Mörkrädd
Jag har täcket upp till hakan. Fötterna ligger noga inbäddade under täcket, precis som resten av kroppen. Öronen är på helspänn, lyssnar efter minsta ljud. En knarrning, skrap på fönsterrutan, en viskning. Mina gråblå ögon sveper över rummet. Mörker. Jag ser konturerna av skrivbordet, bokhyllan, garderoben, klädhögen på golvet. Ingenting ovanligt. Varför skulle det finnas något ovanligt i mitt rum? Bara för att det är mörkt! Film är ju trots allt bara film, personerna bara påhittade. Ingenting att oroa sig för. Ändå ligger jag blickstilla, lyssnar på tystnaden.
Efter några minuter kastar jag av mig täcket, vänder mig på sidan och sluter ögonen. Kroppen slappnar av, och min andhämtning blir djupare. I min halvdvala tänker jag hur fånig jag är. Rädd för något som inte finns. Rädd för mörkret. Löjligt. Vad förväntar jag mig ska hända om jag sätter ner fötterna på golvet? Att ett par iskalla händer ska greppa tag om mina vrister och dra ner mig? Tanken är skrattretande, och jag ler lite, halvt vaken, halvt sovande.
En golvbräda knarrar. Jag slår upp ögonen, och försöker skrämt urskilja källan till ljudet. Ingenting. Åter tystnad, bara mörker. Det kryper längs ryggraden, som om kroppen uppfattat något hjärnan inte har. Jag känner mig fånig, men vågar trots det inte sträcka ut handen och tända lampan. Så jag ligger kvar. I min säng, stirrar ut i natten, livrädd som så många nätter innan.
Men det händer inget mer. Natten är mörk, tystnaden trycker mot öronen, och ögonlocken känns tunga. Med en suck vänder jag mig om på andra sidan, och känner hur jag slappnar av. Intalar mig själv att jag bara inbillar mig saker. Det finns inget där ute. Inga monster, inga japanska spökflickor, inga knivmördare eller psykopater. Bara mörkret och tystnaden. Och jag själv. Inget farligt.
Återigen faller jag i dvala. Jag märker inte personen som kliver fram ur skuggorna och går mot min säng.