Ljudet från raspande fjäderpennor mot pergament och elever som vände blad i böckerna de läste var för det mesta lugnande och rogivande, men just nu så kände jag mig bara besvärad av alla ljud. Jag behövde koncentrera mig, men då skolåret gick mot sitt slut verkade alla ha drabbats av en studie mani och satt i just biblioteket. Jag var mer än väl medveten om att sällskapsrummet skulle vara överfullt, och sovsalen var inte precis en plats där jag kunde koncentrera mig. Då skulle snart Dessie, Serena, Arlene och Lulu vara på mig om vad som egentligen hade hänt med Romeo under jullovet. Och för att vara riktigt ärlig så var jag hjärtligt trött på att förklara för dem att ingenting hade hänt, och vi bara var vänner. Vi var ju bara elva för sjutton gubbar! Jag suckade och försökte koncentrera mig igen, men insåg att jag inte skulle få något gjort och gav upp. Jag smällde igen boken och fick en hård blick från Madame Pince för det, i vanliga fall skulle jag be om ursäkt, men idag orkade jag inte bry sig om det. Jag ställde mig upp och lämnade biblioteket utan att se mig om. Jag var på dåligt humör för tillfället, jag kunde inte hitta någonting om personen jag blivit varnad för, och det spelade ingen roll att jag blivit lovad att hon skulle vara säker, hon var min mamma för guds skull! Jag var orolig för henne.

"Angela!" Jag snurrade runt, och det jag såg fick mina ögon att tåras.

"Mamma!" Jag sprang emot henne, och kastade mig i hennes armar, jag brydde mig inte om vad folk skulle säga eller tycka, hon var här, just nu, och jag kände mig både glad och lättad. Hon var okej, ingenting hade hänt.

"Mamma, vad gör du här?" Hon skrattade bara och höll om mig. Just nu behövdes det inga svar, jag var bara glad att hon fanns här, att hon inte försvunnit.

"Vi fick ett meddelande från Dumbledore. Han må ha fått mig att inse att jag inte borde ha kommit hit förut, men nu var han orolig.

"Lilla dumsnut, vad fick dig att näst intill låsa in dig i biblioteket varje dag?" Hon strök mig över håret innan hon ställde sig upp och jag fick syn på Ron. Jag log bara oskuldsfullt och ryckte på axlarna. Ron såg okynnigt på mig och mamma innan han började hosta. I alla fall låtsades han göra så, men jag visste vad det var som var felet, eller jaa… Det han försökte dölja.

"Det var en grej jag behövde kolla upp bara, fortfarande behöver faktiskt," sade jag frånvarande och började gå över en lista med böcker i mitt huvud som kanske skulle kunna vara till hjälp, då en helt annan bok plötsligt dök upp i mitt huvud. Självklart! Hur kunde jag vara så dum?

"Ursäkta mig ett tag är ni snälla." Sade jag distraherat innan jag försvann i riktning mot biblioteket, alla tidigare tankar helt bortblåsta.

"Undrar vad som tog åt henne…" Ron såg undrande efter henne och jag skakade på huvudet.

"Jag är orolig för henne Ron. Dumbledore sade att hon inte varit sig lik sedan jullovet slutade. Efter det som hände ombord på tåget." Jag skakade på huvudet och lade armarna om mig själv, medan Ron stod bakom mig och jag lutade mig mot honom.

"Jag borde ha kommit hit då Ron. Jag borde ha struntat i vad de sade, och kommit hit. Kanske det hade varit annorlunda då. Hon beter sig som en zombie eller en sömngångare nu Ron! Du såg hur hon var mot oss." Jag suckade och såg upp mot honom. Han svarade inte på ett tag, och verkade se ut i tomma intet för att försöka hitta ett svar, eller hitta ett sätt att formulera sig.

"Vet du vad Hermione… Jag vet att du bryr dig om din dotter, jag vet att du älskar henne, men du kan inte alltid vara där för henne. Du kan inte vara där varenda gång hon faller och slår sig, du kan inte vara där första gången hon ramlar av en kvast då hon ska flyga och kanske gör någonting fel, och du vet det, vi vet det. Du måste veta att hon kommer klara sig ändå.

"Man lär sig från sina misstag, och hon är ung, hon kommer att göra många fler. Hon kommer att göra sig illa, på flera olika sätt, hon kommer att råka ut för olyckor, det handlar om att växa som människa ´Mione. Hon är din dotter, hon är starkare än du tror, hon kommer klara sig.

"Dessutom vill jag minnas att du gjort samma sak några gånger inför prov…" Han höjde retande ett ögonbryn mot mig och log retsamt mot mig. Jag rodnade och smällde lättsamt till honom på armen.

"Det är inte samma sak Ron. Eller, på ett sätt kanske, men det här är annorlunda. Jag kan känna det…"

Någonting glimtade till i hans ögon, och an nickade långsamt.

"Jag tror jag förstår. Min mamma pratade ofta med oss, och vi fick veta mer om hela den där mor, dotter, son grejen… Men samtidigt tror jag kanske inte att du är den som borde prata med henne. Stanna här, gå och prata med någon, låt mig ta hand om Angie." Jag nickade sakta, men var inte fullkomligt övertygad om att jag gjorde rätt. Hon var min dotter, jag borde kanske… Som om Ron läst mina tankar skakade han på huvudet mot mig.

"Gör inte sådär mot dig själv ´Mione… Du är ingen dålig förälder för att du skickar någon annan att prata med din dotter. Ibland är det kanske bäst att man skickar någon annan. De kan se saker som föräldrarna inte gör." Jag nickade och lät honom sakta gå bortåt, mot biblioteket, - mot min dotter.

"Gotcha!" Efter flera fruktlösa timmar i biblioteket hade jag äntligen hittat boken jag letade efter. När jag nu väl hade boken så var det inte svårt att hitta rätt stycke också.

"McKay… Var är du…" jag hörde inte stegen bakom mig, men jag märkte definitivt då någon tog tag i boken och lyfte undan den. Jag snurrade snabbt runt, redo att ge vem det nu var en riktig utskällning, men fann mig själv stirrandes uppåt mot Ron Weasley.

"Ron! Ge tillbaks den där boken! Jag behöver den!" Han såg bara ner på mig med bekymrade ögon.

"Och varför skulle du behöva ha information om McKay? Det fanns bara en man med det namnet, och han, - låt oss bara säga att du inte behöver bekymra dig om honom."

Jag kunde inte svara honom. Vad skulle jag säga?

"Här, kom med mig ett tag…" Vi satte oss ner vid ett avskilt bord, och han fiskade upp något ur sin ficka, innan han bröt den i två och gav mig halva.

"Här, du ser ut att behöva den.

"Kom igen nu Angie, jag har inte förgiftat chokladen om du tror det…" Han såg på mig med skratt i ögonen och jag log mot honom innan jag tog en tugga. Värme spred sig genom hela kroppen på mig och jag slappnade av. Jag såg ner mot bordet, och såg plötsligt upp mot honom med rädsla i blicken. Det var märkligt. Bara sekunder innan hade jag varit avslappnad och varm, nu var jag kall, och jag var rädd.

"Ron… Vad skulle du säga om jag sade att McKay faktiskt är något vi behöver bekymra oss om? Ifall jag sade att han var ute efter mamma, ute efter henne för att hon varit tillsammans med honom?" Ron såg bekymrat på mig.

"Vad menar du Angie? Varför skulle McKay vara ute efter Hermione för att hon varit tillsammans med Draco? Angel, vad är det som pågår här egentligen?" Jag började bli hysterisk nu, och visste inte vad jag skulle göra. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte kämpa emot, jag sade honom sanningen.

"Jag vet inte varför, inte precis i alla fall. Allt jag vet är att McKay vill ha hämnd, och han tänker ta ut den på oss. Ron vad ska jag göra? Pappa vet att något kommer hända, och jag måste stoppa det… Snälla Ron, hur klarade ni det? Hur besegrade ni Voldemort och vad gjorde ni för att komma över det? Snälla Ron, jag behöver hjälp!"

Han såg chockat på henne. Vad hände egentligen här? Och, -'pappa'? Draco var död, och vad var det som pågick här egentligen!

"Angie… Snälla du, tala om för mig vad du menar." Hon såg upp mot honom med tårfyllda ögon, och till hans stora förvåning, så bröt hon ihop totalt.

"Jag klarar inte det här Ron… Jag klarar det inte.

"Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte hur jag skulle kunna hjälpa någon, och jag vet inte ens vad det är som jag måste göra…" Hon brast i gråt och klängde sig fast vid honom, och han stod där, chockad och höll om henne. Han hade medvetet gett henne en bit av sina bröders senaste uppfinning. En slags choklad som verkade helt oskyldig, men som egentligen fick dig att avslöja allt som kunde tänkas bekymra dig, den fick dig att avslöja allt. Vad den gjorde var att den spred sig snabbt igenom hela kroppen och fick dig att känna dig varm, och säker, innan den fick alla dina bekymmer och rädslor att stiga upp till ytan, och slutligen fick dig att avslöja allt, fick dig att säga sanningen. Det här var egentligen farligt, eller kunde vara, och Ron skulle aldrig ha gett chokladen till Angie, eller någon annan, men för tillfället så kände han sig väldigt glad att han haft med sig en bit i fickan. Det hon bar runt på var alldeles för mycket för en elva årig liten flicka.

"Okej Angie, ta det lugnt. Sätt dig ner så ska jag berätta. Du kommer inte att gilla det, och det är kanske inte så bra att berätta det för dig, men sätt dig ner så ska jag berätta…"

"Harry och jag, vi jobbade som aurorer, och jaa… Vi bestämde oss för att bli just det då vi fick veta att Hermione försvunnit. Du måste förstå Angie, hon var vår allra bästa vän, och hon betydde otroligt mycket för oss då, det gör hon fortfarande…

"Det tog oss tre år för oss att avsluta utbildningen, och under den tiden hände mycket i våra liv. Du har ju träffat Ginny, min syster… Hon var en av Hermiones första riktiga tjej kompisar, och hon tog hennes försvinnande väldigt hårt. Under kriget förlorade vi våran bror. Percy lever fortfarande, kroppsligen, men själsligen är han borta. Percy var en uppblåst idiot som ville, och trodde för mycket om sig själv, och om sin egen position, men han var vår bror, och vi älskade honom, älskar honom fortfarande, men han var lite närmare Ginny än oss andra. Vi förlorade honom, och vi förlorade din far också, på så kort tid. Draco dog innan våran bror försvann, men det betyder inte att det gör mindre ont för det.

"Det visade sig snart efter också att Ginny haft ett förhållande med Dean Thomas i våran årskurs. De hade blivit tillsammans igen någon gång i april, och han dog hösten efter kriget… Bara några månader efter att vi slutat skolan. Han hade fått en hel del skador under kriget, och han verkade vara på bättringsvägen då någonting hände och han dog. Ginny tog det väldigt hårt. Hon hade varit bräcklig efter att Hermione försvann, så det där blev sista strået för henne. Hon bröt ihop totalt och vi var tvungna att lägga in henne på S:t Mungos psykavdelning. Vi hade fått höra om olika ledtrådar om Hermione sedan hon försvunnit och alla aurorer som ministeriet kunde avvara var ute och letade efter henne.

"Harry och jag letade också efter henne, men det fanns inga spår. Hon hade ju lämnat kvar allt hos sina föräldrar, och använde ingen som helst magi. Avsiktlig som oavsiktlig… " Han drog djupt efter andan och såg bort. Hans ögon var fulla av tårar, och jag visste att det var svårt för honom att berätta det här för mig, men jag måste få veta!

"Som sagt, tre år senare hade jag och Harry klarat av utbildningen, och även om ministeriet fortfarande letade efter henne, så visste vi att om det funnits några spår så hade de sedan länge försvunnit, men vi ville inte ge upp. Och som aurorer hade vi mycket mer auktoritet, och kunde göra mycket mer." Han stannade upp innan han reste sig och gick bort till ett av fönstren och såg ut på skolans område. Snön hade inte försvunnit helt ännu, och det var elever ute och hade snöbollskrig och mycket annat som kunde göras med snö. Han låg en slags känsla av vemod över honom, och jag insåg att det här kanske var saker jag inte borde veta något om.

"Du vet, egentligen så är det otroligt hur fort alla kan hämta sig. Hur kort tid vi egentligen behöver för att glömma vissa saker. Som om några av de hemskaste sakerna som händer i trollkarls världen inte behöver så lång tid på sig för att vi ska glömma dem, som sår som läker så otroligt snabbt. Men sen finns de ju andra sår, andra händelser som verkar ta mycket längre tid. Mycket längre tid." Han vände sig hastigt mot mig igen, och för ett ögonblick så såg han nästan arg ut innan han skakade på huvudet och tungt satte sig ner på sin stol igen.

"Jag vet inte vad mer jag kan berätta… Harry och jag spenderade åtta år på att försöka hitta Hermione igen, innan vi av en ren slump hittade henne, eller om hon faktiskt hittade oss…" Han skrattade bittert, och det gjorde mig olustig. Jag visste att han inte var arg på min far, eller på mamma, eller ens på mig, men jag tror att han var arg på situationen.

"Jag förstår helt enkelt inte. Varför var hon tvungen att försvinna? Varför räckte inte vi till, varför räckte inte jag till?"

Jag bestämde mig då för att jag inte behövde höra mer, jag hade hört det jag behövde få veta, och ställde mig upp och gick runt bordet innan jag gav honom en kram.

"Det var inte erat fel. Inte hennes heller, men en del saker måste man klara av själv, utan hjälp från någon annan, andra gånger så flyr man för att det gör ont. Det var inte ert fel, det var bara det att hon… - Jag tror att hon var rädd för allt just då. Jag tror det var därför hon försvann." Han nickade långsamt innan en diskret hostning fick dem att se upp och vi log mot varandra innan vi skildes åt.

"Det var trevligt att se dig igen Ron. Jag hoppas vi ses igen vid vårlovet?" Han nickade bara och log mot mig innan han lämnade mig ensam med min mamma.

"Okay, så vi ses på vårlovet, eller alldeles innan." Hermione nickade och vände sig mot sin dotter innan hon tog Rons hand och vinkade mot henne.

"Jag lovar Angie. Men vi måste gå nu. Du vet vad de sagt… Jag älskar dig!" Hon log mot Angela och de försvann sakta ner mot Hogsmeade medan Angela stod och vinkade mot dem.

"Jag älskar dig också mamma" Viskade hon innan hon sorgset vände sig om och gick tillbaka till slottet med tunga steg. Hon visste vad hon måste göra.

"Ron… Du märkte väl också hur Angie betedde sig annorlunda sist då vi var på Hogwarts va? Du märkte också hur hon verkade försöka få oss därifrån så fort som möjligt, utan att egentligen vilja säga oss någonting?" Han hörde hur Hermione pratade med honom inifrån badrummet, och suckade tyst för sig själv och skrattade.

"Hermione, vi har pratat om det här förut. Ja, jag märkte att någonting var annorlunda, men vi vet inte vad vi kunde ha gjort för henne. Lugna ner dig nu, och skynda på eller så blir vi sena…" Han visste vad det skulle få henne att göra, och mycket riktigt. Bara tre minuter senare så var hon ute ur badrummet, och de var på väg.

"Jag kan inte förstå varför vi skulle tillbaka hit så snart efter förra gången. Det är precis som om vi fortfarande var kvar i skolan än…" Seamus log mot de andra, och alla skrattade. Det var ju nästan så.

"Kanske det Seamus, men det är ju trots allt väldigt kul att träffa alla igen. En del träffar man ju så sällan." Dean blinkade mot oss och vi log tillbaka innan vi fortsatte in i salen för att träffa alla andra.

Kvällen var fylld av magi och skratt, alla hade roligt, några återupplevde många minnen, medan andra skapade nya. Men en sak var säker, det skulle bli en kväll som ingen någonsin skulle glömma. Alla skrattade och sjöng, dansade och åt, jaa… Ron var ju hjälp där, men alla bara skrattade åt det och fortsatte med sitt. Den tidiga kvällen övergick till en senare, och klockan närmade sig tio då dörrarna till hallen plötsligt flög upp och alla vände sig mot den man som nu flämtande stod i dörröppningen och såg på dem med skräckslagna ögon.

"Dödsätare! Dödsätare anfaller Hogwarts!" Eleverna förstod ingenting och satt fortfarande ner med ett bekymrat uttryck i ansiktet då de såg hur de vuxna reagerade. Vid mannens ankomst hade alla ställt sig upp, och flera av dem såg ut att vara redo för strid. Ja, alla utom en, men vid hans ord så satte sig de flesta ner igen.

"Är du säker på det här McFall? Dödsätarna försvann för flera år sedan. Vi satte de flesta i Azkaban, och de som inte kom dit… Ja, det är ju en historia som bäst berättas utom hörhåll från barna öron." Det var Harry som talat, och mannen vände sig mot honom med ett lättat men ändå plågat och stressat uttryck i ögonen.

"Tyvärr så är jag det Mr. Potter. Jag skulle aldrig ha trott det om jag inte sett det med mina egna ögon, men de är här! De är utanför, och de har tagit en elev tillfånga." Harry reste sig så snabbt att stolen föll i golvet bakom honom och han såg på mannen med en iskall, lugn blick i ögonen. Hermione kände mycket väl igen den, och den var förgörande. Hon hade hoppats att aldrig mer få se den, och hon hade bara sett den en gång förut. Då han dödade Voldemort.

"Vem?" Mannen svarade inte omedelbart, och de såg hur Harry tog ett steg mot honom och han backade. De var tydligen inte de enda som blev rädda för Harry då han såg ut sådär.

"Vilken elev har de fått tag på Henry McFall!" Han viskade bara, men det var så tyst i salen att de kunde hört en knappnål falla, så alla hörde honom klart och tydligt. Henry, som tagit över efter att professor Flitwick dragit sig tillbaka några år efter att de slutat skolan, drog ut på svaret och slog ner blicken.

"Angela Granger Malfoy sir." Ingen sade någonting, ingen rörde sig ens. Det var helt tyst i hela salen och det kändes som år hade passerat innan något hände. Sedan hände allting så snabbt att hon inte ens hann reagera. Harry rörde vid hennes axel innan han nickade mot Ron som snabbt vinkade dit Molly som tog hand om henne medan de två männen störtade ut ur salen. Flera andra flög upp från sina platser och följde dem ut, men hon satt bara där, helt oförmögen att reagera på det som hände. Dödsätare hade hennes dotter…