen… Men det har hänt så mycket att jag helt enkelt glömt bort att skriva!" Jag skrattade bara åt henne och ställde mig upp igen. Folk tittade fortfarande på mig, men jag brydde mig inte längre. Angel verkade lycklig och satte sig ner på sin plats, och det visade sig att jag hamnade mellan Ron och en tjej som hette Lulu. Hon verkade trevlig, och med sitt mörka, nästan svarta hår och märkt bruna ögon var hon vad man skulle kalla för klassiskt vacker. Hon hade höga kindben, och något olivfärgad hud, vilket avslöjade att hon förmodligen hade släkt vid Medelhavet, vid Italien kanske… Hon verkade väldigt trevlig, men också lite blyg där hon satt bredvid mig. Jag kastade en blick mot Angel, hon satt och pratade ivrigt med Harry och en kamrat hon presenterat som Serena. De båda var väldigt lika, även om Serenas hår var mycket mörkare, och hennes ögon faktiskt lilafärgade. Jag lade på minnet att fråga henne om det senare. Viskningarna fortsatte, men snart stod det mat på borden, och vi kunde inte låta bli att skratta åt Ron som kastade sig över den.

"Vaddå, jag kan inte laga lika god mat som de gör här på Hogwarts…" Han hade en oskyldig uppsyn, men vi visste alla att det inte bara vad det som fick honom att bete sig som han gjorde.

Ett glas som klirrade fick våran uppmärksamhet. Professor McGonagall hade rest sig upp och väntade på att alla skulle lyssna.

"Vi har en liten överraskning för er alla faktiskt. En sal har blivit iordningställd för de som önskar gå och titta, en… Ska vi säga, en sal fylld av minnen. Där finns foton, tavlor och annat som tagits eller gjorts då ni fortfarande gick i skolan, även om ni kanske inte visste om det…" Hon skrattade lågt, och jag vände mig mot Harry och Ron.

"Såå, ska vi gå?" De nickade sakta och Ron vände sig mot mig.

"Är du säker på det här 'Mione? De har förmodligen bilder på…" Jag nickade.

"Ja Ron, det är säkert att jag vill gå. Om inte annat för Angies skull. Hon har aldrig sett sin far, och det är förmodligen på tiden. Följer du med oss Angie?" Hon nickade och vi reste oss upp innan vi följde efter McGonagall. Hon ledde oss genom en korridor som i vanliga fall skulle ha lett oss till trofé rummet, men som nu tog oss till ett stort cirkel format rum fullt av tavlor, banderoller, bilder och liknande. Angie drog med oss fram till en av dem, och ögonen glittrade. När vi kastade en blick på tavlan började vi skratta och Ron vek sig dubbel. Bilden visade alla från Gryffindor som gått med oss, och vi hade en slags fest i sällskapsrummet, men den hade spårat ur, och visade istället oss allihop med kläderna fläckiga av olika maträtter, och maten flög fortfarande i luften. Alla skrattade på bilden, och flera hade armarna om varandra. Ingen av oss hade en aning om att den här bilden ens blivit tagen. Jag kastade en blick under bilden och såg namnet på fotografen. Colin Creevey… Självklart, varför förvånade det mig inte att just han tagit bilden? Han hade ofta dragit runt med den där kameran, och det hade gjort nästan alla irriterade, men just nu var jag glad att han gjort det. Det var ett fint minne, även om vi alla fått en veckas kvarsittning för det hela. Jag log vid minnet och såg ner på Angel. Hon såg nyfiket upp på oss, men drog snart iväg till en annan bild. Det var många fler bilder än vad man först skulle kunna tro, tillsammans med olika banderoller som gjorts under året, de hade till och med grävt fram den som Dean Thomas hade gjort när vi hejade på Harry under hans första quidditch match. Plötsligt kände jag en hand på min axel och snodde runt. Bakom mig stod ett stort antal välbekanta ansikten och såg på mig med både glädje och tvekan i blicken, alla stod tysta och stilla, ingen vågade röra sig, tills en av dem gav upp och drog mig intill sig.

"Gör aldrig om det där Hermione! Men jag är glad att du är tillbaka nu, vi har saknat dig…" Personen ifråga släppte mig och vi log båda två.

"Jag har saknat er också, Fred, och alla ni andra." Det här verkade få alla att inse att jag faktiskt var verklig, och det blev ett fasligt kramkalas därinne. Angel sade ingenting, hon stod tyst bredvid Ron, och verkade inte riktigt veta vad hon skulle göra, så hon tryckte sig emot hans ben och låtsades om att hon inte fanns. Jag såg detta och log mot henne, ett leende som hon trevande besvarade.

"Fred, George, Bill, Charlie, Ginny, Molly, Arthur, jag skulle vilja att ni träffade min dotter Angela." Ron knuffade fram henne och hon ställde sig bredvid mig och såg rodnande ner i marken.

"Angela, det här är Rons familj. Eller, nästan hela familjen…" Jag skruvade på mig. Var det verkligen min plats att berätta för henne att Percy inte var med dem idag på grund av att han låg i en sjukhussäng på Sankt Mungos då han kastat sig framför tvillingarna då de var på väg att bli dödade av en förbannelse? Jag beslutade mig för att det här varken var rätt tid eller plats för den informationen. När jag såg upp på de andra hade flera av dem tårar i ögonen och tvillingarna satte sig ner på huk.

"Hej Angela… Du var mig en söt en. Vi tänkte att eftersom din mamma inte vill berätta för dig om vår bror, så ska vi göra det." De tog henne i en varsin hand, och ledde henne bort mot ett annat ställe i rummet. Jag såg chockat på tavlorna som hängde där, men fokuserade mig på tavlan de stannat framför. Tavlan föreställde två personer, ivrigt talandes med varandra, med förste prefekt märken fast nålade på klädnaderna.

"Det här är vår bror Percy och hans dåvarande flickvän Penelope. De var försteprefekter här på Hogwarts under sitt sista år. Percy var vår yngsta storebror om man ska säga så. När vi två gick vårat sista år här, gjorde han något riktigt dumt, som han senare var hemskt ledsen för, även om vi inte fick veta det förens mycket senare… Två år senare var det dags. Nu skulle det andra kriget äntligen få ett slut. I alla fall för en sida. Det var en mycket svår strid, och många dog. Jag och min bror här, George, slogs sida vid sida, och helt plötsligt ser vi ett starkt ljussken bakom oss, och snurrar runt precis i tid för att se våran bror kasta sig framför oss och ta emot en förbannelse som var ämnad för oss…

"Att säga att vi blev chockade vore att ljuga. Våran bror, som vi aldrig riktigt kunnat stå ut med, han var alltför pompös och siktade alltför högt för att vi riktigt skulle tycka om honom, hade kastat sig själv framför oss, tagit smällen istället för oss. Vi fick fast han som gjort det, men det sista vi hörde vår bror säga oss var det att han var ledsen, och ångrade valen han gjort. Han bad oss också säga till våra föräldrar att han älskade dem och var ledsen.

"Det var det sista vi hörde från honom. Han är inte död, men han vet inte heller var som händer runt omkring honom. Han ligger på Sankt Mungos sjukhus, och kommer nog aldrig att bli bättre." Fred lät så sorgsen där han och George stod på huk bredvid min dotter, och hade tårar i ögonen. Jag hade berättat en del om de båda, att de var skämtarna i familjen, och ingen kunde överträffa dem… Men nu… att se dem sådär… Angela verkade inte tycka om det heller, för hon kastade armarna om dem båda och gav dem en kram som de besvarade.

"Stackars er… Min pappa dog, men mamma säger att han älskar mig även om han aldrig träffat mig, och alltid finns med mig, men er bror lever fortfarande, och han vet inte om att ni är där… Stackars er…" De reste på sig och såg undrande på mig, vilket jag inte riktigt var beredd på och såg bort. Men synen fick mig att tappa andan. Jag hade aldrig fått veta…

"Ah, så de sade aldrig något till er? Visste du inte, du Hermione Granger, att varje förste prefekt och kvinna får ett porträtt målat i deras ära? Det målas under de två sista veckorna i skolan." Jag skakade på huvudet och vände blicken mot porträttet igen. Tavlan föreställde mig och skolans andra försteprefekt. Jag mindes att Harry och Ron varit så arga på Dumbledore över hans val, men det hade blivit så i alla fall, och nu var jag glad över det hela. Tavlan föreställde mig och Draco, vi stod i någon korridor och verkade käbbla med varandra som vanligt, men man kunde, om man tittade riktigt noga se hur vi kastade förstulna blickar mot varandra. Sådana ingen egentligen fick se. Jag kände hur jag blev varm inombords och log ett sorgset snabbt leende mot tavlan.

"Draco Malfoy… Hur han blev förste prefekt övergår mitt förstånd, men jag har ju aldrig haft något vidare förstånd, så…" Jag skrattade tyst men såg fortfarande på tavlan. De måste ha tagit ett foto av oss någon gång under vårat sista år, för jag hade inte vetat om att det blivit målat, och Draco… Jaa, han hade inte precis kunnat vara med och måla det…

Angela ryckte mig i ärmen och jag tvingade bort blicken från tavlan och såg på henne.

"Mamma… Vem är han?" Ja visst ja… Jag hade aldrig skickat en bild på Draco till henne… Hon verkade alltid så upptagen och jag fick så mycket att göra hemma, så jag glömde bort det. Jag satte mig försiktigt på huk vid henne och log sorgset mot henne.

"Det där… Är Draco Malfoy." Hon lade huvudet på sned och betraktade mig, och såg sedan upp på tavlan igen, innan hennes blick gled emellan mig och honom. Sedan blev hennes ögon stora som tefat och hon stirrade på mig.

"Det är omöjligt! Ni, ni bråkar ju bara på bilden!" Jag skakade på huvudet.

"Det är bara som det ser ut, om du tittar närmre…" Hon kastade yttligare en blick på tavlan och stirrade sedan på mig.

"Mamma, mamma… Han- han tittar på dig!" Jag såg undrande på henne och vände blicken mot tavlan. Mycket riktigt. Både han och mitt yngre jag såg på mig och Angel med stort intresse.

"Hallå. Det här var intressant. Äldre elever återvänder inte så väldigt ofta till skolan, om de inte blir lärare förstås. Men du, eller ska jag säga jag… Verkar inte vara en lärare… Och vem är den här tjejen?" Angel fnissade.

"Jag visste att tavlorna pratade, men det är ganska konstigt att höra sin egen mamma prata med dig, och inte veta vem du är…" Båda personerna på tavlan frös.

"Do… Dotter?" Draco hade blivit blek, och mitt något yngre jag stirrade på Angel.

"Det är sant Draco. Vad, rädd för sanningen?" Han stirrade stint på mig och skakade sen på huvudet.

"Aldrig. Men, jag trodde aldrig… Hon är vacker. Jag skulle nog säga att vi gjorde ett bra jobb." Han log kaxigt och snett mot mig, och jag kände hur alla gamla känslor vällde upp.

"Men en liten sak bara… Varför är inte jag med dig här? Med en sådan söt liten flicka, och med dig, så är det knappast troligt att jag skulle lämna er frivilligt…" Jag log inte den här gången, och låtsades inte om de andras chockade blickar.

"Nej Draco… Du lämnade oss knappast frivilligt…" Min röst dog bort, och Ron var snabbt vid min sida och lade armen om mig medan jag gömde mitt ansikte vid hans bröst. Hur säger man egentligen till en tavla att personen dött innan den ens målades?

"Förlåt, men vi vet ingenting om vad som hänt, vi har stått i en helt övergiven korridor innan, och det tar lite tid innan man kommer på hur man tar sig från tavla till tavla." Jag svarade inte, men hörde istället Harry ge dem svaret jag inte vågade ge.

"Draco… Du dog innan vi slutade vårat sjunde år här. För att skydda henne från din far…" Jag kastade en hastig blick mot porträttet och såg deras chockade uttryck. Hade det inte varit för det faktum att vi visste att allt var sant, så skulle våra uttryck då sett komiska ut, nu kunde jag bara gråta.

Okej, jag vill bara säga en sak, jag är en stor jubelidiot, och jag tackar DeadShadow öfr att du påpekade detta! Nu kommer den riktiga delen, och jag blir väl så illa tvungen att lägga ut kapiel 5 direkt efter också...s men tack så hemskt mycket för upplysningen, även om jag skäms förfärligt just nu...