MATS ÅTERFICK DDR!
Kouji: Lycka!
Yamato: Fast jag var inte med i förra avsnittet :(
Vad är det med alla och bli ledsna för att de inte är med?
Kouji: -himlar med ögonen och ignorerar Windy- Den där äger samma saker som förut, orka upprepa, onwards with da story!

--------------------------------

Mats och Zara sprang hand i hand. De var jagade. Zara vände sig om och såg en stor vampyr närma sig med hög fart. Hon tog ett fastare grepp om sin bror och ökade takten. Plötsligt kände hon att Mats släppte och hon stannade och vände sig om. Vampyren hade lyft upp honom och var på väg bort. Zara sträckte sig efter dem, hon försökte springa, men hennes fötter var som fastnaglade i marken. Hon kände skräcken komma krypande uppför ryggen. Hon ville ropa efter Mats, försäkra honom att allt skulle ordna sig, att hon skulle hitta honom, men rösten svek henne. Hon försökte gå på nytt men föll ner i något blött. Hon sjönk, hon behövde luft, hon var tvungen att hitta sin bror, sin tvilling. Hon vände sig upp mot ytan och försökte nå den, men händer slöt sig om hennes ben och drog henne neråt, bort från friheten, bort från möjligheten att hitta sin bror. Hon skrek.

Zara vaknade av ett skrik. Det dröjde innan hon förstod att det var hon som hade skrikit. Hon reste sig och gick ner mot floden som rann strax bredvid deras senaste lägerplats. Hon satte sig med ryggen mot ett träd och drog upp knäna mot bröstet. Hon hade ofta drömt den där drömmen, enda sedan hon var liten. Innan hade personen hon sprang med inte haft ett ansikte, men efter att hon träffade Mats så... Hon svalde. Hennes bror var borta. Hon hade inte sett honom i lägret. Tänk om hennes dröm var sann. Hade hon förlorat honom? Skulle hon aldrig få se honom igen? Hon skakade på huvudet och försökte tvinga tillbaka tårarna. Ingen visste om hennes dröm, hon hade inte ens berättat den för hennes bästa vänner - Gabumon, Yamato och Kouji.
-Har jag... Har jag förlorat honom?
Hon ville inte att det skulle vara sant. Hon ville se sin bror komma fram bakom ett träd och skratta, som så många gånger förut. Hon ville att han skulle komma fram och stänka vatten på henne eller kasta en maskros på henne eller vad som helst. Men han kom inte.
-Nej...
Nya tårar föll utefter hennes kinder, men hon hade inte viljestyrka nog för att kämpa emot. Hon lät tårarna rinna och lutade huvudet mot knäna, djupt innesluten i sina tankar.

Yamato skakade på Kouji för att den andra pojken skulle vakna. Han hade vaknat av ett skrik och sett Zara springa ner till flodstranden med tårar i ögonen. Han var orolig för att det hade hänt henne något. Han hade aldrig sett henne så sorgsen, och han hade sett henne när hon var som lägst och knappt orkat kämpa vidare.
-Kouji, vakna, väste han.
Kouji öppnade ögonen, kastade en blick på Yamato och vände sig på andra sidan och slöt ögonen på nytt.
-Väck mig om några timmar, Yama, sa han och gäspade.
Yamato suckade och drog upp Kouji i sittande ställning och skakade om honom på nytt.
-Det är allvarligt! Mats och Kouichi är borta och Zara är vid ån och försöker dränka sig!
Kouji slog upp ögonen och oron lyste igenom.
-Är brorsan borta!
Yamato slog lätt till Kouji i bakhuvudet.
-Han kan bli en digimon om han hamnar i trubbel! Jag är mer orolig för Zara.
Kouji såg på Yamato. Den andra pojkens ögon var fyllda av oro, oron att förlora någon han älskade. Kouji hade aldrig förstått att Yamato hade så djupa känslor för flickan, de verkade snarare hata varandra. Yamato bröt snabbt ögonkontakten, Koujis blick gjorde att han kände sig illa till mods. Den plötsliga rörelsen fick Kouji att tappa balansen och han föll omkull och rullade en bit. Rullandet tog slut precis innan han skulle ha fallit i sjön. Han tittade upp och såg Zara sitta en bit bort. Hon hade begravt ansiktet i händerna och verkade varken veta ut eller in längre. Kouji vågade inte andas, det var något med hennes hållning som sa honom att hon inte ville att de skulle se henne så, att de inte skulle se henne under ett så svagt ögonblick. Försiktigt, utan att ge ifrån sig ett ljud, reste han sig och gick tillbaka till Yamato.
-Nej, sa han bara.
-Nej?
Yamato såg frågande ut. Han hade sett Kouji stanna vid vattnet och få ett närmast skräckslaget uttryck i ansiktet, men han hade inte hunnit förstå vad som hände innan den andra pojken kom tillbaka. Kouji skakade på huvudet och såg ursäktande ut.
-Det är ingen idé att vi stör henne, hon skulle bara låtsas som om inget var fel.
Yamato ville inte tro på Koujis ord, han ville få veta vad det var för fel på hans vän, varför Zara var så ledsen. Men innerst inne visste han att Kouji hade rätt - de skulle inte lyckas få något ur henne. Yamato skakade på huvudet innan han mötte Koujis blick. Yamatos rädsla syntes även i den andra pojkens ögon. Han nickade mot skogen.
-Lika bra att vi gör lite mat istället.
Kouji nickade bara, han förstod att den äldre pojken visste bäst var som behövde göras. Men nu var han inte bara orolig för sin bror utan även för Zara. Det var inte rätt att de råkade ut för såhär mycket på bara tre dagar.

Zara kom precis när Yamato och Kouji var klara med frukosten. De hade stekt lite svamp och på något sätt lyckats göra i ordning te. Båda pojkarna såg spår av tårar på hennes kinder, men de låtsades inte om det utan erbjöd henne bara frukost. Hon log mot dem och slog sig ner. Genast reste hon sig igen. Två personer kom emot dem. Hon kände igen dem. Den ena hade midnattsblått, kort hår och den andra hade brunt hår, exakt samma frisyr som den andra, av okänd anledning. Det var Kouichi och...
-MATS!
Zara sprang fram till honom och kastade sig på honom.
-Lämna mig aldrig igen, aldrig någonsin, hör du det?
Tårarna rann från hennes ögon, men inte bara från hennes. Även Mats grät.
-Förlåt, Zara... Jag ska inte. Det var inte meningen.
-Varför... Varför väckte du mig inte?
Zara vägrade släppa sitt grepp om sin tvilling, hon ville inte att han skulle försvinna på nytt.
-Jag var så orolig för DDR...
Mats slog sina armar om sin tvillingsyster. Kouichi hade tagit DDR den sista sträckan och det var Mats tacksam för nu.
-Mats... Jag... jag var så orolig för dig. Jag trodde du hade försvunnit, att jag aldrig skulle få se dig igen.
Plötsligt log hon mot honom.
-Du kom tillbaka.
Hon torkade bort tårarna som rann utför hans kinder med tummen.
-Du skulle bara våga lämna mig igen. Mats, gör aldrig, aldrig någonsin om det!
Han log tillbaka mot henne. Han tänkte inte göra det, inte om det gjorde henne så orolig. Han ville inte att hon skulle oroa sig.
-Nej, jag ska inte, jag lovar.
Zara skrattade lättat.
-Bra.
Hon log mot alla, ett strålande leende, som visade att allt hade ordnat sig bättre än hon hade vågat hoppas.
-Ska vi äta frukost nu?
Med de orden satte sig alla i en ring och åt, glada över att morgonen hade slutat lyckligt.

------------------------------------------

AH! Jag var inte evul mot Yama! Förlåt, läsare!
Yamato: Har den här ens läsare?
Ja, min kamrat (:
Kouji: Wow, en o.O
Tyst med dig! X(
Yamato: Aja, nu ber vi alla som hittat den här och orkat läsa den än en gång att använda den lilla, söta knappen därnere och skriva en tyckesuppfattning! Ses i nästa avsnitt!