Okay... sist mötte de alltså Ogremon.
Kouji: Och jag blev Wolfmon!
Och räddade livet på mig :D
Yamato: Och jag är utanför ):
Stackars Yama... Nåja, vi hittade inte Gabumon eller DDR heller. Sa jag vi? Jag menade de
Kouji: Men i alla fall, Windy äger inget mer än... uh... sängen hon sitter och skriver i o.O
Nej, äger inte ens min dator... Men nu kör vi :D

-----------------------

Mats sprang. Han vägrade att stanna, han tänkte inte stanna förrän han hade hittat sin digimon. I en dröm hade han sett honom i en stad, fastkedjad i en fängelsehåla, och en digimon piskade honom för att få honom att... Ja, Mats visste inte, han visste bara att han var tvungen att hitta sin kamrat innan det var för sent. Plötsligt gled marken undan från honom och han rasade nerför en brant. Tillslut slog han i något och stannade. Långt borta hörde han Kouichis röst, men han kunde inte förstå vad som hade hänt, allt snurrade för honom, han såg suddigt. Förvirrat skakade han på huvudet och marken stannade. Han vände huvudet uppåt och upptäckte att det stod en digimon där. En digimon han kände väl igen. Han hade sett den under sina egna äventyr, han hade sett den i Frontier, på bilder som Kouichi hade ritat.
-Agnimon, mumlade han. Agnimon... Är det... du? Takuya?
Agnimon tittade på honom, oro skymtade i hans blick en kort sekund, innan han tog ett hårt tag om Mats och drog upp honom på fötter. Mats kved till av smärtan och förvånelsen, men Agnimons grepp om honom hårdnade bet han ihop, fast besluten att visa sig stark, i alla fall för sin digimons skull. Han var tvungen att klara sig, att återfinna sin vän. Han var så inne i sina egna tankar att han inte märkte att en mörk skepnad följde dem på avstånd.

Kouichi var stel av skräck. Han kunde inte röra sig. På avstånd såg han Takuya... eller snarare Agnimon... böja sig mot Mats. Det såg ut som om Mats sa något, hans kropp darrade oroligt. Kouichi slog ner blicken, han gillade inte att se Mats sådan. Det skrämde honom. Mats var alltid glad och trevlig och verkade inte ha några bekymmer alls. I alla fall trodde inte Kouichi det, han hade aldrig sett tecken på det. Han slog upp blicken när han såg en rörelse ifrån dem i ögonvrån. Agnimon hade tagit ett fast grepp om Mats och halvt släpande, halvt ledande, drog han med sig Mats mot en stad lite längre bort. Kouichi frös på nytt. Det där var inte Takuya, Takuya skulle aldrig göra något sådant. Om inte någon hade tagit kontroll över honom, om inte någon... Kouichi vågade inte ens tänka tanken. Takuya skulle aldrig låta sig bli hjärntvättad. Men om det inte var Takuya... Vem var det då? Kouichi tog ett djupt andetag och drog fram sin digikontroll.
-Spirit Evolution!
Han såg ljuset omringa honom och kände hur hans Beast Spirit sökte sig fram till honom och beblandade sig med hans kropp. Han skrek av smärta när förvandlingen slog honom. Den gick på bara några sekunder.
-KaiserLeomon!
Han satte genast fart. Agnimon hade fått ett försprång, men KaiserLeomon var snart ifatt, och han skulle nog ha kunnat befria Mats från Agnimon, men han vågade inte av rädsla för att skada Agnimon. Om Agnimon var Takuya kunde han inte skada honom. Så Kouichi höll sig på avstånd. Precis när solen gick upp nådde de fram till staden.

Agnimon slängde in Mats i fängelsehålan, precis som han visste att han var tvungen. Han hörde när pojken skrek av smärta efter kontakten med väggen, men ignorerade det. Han stängde dörren till cellen med en smäll efter sig. En sista blick kastade han på Mats och upptäckte att pojken såg mot honom.
-Takuya... Varför?
Agnimon skakade på huvudet.
-Jag är inte... Takuya.
Han vände ryggen mot Mats och gick därifrån. Ilsket slog han handen i väggen när tårarna hotade att tränga upp. Han hade hoppats att Mats skulle känna igen honom.

"Jag är inte Takuya"
Orden ekade i Mats huvud och han sjönk ner vid väggen.
"Inte Takuya"
Mats drog upp knäna mot bröstet och la pannan mot dem. Han hade haft fel. Han hade trott att det var Takuya, men det var fel. Han hade... fel. Tårarna trängde upp i Mats ögon och skymde synen för honom. Han hade haft fel och Agnimon var inte Takuya.
"Jag är inte...Takuya"
Mats kunde inte få orden att sluta eka i hans inre. Han hade missbedömt Agnimon. Han hade haft fel, hans partner var borta och han var fast i en fängelsehåla. Han... hade haft fel.
"Jag är inte..."
Mats slet plötsligt upp blicken. Agnimons röst... den hade varit bekant! Han kände så väl igen den. Men... han kunde inte komma på vart han hade hört den.
-Var har jag träffat honom?
Mats sökte i minnet, men han kunde inte komma på något. Hans huvud började bulta av ansträngningen, han brukade aldrig pressa sitt minne så hårt. I ren frustration slog han handen i väggen.
-AAAAAAAH!

DDR vaknade av att någon pratade. Hela hans kropp värkte, men han ansträngde sig för att höra konversationen.
-Jag är inte... Takuya.
DDR höll andan. Han hade hört talas om någon Takuya, men han hade aldrig sett en sådan.
-Mats, sa han nära till tårar.
Han saknade sin partner, han ville ha honom hos sig, kunna skydda honom. Men han var för svag. Alla slag han hade fått, all smärta han fått utstå, bara för att han vägrade slava och ville tillbaka till sin människa, allt det hade han stått ut med tack vare sin desperata längtan efter Mats.
-Var är du, Mats?
Frågan hade bara varit en viskning, mer orkade han inte åstadkomma. Plötsligt skar ett skrik genom cellerna. DDR kände igen rösten, han kände igen den.
-Mats... MATS!
Tårarna rann fritt från hans ögon. Han slet i kedjorna för att komma loss men han gjorde bara sig själv mer illa. Men han gav sig inte, hans partner behövde honom. Han fortsatte slita, men kedjorna skar in i hans ben och armar. Han skrek av smärta, men gav sig ändå inte, han skulle nå fram till sin partner. Plötsligt stod en man klädd i kåpa framför honom. DDR kände en hand över sin mun innan han bet till. Mannen skrek och DDR släppte av förvåning. Mannen tog tillfället i akt och la på nytt handen över DDRs mun. DDR hade ingen kraft kvar för att kämpa emot. Han lät mannen hålla honom och beredde sig på vilken smärta som än skulle komma. Men den kom inte.

Kouichi hade sett Agnimon gå upp ur källaren och snabbt gömt sig bakom några trälådor som stod där. Agnimon hade inte hört något, inte visat med en min att han ens sett något. Kouichi däremot såg spår av tårar utefter Agnimons ansikte. Ett skrik hade plötsligt hörts ifrån källaren och Kouichi sprang genast ner. Det var fullt med celler där. De flesta var tomma, men i två av dem var det varelser instoppade. Kouichi kände igen dem. I den ena cellen satt Mats på golvet och såg ut som om han när som helst skulle svimma av smärta. I den andra såg han DDR som slet i några kedjor som höll fast honom mot väggen. Om ingen stoppade honom skulle han skada sig rejält. Kouichi smög in i DDRs cell, orolig för att skrämma honom ytterligare. Han kom upp till DDR och mötte dennes blick och la genast en hand över hans mun för att han skulle vara tyst. Det hade inte fungerat och DDRs tänder hade grävt sig in i Kouichis hand. Överraskad av smärtan skrek Kouichi till, han hade varit säker på att DDR kände igen honom. När DDR släppte la han snabbt handen över DDRs mun igen och såg när digimon oroat slöt ögonen, som om han beredde sig på dödsstöten. Kouichi log sorgset mot honom och med den friska handen började han lossa på kedjorna som höll DDR fången. När den sista kedjan lossnade föll DDR handlöst ner i Kouichis famn. Han hade svimmat av rädsla, utmattning och smärta. Kouichi tog ett fast grepp om honom och reste sig försiktigt, för att inte väcka honom. Utan ett ord gick han in i cellen bredvid och la DDR i Mats knä.
-DDR?
Kouichi såg på den andra pojken och upptäckte en ny sorts tårar som gled ner för hans kinder. Glädjetårar. Inte samma som han nyss hade sett. Inte tårar fyllda med smärta. Nu var det tårar av glädje. Glädje över att ha fått tillbaka sin bästa vän.
-Mats?
Kouichi viskade bara, han ville inte störa Mats, men Mats såg upp emot honom och nickade. Han hade förstått den obesvarade frågan. Kouichi hjälpte honom upp och såg att han höll ett stadigt tag om DDR, rädd att förlora honom igen. Han lät sig ledas ut och Kouichi la en arm över hans axlar, beredd att försvara honom om det skulle behövas. Beredd att axla DDRs roll medan digimon återfick sina krafter. Och han förstod, utan att den andra pojken sa det, att hans hjälp var uppskattad.

---------

naaaah... Jag gör ju mig själv ledsen ):
Kouji: Jag var inte med o.o
Nej, behövde ha lite mer Kouichi och Mats (: De har haft sådan liten del hittills. Och till nästa del har jag evula planer för Yama (6)
Yamato: Vill jag ens veta?
Gabumon: Du kommer aldrig att hitta mig! X(
Vem vet? (6) Fast erkänn att du är lycklig över att Mats fick tillbaka DDR!
Gabumon: eh... ja... okay då.
Jag hoppas alla läsare är det (: Om ni nu vill vara så vänliga att trycka på den lilla söta knappen där nere där det står Submit Review, så kommer kanske nästa del också snart (:
Yamato: Observera kanske.