Juldagens morgon, ingens synpunkt…

Hon hade inte hittat sin mamma dagen innan, dörren till hennes rum hade varit låst och hon hade nedstämd gått tillbaka till sitt rum för att försöka sova, men nu var det en ny dag, och nu tänkte hon inte ge upp lika lätt.

"Mamma?" Angela öppnade tvekande dörren till sin mammas rum, osäker på vad hon skulle säga, men då hon kikade in i rummet såg hon till sin förvåning att rummet var tomt. Hon visste att de nedre våningarna var tomma, hon hade redan kollat där, och hennes mamma trivdes bäst i sitt eget rum, hon antog att det hade något med atmosfären att göra.

"Mamma?" Hon hade nu letat överallt i huset, i alla rum, och hade till och med gått ut för att leta efter henne, men hon fanns ingenstans. En plötslig ingivelse fick henne att rusa uppför alla trapporna igen och in genom en dörr som ledde till vinden och ut på en dold balkong.

"Mamma, vad gör du härute? Det är kallt, kom in igen…" Hon skakade bara på huvudet och såg tyst ut över snön. Angela suckade tyst och såg bedjande på henne.

"Mamma, jag är ledsen. Jag borde inte ha varit så kort i tonen igår, och jag borde ha pratat med dig, men jag blev så arg. Och sen då jag hörde att det var lika bra att jag aldrig fick veta då jag aldrig skulle kunna förstå… Jag klarade inte av tanken på att du hade ljugit för mig." Hon fick fortfarande ingen reaktion från henne, och det sårade henne mer än hon tidigare trott att hon tog avstånd från henne.

"– Vi träffades idag, för tolv år sedan…" Chockad över de lågmälda orden vände sig Angela mot sin mamma och såg chockat på henne.

"Vem träffade du för tolv år sedan?" Hon sade ingenting, utan såg bara ut över snön och log ett sorgset litet leende medan ögonen såg utan att egentligen se vad som fanns där.

"Han bråkade med mig först, mest på skämt vid frukosten, sen ville han visa mig något, men då jag sade att jag inte ville ha något med honom att göra stod han bara där, som om han inte visste vad han skulle ta sig till. Han visste sen, jag vet inte hur, kanske hörde han mig, kanske hade han velat berätta för mig redan innan att han visste, men han visste i alla fall, och han stannade…

"Han ville ha mig, ingen annan… - Den här dagen, för precis tolv år sedan… Jag insåg att jag älskade honom, att jag alltid skulle älska honom, vad som än hände. Tolv år… Så mycket kan hända på tolv år…" Hon började nynna på en för Angela okänd melodi, en melodi så sorglig att det kändes som om hennes hjärta grät och hon kände tårar formas i ögonen.

"Mamma, vad pratar du om, vad hände för tolv år sedan? Vem är det du pratar om?" Rädslan över att hennes mor skulle ha blivit alltför kall och fått feber vilket fick henne att yra oroade henne, men hon tillät sig inte ens att snudda vid tanken på att hon skulle ha blivit galen.

Hon visste inte längre vad hon skulle säga, utan stod bara och såg stumt på sin mor med tårar i ögonen som vägrade frysa och utan att kunna se bort.

"When everything is fading away,
And there's nothing more to say,
Just let me know and I'll be there…
Only for you, only today, just for you…

When there is nothing more to do,
When life is fading away,

Just call for me and I'll be there…

Only today, just give me a chance,

And I'll make it all okay,

Just to see you smile again..."

"Han kom aldrig mer… Inte ens då jag bad på mina bara knän om det… Bara att jag skulle få se honom igen… Aldrig mer… Aldrig mer…" Angel missade nästan det sista då hon pratade så lågt att det inte ens var en viskning, det var mer som om hon upprepade något som blivit sagt så många gånger tidigare att det blivit mer av en sak man sade utan att vara medveten om det. Angel suckade lågt och stirrade ut över staden. Hon hade ingen aning om hur länge de stod där, men plötsligt vände sig Hermione mot henne.

"Kom nu vännen… Det är kallt härute och vi måste göra oss i ordning för julfesten ikväll…

"Har du ätit frukost än?" När Angel skakade på huvudet fick hon genast bannor och log inombords. Allt verkade vara som det skulle igen.

Senare på kvällen

"Men kom igen då mamma! Vi måste skynda oss. Harry och Ron är snart här och du är inte klar än! Vad är det som är så viktigt med den här julfesten egentligen!" Hon fick fortfarande inget svar från sin mamma och började vanka av och an nedanför trapporna, helt omedveten om de roade blickar hon fick.

"Hermione! Trevligt att du ville ansluta dig till oss… Din dotter verkar ta efter sin far i det här ärendet… Kan aldrig sitta stilla och med ett väldigt litet tålamod och en kort stubin…" Hennes mor, som precis kommit ner skrattade hjärtligt, medan Angel snurrade runt och förskräckt såg på deras 'gäster'.

"Ron… Du får inte skrämma henne sådär… Det är inte snällt…" Hon log snett mot sina vänner och tog Angelas hand.

"Nåå, kom nu. Vi kan inte bli sena." Alla skrattade då Angel ilsket stampade med foten mot dem och lipade mot dem.

"Du är så elak mamma! Jag sade ju det själv ju!"

"Hermione! Jag är så glad att du kunde komma. Vi har saknat dig." Hon log mot Parvati, som stod alldeles utanför dörren och pratade med en mindre grupp av tjejer.

"Parvati, det var länge sedan. Det är trevligt att se dig igen. Vad har du haft för dig de senaste tolv, nåja, nästan i alla fall, åren?" De skrattade båda två och Angel gick tveksamt uppför trappan tillsammans med Ron och Harry.

"Hej Harry, Ron… Och du måste vara Angela. Min systerdotter har berättat om dig." Både Harry, Ron och Hermione såg förvirrat på henne.

"Jag visste inte att Padma fick en flicka då hon var sjutton…" Harry var förvirrad och frågan han ställde var precis vad alla tänkte. Men Parvati bara skrattade och skakade på huvudet.

"Neej, inte Padma, snarare våran syster. Hon är sju år äldre och heter Alena. Hennes dotter går i Ravenclaw." Angel nickade bara, hon visste vem Alenas dotter var.

"Hermione! Där är du ju. Vi har väntat på dig." Hon såg snabbt upp och fick syn på Blaise som leende stod i dörröppningen och väntade på dem.

"Men kom in, kom in. Ni ska inte stå härute och frysa, ni ska vara härinne med alla oss andra och ha kul. Det är ju trots allt jul." Angel skrattade till då hon såg bakom honom. En kille hon vagt hade en aning om att hon borde känna igen stod mitt i rummet iklädd grällt röda och gröna kläder som fick honom att se ut som en levande juldekoration. 'Juldekorationen' i fråga bar en hatt, och det fick mig att undra lite över vem den här personen egentligen var.

"Angela! Hey, va kul att se dig igen!" Jag såg chockat på honom.

"Romeo? Men, vad… vad gör du här?" Han skrattade bara åt mig och drog med mig bort mot ett bord.

"Neej, jag skulle ju egentligen stanna på Hogwarts, men mamma ångrade sig sen och ville ha hem mig. Jag åkte hem med en flyttnyckel. Jag trodde det hela skulle bli jättetråkigt, men det var ju innan jag visste att du skulle vara här." Han log charmigt mot mig och jag rodnade. Jag avskydde mig själv just då. Jag visste att Romeo kunde vara lite väl charmerande eller vad man skulle säga, men vi var ju bara kompisar, så jag kunde inte förstå varför jag nödvändigtvis skulle rodna i närheten av honom. Lyckligtvis verkade han inte ha märkt något och vi försvann snart bortåt.

Harry och Ron verkade vara glada att komma dit. Faktum var att jag också var glad att vi kommit. Jag hade varit borta så länge, men nu har jag äntligen fått vara hemma ett slag. Kanske inte så länge än, men det kommer.

Jag såg Angela försvinna in bland allt folk med något som liknade en julgransdekoration, men såg lite senare att det måste vara en av hennes vänner från skolan. Hon hade presenterat honom, men jag var lite upptagen då så jag hade inte tagit mig en riktig titt på honom. Han hade fått av sig de röda och gröna kläderna, och de skrattade båda två åt hans förra utstyrsel. Plötsligt såg hon upp och fick syn på mig, innan hon log mot honom och drog med honom mot mig och de andra.

"Romeo, det här är min mamma, mamma, du minns väl Romeo?" Jag nickade mot dem båda. Jag mindes honom, men inte så väldigt väl. Man kunde redan nu se att han skulle bli en väldig charmör senare, om han inte redan var det. Med sitt kastanjebruna mörka hår och djupblå ögon så kunde han nog få många tjejer på fall.

"Trevligt att träffas igen Ms Granger. Det är en ära att få träffa dig." Jag skrattade åt hans högtidliga sätt och vi pratade en lång stund. Han var väldigt intelligent och även om min dotter ännu inte märkt något så kunde man se att han brydde sig mer om henne än som en vanlig vän.

"Hermione… Är allt okej? Du ser lite, ja ta det inte på fel sätt, men det är jul och du ser lite ledsen ut. Vad är fel?" Ron stod precis bakom mig med en hand på min arm. Jag skakade på huvudet och lutade mig mot honom medan jag iakttog min dotter och Romeo innan de återigen försvann utom synhåll för mig.

"Inget är fel Ron, jag känner mig bara lite nere, det är allt. Men kom nu, jag vill ha något att dricka, och jag har hört att Blaise har en utmärkt personal som gör en alldeles speciell bål…" Han skrattade bara åt mig och med armen om mig tog han mig bortåt mot ett bord fyllt med mat och dryck.

"Hermione, Ron. Akta er!" Både jag och Ron snurrade runt och såg förskräckt på Harry.

"Vad, vad är det som är fel?" Han suckade bara.

"Ingenting… Gå på ni bara, glöm vad jag sade…" Vi såg konstigt på honom innan vi vände oss om för att gå vidare, - bara för att upptäcka att vi inte kunde gå någonstans.

"Vad är det som pågår här!" Ron såg sig förvirrat omkring och hans blick fästes på Harry.

"Du, det är ditt fel, alltihop! Vad har du nu hittat på?" Han ryckte bara på axlarna och såg på oss med okynniga ögon.

"Jag har inte gjort någonting, det var ni som ställde er under misteln." Han små skrattade åt Ron och gick sedan vidare för att prata med Ginny.

"Misteln? Vad menar han med…" Jag avbröt honom.

"Ron… Om två personer, två vuxna personer av olika kön hamnar under misteln måste de… Kyssas för att komma därifrån…" Det sista kom halvkvävt från mig. Jag kunde ju inte kyssa Ron, han var min bästa vän! Han rodnade och såg generat bort.

"Jaha… Det förklarar varför mamma aldrig hade några hemma, och tur var väl det…" Han rös och log snett mot mig.

"Hermione… Jag, det vill säga…" Han avbröt sig, tog ett djupt andetag och kysste mig. Det var en överraskning, men inte en otrevlig sådan. Vi bröt ifrån varandra och jag kände hur rodnaden brände på mina kinder innan jag hittade på en ursäkt och försvann därifrån.

Jag hittade snart Angela och hon skrattade lite åt mina röda kinder, men visste inte varför jag hade dem.

"Hermione, Angela, det är någon här jag vill att ni ska träffa." Vi vände oss om vid ljudet av Blaises röst och jag fick en chock. Framför mig stod ingen annan än Narcissa Black Malfoy.

"Mrs Malfoy. Vilken överraskning att se er här." Min röst darrade till, men så ytterst lite att få skulle märkt det.

"Miss Granger. Om jag får fråga, varför skulle jag inte vara här? Blaise är trots allt min gudson." Jag skämdes. Självklart skulle hon då vara där.

"Förlåt mig Ms M..." Hon avbröt mig.

"Snälla du, inte Malfoy. Jag må ha älskat min son, och min make, men det han gjorde var oförlåtligt. Jag har tagit mitt barndoms namn. Det är Black nu." Jag log sorgset mot henne.

"Jag är ledsen Ms Black. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att få dig att må bättre. Jag vet hur det känns att förlora någon man älskar..." För första gången i mitt liv, sedan alla gånger jag hade träffat henne, så kände jag medkänsla för henne, och vad hon gått igenom. Samtidigt som jag för första gången såg in i hennes ögon insåg jag vad jag måste göra.

"Mrs... Förlåt mig, Ms Black, jag skulle vilja att ni träffade någon." Jag såg hur Blaise log mot mig ur ena ögonvrån och sedan drog sig undan. Jag tog ett djupt andetag och log mot henne.

"Jag skulle vilja att ni träffade min dotter. Angela Dalyne Granger." Jag visste att liksom Draco var hon tränad i att låta känslorna ligga kvar under ytan och aldrig synas, men just nu verkade det omöjligt. Hennes ögon vidgades och hon såg på min dotter med förundran i blicken.

"Så då var det alltså du..." Jag förstod ingenting. Vad var det hon pratade om?

"Förlåt?" Hon såg upp på mig och log helt plötsligt.

"Strax innan jag fick beskedet att min man och min son dött, så visste jag det själv, och jag grät mig själv till sömns, och jag drömde. För första gången på flera år så drömde jag. Jag såg både min make och min son, men i min dröm så var de lyckliga. De bråkade inte, och Lucius var inte längre en dödsätare. Vi hade återigen blivit en familj och vi var lyckliga." Tårar sken i hennes ögon, och hon verkade inte kunna släppa mig eller Angela med blicken.

"Innan jag vaknade så steg min son fram och sade till mig att inte vara ledsen. Han och Lucius hade klarat upp allting, och att han varit som lyckligast innan han dog.

"Jag visste att han blivit förälskad i någon innan han började sitt sjunde år, det syntes på honom på något sätt, men jag visste inte vem det var som fångat hans öga. Jag tror inte ens att han själv visste det, men sen fick jag en uggla vid jul, som sade till mig att han hittat henne. Han visste vem hon var, och han tänkte inte låta henne gå den här gången. Några månader senare, alldeles innan han dog, fick jag yttligare ett brev. Han skrev precis vad han kände, och han bad mig skicka en sak som betytt mycket för väldigt många, inklusive mig.

"Men då jag ser dig här framför mig så inser jag att han aldrig hann ge dig det..." Hon suckade och satte sig ner på en soffa alldeles i närheten.

"Vad var det han ville ge mig, och hur visste du att det var jag?" Hon log mot mig igen, och jag började inse att även om hon betett sig hemskt mot mig då vi var yngre, så var hon egentligen en vänlig kvinna, som bara fått en uppfostran till att tycka att hon var förmer än andra. Men innerst inne hade hon alltid vetat att det var fel, men inget kunnat göra. Kanske var det därför som Draco älskat sin mor, men hon hade aldrig vetat hur hon skulle göra med honom. Hon hade inte fått en likadan uppfostran som varken jag, Ron eller ens Angela.

"Han bad mig skicka en speciell gåva som getts från varje arvinge till den kvinnan han ville äkta. Mitt barn, han tänkte be om din hand i giftermål." Jag satt chockad och tittade från henne, till min dotter och tillbaka igen. Han hade tänkt...

"Han sade aldrig någonting om det..." Hon nickade.

"Det är förståeligt. Han tänkte vänta tills ni slutade. Han bad om ringen för att kunna behålla hoppet om en framtid med dig, och även om han ville vänta tills ni slutat skolan, för allas bästa, så antar jag att han aldrig sade något. Kärlek är inte ett ord som yttras ofta i vårat hem, men man kunde se på honom att han älskade dig. Jag har fått se foton, och de säger alla mig samma sak. Han talade sanningen till mig i min dröm. Han var lyckligare under sina sista månader än vad han varit under hela sitt liv, och det tackar jag dig för.

"Du lärde min son vad det betydde att älska någon, och tillsammans fick ni en dotter. Tack så mycket." Tårarna började rinna nerför mina kinder, jag kunde inte hjälpa det, de bara rann. Jag hade alltid trott att hon var ond, och att hon aldrig skulle kunna älska, men här satt hon och visade mig den raka motsatsen. Hon var väldigt kapabel att älska, hon hade bara inte vetat hur hon skulle kunna visa det. Jag kände hur någon först stod bakom mig, och sedan slog sig ned bredvid mig i soffan, men behövde inte vrida på huvudet för att få veta vem det var.

"Mrs Malfoy..." Hon skakade på huvudet åt honom och sade till honom att det var Ms Black nu för tiden. Han nickade åt henne och tog min hand.

"Är du okej 'Mione?" Jag nickade och log mot honom innan jag åter vände mig mot Narcissa och tog min dotters hand i min lediga och såg på dem båda.

"Angel... Det här är din farmor, Narcissa Black... - Jag skulle bli väldigt glad om ni ville släppa in varandra i era liv, och låta oss allihop få en familj. Det är nog någonting vi alla har saknat under några år..." Angela log försiktigt mot sin nyfunna farmor och tog ett försiktigt steg mot henne, och jag visste att allt skulle bli bra då min dotter återigen bevisade att hon var Dracos dotter genom att 'tvinga' igenom sin egen vilja.

"Ms Black, Narcissa, jag skulle vilja, om jag fick... Att Angela fick bära hans namn, att hon blev erkänd som en Malfoy. Hon är min dotter, men hon är hans också, och det skulle betyda mycket för mig, om hon blev erkänd som det." Hon log bara mot mig och nickade, som om det blivit bestämt för länge sedan, och som om det aldrig varit en fråga om den saken. Jag vände blicken mot Ron som log och tryckte min hand. Vi visste båda att allt skulle bli okej, allt skulle ordna sig.