Vi kom in i Stora Salen lite senare, och såg på alla dem som valt att inte gå och titta, eller som redan kommit tillbaka. Familjen Weasley skulle få sina svar, och jag tänkte ge dem så fort vi kom därifrån.

"Vi ses snart igen va? Lova mig det, du måste lova!" Jag log ner mot Angie och nickade.

"Det är väl klart att vi ses snart igen! Eller hade du tänkt stanna här över jul?" Hon funderade på det hela ett tag. Jag visste precis hur hon kände sig. Tanken på att få stanna kvar på Hogwarts över jul var otroligt frestande, jag om någon visste om det, men samtidigt skulle hon mer än gärna komma hem, till oss. Hennes ansiktsuttryck ändrades flera gånger medan hon funderade innan hon såg upp på mig och alla andra.

"Jag kommer hem." Jag nickade lyckligt och skrattade.

"Bra. Jag har saknat dig vet du, och nu måste jag gå…" Hon såg bönande på mig, och jag förstod henne. Under hela hennes uppväxt hade det bara varit vi två, och nu helt plötsligt så hade hon hamnat på Hogwarts, i en värld hon aldrig hört talas om, och upptäckt så otroligt mycket hon aldrig vetat om mig- och om allt annat som kom med mitt förflutna…

"Jag är ledsen vännen, men vi måste gå. Festen är över nu, men vi ses ju snart igen, jag lovar." Hon nickade allvarsamt och kramade om oss, allihop innan hon vinkade och försvann uppför trappan mot en grupp av hennes närmaste vänner som tydligen gärna ville se mer av oss.

"Hermione…" Jag skakade på huvudet.

"Inte här Fred, sen… Inte här." Jag var fortfarande gråtfärdig, och visste att jag bara skulle börja gråta om vi började prata om det hela just nu. Jag log snabbt emot dem och vi fortsatte in till Stora Salen. Alla ungdomar och elever på Hogwarts hade gett sig av till sina sovsalar, och det var bara vi kvar nu, nåväl, alla 'vuxna' var kvar så att säga.

"Så… Då var det bara forna elever kvar. Jag måste få säga, jag trodde aldrig att vi skulle få se dig igen Hermione, men det är skönt att se att du är tillbaka." Jag nickade och vände mig bort.

"Det är skönt att vara tillbaka också." Plötsligt skulle alla hälsa på mig, och jag tappade bort dem. Det var jätteskönt att äntligen få träffa alla igen, men jag ville härifrån. Jag hade en sak att göra, och jag ville att de skulle få veta, och förhoppningsvis förstå varför jag gjort som jag gjort. Plötsligt fanns en hand på min armbåge, och en arm låg runt min midja.

"Så så, mina damer och herrar. Jag vet mycket väl att ni alla vill ha ett ord med Hermione, men hon kommer inte att försvinna igen, så ni har gott om tid för detta. Men det kan också bli för mycket av det goda, och jag skulle tro att hon är lite utmattad av dagens händelser. Så om ni skulle vilja ursäkta oss." Jag vände min blick mot min 'räddare i nöden' så att säga, och blev förvånad då jag såg Ron le mot mig ur ena mungipan.

"Såå, Hermione. Hade du tänkt berätta det här för oss någon gång?" Molly Weasley hade satt sig ner i sin favorit fåtölj i Kråkboet, och jag fann plötsligt mig själv i rampljuset. Vi hade alla transfererat oss dit för en liten stund sedan, och det kändes underbart att vara tillbaka. Allt var så välbekant och verkade orört av de elva år som gått. Alla såg på mig där jag satt i en av sofforna bredvid Ron och Harry. Jag tog ett djupt andetag och slöt ögonen innan jag började berätta allt för dem…

"Så när vi kommit hem från Hogwarts kände jag väldigt snart, faktiskt efter bara några dagar att jag inte klarade mer. Han var död, och det kändes som om hela mitt liv slagits i spillror, i så små bitar att jag inte kunde plocka upp dem och sätta ihop dem igen. Allt var så svårt för mig, och ingen verkade kunna förstå mig. Jag vet nu hur fel jag hade, men då kändes det som om den enda lösningen för mig var att få försvinna.
"Jag lämnade alla mina saker som skulle kunna påminna mig om trollkarlsvärlden bakom mig, och lämnade mina föräldrar en tidig morgon utan så mycket som en förklaring. Allt jag lämnade bakom mig var en lapp som sade till dem att jag inte klarade mer, och skulle försvinna bort ett tag, jag visste inte hur länge, att jag älskade dem och att vi skulle ses igen någon gång." Jag stannade upp och slog ned ögonen. Jag hade pratat oavbrutet i över en timme nu, och hade berättat nästan precis allt för dem. Om hur det hela började, och kom nu närmare slutet. Ingen hade avbrutit mig, och under hela tiden som jag pratat hade jag hållit blicken stadigt riktad ut genom ett fönster, för att slippa se deras blickar. Plötsligt hade jag ett glas vatten i handen och jag drack tacksamt och såg upp på Ron, som bara log smått mot mig. Han visste på något sätt hur svårt det hela var för mig, även om jag aldrig sagt ett ord om det tidigare. Han visste redan om allt jag berättade nu, men förra gången hade det varit han som lyssnat, och fått ta in allt på en och samma gång. Men inte ens han och Harry hade hört precis allt.

Jag ställde undan glaset och fortsatte, fortfarande utan att se på någon annan i familjen Weasley och jag såg åter ut genom fönstret.

"Jag försvann bort, och bosatte mig i Wales, under ett falskt namn och hade ett flertal små jobb innan jag insåg att jag faktiskt var med barn och sökte efter ett stadigt jobb, som skulle kunna försörja mig. Ingen på mitt jobb anade någonting, och jag sade aldrig något. Under hela min graviditet märktes nästan ingenting på mig, jag hade inte den traditionella magen och det var en ren slump att jag upptäckte något. Efter att jag fått veta gick jag till en läkare, som lovade att allt var bra, och jag hade cirka tre månader kvar av min graviditet. Läkaren berättade inte för mig vilket kön barnet hade, och jag tillbringade några dagar i olika affärer långt bort från Wales och letade efter olika saker som skulle kunna hjälpa mig inför de kommande månaderna, och allt annat. Alldeles innan jag åkte till sjukhuset tog jag mig i kragen och pratade med min chef.

"Det konstiga var att hon på något sätt redan listat ut det hela, och gav mig mamma ledigt så länge jag skulle behöva, och erbjöd sig också att hjälpa till om det skulle behövas. Det var förmodligen tack vare henne som jag aldrig gav upp. Då jag frågade hur hon kommit på det, svarade hon bara med att jag sett så sorgsen ut, som om jag bar all världens sorg på mina axlar, men så för några månader sedan hade jag kommit in igen, med ett nytt ljus i ögonen, och jag hade verkat lyckligare, som om allt faktiskt skulle kunna ordna sig. Hon visste inte vad som hänt, utan trodde att jag kanske träffat någon, men efter att ha iakttagit mig hade hon insett vad som var på gång.

"Då jag åkte in till sjukhuset för att föda, följde hon med mig, och sade till läkarna att hon var det närmaste till en anhörig jag hade. Hon följde med mig, och stannade kvar hela tiden. Hon träffade mig efteråt, och log mot mig, som för att försäkra mig att det här barnet aldrig skulle behöva känna sig oälskat. När hon fick höra vad hon skulle heta syntes förståelse i hennes ögon, men hon frågade aldrig något. Inte om mitt förflutna, varför jag gjort som jag gjort, ingenting. Hon hjälpte mig i många år, tills Angela fyllde sju.

"Hon dog tyvärr strax efter nyår året därpå, och både jag och Angela var otröstliga. Vi fick en ny chef, men han var en odräglig idiot, som spenderade mycket tid med att flörta med oss, och aldrig kunde hålla sina fingrar borta så jag slutade, och vi försvann bort från Wales. Jag hade blivit sedd av en häxa och visste att det inte längre var säkert att stanna." Jag stannade upp, jag kunde inte berätta precis allt och var medveten om att jag hoppat över en del saker i Angels förflutna, men det var saker de kunde få veta någon annan gång. Nu ville jag bara ta mig igenom det här.
"Jag tog ett låg avlönat jobb, men jag brydde mig inte riktigt. Jag hade fått ett arv av henne, och hade egentligen inte behövt arbeta, men jag var fortfarande tvungen att hålla tankarna borta från allt som hade hänt. Åren gick, och vi fick slutligen ett brev från Hogwarts." Jag tog ett djupt andetag och såg för första gången sedan jag börjat berätta allt, på alla som satt omkring mig.

Tvillingarna stirrade på mig med något chockade uttryck, Ginny såg ut att vara nära gråten, Bill och Charlie såg arga ut, men Molly och Arthur såg på mig med uttryck jag inte riktigt kunde urskilja innan hon plötsligt tog till orda.

"Nu vill jag veta vilka som faktiskt visste om att du var tillbaka, för får jag höra att någon undanhållit det här från mig…" Harry och Ron höjde försiktigt ena handen upp i luften och Ron såg ut att krympa ihop i stolen.

"Ni två visste, ni visste att hon var tillbaks, och ni sade inte ett ord- varför?" Ginny lät sorgsen, och jag fick så dåligt samvete då jag tänkte på allt hon fått lov att gå igenom.

"Jag bad dem att inget säga. De skulle egentligen inte heller fått veta. Jag hade tänkt åka till Diagongränden, köpa allt hon behövde och försvinna, men jag lyckades inte. Jag är ledsen, men det var så mycket på en gång…" Hon nickade långsamt och jag såg hur hennes ögon fylldes med tårar. Molly såg det inte, utan höll ögonen på mig.

"Jag önskar du sagt något, men jag förstår dig. Är det någon mer som vet om att du är tillbaka? Innan vi andra fick veta ikväll menar jag." Ron nickade och tog till orda.

"Blaise vet. Han skaffade henne huset som hon bor i. Det är faktiskt ett av hans gamla." Jag reste mig plötsligt och gick fram till Ginny. Tårarna i hennes ögon hade börjat falla, och jag hade så otroligt dåligt samvete. Hon reste sig upp, och plötsligt kändes det återigen som om vi var tillbaka på Hogwarts, hon var min allra bästa vän, efter Harry och Ron, så vetskapen om att jag sårat henne, gjorde otroligt ont.
"Jag är ledsen Ginny, jag är så hemskt ledsen…" Jag viskade bara orden men hon hade hört dem och plötsligt fick jag en av deras berömda björnkramar och kunde knappt andas, men för tillfället brydde jag mig inte så speciellt mycket. Plötsligt var det fullt av armar runt om oss, och jag insåg att alla var med i den kramen. Det var nog det som fick mig att inse att jag faktiskt var förlåten, och att jag också kommit hem.

"Hermione… Kan jag få prata med dig?" Jag såg upp från mitt samtal med Ginny och Molly, och såg Ron stå där. Jag nickade med ett litet leende på läpparna och följde med honom ut i trädgården.

Den första snön hade fallit, och allt verkade glittra och såg magiskt ut i månskenet. Jag tvingade mig själv att tygla min nyfikenhet och såg mig omkring. Jag tog ett djupt andetag, och njöt av hur frisk luften kändes, samtidigt som den var kall.

"Det är vackert, är det inte? Jag har alltid älskat snön, i alla fall den första, sen blir vintern lätt alltför lång… Och på Hogwarts blev det väldigt kallt på vintern." Ron nickade vid mina ord, och skrattade sedan.

"Men vi hade några riktigt roliga snöbollskrig där… Det är några härliga minnen." Han stannade upp och såg på mig.

"Jag har saknat dig 'Mione. Du var, och är fortfarande en av mina bästa vänner, och allt blev så otroligt svårt då du försvann… Snälla, försvinn inte igen. Ginny hamnade på sjukhus, men som Harry redan sagt, du vet inte vad vi gjorde för att hitta dig, och du vet inte hur svårt det var när vi inte gjorde det, när vi varje dag blev tvungna att återvända hem och berätta för dem att vi misslyckats, att vi inte kunde hitta dig. Alla tips som kom in, alla gången vi for runt hela jorden och letade efter dig, bara för att upptäcka att det inte alls var du som någon hade sett…

"Jag vet inte om jag skulle klara av att du försvann igen 'Mione… Jag vet faktiskt inte det…" Rons ord gjorde mig förvirrad. Vad ville han egentligen säga mig?

"Ron…" Han avbröt mig.

"Nej Hermione. Inte nu, jag ville bara säga det till dig, utan att någon störde mig. Du försvann, och när du väl kommer tillbaka får vi veta att du inte tänkt säga något, och du har en dotter, en otroligt vacker liten dotter, och även om jag vet att du berättat nästan allt för oss, så känns det fortfarande som om du döljer något för mig. Snälla, du vet att du kan lita på mig, varför kan du då inte berätta för mig varför du döljer något?" Tårar hade stigit i mina ögon. Varför skulle han se just det? Jag trodde jag lyckats dölja det, men han skulle ju självklart ha växt upp så mycket, och lärt känna mig så väl att han kunde se det. Olika känslor strömmade igenom mig och jag tittade bort.

"Du förstår inte Ron… Du vet inte varför jag inte kan berätta något för dig…"

hr>

Såå, det här är den delen som skulle komma efteråt... återigen, tack för tillsägelsen, och jag hoppas verkligen att ni kan förlåta mig!