Jullovets början:

"Hej Angie… Hur känns det nu, att åka hem och fira jul och allt?" Jag rycktes från mina dagdrömmar och näst intill stirrade på Nate.

"Förlåt, jag var långt borta… Vad sade nu igen?" Han upprepade sin fråga och jag ryckte på axlarna.

"Jag vet inte… Som vanligt antar jag, även om vi nog blir fler den här gången… Varför undrar du?" Han ryckte på axlarna och Nathan svarade i hans ställe.

"Kom igen Angie… Menar du att det kommer bli en helt vanlig jul för dig, annat än att ni blir lite fler än förut? Din mamma är Harry Potters bästa vän! Hur kan det klassificeras som 'som vanligt'!" Jag ryckte på axlarna.

"Nate, Nathan, Romeo, det Är en helt vanlig jul för mig. Okej, jag erkänner att det kanske inte är så vanligt att jag firar jul med en kändis…" Jag avbröt mig själv. Egentligen var det ju just det jag gjort i alla dessa år. Min mamma var en kändis, hon var berömd, för något hon aldrig ens berättat för mig…

"Men de är ändå bara människor, och de bad inte om att bli berömda! Dessutom har jag träffat dem flera gånger och de är precis som alla andra. Jag förstår inte varför ni gör en sådan stor sak av det hela." De bara skakade på huvudet och små skrattade.

"Helt vanliga människor alltså… Då kanske du kan förklara för oss hur din mamma och Harry Potter hamnade på Häxornas Värld's framsida… Där de kramar om varandra och verkar väldigt nära…" Nathan höll retande upp en tidning framför mig och jag såg på den med spelad likgiltighet.

"Och? De är vänner, nära vänner, och de kramas ibland. Det är inget annat med det." Utåt sett mot killarna brydde jag mig inte, men inombords så ville jag bara gråta. Var det något mer bakom den där kramen än vad jag hade sagt? De såg verkligen ut att stå varandra väldigt nära som Nathan sagt. Helt plötsligt var vi framme i London och jag grep snabbt tag i min bagage väska, innan jag sade ett kort farväl till mina vänner och försvann bort från perrongen. Tårarna brände i ögonen och jag hade en klump i halsen. Jag hade aldrig riktigt haft en far, men efter att mamma kommit till Hogwarts och jag sett tavlan… Känslan av en närvaro jag känt så länge jag kunde minnas fick plötsligt både ett namn och ett ansikte. Min far hade inte kunnat vara hos mig kroppsligen, men han lät mig veta att jag aldrig var ensam.

Han hade alltid funnits där. När jag bråkade med mamma, när jag var utanför i skolan för att de andra var avundsjuka, jaa… Alltid. Jag visste givetvis att min mamma var vacker, hon fick ofta uppskattande blickar av män på stan och liknande, men vi hade alltid stått varandra så nära, mer som systrar än mor och dotter… Jag hade alltid trott att hon skulle låta mig veta om hon träffat någon. Jag tyckte om Harry, han var jättesnäll och han kunde berätta de mest otroliga historier jag någonsin hört, men jag var inte säker på att jag ville ha honom som pappa…

"Angel!" Jag ryckte till och fick syn på mamma som stod och väntade på mig, - med Harry och Ron bredvid sig. Alla log och skrattade och jag kände hur det högg till i magen. Hur kunde hon ljuga så för mig! Jag såg envist ner i backen och gick fram till dem och det blev ett kyligt mottagande från min sida.

"Angel… Är allting okej?" Jag hörde att mamma var orolig, men jag brydde mig inte. Hon hade ljugit för mig och om det var så hon ville ha det, så fick hon det. Jag nöjde mig med att nicka och försvann sedan bort genom folkmassorna till Den Läckande Kitteln innan jag begav mig hem med flampulver. Strax efter att jag kommit ut genom spisen utan minsta spår av sot eller något man kunde förvänta sig, hörde jag ljudet av tre människor som transfererade sig.

"Angel? Vad håller du på med? Vad har hänt?" Jag sade fortfarande ingenting utan började ta mig förbi dem och gick mot trappan med min tunga koffert på släp. När jag kom fram till trappan gav jag upp och såg på Ron.

"Ron, kan du hjälpa mig med min väska? Den är väldigt tung och jag orkar inte bära den just nu…" Han kastade en förvånad blick mot mamma och Harry innan han nickade och trängde sig förbi dem för att hjälpa mig med kofferten.

När han hjälpt mig att packa upp alla mina saker och vi tysta satt på min säng såg han tyst på mig innan han tvekande reste sig upp.

"Angie… Är du okej? De, - vi är oroliga för dig. Du sade inte ett ord till varken din mamma eller Harry efter att du fått syn på oss på plattformen och sagt hej…" Jag ville inte svara. Jag avskydde att ljuga och föredrog att slingra mig undan för att slippa.

"Det är okej antar jag, det har bara hänt något… Ron, jag vill inte vara oartig, men snälla… Jag vill bara vara ensam just nu, du tror inte du skulle kunna låta mig vara ifred?" Han nickade och log sorgset mot mig innan han gick mot dörren. Alldeles innan han försvann ut stannade han upp och sade tyst;

"Okej… Jag vet att det är långt ifrån allt du berättar för mig Angela, men jag tänker inte tvinga dig. Men glöm inte att vi finns här för dig, vi finns här alla tre." Han tog ett steg till ut genom dörren innan han försiktigt stängde den bakom sig. Det fick allting att brista för mig och jag begravde ansiktet i min kudde och bara grät. Grät för första gången på så otroligt länge, och för så mycket. För min pappa, som jag egentligen aldrig träffat, men som jag ändå egentligen alltid känt, för att min mamma kanske ljugit för mig och börjat träffa Harry. För att jag var så egoistisk som inte kunde tillåta henne lite lycka också, allt bara brast och tårarna bara rann nerför mina kinder.

"Jag är orolig för henne Harry. Hon har aldrig betett sig såhär förut, vi har alltid haft ett nära förhållande och berättat allt för varandra, det här är inte likt henne. Jag vill bara veta vad som är fel, om det är någonting i skolan, om jag gjort något, jag vill veta vad som är fel!" Jag satte mig tyst på ett trappsteg nära botten, men inte så nära att de skulle kunna se mig och lyssnade på dem. Jag var inte avundsjuk, det var inte det, jag var bara… Ledsen och besviken på henne. Jag trodde vi berättade allt för varandra, och så gör hon såhär mot mig! Tårarna brände mot mina kinder och jag torkade ilsket bort dem. Jag var elva år och borde inte gråta som en liten barnunge.

"Ta det lugnt Hermione. Jag är säker på att inget är fel, men ni har aldrig varit ifrån varandra såhär förut, jag är säker på att det blev en stor omställning för henne att komma hem igen, och hon hade kanske sett fram emot att vara ensam med dig, vad vet vi? Det är inte ditt fel ´Mione, låt henne vara ifred ett tag så går det nog över." Jag skakade ilsket på huvudet. Det skulle inte gå över. Det skulle aldrig gå över! Min mamma kunde inte säga mig sanningen och det gjorde ont! Jag visste inte vem jag kunde lita på längre. Hur länge hade det egentligen pågått?

"Hermione… Jag vet inte vad du ska göra, men även om jag är en klumpig idiot så har jag sett henne, och jag tror inte att det här kommer att lösas av sig själv. Jag tror att hon vill att du ska gå upp och prata med henne. Hon ville inte säga mycket, men hon mår dåligt, och jag vet inte varför men det kan nog ha något att göra med ett visst förhållande…" Det fick mig att haja till och jag insåg att jag höll andan medan jag väntade på hennes svar.

"Va? Vilket förhållande? Ron, du vet att hon aldrig skulle förstå, nej, det är lika bra att hon aldrig får veta." Jag hörde hur han suckade djupt och samtidigt kändes det för mig som om jag inte kunde få luft. Jag försökte andas, men fick ingen luft och tårarna brände mot mina ögon. Så det var alltså sant, och hon tänkte inte låta mig veta något. Jag kunde inte sitta kvar längre och ställde mig snabbt upp innan jag rusade uppför trappan, vilket innebar att jag glömde bort att vara tyst. Men just då brydde jag mig inte utan flydde upp till mitt rum och slog igen dörren bakom mig innan jag låste den, både med nyckel och en stol under handtaget så de inte skulle komma in.

Jag har aldrig avskytt min mamma, hon har alltid varit den enda jag någonsin haft, men just då hatade jag henne av hela mitt hjärta. Hur kunde hon ljuga så för mig! I mitt huvud gick jag igenom hela samtalet, ord för ord, men jag kunde ändå inte förstå. Hur kunde hon? Jag grät inte längre. Jag kunde känna hur tårarna låg som en klump i halsen, men jag vägrade låta dem falla och blinkade bara bort dem hela tiden. Jag vet inte hur länge jag satt där, det kan ha varit allt från sekunder till timmar, men det kändes som år för mig, då det första tyvärr var sanningen. Jag hade inte suttit där länge innan jag hörde springande steg i trappan och oroliga röster utanför min dörr.

"Angela? Angie öppna dörren." Jag gav dem inget svar, utan såg tyst på då de vred på dörrhandtaget, men det öppnades inte. Jag visste att de skulle försöka med trollformler, men såvida de inte kunde en trollformel som låste upp dörren samtidigt som den flyttade på stolen så var det ganska hopplöst. Mamma ville nämligen inte behöva spränga bort dörren…

"Angela Desirée Granger nu öppnar du dörren omedelbart!" Hon var upprörd, vi låste ju aldrig dörrarna annars, men jag såg bara tyst på dörren och rörde mig inte ur fläcken. Hon stod därute med Harry och Ron i över en kvart och försökte komma in, jag kunde höra deras mumlande röster då de pratade med varandra, och jag kunde se hur dörren lystes upp i olika färger då de prövade olika trollformler, men ingen fungerade. Egentligen borde de ha gjort det, men eftersom vi fått huset av Blaise, och han kom från en trollkarlsfamilj så var huset byggt med magi, och jag hade fått veta att låste jag dörren så kom ingen in utan mitt tillstånd.

"Ta det lugnt ´Mione… Låt mig få försöka…" Jag hörde hur de flyttade på sig och släppte fram honom för att försöka. Vad jag däremot inte visste var vem av dem det var som skulle försöka prata med mig.

"Angela? Angie, det är Ron. Kan jag få prata med dig?" Jag tvekade. Jag ville inte prata med någon, men å andra sidan så var det ju Ron, och han hade inte gjort något. Han hade inte ljugit för mig som de hade.

"Angie, jag lovar att det blir bara du och jag, din mamma och Harry kommer inte vara med, och de kommer inte heller få höra någonting. Jag lovar Angie. Dessutom, när bröt jag senast ett löfte till dig?" Jag reste mig sakta och drog sakta bort stolen från dörren innan jag låste upp den och öppnade den en liten bit, fullt beredd att dra igen den om han ljugit för mig och de skulle försöka komma in. Jag såg både Harry och mamma därute, och även om de såg lite oroliga ut, så gjorde de inget, förmodligen för att Ron såg ut att kunna göra något riktigt dumt om de gjorde något.

Han tog försiktigt ett steg framåt och kom slutligen in på mitt rum där han tyst satte sig ner på min sängkant som han gjort tidigare den dagen. Ingen sade något på länge, vi satt bara tysta där och lät tystnaden berätta det vi själva inte kunde säga. Tillslut lyfte Ron på huvudet och tog fram sin trollstav och sade en liten trollformel som hindrade mamma och Harry från att höra någonting som sades i rummet. Efter det verkade rummet om möjligt ännu tystare och jag såg stumt ner på mitt sängöverkast.

"Såå, vill du prata om det?" Jag skakade bara på huvudet och han sade ingenting mer. Det var en sådan där tystnad där man inte kände sig obekväm. Jag litade på Ron, och även om jag inte ens ville erkänna det för mig själv så visste jag att både det han sagt och inte sagt, hade han rätt i. Det var som en outtalad fråga och samtidigt ett outtalat svar emellan oss, och även om han inte sade något just då, så visste jag att han skulle lyssna när jag ville prata.

"Ron… Vad skulle du göra om du visste att dina bästa vänner ljugit för dig?" Han såg fundersamt på mig och det tog lite tid innan han svarade.

"Jag vet inte… Jag vet vad jag har gjort, och det var att få förutfattade meningar utan att bry mig om att kolla upp alla fakta först.

"Jag har bråkat med Harry och Hermione många gånger, och vissa gånger så har de haft fel, men nästan alla gånger så har jag gått och blivit förbannad för något som egentligen inte fanns där… Jag tycker nog att om du bråkat med dina vänner så sätt dig ner och prata med dem, bli inte förbannad på dem och tro att du har rätt då du inte vet sanningen... Men det är inte dina vänner du bråkat med va?" Varför skulle han känna mig så väl? Han har känt mig i ett halvår och vet mer om mig än vad folk gjorde under flera år i min förra skola.

Jag skakade på huvudet och slog ner blicken.

"Nåja, tänk på vad jag sagt Angie. Och håll inte din mamma utanför det här är du snäll. Hon älskar dig, och ni är en familj. Ni måste prata med varandra." Jag nickade utan att se upp, och hörde hur han reste sig och lämnade rummet efter att ha upphävt trollformeln.

Hon visste att han hade rätt, och hon visste också att hon skulle bli tvungen att prata med sin mamma, och säga sanningen, samtidigt som hon skulle kräva den av henne också. Fylld av denna nya beslutsamhet så reste jag mig upp och lämnade rummet för att leta rätt på henne för att få lite svar.