Titel: Äventyr i digivärlden
Summary: Mats, Zara, Kouji, Kouichi och Yamato ser på Frontier hos Mats när de plötsligt finner sig i digivärlden!
Disclaimer: All your digimoncharas are belong to me!

Garurumon stannade så tvärt att Yamato nästan föll av honom.
-Vad sysslar du med?
-Vi är framme, Yama.
Yamato såg framåt, och där låg slottet. Han gled ner från Garurumons rygg och kollade mot det.
-Yamato, är du säker på att de är där? Det känns inte rätt...
-Du kan stanna här ute om du tycker det är så läskigt, fräste Yamato.
Garurumon ryckte till, han kände inte igen sin människa. Yamato märkte det och vände sig mot honom.
-Förlåt, Garurumon, jag är bara så orolig för dem...
Garurumon nickade, han förstod vad Yamato menade.
-Stannar du här ute och håller vakt?
-Yamato...
Han såg mot sin människa med oroad blick, innan han nickade.
-Ja, det gör jag.
Yamato log mot honom, innan han gick in i slottet.

Myotismon steg in i salen, och en dödstystnad spred sig över den. Allas blickar vändes mot den stiliga vampyren och han visade sina dödliga gaddar i ett snett leende.
-Vi behöver er hjälp, sa han.
En av alla digimons reste sig och gick fram mot Myotismon.
-Och VARFÖR skulle vi vilja hjälpa dig?
-IceDevimon... För att jag säger det!
IceDevimon log slugt när golvet under Myotismon frös till is. En pelare av is sköt ut frön väggen, men Myotismon vek enkelt undan.
-Försök inte ens, sa han lugnt.
IceDevimon gav honom en ilsken blick, men lugnade sig.
-Vad behöver ni vår hjälp för?
-Det är digidestinerade i landet... Vi behöver er hjälp för att hindra dem att komma härifrån.
-Det borde ju inte vara några problem.
IceDevimon log ondskefullt, men Myotismon såg lugnt på honom.
-Och ni får inte förgöra dem.
Han vände ryggen mot IceDevimon och de andra innan han stegade ut ur rummet.
-Det gick ju bra, sa han innan han steg ut ur Devimon Castle.

Yamato gick fram till Garurumon igen.
-De var inte där... Kom, vi ger oss av.
-Men Yamato, de kanske kommer...
-Är det inte bättre om vi hittar dem så fort som möjligt?
Garurumon såg mot Yamato, han kände verkligen inte igen honom, innan han nickade och började gå.
-Garurumon, jag hinner inte med i din takt.
-Det går väl lättare om vi delar upp oss... "Yamato"...
Yamato såg efter Garurumon när denne började gå mot den snötäckta skogen. Ett ondskefullt leende formade sig på hans läppar och ett ljus steg runt honom. Myotismon stegade plötsligt därifrån.

-Om jag bara kunde få undan Zara...
Agnimon såg mot Mats, Kouichi och Zara medan han funderade på hur han skulle kunna komma åt Mats och Kouichi. De hade slagit sig ner på nytt och satt och åt.
-Matvrak de är... Nåja, Mats och Zara har alltid varit förtjusta i mat, i alla fall så länge jag har... så länge jag kände dem... Och digimons äter väl också en del.
Hugo gled ner bakom en sanddyn och väntade på att de skulle börja röra sig igen. Det dröjde inte lång stund, rasten de hade tagit var tydligen bara en kort en.
-Tror du vi hittar honom vid Devimon Castle, Mats?
Agnimon såg när hon vände sig mot sin yngre tvilling och hur han mötte hennes blick och log. Agnimon mindes att Mats nästan alltid log.
-Har jag någonsin sett honom dyster?
Han kunde inte dra sig till minnes en enda gång då Mats inte hade lett. Irriterat skakade han på huvudet. Han fick inte tänka så, hans enda uppdrag var att få tag på Mats och Kouichi och föra dem till sin mästare. Han reste sig långsamt, utan att ge ett enda ljud ifrån sig, och började långsamt röra sig efter det lilla gänget. Inuti honom kämpade han med sig själv. Han var tvungen att få tag i Mats och Kouichi, annars skulle han bli raderad, det blev alla som inte lyckades med att lyda order. Trots det visste han inte fall han skulle klara det, Mats hade trots allt varit en av hans bästa vänner, en gång i tiden. Innan han vände ryggen mot Hugo. Agnimon skakade på huvudet, minnet sved fortfarande.
Hugo klev in i fabriken de hade nått fram till. De andra hade inte velat följa med, de hade påstått att fabriken hade en ond aura omkring sig. Han fnös och drog fram sin digikontroll.
-SPIRIT EVOLUTION!
Han förvandlades genast till den välbekanta formen av Agnimon. Han såg sig oroligt omkring.
-Jag är inte rädd..
Han var bara orolig för att något mindre bra skulle inträffa.
-Inte rädd.
Ett plötsligt ljud fick honom att hoppa till.
-Okay, jag är nog lite rädd
Han fortsatte att gå och kom in i ett rum med en stor maskin. Plötsligt övermannades han av en stark kraft och han fann sig själv hängandes i luften, mitt emellan taket och golvet, samtidigt som energi flödade genom honom. Dörrarna in till fabriken slogs igen och hans kamrater började banka på dörren och ropa efter honom. Hugo ville svara, men trots att han försökte ropa kom ljuden inte ut ur hans mun. Han var rädd, rädd för vad som skulle hända, rädd för att han inte skulle få se sina vänner igen. Utan förvarning blev allt tyst och Hugo föll ner på golvet. Han låg still och studerade dess mönster medan han andades djupt, för att lugna sig. Han kändes sig kraftlös och var säker på att han hade förvandlats tillbaka till sin mänskliga form. Allt var suddigt för honom, så han såg inte fall han hade Agnimons handskar, eller Hugos händer. Försiktigt reste han sig och gick med vacklande steg ut till de andra.
-Agnimon, vad hände?
Hugo kände igen Max röst. Han skakade på huvudet och försökte fokusera blicken på honom. Istället tappade han balansen och föll omkull. En hand placerade sig på hans axel, men han skakade av sig den och såg mot gänget.
-Är jag verkligen Agnimon? Hur får jag bort det?
Kouichi satte sig framför honom och såg in i hans ögon.
-Den brukar gå tillbaka när man önskar det...
-Jag vill inte vara Agnimon, inte nu...
Tårar samlades i hans ögon och han reste sig och började gå därifrån.
-Hugo, vi kommer på något! Jag lovar!
Mats röst lät så fjärran, men löftet etsade sig fast i Hugos minne.
Mats hade inte kommit på något, och sedan hade han åkt tillbaka till den vanliga världen tillsammans med de andra. Hugo hade vandrat omkring själv sedan dess, som Agnimon, ända tills han mötte Honom. Han hade lovat att om Hugo gjorde som han fick order om, så kanske han skulle få tillbaka sin mänskliga form. Därför var Hugo tvungen att få tag på Mats och Kouichi, han var tvungen att lyda. Inte bara för att undkomma risken att bli raderad, utan även för att få tillbaka sin mänsklighet.

Bastu slets ifrån datorn av att telefonen ringde. Han ryckte upp den och svarade halvilsket:
-Vem är det?
-Ey, Chris här. Vi har fått ett problem. Porten till digivärlden har öppnats igen! Du vet, de där portarna som låstes för ett halvår sedan... I alla fall så befinner sig Mats, Zara, Kouichi och Yamato där. Jag har försökt att få tag på dem, men något hindrar signalerna från att komma fram. In- och utgångarna kanske har blockerats.
Bastu tittade mot datorn och undrade flyktigt fall det hade något med spelet att göra, men han slog genast undan tanken igen. Mats skulle inte göra något så korkat.
-Chris, jag kommer över.
-Är det inte långt hit ifrån Danmark?
-...
Baste tittade ut genom fönstret på det halvmeter höga snötäcket och suckade, innan han la på telefonluren. Han sträckte på sig, innan han reste sig och gick ut till hallen, där han drog på sig en svart dunjacka och ett par svarta vinterkängor. Sedan gick han ut och slogs nästan omkull av en alldeles för stark vindil. Han muttrade och fällde upp jackans luva. Chris bodde bara ett par hundra meter ifrån honom. Det tog inte Baste någon längre tid att kämpa sig genom snön de tvåhundra metrarna, och strax klev han in i Chris stuga utan att bry sig om att knacka. Han sparkade av sig skorna och slängde jackan över dem innan han gick upp till rummet där Chris satt. Chris slog nästan ner tangentbordet på golvet när Bastu knackade honom på axeln.
-Norrland ligger inte i Danmark.
Chris tittade på Baste med en tom blick.
-...Han laggar.
Baste ställde sig och tittade på datorn medan han väntade på att Chris skulle logga in igen. Alla visste att Chris fortfarande inte hade gjort sitt hus buggfritt. "Chris Dasslock och Pimpstenar ) har loggat in!" stod det plötsligt över Chris huvud. Baste tittade på honom innan han vände blicken mot datorn.
-Är det en karta över digivärlden?
-Japp, de blinkande prickarna är deras digikontroller.
-Var det inte bara fyra där?
Bastu pekade mot skärmen och räknade de blinkande prickarna.
-Zara, Yamato, Kouichi och Mats. Men vem är den femte personen?
Chris tittade mot Baste och började skratta.
-Jag har ingen aning!
Bastu suckade och tittade mot kartan igen.
-Den ser ju precis ut som... Den har ändrats sen sist de var där.
Chris blev med ens gravallvarlig.
-Jo, jag märkte också det. Jag har ingen aning om vad det kan bero på.
Plötsligt började en av rutorna som utgjorde zoner att blinka.

-Det var ett torn mindre, konstaterade Mats nöjt.
Kouichi såg sig omkring. De hade kommit in i en stad, och nyss fällt ett blått torn som fanns där. Staden var ganska stor, och befolkad av en hel del digimon i olika stadier.
-Varför ska vi egentligen fälla tornen? frågade han, med en blyg blick på Mats.
Zara skrattade och såg mot Kouichi.
-För att uppehålla vem det än är som bygger tornen så den inte kommer efter oss.
-V-WIND BLADE!
Attacken landade precis framför dem och de tre människorna föll omkull av luftdraget. Aeroveedramon ställde sig framför dem.
-Ni... Ni har gjort...
Centarumon ställde sig bredvid Aeroveedramon och la en hand på hans axel.
-Zero, de visste inte vad som skulle hända.
Zero vände sig mot Centarumon med ilskan lysande ur ögonen.
-De har gjort så att vi måste slava ännu mer! De förtjänar ett straff!
Mats och Zara tittade mot varandra.
-Zero?
-Zero! röt Centarumon. Vi är fredliga digimons!
Zero tänkte säga emot igen, men någon höll plötsligt om honom.
-Det var inte meningen, Zero. Vi är egentligen här för att få fred i digivärlden. Det var inte meningen att ställa till det mer.
Mats la en hand på Zeros arm och log blygt mot honom.
-Vi ska få bort honom, han som tvingar er att slava och bygga de dumma tornen.
Zero kollade mot de två människorna.
-Tänker ni verkligen göra det?
Både Zara och Mats nickade, båda med en beslutsam blick. Zeros ansikte sprack upp i ett leende, dock ett oroligt sådant.
-Han är stark, starkare än en Mega...
Zara log mot Mats, som inte kunde förstå vad hans tvilling fann så roande i att möta en fiende starkare än något de mött tidigare.
-Till och med hans medhjälpare är starkare än normalt... Inte ens jag lyckades jaga bort Myotismon!
-Om vi lyckas få över Takuya till vår sida så kanske vi skulle få veta mer om vår fiende, sa Zara fundersamt.
-Han... är inte...
Mats bet sig i läppen. Han var inte säker på fall han borde berätta om sina misstankar, att han trodde att Agnimon möjligen kunde vara Hugo... Han märkte att Zara och Kouichi stod och kollade på honom och skrattade nervöst.
-Det var inget, jag tänkte bara högt.
Han vände sig mot Zero igen.
-Oroa dig inte, vi ska nog klara av det här!
Han kände hur Kouichi la sina armar om honom och gav honom en snabb puss på kinden. En rodnad spred sig över Mats kinder och han vände sig mot Kouichi.
-Ah, ah, ah, ni har publik! utbrast Zara och de två pojkarna drog sig genast ifrån varandra. Hade blickar kunnat döda skulle Zara ha fallit död ner på fläcken, men hon ignorerade Mats blick.
-Vi kanske möter vår "fiende" när vi letar efter Yama!
-Vore det inte bättre om Yama och Kouji var med när vi möter honom?
-Jo, självklart. Ännu bättre skulle det vara om Andy och Hugo...
Zara stannade tankfullt upp och hennes blick försvann i fjärran. Mats tittade på henne och hon skakade på huvudet.
-Ska vi ge oss av efter Yama? Han kanske försvinner om vi inte skyndar oss.
Gabumon drog i Zaras byxben och hon vände sig mot sin digimon.
-Vi kommer fram snabbare om vi utvecklas...
Kouichi nickade medhållande och drog genast fram sin digikontroll.
-SPIRIT EVOLUTION!
Smärtan när hans Beast Spirit beblandade sig med hans DNA var obeskrivlig, men han hade vant sig vid den. Det dröjde bara någon sekund, och plötsligt stod inte Kouichi där längre, istället såg Mats och Zara på KaiserLeomon. KaiserLeomon nickade mot Mats, som tog tag i DDR innan han hivade sig upp på KaiserLeomons rygg. Zara drog fram sin digikontroll och vände sig mot sin partner.
-Din tur, Gaby!
Ett starkt ljus svepte från hennes digikontroll och träffade Gabumon.
-Gabumon shinka... GARURUMON!
Zara klättrade snabbt upp på Garurumons rygg och han och KaiserLeomon satte genast av i ilfart mot de snötäckta områdena, rakt mot solen, som precis hade ställt sig i zenit. Centarumon ställde sig bredvid Zero.
-De verkar vara mycket mer erfarna än vad du och Taichi var.
Zero nickade och såg efter personerna som precis hade gett sig av.
-Vi får hoppas att det hjälper dem...

Yamato vände sig mot väggen. Han ville inte veta vart han befann sig, han brydde sig inte heller. Vart han än var kunde det inte vara sämre än där ute, tillsammans med de andra. Han gav väggen en ilsken blick, som om allt var väggens fel.
-Hur kan hon välja Kouji framför mig?
Han kunde inte komma på vad han hade sett i den vilda flickan, som inte hade verkat ha någon större hjärna. Han förstod inte vad som hade fått honom att drunkna i de blåa ögonen, kunde inte komma på vad som hade fått honom att fundera på hur det skulle kännas att kyssa henne. Han gav blicken en ny, ilsken blick, som om han ville skylla allt som hade hänt på den. Ett plötsligt ljud fick honom att vända sig om och kolla mot dörren. Hans lillebror stod där, med tårar i de oskyldiga ögonen.
-Hur kunde du, Yama?
Yamato tittade frågande på den yngre pojken.
-Du missade min tävling IGEN! Du missar dem alltid!
Yamato satte sig upp och sträckte ut en hand för att dra sin lillebror till sig.
-Jag gick alltid på dina konserter, men du skiter fullständigt i mig!
Skamset slog Yamato ner blicken mot golvet och kände sin arm dunsa ner i sitt knä. Den yngre kopian av honom fortsatte skälla ut honom.
-Du glömmer alltid mina tävlingar! Jag önskar att jag inte hade dig som bror! Jag önskar att Tai hade varit min bror istället!
Yamato hörde dörren slå igen och lyfte blicken. Den yngre pojken var inte där längre. Beslutsamt, och ilsket, tittade Yamato mot dörren.
-Jag ska visa er, jag ska visa er allihopa...
Han reste sig ur britsen som han hade suttit på och började gå runt i rummet, hela tiden tyst muttrande.

En ung man satt och tittade mot en skärm och skrattade. På skärmen såg han en blond, ganska lång pojke gå omkring, helt inne i sina egna tankar. Mannen hade axellångt, blodrött hår och han bar en mörkblå tröja med silverfärgade inslag och svarta jeans som hade trasats sönder. Över axlarna hade han en mörkt grön mantel med blodröda slingor på. När han lyfte handen och började knappa in saker på tangentbordet kunde man skymta en piska som hängde ihoprullad vid hans sida.
-Snart har jag honom på min sida, snart är han redo att sändas ut för att hämta flickan, snart...
Ett ondskefullt skratt ekade i rummet där han satt, och bilden på skärmen förflyttades till ett mörkt rum, ett rum som var fyllt med barn. Barnen tittade på honom genom skärmen, med tomma ögon. Han log illvilligt.
-De har snart blivit färdigodlade, snart är de redo att sändas iväg, snart kan jag sätta dem i ansvar för olika zoner. Snart lyder de mig utan att tänka efter, och då...
Mannens skratt ekade genom rummet igen och hade han tittat närmare på barnen hade han sett hur de hade backat, med ett skräckslaget uttryck i ansiktet, som dock hade försvunnit bara en sekund senare.

Ah, jag slutar där o.o Dels så har jag massa fler berättelser att skriva nu i helgen, och dels vet jag inte vad mer som skall hända :O
Yamato: Så om nån har nåt bra förslag kan ni ju meddela dem till Windy...
Jaaa, det skulle vara underbart :D Fast vi har bara en läsare just nu .P
Kouji: Så... varför fortsätter du att skriva?
För att jag gillar att skriva .P
Yamato: Nåja, nu ber vi alla som läser att vara så vänliga att lämna en kort, eller lång, kommentar (:
Helst en lång! En flummig :D Sådana är roliga :D
Yamato: När ska du lära dig att hålla tyst? -stänger snabbt av kameran och datorskärmar i hela världen blir turkosa-