Förra gången övergav jag er just när en stor fluffig sak närmade sig den vakthavande Kouichi!
Yamato: Fluffig? Vardå?
Men, stor och mörk då! Men den borde vara fluffig.
Kouji: Windy gillar fluff, men hon äger det inte. Hon äger inte d-mon eller mig eller Kouichi heller. Även om hon tror att hon äger mig.
Det är bara en tidsfråga -väntar på att patentet på d-mon ska gå ut-
Yamato: Och nåt sådant finns inte.
Men... han fysikerns patent på växelströmsmotorn gick ju ut o.O
Yamato: '-.- Det är inte riktigt samma sak. Men sätt igång med berättelsen nu!
Okay, bozz!

-------------------------

Kouichi satt skräckslaget och glodde på den stora saken som hasande närmade sig honom. Kouichi vågade inte ens andas. Turligt nog verkade varelsen rädd för elden, för den stannade två meter därifrån. För att vara på den säkra sidan kröp Kouichi närmare elden, men sen kom han på att hans bror, Zara, Mats och Yamato låg en bra bit ifrån den. Alla hans muskler blev genast på helspänn, skulle monstret upptäcka dem? Plötsligt fyllde ett nytt vrål grottan.
-HAND OF FATE!
Ett starkt ljus lyste upp grottan för några sekunder och den stora varelsen flög in i väggen. Vid kontakten med väggen gav den upp ett sista dödsskri innan den bröts ner till data. Kouichi höll blicken riktad mot grottöppningen. Hur de andra kunde fortsätta sova förstod han inte, men just nu brydde han sig inte. Skulle ett värre monster komma in genom öppningen, eller var nästa monster på deras sida? Kouichi skakade på huvudet och kämpade för att hålla ögonen öppna. Han vågade inte blunda ens för en sekund. Plötsligt såg han en vinge mot den stjärnklara himlen och bara några sekunder senare satt en stor, vit digimon framför honom. Kouichi mötte dess blick, men slog genast bort den. Det fanns hat i blicken.
-Människor, väste digimon.
Den höjde sin hand för att anfalla på nytt men Kouichi reste sig.
-Nej! bad han. Snälla, gör det inte.
Varelsen stannade upp i rörelsen och mötte Kouichis blick. Oron i den fick honom att slappna av.
-Du är inte... som han, mumlade digimon.
Kouichi skakade tvivlande på huvudet.
-Vem "han"? Vem är du?
-Mitt namn är Angemon. Han är en människa som har tagit sig till digivärlden. Han åker runt hela världen och torterar digimons, vissa orkar inte utan bryts ner till data. Mitt jobb är att skydda digimon.
Pojken med det midnattsblå håret skakade på huvudet och tänkte på det som nyss hade hänt.
-Du gjorde ju samma sak nyss...
-Han var människans underhuggare. Jag var tvungen, det finns barn längre in i den här grottan.
Smärtan av att ha behövt radera en annan digimon återspeglades i Angemons röst. Pojken förstod det, förstod smärtan. För flera år sedan hade han behövt uppleva exakt samma sak. Tysta tårar gled ner för hans kinder på nytt men den här gången torkade han bort dem.
-Hur...?
Han lämnade frågan ofärdig, men Angemon hade förstått den.
-Han får hjälp av Myotismon och... Agnimon, en av de legendariska krigarna.
-Takuya?
Kouichi hade inte klarat att hålla kvar frågan. Angemon skakade på huvudet innan han backade ut ur grottan. Kvar efter honom hängde orden "Jag vet inte". Kouichi gled ner på sina knän.
-Det får inte vara Takuya...
Han kände en hand på sin axel och kollade upp. En lång, blond hårtuss hängde ner ur personens huva.
-Zara...
-Kouichi...
Zara satte sig ner framför honom, fortfarande med ena handen vilande på hans axel.
-Chi, vad hände?
Kouichi skakade på huvudet. Han ville inte berätta det, inte än, inte förrän alla var vakna.
-Varför är du vaken?
Zara tittade på honom. Han hade både lyckats undvika hennes fråga och kastat tillbaka en.
-Jag kunde inte sova... Jag är orolig för Gabumon.
Kouichi tittade upp och mötte hennes blick. Tillbakahållna tårar glittrade i hennes ögon, men trots det log hon mot honom.
-Jag kan ta resten av vakten, Chi. Du ser ut att behöva sova.
Pojken kollade bort mot mossbädden där Mats och de andra låg. Mats hade ett skrämt uttryck i ansiktet, trots att han sov. Utan ett ord till Zara reste Kouichi sig och gick över till mossan och drog Mats intill sig, samtidigt som han strök den andra pojken över ryggen och viskade lugna ord till honom, precis som Kouji hade gjort kvällen innan till Zara. Mats blev snabbt lugn och la sig tillrätta i Kouichis famn. Zara log mot dem när hon såg att Kouichi också la sig ner för att få lite sömn innan det var dags för dem att gå vidare. Med ett tyst skratt vände hon sig mot elden och slängde in ett par grenar för att den skulle hålla sig brinnande.
-Imogon Gaby... Imorgon hittar vi dig, sa hon tyst, med leendet fortfarande lekande på läpparna.

------------------------

Wooo, I'll leave ya there! -ler ondskefullt-
Kouji: o.o Vad gör du med min bror egentligen? Flörtar du med honom också?
Varför skulle jag? Har ju dig (a) Men sak samma (:
Yamato: Ja, Windy vill att alla ska säga vad de tycker och gärna komma med några idéer till vad som kan hända i berättelsen!
Jepp, det är bara att skriva in samtidigt som ni trycker på knappen där nere och säger vad ni tycker om berättelsen!

Kouji: Vi ses i nästa episod!