Efter det hände allting snabbt, och nästan automatiskt. McGonagall kommenderade alla till sina platser. Prefekterna ledde eleverna tillbaka till sina elevhem och slottet låstes sedan ner. Inga elever sprang omkring i korridorerna, ingen kunde ta sig ut, och det fanns inga som hängde kvar. Eleverna hade inte fått en chans att förstå vad som pågick, och de som var gamla nog för att förstå, de som faktiskt hade fått uppleva kriget, de som mindes det, var förskräckta och rädda.

Det här var ingen fråga om ett skämt, Dödsätarna var på riktigt och ingen visste vad som skulle kunna hända. Plötsligt ljöd ett förlamande ljud i korridorerna. Något som liknade en hornstöt, och som kylde in i märgen. Striden hade börjat, och ingen visste hur utgången skulle bli… Hermione fick inte delta i striden, utan hade blivit ivägskickad till Dumbledores kontor av Harry och Ron. Hade allt varit som vanligt, eller ja, så vanligt som det kunde bli under sådana omständigheter så hade hon aldrig funnit sig i en sådan behandling, men nu stod hon tyst och lugnt vid ett av fönstren och blickade ner på omgivningen. Ytterligare en hornstöt ljöd, nu högre, länge och mer genomträngande än förut, och plötsligt vällde massorna fram genom Hogwarts entrédörrar och ner mot sjön där hon kunde se en stor grupp av Dödsätare.

Hon sjönk långsamt ner på golvet i Dumbledores rum. Hon kunde inte känna något, det var som om hon blivit förlamad och hon kunde inte röra sig. Det var som om solen hade gått ner och varken månen eller stjärnorna lyste, allt var svart runt omkring henne, samtidigt så var det som om hennes känslor stängts av, hon kände sig helt paralyserad och såg tomt framför sig.

Han hade dykt upp. Han hade dykt upp, och han hade gjort precis vad de alla trott var omöjligt. Han hade attackerat på skolans område. Efter det förra kriget hade Dumbledore tillsammans med flera aurorer fixat med skolans försvar, och ingen med fel avsikter kunde nu ta sig in, men på något sätt hade han ändå lyckats, och nu…

Hon grät inte, var helt kall och kunde inte gråta. För att gråta måste man känna något, och det gjorde hon inte nu. Hon var helt katatonisk, och reagerade inte på någonting, hon kände absolut ingenting, och det var inte förens nu som hon insåg vidden av vad som egentligen hade hänt. Dödsätare hade tagit hennes dotter, och de låg i krig, igen. Hon hade trott att när de äntligen lyckats besegra Voldemort så skulle det vara över, men tydligen inte, och nu hade de hennes dotter. Hon hade ingen aning om vad som hände därute, hur det gick för hennes vänner eller för Angela. Plötsligt var det som om någon slet i hennes hjärta, som om någon försökte slita det ur kroppen på henne, och sakta, men säkert, blev hela omvärlden helt svart runt omkring henne.

-----

Han reste tyst på sig och gick fram till henne och sjönk ner bredvid henne, innan han lyfte upp henne i sina armar. Försiktigt reste han sig igen, och gick ut från Dumbledores kontor, och påbörjade vandringen bort till sjukhusflygeln. Han var chockad, det som hade hänt var något som inte skulle ha kunnat hända. Allt hade varit på topp, och så händer det här… Han suckade och skakade på huvudet. Det här var inte bra, och om något mer hände, om det blev värre, så tvivlade han på att hon skulle klara det. En ensam tår slet sig loss, och rann nerför hans kind. Han hade väntat på henne i mer än 18 år, och när han äntligen fick det han ville ha, allt han ville ha, nästan, så händer det här.

Han tvingade sig att tänka på något annat, annars skulle det inte gå väl för någon av dem. Någon av dem måste kunna stå stark för den andra, även om det gjorde så ont för honom då han gjorde det. Allt han kunde tänka på var att det här måste gå, de måste klara sig.

"Ron…" Han stannade upp, och vände sig långsamt om. Harry kom sakta gående emot honom och han log inte. Med en liten gnutta hopp kvar, såg han på Harry, men han skakade bara på huvudet.

"Tyvärr… De vet ingenting ännu. Det är oklart vad som kommer hända. Dumbledore håller på att kontrollera och ta reda på hur McKay kunde komma in, men han behöver hjälp… Följer du med eller, - stannar du hos henne?" Han skakade på huvudet.

"Jag stannar Harry… Jag kan inte lämna henne nu, inte igen. Den här gången…" Hans röst bröts, och han såg ner på figuren i sina armar.

Harry nickade bara, och försvann nerför i korridoren. Ron visste redan varför han valde att hjälpa Dumbledore istället för att följa med. Det skulle vara för smärtsamt, alltför många minnen skulle komma tillbaka. Harry hade inte satt sin fot på ett sjukhus, eller i en sjukhusflygel på över sex år. Ron suckade knappt hörbart, och fortsatte sin färd mot sjukhusflygeln. När de äntligen kom fram gick han sakta fram till en av bäddarna och sänkte ner henne på den, innan han vände sig om, och tveksamt gick fram till den enda bädd som ockuperades av en individ.

Sakta, tvekande sträckte han fram en hand och rörde vid henne.

"Angela… Du måste bli bra, du måste komma tillbaka till oss, vi klarar det inte, hon klarar det inte.

"Snälla kom tillbaka…" Han strök henne över kinden innan han vände bort blicken, och gick tillbaka till Hermione med tårar i ögonen. Ron älskade sin familj mer än något annat, men det här kändes annorlunda. Han var medveten om att han vid tidig ålder blivit kär i Hermione, men han visste också att den växt till riktig kärlek, och att han älskade henne. Angela, hon var definitivt speciell. Han hade inte känt henne i ens ett år, men han älskade henne redan. Hon var som en dotter för honom, och han hoppades att hon kunde bli det också. Han ville vara hennes far. Ron var väl medveten om att Draco höll ett vakande öga på sin dotter, och på den kvinnan som han älskat, och förmodligen fortfarande älskade, även om döden skilt dem åt, men han visste också att Draco inte ville att hon skulle leva ensam resten av sitt liv. Angela var inte den enda som fått långväga besök den senaste tiden…

Draco ville bara att de skulle vara lyckliga, och han visste att Ron skulle kunna göra dem lyckliga, om han bara fick chansen. Men samtidigt, om Angela dog, då skulle den chansen aldrig komma. För om hon dog… - Den tanken var för hemsk för att ens tänka sig. Asken i hans ficka brände vid den tanken, men han sköt undan den och satte sig försiktigt på sängkanten vid Hermione. Hon hade inte rört sig ur fläcken ännu, och han kände tårarna bränna i ögonen vid blicken av henne.

"Hermione, kom igen nu… Du måste vara stark för henne, hon behöver dig. Kom igen älskling, du måste kämpa. Vi behöver dig, - jag behöver dig…"

Det som verkade som dagar, eller till och med år, var egentligen bara några timmar, men för någon som kämpar emot förtvivlan och vemod så verkar alltid tiden emot en. Han kunde känna hur själva livsgnistan hos henne verkade försvinna, och det gjorde så outhärdligt ont att han inte längre kunde se det, utan han vände sig istället mot Angela och hoppades att han kanske skulle kunna nå fram till henne istället.

-----

Det var mörkt runt omkring henne, och hon visste inte vad som egentligen pågick runtomkring henne. Det enda som egentligen registrerats i hennes hjärna var att de tagit hennes dotter. Det var det enda hon mindes, och allt annat verkade inte vara viktigt. Hon hörde bara ett svagt mummel omkring sig, men kunde inte urskilja orden, men samtidigt så var de inte viktiga. Allt var mörkt, och hon satt bara där med knäna uppdragna till hakan och armarna omkring sig. Ingenting var viktigt längre, ingenting spelade längre någon roll. De hade tagit Angela, hon hade blivit skadad, och hon hade inte längre någonting att leva för. Allt var över…

"Hermione…" Hon såg sig förvirrat omkring. Det fanns ingenting där som kunde ta sig igenom mörkret. Hon hade varit där ensam ett bra tag nu. Hur länge visste hon inte, men hon visste att en lång tid hade passerat.

"Hermione… Sluta nu Hermione. Vad håller du på med egentligen?" Plötsligt syntes en svag ljusstrimma längre bort i mörkret, och trots sin ovilja att ta reda på vad det var, så gick hon sakta mot den på ostadiga ben och långsamt blev ljuset starkare och tydligare. Det blev varmare runt omkring henne, och hon blev långsamt medveten om flera saker runt omkring henne och hon var på väg att vända om, tillbaka in i mörkret då en röst fångade hennes uppmärksamhet.

"Hermione! Jag tänker inte låta dig göra såhär igen. Inte mot dem, inte nu. Dom behöver dig, och du tänker bara svika dem igen? Jag tänker inte låta dig göra såhär, inte nu och inte någonsin." Hon vände sig förvirrat om, det här var bara inte möjligt.

"Draco? Vad gör du här? Det är inte sant, det här är bara lögner. Allt är bara lögner alltihop. Du finns inte här, du är död, du är död!" Hon skrek ut sin sorg, och sin smärta och vände sig återigen om för att springa tillbaka in i mörkret då ett par starka armar fångade upp henne och höll henne kvar.

"Lugn nu Hermione, lugn nu. Sluta bråka nu!" Han vägrade släppa henne, och gradvis lugnade hon ner sig. Hans ansikte var tätt intill hennes, och hon kunde känna hans andedräkt mot sitt öra.

"Lugn nu Hermione. Jag vet att det här är svårt för dig, men du kan inte dra dig undan nu. Hon behöver dig, dom behöver dig! Hur tror du det här kommer att kännas för dem? Att få veta att du helt enkelt gett upp och försvunnit? Du har lämnat dem förut, men du har aldrig svikit henne förr. Tänker du verkligen börja nu då hon behöver dig som mest? Jag trodde inte att du var så svag min älskling…"

Han suckade och skakade på huvudet och hon kände tårarna stiga i ögonen. Vad hade hon egentligen tänkt på? Inte på dem, det var då ett som var säkert. Hur kunde hon svika dem så? Hon svängde runt och begravde sitt huvud mot hans axel, och kände hur hans armar bara höll om henne och hur han lät henne gråta ut.

"Jag vet att det är hemskt Hermione, men hon är stark. Hon är vår dotter, och hon trodde att hon kunde ställa allt till rätta igen, det var därför hon gjorde som hon gjorde. Var inte arg på henne. Förväntade du dig verkligen något annat?" Han skrattade lågt och hon suckade innan hon såg upp på honom med ett litet leende på läpparna.

"Där är den tjej som jag känner igen. Vart tog du egentligen vägen?" Hon skakade på huvudet men sade ingenting.

"Så, är du klar att komma tillbaka nu?" Hon såg frågande på honom och han tog hennes hand.

"Hermione, du kan inte stanna här. Det är inte din tid än, och du behövs fortfarande bland dem, oavsett hur mycket jag vill ha dig här." Han stannade upp och skrattade till innan de fortsatte gå.

"Lova mig bara en sak, häng inte upp dig på mig hela livet. Du är ung, du är inte ens trettio än, och du har ett långt liv framför dig. Jag vill inte att du ska tillbringa det ensam. Jag vill bara att du ska vara lycklig." Han stannade till och såg på henne med ett sorgset men tillgivet leende på läpparna.

"Jag älskar dig" Viskade han innan han släppte hennes hand och lät henne gå…

-----

Det första hon lade märke till då hon vaknade var att det var ljust omkring henne, och folk pratade med dämpade röster. Hon stönade till och försökte sätta sig upp så hon kunde skaka bort dimman i huvudet.

"Vad är det som händer? Var är jag?" Hon kände sig snurrig och illamående samtidigt som allt stod still i huvudet på henne. Hon mindes ingenting, förutom att hon precis pratat med Draco och, - Draco! Angela!

Hon hörde ljudet av dämpade steg, och plötsligt var Ron där.

"Hermione! Du är vaken… Jag, - vi trodde vi förlorat dig." Han tog ett steg framåt från hennes sängkant och höll om henne hårt, som om han aldrig tänkte släppa taget om henne.

"Ron, hur gick det? Var, var är Angie? Är hon okay, vad hände egentligen?" Han ryckte nästan omärkligt till och sänkte blicken mot hennes sänglakan som om han skämdes, eller egentligen inte ville berätta det som skulle komma härnäst innan han drog sig undan en bit och satte sig på en stol vid hennes sängkant. Han suckade och vägrade att se upp på henne, ens när hon tog hans hand och tryckte den.

"Ron?" Hennes röst var frågande, och hon kunde känna darrningarna som for genom kroppen. Det här var inte likt honom, i vanliga fall så skulle han ha kastat ur sig allt med ett leende på läpparna och en kaxig min, men det här… Det skrämde henne.

"Ron, vad hände egentligen? Vad är det som har hänt?" Han kastade en nästan trotsig blick upp mot taket och såg sedan på henne.

"Vi fick tillbaka henne 'Mione. Jag tror inte att McKay riktigt hade förstått situationen, antingen det eller så hade han helt enkelt tagit fel någonstans, för vi lyckades överrumpla dem och få tillbaka Angie, men – Hermione, det blev en strid och förtrollningar for åt alla håll. McKay, han hade Angie, och han, han kastade henne ifrån sig, mot mig men… Hermione han kastade någon förbannelse över henne!" Han såg upp på henne med tårar i ögonen. Han tog ett djupt andetag innan han kunde fortsätta.

"Vi vet inte vad det var han träffade henne med, först trodde vi att han helt enkelt missat henne, för hon såg på mig och hon lyste upp. Som om hon visste att allt var bra nu. Vi fick tag på McKay och de andra, och de har redan skickats iväg till ministeriet med aurorer i väntan på en rättegång. Men Hermione, Angie, hon… Vi var på väg in i slottet och hon föll plötsligt ihop i trappan.

"Hon, - hon såg på mig och log mot mig innan hon sade till mig att säga till dig att hon älskar dig, och att hon alltid ville att du skulle vara lycklig…" Hermione kände hur tårarna hotade att tränga fram och blinkade mot honom.

"Vi har inte kunnat få henne att reagera sen dess.

"Vi vet inte vad som träffade henne, eller vad som händer, men det verkar inte finnas någonting som vi kan göra…" Han såg tyst på henne en stund utan att säga något då Poppy kom fram till sängkanten, kastade en blick på henne och log sorgset mot henne.

"Hermione. Jag vet att du vill göra allt för din dotter, och du kan få se henne nu, men bara en liten stund, men du kan inte stanna här på Hogwarts. Innan vi får veta vad som är fel, så finns det inget vi kan göra. Du borde… Neej, gå du och se din dotter, så kan vi prata sen." Hon skakade på huvudet och gick sakta sin väg.

Hon ställde sig upp och tog några skakiga steg fram till sin dotters sjukbädd. Hon såg så liten och bräcklig ut då hon låg där, helt omgiven av vita lakan. Det gjorde ont att se henne ligga där, och hon skulle ge allt för att kunna byta plats med henne. En tanke slog henne plötsligt och hon såg på Ron som följt med henne till sängen.

"Ron, vad hände egentligen när han sköt den där förbannelsen mot henne? Hörde ni vad han sa, hur såg det ut?

"Jag kanske vet vad det var han använde…" Ron började skaka på huvudet och öppnade munnen för att protestera, men hon såg på honom med bedjande ögon.

"Ron snälla, det är min dotter, min enda dotter. Jag kan inte bara sitta här och göra ingenting…" Han avbröt sig själv och nickade.

"Vi hörde ingenting, och såg ingenting, och ingen av oss kan komma på varför, men… Vi hittade den här lappen på henne, från honom.

"Vi kan inte lista ut vad den betyder, men kanske du…" Han sträckte osäkert fram en hopvikt pergament bit och gav den till henne.

'Sådan Fader, sådan död. Jag hoppas du kan njuta av din sista tid med din dotter. Och om inte du gör det, så kan jag göra det, för jag vet hur smärtsam den kommer att bli för dig.

Michael McKay'

Hermione ryckte till och pappret dalade ner mot golvet. Hon såg tomt framför sig innan hon plötsligt kastade sig i Rons famn och grät.

"Ron! Det finns inget som någon kan göra! Hon, hon kommer att dö och det finns ingenting som någon kan göra åt det!" Ljudet av springande steg nådde deras ögon och hon såg upp med tårfyllda ögon.

"Ms Granger, vet du vad den där lappen betyder?" Hon nickade och satte sig ner på skakande ben. Hon suckade och såg sorgset och längtansfullt på sin dotter.

"McKay har fått sin hämnd. Han ville göra mig så illa han kunde, utan att såra mig fysiskt. Den förbannelse som träffat Angie är densamma som träffade Draco… Den som, den förbannelse som dödade honom!" Hon skrek ut det sista, utan att mena det och tystnaden ekade i sjukhusflygeln. Plötsligt for dörren upp och Harry kom in genom den, åtföljd av ett flertal elever som Ron kände igen som Angies vänner. Han skakade sorgset på huvudet och Romeo rusade fram.

"Kommer hon… Jag menar, hon kommer väl att bli bra igen? Hon måste bli bra, säg att hon kommer bli bra igen!" Han lät så desperat och Hermione brast i gråt igen. Harry kastade en enda blick på deras allvarliga miner, och på Hermione och förstod vad som hade hänt. Han lade ena handen på Romeos axel och sade lågt och allvarligt till honom att det inte skulle hända, och sade till dem allihop att det var dags att säga farväl. Det var en dyster liten grupp elever som tio minuter senare lämnade sjukhusflygeln med spår av tårar på sina kinder.

Harry satt tyst kvar på sängkanten och såg tomt framför sig. Hermione hade aldrig fått veta varför han skydde sjukhus så mycket, men nu var inte rätt tid att fråga. De satt alla kvar tillsammans med Dumbledore, Minerva och med Poppy, och det var med djup förtvivlan och sorg i hjärtat som de väntade på att Angela Granger Malfoy skulle ta sitt sista andetag för att sedan lämna dem för alltid. En efter en sade de sina farväl de också innan de återtog sina platser runt sängen, och precis då Hermione sagt sitt farväl och solens allra första strålar sken in genom fönstren, tog Angela sitt sista andetag, och lämnade dem utan att en enda gång ha öppnat ögonen eller sagt någonting. Hermione brast återigen i gråt, och Ron kastade en enda blick på de andra innan han förde henne ut från skolan och dess områden innan han förde henne hem.

Han fick henne i säng utan protester, kysste henne på tinningen och låg sedan bredvid henne och höll om henne tills hon somnat då han försiktigt reste sig upp och lämnade rummet för att tänka över hela deras situation.

-----

Hermione hade inte sovit i mer än tio minuter då scenerna omkring henne började förändras. Från att ha spelat upp scenen i sjukhusflygeln om och om igen, till en äng någonstans ute på landet. Solen sken, och det måste ha varit tidig morgon, för daggen vätte hennes fötter, och dimman flöt omkring ovanför marken. Det var helt tyst omkring henne och trots sorgen så njöt hon av tystnaden och stod bara stilla med slutna ögon och armarna omkring sin midja då hon hörde ljudet av skratt. Barnskratt för att vara exakt. Hon slog upp ögonen då hon kände hur någonting drog förbi henne och föll ner på knä då hon såg en liten flicka rusa fram över marken och skratta förtjust då en man lyfte henne högt över marken och snurrade runt.

Hon tog försiktigt några steg framåt men stannade då den lilla flickan såg upp och hon insåg att det var Angela. Angela som hon varit för några år sedan. Angela log mot henne och fick sedan mannen att släppa ner henne innan hon rusade fram till Hermione och kastade sig i famnen på henne.

"Mamma! Du kom. Jag har saknat dig, och, - Vi ville bara säga hejdå…" Hermione såg upp på sin dotters ansikte och släppte taget om henne.

"Hejdå? Angie, du, - du får inte gå. Du får inte lämna mig, inte du också…" Hon brast i gråt igen och skakade argt på huvudet.

"Allt jag verkar kunna göra nu för tiden är att gråta. Angie, om du nu måste gå så, jag vill bara att du ska veta att, jag älskar dig. Jag har alltid älskat dig, oavsett vad och jag kommer alltid att älska dig även om du inte finns här hos mig. Jag kommer att sakna dig." Hon gav henne en kram och ställde sig upp. Hon såg ner på sin dotter med ett sorgset leende på läpparna då hon kände en hand på sin axel och vände sig om.

"Draco? Vad gör du här?" Han log mot henne och tog deras dotters hand.

"Jag kom för att hämta henne. Hermione, ingen lämnar jordelivet ensam. Det finns alltid någon som väntar på en på andra sidan som hjälper en att ta sig över. Jag är den personen för henne, och… Min far väntar också på oss. Jag är inte arg på honom och jag hoppas att du inte heller är det. Han har vakat över er, liksom jag, och han är stolt över dig, han är stolt över vad du har gjort. Du gjorde ett bra jobb Hermione, och vi kommer att finnas där då det blir din tur att gå." Hon skrattade till, ett halvkvävt skratt och kastade sig i hans armar. Han höll om henne och mumlade in i hennes hår, det sista han hade att säga.

"Vi älskar dig ´Mione, och vi vill bara att du ska vara lycklig. Du har ett långt liv framför dig, och ingen av oss vill att du ska spendera det ensam. Det finns någon som väntar på dig då du är redo. Han har väntat på dig sen han var elva, och han kommer att vänta på dig tills du är redo. Jag vill bara att du ska veta om att vi unnar dig det bästa som du kan få, och det är han. Eller ja, han är väl näst bäst, men du kan ju inte få det bästa eller hur?" Han blinkade mot henne och hon skrattade genom tårarna som börjat rinna igen.

"Jag älskar dig." Han viskade det sista i hennes öra, och släppte henne sedan långsamt, tog deras dotter i handen, och med en sista vinkning från de båda så försvann de sakta bort i dimman och hon kunde höra Angela ropa till henne att hon älskade henne också. Hon sjönk sakta ihop på marken och höll om sig själv medan hon grät innan ett litet, sorgset leende sakta formades på hennes läppar.

Plötsligt kände hon hur någon försiktigt försökte väcka henne igen och hon öppnade sömnigt ögonen igen.

"Hermione… Hermione? Det är dags att vakna nu. Vi måste härifrån innan alla börjar fråga var vi är någonstans." Plötsligt kände hon sig klarvaken och sköt upp i sängen och såg sig omkring. Hon var inte i sitt sovrum hemma, hon var inte i Rons lägenhet, hon var på Hogwarts! I ett rum som hon inte hade sett sen sitt sista år på skolan.

Hon såg storögt på sin sängpartner och blev ännu mer förvirrad. Vad var det som pågick här!

"Hermione? Vad är det med dig? Mår du bra?" Draco såg förvirrat på henne och hon kände sig ännu mer förvirrad än han.

"Jag vet inte… Jag vet ingenting längre känns det som. Vilket år är det? Vad är det för datum?" Han såg misstänksamt på henne och skrattade till.

"Hermione, det är den femtonde februari nittonhundra nittioåtta. Nog för att det hände en hel del igår kväll, men jag trodde inte att du skulle glömma allt… Men du, nu när vi ändå pratar om det hela, så… Du verkade rätt orolig hela natten. Du kastade dig av och an, och mumlade hela tiden otydliga saker. Vad drömde du om egentligen?" Han såg nyfiket på henne och hon skrattade till och kastade sig ner på sängen bredvid honom igen.

"Det var en dröm, - allt var bara en dröm…" Hon skrattade igen och lade sig på sidan mot honom.

"Ingenting Draco, ingenting. Men påminn mig om att jag ska berätta det hela för dig någon gång. Om cirka femtio år när vi båda är gamla och gaggiga eller någonting." Han kastade en förvånad blick på henne och log sedan spjuveraktigt mot henne innan han började kittla henne. Hon tjöt av skratt och efter att de lugnat ner sig så lade han sig bredvid henne igen och viskade till henne;

"Du kommer inte att vara gammal och gaggig. Du skulle inte vara gammal och gaggig om du så blev femhundra år gammal. I mina ögon kommer du alltid vara lika vacker, men… Femtio år från nu? Tror du vi kommer vara tillsammans då?" Hon såg förvånat på honom och missade inte den hoppfulla glimten i hans ögon och nickade.

"Absolut. Jag råkar veta att vi alltid kommer att vara tillsammans." Han såg förvånat på henne.

"Jaså? Hmm, jag tror jag gillar det. Det låter väldigt bra, tycker inte du det?

"Men det är klart, om vi ska vara tillsammans om femtio år, så får vi nog ändra på några få småsaker…" Hon tittade misstänksamt på honom.

"Jaså? Som vadå tillexempel?" Han log snabbt mot henne och lade sig ner på kudden och såg upp i taket.

"Jag berättar det för dig, om du berättar vad du drömde för någonting." Hon skrattade och lade sig tillrätta på hans axel och började berätta…

"Det började en dag, precis som den här och…"