Titel: Äventyr i digivärlden

Summary: Mats, Zara, Kouji, Kouichi och Yamato ser på Frontier hos Mats när de plötsligt finner sig i digivärlden!

Disclaimer: Säg vad ni vill, Yama och Kouji är mina X(

-------------------------------------------------------------------------------

Yamato sprang genom öknen. Han struntade i att han fick in varm sand i skorna, han struntade i att försöka dölja tårarna som rann utefter hans kinder och han struntade fullständigt i vart han var på väg. Han ville aldrig se dem igen.
-Jag... JAG HATAR ER! skrek han till ingen särskild.
Han föll framlänges men brydde sig inte om att resa sig igen. Det fanns ingen anledning till att göra det. Han grävde ner händerna i sanden och brände dem nästan, så varmt var det. Han slöt ögonen och vilade kinden mot ena armen.
-Jag... jag vill aldrig... Hur kunde ni? Hur...?
Han torkade tårarna mot tröjärmen. Tankarna snurrade i hans huvud, tankar på det han nyss sett. Koujis läppar mot Zaras. Han hade älskat henne, han visste det nu. Han hade aldrig förstått det tidigare, varför skulle han inse det när det var för sent?
-Windy... WINDY!
Han slog nävarna i marken och satte sig upp. Tårarna började på nytt rinna från hans ögon och han reste sig och började springa igen, bort från oasen som hade varit deras senaste rastplats.
-Jag borde förstått... jag borde aldrig ha... Varför har jag så starka känslor för...
Han var så upprörd att han inte kunde avsluta en enda mening. Alla känslor han hade hållit instängda, alla hans minnen, sköljdes över honom och dränkte honom. Minnen av första gången de hade träffats.
Zara stod längst fram, med ett par ljusstavar i det blonda håret, bredvid ett par pojkar med midnattsblått hår och en annan pojke med brunt hår.
-Yama! Yama! Yama!
Zara hoppade upp och ner, precis som resten av alla Yamatos fangirls. Pojkarna hade först sett ut som om de önskade att de var någon annanstans, men ju längre konserten höll på, desto mer medtagna blev de av musiken. Zara och den brunhåriga pojken såg ut att inte förstå ett ord, men han anklagade dem inte, de var svenskar och han sjöng på japanska. Plötsligt slutade instrumenten att fungera och hela bandet vände sig mot ljudteknikern som såg lika förvirrad ut som publiken. Då hade brandlarmet gått igång och när alla vände sig mot utgångarna såg de lågor som stack fram under ena dörren. Panik utbröt och alla rusade ut så fort de kunde. Nästan alla. Yamato tog det med lugn, han visste att det bara blev värre om man fick panik. De fyra personerna som hade skiljt sig ur mängden tog det också ganska lugnt, men de hade spritts och det enda Yamato såg av dem var Zaras ljusstavar som guppade i folkmassan. Resten av bandet hade gått ut genom bakdörren och han var sist kvar. Han började röra sig snabbare och var strax ute. Den brunhåriga pojken och den ena pojken med midnattsblått hår satt på marken medan de andra två skrattade åt dem.
-Kouji, it's not funny! Help me up!
Den långhåriga pojken skrattade och räckte honom en hand.
-You, if someone, should know better than to run into people, Kouichi.
Zara räckte sin hand till den andra pojken och hjälpte honom upp.
-What's your name? frågade hon och log.
-Mats, svarade pojken medan han sopade bort grus från byxbenen. And yours?
-Zara.
Hon vände sig mot de andra två.
-And I take it that you two are Kouji and Kouichi, sa hon, fortfarande leende.
Kouji rodnade och började fingra på sitt långa hår, medan Kouichi tittade oroligt på Mats. Yamato skrattade och gick fram till dem. Zara fick en klädsam rodnad på kinderna och de tre pojkarna gjorde en min av att kräkas, mest för att retas. Zara log mot dem och skrattade tacksamt, och förvånande nog stämde Yamato in i skrattet.
De hade inte förstått det då, de trodde alla fem att det bara hade varit ett flyktigt möte. Men alla hade haft fel och med åren hade de blivit bättre och bättre vänner.
-Hur kunde... Varför gick Kouji bakom ryggen på mig?
Nya tårar trängde upp och täckte hans syn, när han såg något välbekant framför sig. En röd tröja, nerhasad halvvägs över ryggen och en blå t-shirt framskymtande framför den. Blont hår som nästan nådde till midjan. Hon verkade inte märkt att Yamato närmade sig, för hon satt på sanden och kollade åt andra hållet. Yamato sjönk ner på knä bakom henne och slog armarna om henne.
-Windy...
Hon lyfte en hand och klappade honom på axeln utan att vända sig mot honom.
-Yama... jag... behöver din hjälp, sa hon osäkert.
-Windy... Zoe... vad är det?
-Det är Kouji... Han... det kom digimon... De tog Kouji...
Yamato hörde oron i hennes röst och backade från henne.
-Kouji... Alltid Kouji!
Han kunde inte hålla inne all ilska och all sorg längre.
-Det är bara Kouji du pratar om! Kouji eller Mats! Ingen annan!
Hon reste sig och såg mot honom.
-Yama... du måste förstå...
-Nej, Zara, det är över nu. Jag orkar inte längre. Jag har älskat dig enda sen första gången vi sågs! Och du... du tänker bara på Kouji! Inte en enda blick ger du mig, aldrig möter du min blick!
Hon lyfte en hand och la den mot hans kind.
-Yama... jag älskar Kouji.
Yamato såg på henne och backade.
-Nej... nej! Det får inte vara sant!
Ett kompakt mörker täckte hans syn och han kände hur han slog i marken.

Agnimon satt på golvet och tittade dystert in i väggen. Mats hade lyckats fly, och hans digimon också. Inte nog med det, även Gabumon, som var satt under hans vakt, hade lyckats komma undan. Han visste vad som väntade, samma sak som väntade alla som misslyckades med att lyda. Radering. Ett skräckinjagande skratt hördes bakom honom.
-Den här gången kommer du inte undan, Takuya.
Det hade legat extra kraft bakom namnet Takuya, det skulle till och med en döv ha uppfattat. Agnimon vände sig om.
-Jag bryr mig inte, Myotismon.
Ett par vita huggtänder glänste till i mörkret och Agnimon kände plötsligt hur Myotismon andades mot hans hals.
-Jag kan befria dig, jag kan ta dig härifrån innan HAN kommer.
Agnimon drog sig undan från den andra.
-Nej tack. Jag klarar mig själv.
Myotismon skrattade bara och hans mantel fladdrade till och så var han borta. Agnimon vände sig mot väggen igen.
-Varför kände inte Mats igen mig?

Agnimon slets upp ur sin sömn av att dörren slängdes upp. Snabbt vände han sig mot dörren.
-Agnimon! Du har svikit mig igen!
Agnimon mötte personens blick. Han var lång, med blodrött, axellångt hår, mörkblå tröja med silverfärgade inslag och svarta jeans som hade trasats sönder. Över axlarna hade han en mörkt grön mantel med blodröda slingor på. I handen höll han en piska.
-Men jag är inte småsint. Du får ett försök till.
Agnimon måste ha avgivit ett svagt leende, för personen skyndade sig att lägga till:
-Det är enbart för att du känner dem och vet hur de tänker. Jag vill att du ska hämta hit Mats och Kouichi!
Agnimon ryggade bakåt, innan hans ögon flammade till och han sträckte på sig.
-Ja, mästare...
Personen log ondskefullt innan han vände sig om och gick därifrån. Agnimon sträckte på sig och följde strax personen ut genom dörren. Han skulle inte misslyckas den här gången. Han skulle fånga de digidestinerade och överlämna dem till sin mästare.

Baste stängde av datorn med en djup suck. Han hade suttit klistrad vid den de senaste dagarna, på grund av ett spel som Mats hade skickat. Det var tydligen en fortsättning av de äventyr som hade utspelat sig i digital världen för bara ett halvår sedan, men nu gällde det att hindra människor från att ta sig dit. Nu använde han sig av ett lag på några digimons för att fånga in dem igen.
-Imorrn spelar jag Warrior Within, sa han när han reste sig.
Han kastade en flyktig blick mot klockan, som närmade sig fem, och kände magen kurra av hunger. Han tänkte precis gå ut ur rummet och hämta något att äta, men istället sjönk han tillbaka ner på datorstolen och satte på datorn igen. När han hade satt igång spelet upptäckte han att ett stopp var borta. Han stirrade förvånat på skärmen. Pausade inte spelet när han stängde av det? Hans fingrar flög över tangentbordet när han sände iväg en order om att Myotismon skulle se till att bygga upp det igen.

--------------------------------------------------------------------

Där slutar vi! (6) Mats, du är evul XD
Kouji: Du är mer evul som skriver det här oO
sak samma :P Nu får alla skriva vad de tycker :D
Yamato: Jepp, så ses vi i nästa del (: