Titel: Äventyr i digivärlden

Summary: Mats, Zara, Kouji, Kouichi och Yamato ser på Frontier hos Mats när de plötsligt finner sig i digivärlden!

Disclaimer: Jag äger enbart Zara (6) De andra tillhör andra personer

-----------------------------

Mats vaknade av att doften av mat letade sin in i hans luktorgan. Han öppnade ögonen och kände något varmt mot ryggen. Först trodde han att der var DDR, men han märkte att den lilla, lila krabaten låg tryggt uppstoppad i hans famn. Lätt förvirrat satte han sig upp och kollade vad som låg mot hans rygg. Skratt hördes när Mats upptäckte att det var Gabumon och han fick ett väldigt förvånat uttryck i ansiktet. Han blinkade ett par gånger för att samla sig och tog ett djupt andetag. Sedan vände han sig mot skrattkällan, som bestod av Yamato, Kouji och Zara.
-När kom han tillbaka?
Kouichi log mot Mats och gick fram och hjälpte honom upp.
-Du behöver äta.
-Opera is teh shit...
Kouichi tittade frågande på Mats och de andra tre brast ut i skratt på nytt. Mats kunde inte för sitt liv förstå vad det var som var så roligt. Han hann dock inte säga något innan Kouichi tvingade ner honom vid brasan och började mata honom. Yamato, Zara och Kouji fortsatte bara att skratta. Inget verkade kunna få tyst på dem. Mats försökte glo ilsket på dem, men lyckades inte då Kouichi envisades med att bända upp hans mun hela tiden.
-Kouichi, suckade Mats tillslut, jag är mätt!
Precis då vaknade Gabumon. Han reste sig och gick fram till de andra. Det fick tyst på skrattandet. De tittade på honom, eftersom han såg ut att ha någonting att säga, och han satte sig hos dom för att berätta.
-När vi kom till digivärlden kände jag en kraftig hand ta tag i mig... började han försiktigt. Jag tuppade av och när jag vaknade igen fann jag att jag var i en stad. Eller snarare att jag var i en fängelsehåla.
Mats flämtade till medan hans tvilling la sig på mage.
-Berätta mer, bad hon.
Yamato suckade, men Kouji la sig på mage precis bredvid henne, även han nyfiken på vad som Gabumon tänkte berätta. Kouichi la en arm om Mats, för att lugna ner den andra pojken. Båda kom ihåg att det var i en fängelsehåla som de hade hittat DDR. Gabumon såg på dem.
-Agnimon var där. Han försökte få mig att hjälpa till med uppbyggnaden av något. Jag kunde inte förstå vad det var.
-Agnimon... Han verkar ha ett finger med i spelet överallt, muttrade Kouji för sig själv. Vad är det med Takuya egentligen?
Mats bet sig i läppen. Han ville inte berätta att Agnimon inte var Takuya. Inte förrän han visste vem som gömde sig bakom digimon. Gabumon skakade på huvudet.
-Jag sa emot, men han sa att...han sa att ni var förlorade för alltid... att jag aldrig skulle få återse er. Jag borde ha förstått att han ljög, men det verkade så sant. Så jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag arbetade.
Zara flämtade till och resten nickade instämmande.
-Vad arbetade du med?
Gabumon tittade på sin människa, förvånad över att hon ens orkat lyssna så länge.
-Vi byggde ett blått torn.
-Inte svart? Inte som digimonkejsaren?
Gabumon skakade på huvudet.
-Nej, ett blått.
-Vad var det för speciellt med det?
-Jag vet faktiskt inte...
Hans människa ryckte på axlarna.
-Tids nog får vi nog reda på det. Vilken stad var det?
Gabumon kollade på henne. Han slutade aldrig fascineras över att hon kunde ta saker så lätt.
-Det var en stor stad mitt i Öknen.
Alla vände sina blickar mot sanden. Kouji suckade ljudligt.
-Måste vi gå igenom det DÄR då?
Zara skrattade.
-Om du inte orkar får jag väl gå själv. Det borde inte vara så jobbigt.
Hon reste sig upp och kollade på de andra.
-Nå, vilka hänger med?
De andra tittade på varandra och skrattade nervöst. De kunde inte lämna henne ensam, så de hade inget annat val än att följa med. Yamato gick bort och lyfte upp DDR. Kouichi erbjöd sig att ta honom men Yamato skakade på huvudet. Han visste själv hur värdelös han var att ha i digivärlden just nu, då han inte hade hittat sin digimon ännu. Kouichi kunde bli en digimon och det var därför viktigare att han kunde agera snabbt, ifall de skulle hamna i fara. När de hade argumenterat klart började de röra på sig. Zara och Gabumon gick i täten, med Mats och Kouichi strax bakom sig. Efter dem gick Kouji och Yamato, fortfarande med DDR i famnen.

Mats stannade plötsligt. Han hade hört ett skrik komma från sin tvilling och först nu upptäckte han att hon inte var inom synhåll. Ett starkt ljus syntes bakom några sanddyner.
-Gabumon shinka! Garurumon!
Mats började springa. Något hände där framme, något som inte var särskilt lyckat. Strax bakom honom kom Yamato springande, med DDRs slappa kropp i famnen. Plötsligt tvärstannade Mats och Yamato sprang in i honom varpå DDR föll ner på marken. Framför dem slogs Garurumon mot en Scorpiomon. Mats såg sig omkring. Strax bredvid honom stod Zara och hoppade spänt upp och ner.
-Garurmon! Var försiktig! Skada honom inte!
Yamato och Mats kollade på henne med väldigt förvirrade miner. Vad de förstod av scenen framför dem så hade Scorpiomon anfallit och Gabumon utvecklats för att skydda Zara. Ändå ville hon inte att Garurumon skulle skada den andra digimon. Scorpiomon höjde plötsligt sin långa svans.
-Tail Blade!
Attacken åkte mot Mats, men Garurumon hoppade emellan och tog hela smällen.
-Howling Blaster!
En blå stråle åkte mot Scorpiomon, men digimon rörde inte en min. Både Garurumon och Zara såg skrämda ut, men Garurumon sprang fram mot digimon med öppet gap för att bita honom. Plötsligt flög Garurumon i en vid båge. Han degraderades till Tsunamon i luften och föll ner på marken.
-GABY!
Scorpiomon tittade på honom.
-Du har ingen chans.
Han höjde sin svans för att slunga iväg Tsunamon igen. Zara såg sig om. DDR låg på marken, han hade fortfarande inte vaknat, Kouji och Kouichi var inte där och Yamatos digimon var borta. Snabbt ställde hon sig framför Gabumon.
-Du får inte skada honom!
Sekunden senare befann hon sig i luften. Scorpiomon hade slagit till henne med stjärten rakt över revbenen. Hon slog i marken och skrek av smärta.
-ZOE!
Yamato sprang fram till henne och tog tag i hennes axlar. Hon slutade skrika och log emot honom. Bredvid dem dök plötsligt KaiserLeomon och Garmmon upp. KaiserLeomon hoppade på Scorpiomon medan Garmmon, med hjälp av Yamato, fick upp Zara på ryggen. Yamato klättrade upp bakom henne och höll om henne för att hon inte skulle ramla av. Hon stönade av smärta först, men gjorde sitt bästa för att ignorera den. Under dem vände sig Garmmon mot KaiserLeomon.
-Kouichi, vi måste härifrån!
KaiserLeomon nickade och vände sig mot Scorpiomon.
-Schwarz Donner!
En mörklila stråle sköt ut från KaiserLeomons mun och Scorpiomon åkte bakåt en bit. KaiserLeomon tog tillfället i akt och sprang bort till Mats. Något förvirrat klättrade Mats upp på honom med DDR i handen. Han struntade fullstädigt i att han hade skadat den, han visste att de var tvungna att ta sig därifrån.
-Solar Laser!
En ljusblå stråle sköt ut ur Garmmons mun och träffade Scorpiomon. Digimon flög ännu längre bak och KaiserLeomon tog försiktigt upp Tsunamon i munnen innan han och Garmmon sprang därifrån så fort de kunde.

Det fanns ett berg strax utanför staden. Ett berg, med en oas precis bredvid. Garmmon och KaiserLeomon stannade där, de kunde inte bege sig in i staden nu. Yamato upptäckte en grotta på bergsväggen. Han lyfte upp Zara och bar in henne i den.
-Yama, jag kan gå själv...
Varje andetag hon tog kändes som om det skulle spränga hennes lungor. Yamato mötte hennes blick och skakade på huvudet. Han la försiktigt ner henne på marken och tog av sig sin kåpa och vek ihop den. Sedan la han den under hennes huvud, som en kudde. Hon tittade bara på honom, med ilska i blicken, men han brydde sig inte om det.
-Nu vilar du.
-Jag är inte... Nån liten unge... Jag... klarar mig.
Kouji kom in med Tsunamon och la honom invid Zara. Hon lyfte handen och la den på Tsunamon.
-Du klarade dig...
Kouji tittade på henne, med en blick som förklarade att han höll med Yamato. Zara gav upp.
-Jag vilar väl då...
Tonfallet sa att det var precis emot vad hon ville. De två pojkarna log dock mot henne innan de vände och gick ut för att hitta Mats och Kouichi.

Kouichi och Mats satt vid vattnet. Mats hade lagt DDR i knäet och den lilla krabaten hade börjat röra lite på sig, som om han bara sov. Kouichi tog tag i Mats hand och Mats stönade till.
-Gör det ont?
Mats tittade bara på den andra pojken innan han vände blicken mot DDR.
-Han är frisk snart, jag känner det på mig.
DDR ryckte till igen och öppnade sakta ögonen. Förvirrat, som om han inte visste vart han var, vände han sig mot Mats. Mats fick tårar i ögonen och kramade om DDR.
-Du... du lever... Du är vaken.
DDR buffade svagt till honom med nosen och även hans ögon tårades. Han hade knappt vågat hoppas att han skulle få återse sin människa, och nu var han där, och höll om honom. DDR tryckte sig mot Mats och lät tårarna rinna. Han skulle aldrig lämna sin människa igen, aldrig någonsin. Kouichi reste sig upp. Han skulle se till Mats hand senare, den kunde vara allvarligt skadad, men nu visste han att Mats och DDR behövde lite tid ensamma.

Kouichi stod och kastade macka när Yamato och Kouji hittade honom. Kouji ställde sig bredvid och tog upp en sten från marken och slängde mot sjön. Kouichi hoppade till av förvånelse och vände sig mot Kouji.
-DDR har vaknat, var det första han sa.
Kouji log mot honom.
-Förhoppningsvis har flickan somnat.
-Vad var det för fel med henne?
Yamato ställde sig framför honom och gav honom en örfil.
-Säg ALDRIG att det är nåt fel med henne!
Kouichi tittade förvånat på Yamato. Han hade aldrig blivit slagen av den andra pojken förut. Han skakade förvirrat på huvudet, han kunde inte komma på något att säga. Yamato kastade en ilsken blick mot honom innan han vände sig om och gick tillbaka till grottan. Kouji kliade sig nervöst i nacken.
-Jag förstår mig inte på honom.
Hans tvilling nickade instämmande och vände sig mot Kouji. Han öppnade munnen men Kouji var snabbare.
-Hon kan ha brutit revbenen, vi vet inte.
En skugga drog över hans ansikte och Kouichi förstod att hans tvilling var lika orolig som Yamato var. Han suckade.
-Men hon kommer att klara sig, eller hur?
Kouji log plötsligt.
-Klart hon kommer, hon är destinerad!
Kouichi skakade på huvudet och började skratta.
-Ja, vi kommer klara oss allihopa.
Kouji hörde osäkerheten i Kouichis skratt och kom ihåg vad som hade hänt fyra år tidigare. När de hade varit i digivärlden för första gången. Kouichi hade varit där, även om han inte var där. Kouji skakade på huvudet, minnet gjorde honom förvirrad. Kouichi hade legat på ett sjukhus, döende, och hans själ var i digivärlden. Trots att han bara var en själ hade han inte klarat sig, han hade gått under i matchen mot Lucemon. Kouichi hade offrat sig för att de andra skulle överleva. Aldrig någonsin hade Kouji upplevt en sådan tomhet, inte ens när hans mor försvann. Han hade förlorat sin tvilling, en del av sig själv. Tomheten höll sig kvar, ända tills de var på väg hem igen. Då hade Löwemon, Kouichis Spirit, kontaktat Kouji via digikontrollen. Han hade berättat att Kouichi fortfarande levde, att det fanns en chans att rädda honom. Kouji och de andra digidestinerade hade tagit den chansen. De hade rusat in i salen precis när doktorerna hade gett upp hoppet om att rädda Kouichi. Men digiriddarna lyckades. Kouichi hade klarat sig!
-Kouji?
Kouichi såg oroat på sin tvilling. Han hade försvunnit totalt.
-Kouji, är du där?
Kouji blinkade en gång, sen en gång till, innan han lyckades fästa blicken på sin bror. Han skrattade nervöst.
-Jag försvann, va? Förlåt, brorsan, jag tänkte bara på en sak.
-Jag såg det, skrattade Kouichi och satte sig ner. Nästa gång du ska tänka så länge kan vi väl sätta oss först?
Kouji skrattade och satte sig bredvid Kouichi.
-Du kanske har rätt.
Han log mot sin bror. Kouichi gäspade plötsligt och Kouji såg på honom med stora ögon. Sedan log han och drog honom till sig.
-Du behöver också vila.
Kouji la sig ner och drog ner Kouichi i liggande ställning, så han hade Kouji som huvudkudde. Kouichi gav honom en tacksam kram innan han gled in i sömnens rike. De hade en känsla av att de behövde vila så mycket som möjligt nu i början av äventyret, för de visste av erfarenhet att ju djupare in i mysterierna de kom, desto mindre vila fick de. Kouji låg still och kollade upp mot molnformationerna när han hörde skratt från andra sidan sjön. Han lyfte försiktigt på huvudet, för att inte väcka Kouichi. Där, på andra sidan, såg han Mats tillsammans med DDR. De lekte kull. Kouji log och lutade sig tillbaka. Så länge Mats var glad, var allt frid och fröjd.

------------------

Blev den här delen alldeles för lagom lång?
Yamato: Lagom är ett lagom mycket svenskt ord.
Det är svenskt O.o
Yamato: åh...
Men iaf... REVIEWA! Tryck på den lilla knappen där nere och skriv vad ni tycker! Nej, inte den, den andra. Den där tar er till förra kapitlet... Äh, medan ni ändå är igång kan ni skriva och tycka till om alla kapitel :D Jag gillar reviews (:
Yamato: Vem gör inte det? (:
Och du ska kanske få en större roll (6) Nu ska de få leta efter din Gaby! Då kommer det bli förvirring!
Yamato: Nu vill jag inte veta mer o.o