Nu är jag tillbaka! Saknat mig?
Kouji: Går det? o.O
-slänger en kudde på Kouji- Klart det går!
Kouji: aje...
XP
Yamato: Windy äger fortfarande samma saker som hon ägde sist... Måste vi verkligen upprepa det?
Nu gjorde du det i alla fall XD
Yamato: ...whatever.
Nu KÖR VI!

------------------------

Mats vaknade och upptäckte att han låg halvt uppdragen på Kouichi, för att han inte skulle frysa. En liten rodnad visade sig på pojkens kinder, men han låg kvar och lyssnade på den andres andetag. Precis när Mats höll på att somna om ekade ett skrik genom grottan. Yrvaket satte sig båda pojkarna upp och såg sig omkring. Yamato, Kouji och Zara saknades! Kouichi drog genast fram sin digikontroll när ett nytt skrik hördes.
-KOUJI! Yama, hjälp mig!
Kouichi och Mats kastade en blick på varandra. Då hörde de ett stort plask ljuda utanför. När de rusade ut möttes de av ett öronbedövande skratt. Nere i vattendraget satt Kouji, Zara och Yamato. Självklart var det bara Zara och Kouji som skrattade, medan Yamato bokstavligt talat såg ut som ett regnmoln. Mats och Kouichi tittade på de andra tre innan även de började skratta. Yamato såg, om möjligt, ännu ilsknare ut och reste sig för att gå iväg. De blöta kläderna klistrade dock fast sig mot hans kropp och när han försökte gå föll han framlänges och en ny skur med vatten dränkte Zara och Kouji. De två tittade på varandra och log slugt innan båda hoppade på Yamato och kittlade honom. Yamato vred sig av skratt och fick en till vattenskur att slå upp över de andra två dränkta varelserna. Kouichi och Mats drabbades av ett rejält skrattanfall och föll omkull och låg på marken och vred sig av skratt. Efter ett tag lyckades alla lugna sig och de gick tillbaka till grottan och samlades runt brasan för att Kouji, Zara och Yamato skulle få torka. Kouichi tittade in i elden och mindes besöket de fått under natten och suckade djupt. Mats hörde det och tittade på honom.
-Chi, vad är det?
Zara, Yamato och Kouji, som varit inbegripna i en het debatt om vilken anime som var bäst, tystnade och såg på de andra två pojkarna. Kouichi kände att han hade allas uppmärksamhet och tog mod till sig för att prata.
-Jag tror jag vet varför vi har kåporna...
Ingen sa ett ord, de bara stirrade på honom.
-Vi fick besök igår, medan ni sov... En stor digimon kom in i grottan, men Angemon stoppade honom från att komma in tillräckligt långt för att anfalla... Men... Angemon ville döda oss också...
-Varför?
Yamato slog Zara lite lätt i bakhuvudet och muttrade att hon borde sluta avbryta folk. Kouichi skakade på huvudet och försäkrade dem att det inte gjorde något. Sedan fortsatte han att förklara.
-Han ville döda oss för att... För att vi är människor.
Han tystnade för att vänta på de andras reaktion, men den kom inte - de var för chockade.
-Det är tydligen en människa här som torterar digimons med hjälp av Myotismon och... Agnimon.
Kouji spärrade upp ögonen.
-Takuya?
Hans tvilling skakade på huvudet.
-Jag har ingen aning... Jag önskar jag visste, men... Jag hoppas verkligen att det inte är han.
Mats, Zara och Yamato tittade på de två bröderna. De visste att Takuya var en av deras vänner, en av dem som hade varit med och räddat digivärlden samtidigt som Kouji och Kouichi.
-Men vem kan det annars vara?
Allas blickar vändes mot Mats, men ingen sa något. Inte ett ljud hördes i grottan.

Zara sprang en bra bit framför de andra. Kapuschongen gled ner för hennes ögon hela tiden och hon stannade ideligen för att skjuta upp den igen. Tillslut tröttnade hon på det och tog av sig huvan. Genast hördes ett rop.
-MÄNNISKOR!
Zara duckade snabbt för en stor spikklubba som kom flygande och lite längre bort hörde hon Koujis röst.
-Spirit Evolution!
Plötsligt stod Wolfmon, den legendariska krigaren, framför Zara och tog emot ett slag från Ogremon.
-Vi är inte han! röt vargen.
Zara gjorde det enda vettiga hon kunde göra - hon satte på sig kapuschongen igen och sprang bort till Mats, Yamato och Kouichi.
-Kouji... Kouji, du klarar det!
Wolfmon log ett snabbt leende mot henne innan han på nytt vände koncentrationen mot Ogremon.

Kouichi hoppade av glädje när han såg Ogremon vända sig om och fly.
-Det är min tvilling det!
Koujis Spirit gick tillbaka till digikontrollen och Wolfmon försvann. Zara sprang genast fram och kramade Kouji.
-Tack... Tack Kouji.
Kouji log mot henne.
-Du skulle gjort samma sak för mig.
Zara tittade på honom och nickade.
-För vem som helst av mina vänner.
Hon skrattade nervöst.
-Förlåt, jag ska inte gå i förväg igen.
Yamato, som hade kommit fram till dem, la en hand på hennes axel.
-Det är ingen fara, vi förstår varför du gjorde det.
Mats och Kouichi kom precis upp till dem. Kouichi nickade mot sin bror och Mats nickade mot sin syster. De i sin tur nickade tillbaka och sedan började alla fem att gå.
-Gaby... sa Zara.
-DDR... fortsatte Mats.
-Vi ska hitta er! sa de tillsammans.
Och de fem vännerna fortsatte gå, mot den nedgående solen.

--------------

Det var ett ganska sött slut, så den får sluta där (:
Gabumon: Ni hittade ju inte mig! Du sa att ni skulle hitta mig den här dan!
Alla har fel nån gång... Kanske nästa dag. Du får se.
Kouji: Jag blev Wolfmon:D
Nu vill jag länka en bild på Wolfmon om folk inte vet hur han ser ut o.O Aja, får hoppas att de flesta vet det
Yamato: Nåja, tack och hej, leverpastej!
Frukost?
Kouji: Alla söta, rara, snälla filurer som läser den här berättelsen får hemskt gärna trycka på den lilla knappen där nere och "submit a review"
Japp, så ses vi i nästa avsnitt!