"Kom igen nu Angela, vi måste åka nu annars missar du tåget!" Mamma ropade nerifrån hallen och jag skyndade mig att kasta ner det sista i min ryggsäck. Min koffert hade blivit nedtagen för länge sedan av Harry och Ron, men det absolut sista tog jag i ryggsäcken. Jag hade försovit mig, eller snarare, struntat i mammas rop om att jag var tvungen att gå upp förens hon ropade vid halv tio och sade att jag skulle missa tåget om jag inte gick upp. Jag skyndade mig nerförr trappan och log mot Ron och mamma, Harry hade redan åkt till perrongen med min koffert, och tog en handfull med flampulver. Jag vände mig om och log mot dem, innan jag steg in i spisen och försvann.

"Angela!" Harry stod där med ett leende på läpparna när jag steg ut, och vi började gå mot tåget. När vi kom till plattformen stod mamma och Ron redan där och väntade på oss. Ron hade lagt armen om mammas midja, och hon lutade sig mot hans axel. Ron hade äntligen sagt till henne hur han kände på julfesten hos Blaise, och hade varit sådär löjligt lycklig efter det. Mamma, hon såg lycklig ut igen, och inte bara så lycklig som hon varit med bara mig tidigare, utan helt lycklig. Sorgen i hennes ögon var borta nu, och jag visste att det var Ron som gjorde henne så lycklig, och därför var han okej i mina ögon. Jag gick snabbt fram till dem, och sade sedan hejdå till dem allihop innan jag gick på tåget. Jag letade inte rätt på mina vänner på en gång, utan ställde mig vid dörren och såg på min mamma och de andra så länge jag bara kunde. Tåget började rulla, och jag drabbades av den allra konstigaste känsla jag inte riktigt kunde placera. Jag vinkade åt dem så länge jag kunde innan tåget försvann runt en krök och jag inte längre kunde se dem. Då drog jag mig bortåt och började leta efter mina försvunna vänner.

"Gissa vem..." Någon hade lagt sina händer över mina ögon och jag kunde inte se någonting. Jag stod helt stilla och drog efter andan innan jag log mot tomma intet.

"Nate." Händerna drogs undan från mina ögon och jag vände mig om med ett leende på läpparna och mötte hans chockade blick.

"Hur visste du att det var jag?" Jag ryckte på axlarna och skrattade åt honom.

"Du är den enda bland alla killarna som går första året i Gryffindors som vet att det faktiskt är okej att ta ett bad då och då..." Han lade huvudet på sned och tittade på henne innan han brast i skratt och hon följde snart efter.

"Hmm... du kan nog ha rätt, jag borde kanske tipsa min bror om det där... Vi kan ju inte låta folk veta att det faktiskt är någon skillnad på oss..." Han blinkade åt mig och vi följdes sedan åt bortåt till kupén. När vi var halvvägs dit så hände dock något. Jag kunde inte säga någonting, allt hände utan förvarning. Plötsligt vek jag mig bara dubbel och kunde knappt andas. Jag hörde hur Nate skrek till och han föll på knä bredvid mig och såg livrädd ut.

"Angel, Angie! Vad är det för fel! Snälla, någon hjälp!" Han ropade ut i korridoren, hoppades att någon skulle höra innan han lade mitt huvud i sitt knä och gungade fram och tillbaka. Jag kunde tydligt se att han var livrädd. Jag hörde ljudet av springande steg och kände hur jag försvann längre och längre bort från alla människor runt omkring mig. Allt blev suddigt och jag kände mig illa mående. Allting gungade och det gjorde bara så ont. Jag visste inte vad som var fel, men det var någonting och det gjorde så ont! Jag fick ingen luft...

"Miss Malfoy... Så trevligt att se dig här med oss igen... Du gjorde alla på tåget riktigt rädda, och de var väldigt oroliga för dig." Jag öppnade sakta ögonen, det gjorde fortfarande ont, men nu gjorde det ont i hela kroppen, och det var mer som en stickande smärta än den skärande jag känt på tåget.

"H...Hur..." Jag vätte läpparna och försökte igen, bara för att misslyckas. Genast var någon vid min sida med ett glas vatten, som jag mer än gärna drack. Jag kände hur någon stödde mitt huvud för att låta mig dricka mer. När glaset var tomt log jag trött mot personen i fråga och upptäckte att det var Romeo som gett mig vattnet. Han stod där och log osäkert mot mig innan han försvann in bland alla de andra, som jag faktiskt inte upptäckte förens då. Jag log osäkert och tänkte precis säga något då Madam Pomfrey störtade ut från sitt kontor och började skrika på alla.

"Ut, ut, Ut! Hon behöver vila! Efter allt ståhej och allt som hände på tåget så är det här absolut inte rätt tid för besök! Schas!" Hon schasade ut dem allihop och jag såg på med ett litet leende på läpparna. Det var kanske lite grymt att kasta ut dem sådär, men jag var trött, och jag tyckte egentligen det var ganska rart att hon brydde sig så om sina patienter.

"Jag ska låta dig vila Agela, men tänkte att du kanske skulle vilja veta att din mamma tänker på dig hela tiden." Han stannade upp, och jag log mot honom, även om jag kände mig ganska tom inombords. Om hon nu tänkte så mycket på mig, varför var hon då inte här?

"Hon var på väg hit redan innan jag hann prata klart, men jag lyckades få henne att förstå att det kanske var bäst om hon inte kom hit." Han tog ett djupt andetag innan han fortsatte;

"Vi vet inte vad som hände där på tåget, och vi vet inte varför. Poppy gjorde ett antal olika tester på dig, men ingenting verkar vara 'fel'..." Jag nickade mot honom, och vred sedan på huvudet då Madam Pomfrey kom inom synhåll igen.

"Förlåt mig Dumbledore, men hon behöver vila, så om ni skulle kunna tänka er att..." Hennes röst dog bort, men vi visste båda två vad hon menade. Kunde han vara så snäll att gå så jag fick vila. Han nickade mot oss båda två innan han försvann ut genom dörren och jag lade mig sakta ner mot madrassen igen. Det skulle bli skönt att få sova. Jag var bara så trött...

Jag vaknade igen av att någon strök mitt hår. Till min stora förvåning var det ljust runt omkring mig, och jag var inte längre i sjukhusflygeln. Den beröringen... Det kändes som om jag kände igen den, men ändå inte. Den var så välbekant, men ändå så okänd. Jag slog upp ögonen helt och såg att jag låg med huvudet i någons knä och att vi, som jag redan insett, inte var kvar i sjukhusflygeln. Vi var förmodligen inte ens kvar på Hogwarts. Vi var mitt ute på en äng av något slag, antingen det eller mitt ute i en park. Blommor växte överallt runt omkring oss, men vi satt på en välklippt gräsmatta och jag kunde höra hur fåglarna sjöng, men det var inte allt... Det lät som om någon sjöng själv. Eller snarare hummade på någon visa, men jag kände fortfarande personens fingrar i mitt hår. Men till skillnad från när många andra personer rörde mitt hår, så var det här lugnande, och jag tyckte om det. Plötsligt slutade det, och jag kände hur personen slappnade av och jag kände blickarna på mig.

"Ååh, så du är äntligen vaken... Jag har väntat på det nu." Jag kunde riktigt höra hur han log, för jag insåg nu att det var en han. Jag satte mig försiktigt upp, rädd för att det skulle göra ont, innan jag insåg att jag inte kände någonting alls. Jag mådde alldeles utmärkt.

"Var är jag? Vem är du, vad vill du?" Jag kände mig som en skådespelare i någon dålig såpopera som fått gå på tv alldeles för länge, men som ändå klängde sig fast vid det sista av livet i den. Jag hörde plötsligt hur han skrattade åt mig, vilket borde ha fått mig att bli arg, men istället fick mig att bli lugnare.

"Se dig omkring Angela, var tror du vi är?" Jag såg mig omkring och insåg att vi faktiskt var ute i en park, men inte vilken park som helst, utan parken som funnits alldeles utanför mitt hus i Bristol, där vi bara bott en kort tid, men ändå… Jag hade älskat den parken.

"Hur kommer det sig att vi är här? Jag trodde de hade jämnat allt med marken för att bygga ett nytt shopping center…" Han svarade inte, men jag såg hur han pekade mot ett litet hus på andra sidan. Hon följde hans blick och kände hur hjärtat hoppade upp i halsgropen på henne, eller det var i alla fall så det kändes. Där på gatan var hon själv, och hennes mamma. Visserligen mycket yngre, men ändå…

"När är det här egentligen? Jag känner igen oss, men vem, när… Hur är det här möjligt? Vem är du egentligen!" Nu hörde jag tydligt hur han skrattade, och han lade armen om mig, innan han vred mig runt så jag kunde se på honom.

"Jag tror du vet vem jag är, och jag tror du vet hur allt det här är möjligt…" Jag hade inte sett på mannen innan, men nu öppnade jag ögonen och fick världens chock. Det var helt enkelt omöjligt!

"Jag skulle inte riktigt vilja säga omöjligt... Otroligt kanske, men omöjligt är väl kanske att överdriva lite…" Vad var det egentligen som pågick här? Kan han läsa mina tankar nu också? Han skakade på huvudet.

"Jag kan inte läsa dina tankar, jag uppfattar dem kanske, men du är väldigt lik din mor, och hon var, eller är kanske vi ska säga, inte världens bästa skådespelare.

"Ni bär era känslor så alla kan se dem, och jag säger inte att det är något dåligt, det kan ibland vara väldigt bra, men ibland kan det också vara tvärtom…" Plötsligt kände jag mig sorgsen och vände mig bort från honom, och följde de två figurerna med blicken. De var nästan framme nu och svängde in vid huset och hade stängt grinden bakom sig.

"Hon sade att du nästan aldrig lät någon veta hur du kände… Att du inte sade något om hur du kände för henne förens… Jaa, du vet… Förens du dog." Jag svalde hårt och vågade inte se på honom.

Jag visste att hon inte riktigt vågade se på mig, inte för att jag kunde klandra henne, det här måste vara riktigt svårt för henne. Att plötsligt få träffa någon man aldrig egentligen träffat, det måste ha blivit lite av en chock. Jag tvekade lite innan jag sträckte fram min hand och lyfte upp hennes huvud så hon såg på mig. Hon såg på mig, trots att hon egentligen inte ville, men ändå så släppte jag henne inte. Jag strök med min tumme över hennes kind och log sorgset mot henne.

"Ett av mina många misstag… Kanske också ett av mina största." Jag suckade, mindes vad som hänt. Det var konstigt… Elva år hade gått, till och med mer, men ändå kändes det som om allt hade hänt igår. Hon lyssnade fortfarande, det var i alla fall ett gott tecken.

"Kom med mig… Jag vill visa dig något." Jag reste mig upp, tog hennes hand och fick henne att följa med mig bortåt på en väg igenom parken. Jag visste att det här skulle bli svårt, kanske inte för henne, men för mig. Hon skulle nog bara bli arg, i alla fall om hon var minsta lik sin mor.

"Varför är vi här?" Jag svarade henne inte, hon skulle bli tvungen att se utan att få veta något innan. Det var orsaken till att de skickat mig. De visste att jag skulle bli tvungen att göra det, för allas skull. Jag slöt ögonen tillfälligt, och parken fylldes med dimma. I alla fall så var det dimma man såg, men egentligen var dimman bara där för att dölja det som egentligen pågick.

Plötsligt flammade facklor upp på väggarna runt omkring oss, och jag såg hur Angela, - min dotter, ryggade tillbaka och jag såg för första gången en glimt av rädsla i hennes ögon. Hon var precis som jag själv varit insåg jag plötsligt. Enda skillnaden var att jag visste en hel del om henne, och hon visade sina känslor mer än vad jag gjort, även om hon var alltför lik mig, och min familj, även om hon aldrig uppfostrats av oss… Tanken gjorde mig olustig till mods. Kanske det inte är något som vi får lära oss, kanske det är något som vi föds med…

"Var… Var är vi egentligen?" Jag såg inte på henne, utan höll blicken stadigt riktad framåt medan jag ledde henne genom korridoren och bortåt. Plötsligt hördes ett skrik och mitt ansikte stelnade till, jag visste vad det var som de tvingade mig att visa henne, och just då förbannade jag dem för det. Hon var bara ett barn, mitt barn för den delen, hon borde inte behöva se det här! Men jag var tvungen att bita ihop och visa henne det här.

"Vi är i mitt föräldrahem. Lyssna på mig Angie!" Jag tog tag om hennes axlar och hukade mig så vi såg varandra rätt in i ögonen.

"Lyssna på mig, det du kommer att få se är inte trevligt, men jag tänker ge dig ett val. Om du känner att du inte klarar mer, så vänd dig om, gå ut och se dig inte om. Slut ögonen och beordra dig själv hem.

"Du vet hur det fungerar. Som när du var liten och drömde mardrömmar… Du brukade sluta ögonen och beordra dig själv hem till din mamma, för du visste att hon skulle trösta dig och ta hand om dig. Hör du mig Angie?" Hon nickade och kastade sig plötsligt om halsen på mig. Det chockade mig, och jag kramade henne tafatt tillbaka då jag hörde att hon grät.

"Snälla Angie, gråt inte… Jag klarar inte av att du gråter, herregud, jag klarade inte av när din mamma grät heller, jag klarar det inte, snälla gråt inte Angie…" Hon snyftade mot min axel och höll mig bara hårt. Jag visste inte varför, och jag visste inte vad jag kunde göra heller, så jag bara höll om henne.

"Det var du… Det var du hela tiden…" Jag stelnade till. Det var inte meningen att hon skulle få veta något. Jag vände blicken uppåt och ställde tyst en fråga inom mig. Svaret jag fick, fick mig att småle innan jag vände mig mot min dotter.

"Sch… Det är okej, allt är okej nu." Hon skakade ilsket på huvudet och drog sig undan.

"Allt är inte alls okej! Om allt var okej så skulle du vara hemma med oss, och du och mamma skulle vara gifta, och jag skulle ha flera småsyskon, och vi skulle vara en familj!" Jag fångade snabbt in henne och höll om henne, men hon slet sig loss och torkade argt sina tårar på ärmen.

"Men det är vi inte, och du finns inte ens där! Allt är inte alls okej!" Jag visste inte vad jag skulle säga, eller göra för den delen. Jag hade aldrig vetat hur hon kände för allt det här. Hon suckade plötsligt och drog sig undan ännu mer.

"Kom igen nu. Jag måste tillbaka snart, så visa mig vad du måste så jag kan sticka sen." Hennes röst var kylig och jag skrattade tyst för mig själv. Jag visste mer än väl vad hon höll på med. Men hon skulle inte vilja lyssna på mig just nu, så jag sade ingenting, utan följde bara med henne längs med korridoren.

Jag visade henne många saker den kvällen, men det var den sista som var den viktigaste.

"Angela… Den där mannen i hörnet där… Han hamnade i Azkaban tillsammans med Voldemorts andra dödsätare. Enda skillnaden var att eftersom att Dementorerna inte längre vaktade Azkaban så blev allt mer och mer som ett fängelse som mugglarna använder.

"Den här mannen sattes in på livstid, enda problemet var att han släpptes för någon vecka sedan, på grund av sitt 'goda uppförande'. Ministeriet kollade aldrig riktigt efter vad han hade gjort, och trodde att han bara hamnat i dåligt sällskap. Men det är inte varför jag ville att du skulle komma hit, jag ville varna dig.

"Jag var ett viktigt vittne emot dödsätarna och den här mannen har svurit hämnd på mig, men eftersom jag inte längre finns i livet tänker han gå efter dem jag älskade mest." Jag såg hur blodet försvann från Angelas ansikte och hur hon chockat lutade sig emot en vägg.

"Mamma… Jag måste hjälpa mamma!" Jag tog tag i hennes armar och höll fast henne.

"Hermione är okej, jag lovar. Det har hänt en del saker, och jag lovar dig att hon är helt säker. Men nej, även om hon var hans första mål, så blev du ett ännu större mål då han fick veta vem du var. Angie, det är dig han är ute efter!" Hon gick från att ha kämpat i mina armar till att bli helt slapp, och även om jag visste att hon inte kunde svimma här, så blev jag ändå orolig.

Efter en lång stund, precis hur lång kan jag inte riktigt avgöra, för tiden här går annorlunda än då man lever, så började vi gå tillbaka, och vi gjorde oss redo för att sända tillbaka henne.

"Jag önskar att jag fått lära känna dig bättre… - Pappa… Och jag önskar att du fått lära känna mig också." Jag stannade. I hela mitt liv hade jag velat vara omgiven av människor som älskade mig, jag hade velat skaffa en familj, få höra orden som jag aldrig själv fick säga, och nu… Nu då jag var död, då fick jag höra det. Jag gav henne en hård kram och viskade i hennes öra;

"Jag kanske inte kunnat vara där för dig kroppsligen, men jag vet allt om dig. Jag var alltid där min älskling, min ängel." Vi hade båda tårar i ögonen när vi skildes åt, och innan hon försvann lade jag handen på hennes axel och bad henne ge Hermione ett meddelande från mig.

"Hälsa Hermione från mig, och säg till henne att vi väntar på henne då det blir hennes tur, att vi båda kommer vänta på henne, att han önskar att vi båda fått bli lyckliga, och säg till henne att inte ha dåligt samvete över Ron. Hon förtjänar någon som kan göra henne lycklig, nu då jag aldrig fick chansen att göra det.

"Samtidigt du min lilla älskling, jag älskar dig också… Har alltid gjort det, och kommer alltid att göra. Vem tror du det var som egentligen gav din mamma namnet hon gav dig? Det kom inte helt ur det blå ska du veta…" Hon log ett strålande leende mot mig, gav mig en sista kram, och försvann sedan. Hon såg aldrig tårarna som rann nerför mina kinder.

"Jag är klar nu, jag tror att jag äntligen är klar nu…" Jag visade orden och såg uppåt, innan ett ljussken omfamnade mig och jag försvann.

Jag satte mig skakad upp i sängen och drog ett djupt andetag. Madame Pomfrey var genast framme vid min säng och gav mig ett glas vatten.

"Mår du bra Miss Gr.. Malfoy menar jag?" Jag nickade tvekande och hon försvann efter att ha utfört några helande trollformler över mig. Jag skulle få komma tillbaka till Gryffindor redan på morgonen, och då tänkte jag vara redo. Jag skulle ta reda på så mycket jag bara kunde om den här mannen, inte bara för min skull, utan för allas. Med den tanken i huvudet somnade jag åter om, men den här gången helt utan drömmar, och med ett leende på läpparna. Jag hade fått träffa min pappa, och jag visste att han alltid funnits där. Det var därför han verkat vara så bekant för mig.