Får jag svara på din fråga nu? X( Jag ska ALDRIG lära mig att hålla tyst (6)
Yamato: Akta så jag inte stänger av kameran innan episoden har börjat...
Eh, jag äger inte kameran! Jag menar Yama! Jag menar... ROLL TAPE! O.O
KaiserLeomon stannade plötsligt och när Zara vände sig om för att be honom att snabba på föll hennes blick på Mats, som låg på marken nedanför KaiserLeomon med slutna ögon.
-SHOT! Varför sa han inget?
Hon gled av Garurumon samtidigt som DDR hoppade av KaiserLeomon och började knuffa på sin människa med nosen. När Mats inte visade några tecken på att vara vid liv slet Zara av honom hans ryggsäck, välte över honom på rygg och skakade honom lite lätt.
-Mats, hör du mig?
Inte ett ljud kom över hans läppar.
-Åh, Gud...
Snabbt böjde hon sig över sin tvilling och upptäckte till sin lättnad att han andades, även om det var mycket svagt. Hon tog av sig sin blåvita halsduk och band den om Mats hals, innan hon slet av sig sin gröna kavaj och tvingade den på Mats. Ett svagt stön hördes från honom, men han vaknade inte.
-Tyvärr har jag nog inget du kan ha istället för de där kortbyxorna...
Kouichi lyfte utan förvarning upp Mats och Zara ramlade baklänges av förvåning, hon hade inte sett när han hade degraderats till sin människoform. Kouichi hade tårar av oro i ögonen och Zara förstod att han ville hålla koll på Mats. Med en bekymrad blick vände hon sig mot Garurumon.
-Orkar du två personer?
Garurumon nickade och la sig platt på marken. Kouichi klättrade upp på hans rygg och Zara hjälpte honom att sätta Mats tillrätta framför. Kouichi slog ena armen om Mats och den andra handen begravde han i Garurumons päls för att inte falla av när de skulle börja röra sig. När Garurumon kände att Kouichi hade satt sig till rätta reste han sig och mötte Zaras blick.
-Du då?
Hon svarade inte, utan drog av sig sin ryggsäck, innan hon gled ner på huk med händerna mot den snötäckte marken. Hon kastade en extra blick mot Mats innan hon slöt ögonen.
-Ett skydd, viskade hon.
Kouichi såg frågande på henne, men Garurumon visste vad hon gjorde.
-Hon ber snön om hjälp...
De såg på när hon reste sig och vände sig mot DDR.
-Du måste tyvärr lifta med mig.
Kouichi blinkade ett par gånger som om han inbillade sig något. Han var säker på att han hade sett ett svagt ljus pulsera över Zara.
-Jag visste det, muttrade Garurumon. Hon...
Kouichi tänkte fråga vad han menade, men Zara fångade hans uppmärksamhet igen. Hennes gympadojor hade ersatts av ett par eldröda läderstövlar, och istället för den vita skjortan hade hon ett snövitt, tight linne, hennes byxor hade förvandlats till en mörkblå, ankellång kjol, och över händerna hade hon ett par mörkbruna handskar, som räckte nästan ända upp till armbågarna och var av stadigt läder. Hennes tidigare skulderlånga, blonda hår räckte nu ner till midjan och var havsblått, och hennes ögon var kalla som is. Rustningen hade hon övergivit, den var bara ivägen när hon slogs. Även pilbågen hade försvunnit, men hon kunde kalla på den när hon behövde ett vapen.
-Nu kommer den värsta delen, konstaterade Garurumon och vände sig bort ifrån scenen som utspelade sig framför dem.
Zara böjde sig framåt i smärta när två fåror öppnade sig vid hennes skuldror och Kouichi såg med fasa hur något rann ut ur dem, något genomskinligt. En isig vind rufsade om hans hår och vad det än var som hade runnit nerför Zaras rygg så stelnade det, innan det reste sig. Där fårorna hade varit bara någon sekund tidigare fanns nu ett par kraftiga vingar av is. Zara sträckte på sig och flaxade med vingarna ett par gånger innan hon satte på sig ryggsäcken igen, fast åt andra hållet, så den hängde över hennes mage. Hon skopade upp DDR i armarna och lyfte från marken.
-Följ mig, sa hon snabbt till Garurumon innan hon började flyga i förväg. Garurumon tog Mats ryggsäck i munnen och satte genast av efter henne. Kouichi var nästan tvungen att hålla i sig med båda händerna för att inte ramla av, men istället tog han ett fastare grepp om pojken som satt framför honom.
-Håll ut, du måste klara dig...
Plötsligt gled han av Garurumon, som hade stannat utan förvarning, och föll ner i snön med Mats över sig. Han låg still en stund, tills han kände att tyngden av Mats försvann. Han satte sig raskt upp och såg Zara, eller vem hon än var, hålla Mats i famnen.
-Res dig, Ichi, han klarar sig inte länge till i min närhet.
Kouichi kom snabbt upp på fötterna och Zara la över Mats i hans famn. Den blåhåriga pojken såg ut att inte veta vad han skulle göra.
-Grottan, instruerade flickan framför honom, du måste hålla honom varm.
Hon släppte ner DDR på marken, han hade klättrat över till hennes rygg under färden, och tog av sig sin ryggsäck, som hon placerade vid grottöppningen. Kouichi gick in i grottan och la ner Mats på golvet. Han vände sig mot Zara för att fråga något, men den äldre flickan hade försvunnit, så istället vände han sig mot Mats och upptäckte att den yngre pojken hade börjat skaka. Fall det var ett gott tecken kunde Kouichi inte bestämma sig för. Han hörde DDR och Gabumon komma in i grottan, nervöst samtalande och släpandes på något. Kouichi valde dock att ignorera dem och drog av sig sin ryggsäck innan han började rota i den. Det gick fort för honom att hitta det han letade efter, och han drog fram en sovsäck som gick i ett rött och grönt mönster. Snabbt bäddade han ner Mats i den, men den brunhåriga pojken slutade inte att skaka. Kouichi drog sig till minnes av något han hade fått veta för nästan ett år sedan, att Mats var eld, att kyla kunde släcka elden som brann i honom och beröva honom livet. Han drog sin hand genom Mats hår och såg på honom.
-Du måste klara dig...
Ett par klara tårar rann nerför Kouichis kinder och han torkade bort dem med tröjärmen.
-Om jag bara kunde hålla dig varm...
Kouichi kände hur DDR buffade på honom och han vände sig mot den blålila varelsen, som hade dragit dit Mats ryggsäck och nu pekade mellan den, Kouichi och Mats. Kouichi såg förvirrad ut och DDR hoppade upp på Mats mage och la sig tillrätta innan han öppnade munnen.
-Kroppsvärme!
Då förstod Kouichi. Han öppnade genast ryggsäcken och slet upp en blågrön sovsäck. Han kastade en snabb blick på Mats och undrade fall han skulle behöva ta ut den andra pojken innan han satte ihop sovsäckarna. Efter ett par sekunders betänketid beslöt han sig för att det inte skulle behövas, och han öppnade båda sovsäckarna så mycket det gick innan han satte ihop dem med varandra vid blixtlåsen. DDR tittade leende på Kouichi när han kröp ner i sovsäckarna och drog Mats intill sig. Försiktigt knuffade sig DDR också ner i sovsäckarna och kröp ihop mot Mats rygg. Både han och Kouichi kände hur Mats skakande blev lugnare och en trötthet som berodde på oro och utmattning smög sig över Kouichi. Det var knappt att han hann säga "du måste verkligen klara dig" en extra gång innan han somnade.
När Kouichi vaknade igen upptäckte han att en eld brann alldeles bredvid dem. Han såg sig omkring, men kunde inte se någon annan i grottan än han själv, Mats, DDR och Gabumon. Istället vände han sig mot den några månader yngre pojken som låg i hans famn och sov. Till sin glädje fann Kouichi att Mats hade fått mer färg på kinderna och att han inte såg lika svag ut längre. Kouichi kände också att det var mycket varmare än när de hade gått och lagt sig, varmare än vad elden kunde värma. Han släppte greppet om Mats och smög sig ut ur sovsäcken. En blå sovsäck hade blivit placerad över hans och Mats. Kouichi såg på den, samtidigt som han undrade vem som lagt den där och tänt elden. Han såg sig omkring i grottan igen och såg Gabumon sitta i ett hörn av grottan, men hans människa fanns ingenstans. Den blåhåriga pojken såg ut genom grottöppningen och ryste när han såg snöstormen som rasade där ute. Då slog det honom, det som inte hade slagit honom innan. Zaras förvandling, hur hon hade bett snön om hjälp och hennes kommentar om att Mats skulle ha dött om hon stannade i hans närhet. Det hade inte varit Zara, eller snarare, hon hade befunnit sig i sin digimonform. Iceangel.
-Är det hon som har startat snöstormen?
Kouichi gick fram till grottöppningen och kikade ut, inte för att han trodde att han skulle få syn på något.
-Iceangel! ropade han.
Något rörde sig ett par meter till vänster om grottans öppning. Kouichi gick tillbaka in och drog fram en regnjacka ur sin ryggsäck, innan han tog Mats goggles och satte på sig, för att skydda sina ögon. Därefter drog han på sig regnjackan och gick ut i snöovädret. Han hade sett rätt, Iceangel låg där, med ena vingen om sig och den andra rakt bakåt. Kouichi satte sig på huk framför henne och strök bort håret från hennes ansikte. Hon öppnade ögonen och såg på honom, röda streck efter tårar syntes på hennes kinder.
-Lever han?
Kouichi nickade och innan han hann förstå vad som hade hänt hade Iceangel dragit in honom i en kram.
-Tack, tack så mycket! Du anar inte... Tack!
Hon var kall, kall som is, och Kouichi ville slita sig loss från hennes grepp, men istället frågade han:
-Det var du som tände elden?
Iceangel släppte greppet om Kouichi och nickade, med glädjetårar rinnande nerför kinderna.
-Trodde jag skulle ta livet av Mats...
Hennes leende försvann en kort sekund, men sedan log hon igen.
-Han klarade sig...
Hon ställde sig upp, vände ryggen mot Kouichi och såg mot himlen.
-Hörde ni det? HAN KLARADE SIG!
Hennes vingar började flaxa och Kouichi lyfte upp armen för att skydda ansiktet mot snön som kom farande. Efter en halv minut kände han hur vinden slutade piska mot honom, kände att snön inte föll längre, och han reste sig och lät armen falla ner utför sidan. Iceangel stod böjd, som om smärta for genom hennes kropp och hon försökte kämpa emot. Kouichi såg med fasa hur hennes vingar blev mindre och mindre. En genomskinlig vätska strömmade över hennes rygg ifrån två öppna fåror vid skuldrorna, där vingarna nyss hade suttit. Kouichi lyckades kväva ett skrik när fårorna slöt sig, men flickan framför honom skrek och föll ner på knä. Det snövita linnet växte och klättrade upp över hennes rygg samtidigt som den ljusa färgen blev lite mindre intensiv. Den mörkblåa kjolen slöt sig om hennes ben och tyget blev sakta mörkare. De eldröda stövlarna krympte och ändrade sakta färg till vitt. Det midjelånga håret klättrade tillbaka mot skuldrorna och blev ljusare. När hon reste sig igen var det inte längre Iceangel, utan Zara. Hon vände sig mot Kouichi igen, och tröttheten han såg i hennes ögon skrämde honom. Hon tog ett par stapplande steg innan hon föll ner på knä igen. Han gick fram till henne och räckte henne en hand.
-Du har inte sovit inatt va?
Zara log och tog tag i Kouichis hand och reste sig upp, tacksam över hjälpen. När hon hade kommit upp släppte hon inte taget om hans hand, eftersom hon kände sig lite stadigare när hon höll i något.
-Jag var... så orolig...
Hon försökte kväva en gäspning och fortsatte, nu med nya tårar rinnande utmed kinderna.
-Och så sökte jag efter Yama... Han finns inte, han har gått upp i rök...
Kouichi såg mot Zara med en frågande blick.
-"Finns inte"?
-Han är inte här, Angemon hade fel...
Zaras blick mörknade när hon mindes hur Angemon hade skickat dem till islandet, hur det nästan hade kostat hennes bror livet, och Kouichi såg på henne. Plötsligt släppte hon taget om hans hand och slog händerna för munnen.
-Åh, Gud, mumlade hon in i händerna. Det är mitt fel, det är mitt fel att...
Hon tittade mot Kouichi med jagad blick och stora tårar började rinna utefter hennes kinder.
-Förlåt! utbrast hon innan hon vände sig om och sprang iväg.
Kouichi stod kvar och såg efter henne, osäker på fall han skulle följa efter eller fall han skulle stanna och se till att allt var bra med Mats. Han bet sig i läppen, han ville inte låta henne springa iväg själv, inte när hon var så slut och förtvivlad, men han kunde inte överge Mats, den andra pojken behövde honom. Han vände sig om och gick in i grottan, precis som det började snöa igen. Han tog av sig regnjackan och skakade av den innan han slängde den i ett hörn av grottan. Mats goggles tog han av sig och la ner i den brunhåriga pojkens ryggsäck. DDR hoppade genast på honom.
-Vad var det som tog sådan tid? Mats har vaknat! Kom!
Han började dra i Kouichis byxben och den blåhåriga pojken följde genast med honom tillbaka till sovsäckarna. Mats satt upp och såg allmänt förvirrad ut.
-Varför sitter våra sovsäckar ihop? frågade han när han såg Kouichi komma.
-Mats...
Kouichi föll ner på knä bredvid Mats och drog in honom i en kram.
-Du klarade dig...
-Kouichi...
Mats visste inte vad han skulle göra, så han lyfte armarna och la dem om Kouichi. Efter några sekunder drog sig Kouichi ifrån Mats.
-Nästa gång säger du till! Förstår du det? Du får ALDRIG låta det gå så här långt igen! Aldrig någonsin!
Kouichi menade inte att skrika åt Mats, men all oron som han hade känt, han kunde inte hålla tillbaka den. Dessutom kände han sig skyldig för att Zara hade försvunnit. Han bet sig i läppen.
-Förlåt Mats, det var inte meningen att låta arg.
Mats såg på Kouichi med förstående ögon innan han såg sig om i grottan. Först märkte han att hans systers sovsäck låg placerad över honom, sedan märkte han att Zara inte var där. Hans blick gled mot grottans öppning och när han upptäckte snöstormen vände han sig mot Kouichi med rädsla i de klara ögonen.
-Är Zara ute i snöstormen?
Kouichi nickade och han var genast tvungen att ta tag om Mats, som kämpade för att slita sig loss och kasta sig ut i snöstormen för att hitta sin syster.
-Du har ingen chans, Mats! Lugna dig!
Kouichi fick ett slag i magen, men han släppte inte greppet om Mats, även fast han tappade luften.
-Mats, du klarar dig inte där ute! AH!
Mats hade lyckats få in en ny träff i hans mage, och Kouichis grepp om Mats veknade. Mats tog tillfället i akt och sprang upp, fram till öppningen... och fann sig liggande i en snöhög med en liten, blålila varelse framför honom.
-Mats, du får inte ge dig av! Du måste vila!
DDR tittade på Mats med stora, vattniga ögon och Mats kände hur han rodnade. Han kände hur Kouichi vände på honom och när han upptäckte att hans pojkvän höll en hand om magen och hade ett plågat uttryck i ansiktet mumlade han ett skamset:
-Förlåt...
Kouichi sa ingenting, han lyfte bara upp Mats och bar in honom i grottan igen och tvingade honom tillbaka ner i sovsäcken. Mats vågade inte säga något, rädd för att Kouichi var sur. Istället låg han still och såg på när Kouichi plockade fram ett stormkök, "scoutvattnet" och en burk ifrån sin ryggsäck. Efter ett tag nådde en underbar lukt Mats, och han satte sig upp och såg Kouichi hälla över något i en skål, innan denne gick över till Mats.
-Du måste äta.
Mats ville inte säga emot, fortfarande rädd för att Kouichi var sur för att han hade slagit honom. Istället satt han still, och Kouichi satte sig bredvid honom och... Mats kunde inte förstå varför, men Kouichi matade honom.
Zara föll ner på alla fyra och kände något vasst mot ena handen. Hon lyfte den och röda droppar föll ner mot snön och färgade om den. Försiktigt började hon sopa undan snön och såg en sten ligga där, en flintsten. Med högra handen kavlade hon upp vänstra skjortärmen, lyfte upp stenen och la den vassa sidan mot den bara huden.
Tänker du förstöra vår kropp?
Zara ignorerade rösten som ekade i hennes huvud.
-Det är mitt fel... Han dog nästan... Han kunde ha... Om jag inte fanns skulle inget av det här ha hänt...
Tårar rann utmed hennes kinder och föll ner i snön. Den vassa stenen drog hon längst armen, utan att lämna något sår efter den.
Du har lovat att sluta.
-Jag förtjänar inte att leva, jag ställer bara till problem...
Zara kavlade försiktigt upp den högra ärmen också och såg vita flingor landa på huden, för att genast smälta bort.
Så du tänker bara lämna din bror!
-Kouichi kan ta hand om honom, han behöver inte mig... Han...
Något rann plötsligt längst hennes högra arm och hon såg ner på den. Synen av blodet var det mest välkomna hon sett på länge.
Då är det väl lika bra att vi får slut på det så fort som möjligt.
Zara flämtade till, hon var inte beredd på att Iceangel ville dö. Hjälplöst såg hon på när stenen for över högra armen igen och lämnade ett nytt, rött streck efter sig.
-Är du vänsterhänt?
Vad spelar det för roll nu? Vi ska ändå dö.
Med ens insåg Zara att hon inte visste något om den andra personen som delade hennes kropp.
-Vem är du, egentligen?
Vad spelar det för roll? Gör det bara!
Zara såg ner mot händerna. Flintstenen hade flyttat sig till hennes högra hand. Hon tog ett stadigt tag om den och drog den längst vänsterarmen. Den lämnade ett långt, rött streck efter sig, som blödde friskt. Förskräckt slängde Zara ifrån sig stenen.
-Vad håller jag på med?
Du håller på att lämna din kropp.
Synfältet blev långsamt mindre och mindre för Zara.
Äntligen kommer jag slippa dina tankar!
-Du kommer ju också att dö...
Det är det värt! Det är värt att offra livet för att slippa höra vad du tänker på nätterna. Slippa höra hur alla skulle bli gladare om du inte fanns... Vilket de förmodligen skulle också!
Zara föll ner på sidan och kröp ihop till en boll med armarna korslagda över bröstet.
-Förlåt, viskade hon.
Hon slöt ögonen, och kände något varmt och mjukt lägga sig hos henne. Hon hörde bara en sak innan mörkret slöt sig om henne:
-Vart har den Zara som jag lärde känna tagit vägen?
Mats slog skeden ur Kouichis hand, det var något som inte kändes rätt.
-Zara är i fara!
Kouichi ställde ifrån sig soppskålen och såg mot Mats.
-Iceangel är ju med henne, vad kan hända?
Mats såg plötsligt ännu räddare ut och försökte resa sig, men Kouichi drog ner honom igen.
-Du klarar dig inte där ute, sa han lugnt.
-Men Zara är i fara, jag måste hjälpa henne, jag skiter i om jag inte klarar mig, jag måste...
Utan förvarning kolliderade en öppen hand med Mats kind, och han fann sig liggandes med ansiktet mot det kalla golvet. Han såg upp och mötte Kouichis blick.
-Säg ALDRIG sådär igen!
Mats satte sig upp och såg trotsigt mot Kouichi.
-Hon är min syster, är hon i fara måste jag hjälpa henne!
-Inte ens hon skulle vilja att du dog när du försökte!
Mats tittade mot Kouichi och såg ut som om han had fått en till örfil.
-Du hjälper henne inte genom att gå ut och tuppa av igen, sa Kouichi i en vänligare ton.
Mats såg mot Kouichi med tårar i ögonen och den äldre pojken drog in honom i en kram.
-Zara brukar ju alltid klara sig, eller hur?
Mats nickade in mot Kouichis axel.
-Du har rätt, som vanligt...
Kouichi strök Mats sakta över ryggen i ett försök att lugna den yngre pojken. Efter ett tag slappnade han av, men oron verkade inte ha försvunnit.
Agnimon slog armarna om sig. Vad Mats, Zara och Kouichi skulle till det kallaste området i landet att göra var helt utanför hans fattningsförmåga. Framför honom fanns öppningen till en grotta, i vilken han visste att Mats och Kouichi fanns. För bara någon timme sedan hade han sett Zara rusa iväg, en timma hade han slösat på att vela mellan fall han skulle vägra att lyda order, eller fall han skulle ta sina två vänner tillfånga.
-Jag... Jag kan inte...
Agnimon backade tillbaka in under några träd alldeles i närheten och fortsatte att bevaka grottöppningen, fortfarande osäker på vad han borde välja.
Zara vaknade och kände något fluffigt ligga invid henne.
-Mamma, har vi skaffat hund? frågade hon utan att öppna ögonen.
En väldig nos krockade med hennes kind och hon såg upp mot Garurumon.
-Gaby? Nej, du har inte hans ögon...
-Vad har hänt med dig?
-Vem är du?
-Vad har hänt med den glada flickan som jag träffade här för flera år sedan?
-Du är Tsunomon...
Zara höll på att slockna igen, men Garurumon knuffade henne på nytt.
-Hoppa upp på min rygg.
Zara skakade på huvudet, begravde ansiktet i händerna och stönade tyst. Hennes huvud dunkade, hennes kläder var genomblöta och hon hade knappt någon känsel i benen. Garurumon fortsatte att knuffa på henne, han hade bestämt sig för att få tillbaka henne till de andra, han kunde känna doften av två andra människor och förstod att det var Zaras kamrater. Zara lyfte ena handen och tog tag i Garurumons päls och långsamt drog hon sig upp i sittande ställning. När hon såg den röda färgen på skjortan och blodet som täckte hennes armar ville hon bara lägga sig ner och försvinna igenom marken, men Garurumon puttade henne uppmuntrande i ryggen. Hon kavlade ner skjortärmarna i hopp om att varken Kouichi eller Mats skulle upptäcka vad hon hade gjort. Med ett nytt grepp om Garurumons päls kämpade hon sig upp på hans rygg. Hur länge hon skulle orka sitta där visste hon inte.
-Zara, du kan lägga dig ner om du vill.
Hon skakade bestämt på huvudet.
-Nej, man ska sitta upp när man rider.
Hennes röst var inte starkare än en viskning, men Garurumon hade hört den. Han nickade och efter att Zara hade tagit ett fast grepp om hans päls började han gå, först långsamt, men efterhand som Zaras grepp veknade så trappade han upp tempot. Utanför en grotta stannade han och flickan föll ner från hans rygg och landade i snön med en mjuk duns. En digimon kom genast ut ur grottan, tätt följd av en blåhårig pojke. Båda flämtade till vid åsynen av flickan och pojken vände sig mot Garurumon.
-Vart hittade du henne?
-En bra bit härifrån...
-Vet du vad det är hon har råkat ut för?
-Hon hamnade i en strid...
Kouichi vände sig mot Zara och upptäckte att hon verkade vara inne i ett ickeverbalt ordkrig med sin digimon igen, fast han såg att hennes energi till det verkade vara ovanligt låg. Hon upptäckte att Kouichi såg på dem, satte sig klumpigt upp och tittade på honom med en blick som ville dölja något. Han nickade i riktning mot grottan, för att få henne att gå in. Istället såg hon ner mot marken och viskade något till sina knän.
-Zara...?
Hon tittade upp mot honom, med en ångerfull blick.
-Jag kan inte känna mina ben, viskade hon.
Kouichi såg på henne, osäker på fall han hade hört rätt. Hans blick gled över henne och tog in vad han såg, den blodiga skjortan, det bleka ansiktet, snön som hade begravt hennes ben, men mest såg han det skyldiga leendet. Hon sökte hans blick och skrattade nervöst.
-Det var inte meningen, förlåt.
Kouichi bara tittade på henne, utan att kunna förstå vad Zara bad om ursäkt för. Plötsliga ljud från en liten samling träd fick honom att dra sin digikontroll och förbereda sig för att utvecklas. När han såg Agnimon komma fram stannade han mitt i rörelsen av förvåning. Agnimon gick raka vägen fram till Zara och lyfte upp henne.
-Hon bör inte stanna i snön när den redan kylt ner henne såpass mycket.
Kouichi sa inte ett ord, osäker på fall Agnimon var på deras sida, det var trots allt bara några dagar sedan som han hade sett Mats bli bortrövad av nämnda digimon.
-Jag är IS! utbrast Zara. Snö kan inte skada mig!
Agnimon tittade på henne och hon sjönk ihop i hans famn.
-Förlåt...
Agnimon sa inget mer, utan begav sig in i grottan, med Zara i famnen och tätt följd av de andra tre.
Mats såg något röra sig vid grottöppningen och vände sig dit i tron om att Kouichi och Gabumon var på väg in igen. Det han såg fick honom att resa sig av ilska. Agnimon, samma Agnimon som hade tillfångatagit DDR och honom, steg in, med hans syster i famnen.
-Vad har du gjort med henne?
Agnimon ignorerade Mats och la ner Zara vid grottväggen. Mats tänkte dock inte låta honom komma undan så enkelt, hennes blodiga skjorta sa honom att något hade hänt. Med blicken fäst på Agnimon gick han närmare denne.
-Du ignorerar mig inte!
Han förde sina händer mot varandra, utan att tänka på vad han höll på med. Agnimon sträckte på sig och såg mot Mats.
-Det kommer verkligen från rätt person, sa han med dyster stämma.
-Du... Försök inte smita! Varför har du skadat min syster?
En liten boll av eld började bildas mellan Mats händer.
-Räckte det inte med mig och DDR?
Mats såg hur Kouichi gav honom en blick, men han kunde inte utskilja vad den betydde. Bollen mellan hans händer hade växt och blivit hetare.
-Varför var du tvungen att ge dig på henne också?
Agnimon sa inte ett ord, han höll ögonen på bollen mellan Mats händer. Den hade börjat lysa i en klar, vit färg.
-Vad har vi gjort dig?
Agnimon mötte Mats blick, och en ilsken låga fladdrade till, men dog lika snabbt ut. Mats ryckte till och undrade flyktigt fall hans ögon brann på ett liknande sätt.
-Ni... ni...
Agnimon kunde inte finna orden, så han slöt munnen igen utan att avsluta meningen. Mats särade lite på händerna för att hindra att bollen av eld svedde hans händer, men den växte allteftersom Mats gav den mer utrymme. Han kände en hand på sin axel, men han slet sig genast bort från den och i ögonvrån såg han Kouichi lämna hans sida och gå över till Zara och tala lågmält med henne. Han försökte ignorera skuldkänslan som trängde i hans mage, han borde vara vid sin systers sida, och inte ignorera henne för att stå och munhuggas med en digimon. Agnimon såg hur elden i Mats ögon sakta lugnade sig.
-...Mats?
Plötsligt flammade den upp igen. Mats var plötsligt framför Agnimon och höll dennes armar i ett järngrepp. Bollen av eld hade han släppt och den flöt i luften mellan dem.
-Vad har du gjort med henne?
En handsbeklädd hand omringad av eld krockade med Mats kind och han föll ner på grottans golv och stirrade upp mot Agnimon med skräck i ögonen. Agnimon fnös och vände ryggen mot Mats.
-Du är inte lika stark som du var förut...
Lågan i Mats ögon flammade upp igen och strax stod han framför Agnimon på nytt och såg upp mot digimon. Agnimon höjde handen för att slå till Mats en gång till, men han kunde inte, och handen föll ner utefter hans sida igen.
-Släpp förbi mig, sa han hotfullt istället.
-Inte förrän du berättar varför!
Agnimon såg mot Mats.
-Vill du veta varför? Varför vad? Varför jag tog dig tillfånga? Varför jag följde efter dig och Kouichi hit? Vill du veta varför jag gick hit till islandet, där mina krafter försvagas! För att en person lovade mig att uppfylla ett löfte, det löftet som DU svek! Och nu vill jag veta, varför anklagar du mig för något jag inte har gjort!
Mats stirrade på Agnimon.
-Löfte... som jag svek?
Han backade försiktigt ett par steg när minnet flödade över honom.
Mats såg Agnimon stiga ut genom dörren till fabriken precis när han skulle rusa in efter Hugo.
-Agnimon, vad hände?
Mats såg mot den blonda pojken, när han hörde en duns. Han vände sig mot Agnimon igen och såg denne sitta på marken.
-Är jag verkligen Agnimon? Hur får jag bort det?
En blåhårig pojke, med lugna, förstående ögon, satte sig framför Agnimon och såg honom djupt i ögonen.
-Det brukar gå tillbaka när man önskar det.
-Jag vill inte vara Agnimon, inte nu...
Mats såg förvånat mot Agnimon, han hade aldrig trott att Hugo skulle säga att han inte ville vara Agnimon. Förskräckt såg han när hans kamrat reste sig, med tårar i ögonen och vände ryggen mot dem och började gå. Först då lyckades Mats hitta sin röst igen.
-Hugo, vi kommer på något! Jag lovar!
Han kanske inbillade sig, men Mats var nästan säker på att Agnimons steg var lite lättare.
-Hugo? frågade Mats ostadigt.
Agnimon såg mot honom, och trots ilskan som fortfarande fanns i hans ögon så drogs hans läppar upp i ett litet leende.
-Hur... Vad... Varför...
Mats kunde inte avsluta en enda fråga, han hade trott att Hugo aldrig skulle återvända, att han aldrig skulle få se sin vän igen. Och riktigt hans vän var det inte, han verkade... annorlunda, vildare, mer... blodtörstig. Agnimon ignorerade Mats stammande och gick och satte sig i ett hörn av grottan, där han hade uppsikt över vad som hände. Mats tittade mot honom, tills han kände en hand mot sin axel.
-Mats? Skulle du kunna hjälpa mig?
Mats såg mot Kouichi och skulle just fråga vad han ville när hans tvilling avbröt hans funderingar.
-Ichi, det är ingen fara!
Mats såg mot sin tvilling. Hon hade sin sovsäck virad om benen och satt lutad mot grottans vägg. Den vita skjortan var lika röd som den hade varit när Agnimon... Mats skakade på huvudet, det var inte Agnimon, det var Hugo... Kouichi klappade honom uppmuntrande på ryggen. Zara vinkade mot honom och han gick över till henne.
-Mår du bättre, Mats? frågade hon oroat.
Han nickade stumt, med blicken fäst vid de röda fläckarna på hennes skjorta och ett skrämt uttryck syntes i hans ansikte. Zara rodnade och såg på honom.
-Det är ingen fara, Mats, jag lovar...
Mats satte sig på huk snett framför henne och tog tag i hennes axlar.
-Är du skadad?
Han upptäckte att hon undvek att se på honom när hon svarade.
-Nej, skulle jag väl inte säga...
Kouichi skakade irriterat på huvudet och drog med sig Mats därifrån.
-Hon vägrar verkligen... Nåja, hon klarar sig nog. Hur är det med dig, Mats?
Kouichis blick vandrade mellan Mats och den heta bollen som flöt bredvid honom.
-Bra, sa Mats långsamt, helt borta i egna tankar.
-Mats, du är medveten om att en väldigt het boll flyger bredvid dig och att grottan har blivit flera grader varmare, va?
Mats, din pojkvän talar med dig.
Mats ryckte till när rösten ekade i hans huvud, Firedemons röst. Det var så länge sedan den hade sagt något att Mats nästan hade glömt hur den lät. Han tittade ner från grottans tak och såg på Kouichi.
-Förlåt, vad...?
Kouichi suckade djupt.
-Förmågan att lyckas med att inte lyssna går i familjen va?
Mats var inte säker på fall Kouichi just hade förolämpat honom, så han fortsatte att stirra på pojken framför honom.
-Jag sa att du har en het boll vid sidan och att du har lyckats höja temperaturen i grottan med åtskilliga grader?
Mats såg ut som om han inte kunde förstå vad Kouichi pratade om.
Han har rätt, du märker det väl själv? Vi är inte lika kalla som när vi kom.
Mats fnös åt rösten och Kouichi såg oroad ut.
-Mats, är allt bra?
Kouichi blev ignorerad och Mats tog ett djupt andetag, i ett försök att slappna av, men istället växte bollen bredvid honom och grottan blev varmare. Nu kände Mats också det, att det inte var kallt längre.
-Mast!
Han vände sig mot sin syster. Hennes kinder var rosiga och hon andades ansträngt. Han rusade förskräckt fram till henne, men det verkade bara göra henne svagare.
Släck elden!
Mats ryckte till, det var han som orsakade henne sådana problem. Han försökte dra sig bort från henne, men hon höll fast honom i armen.
-Lämna mig inte...
Hon såg på honom med bedjande ögon, som om hon struntade i att värmen från Mats påverkade henne negativt, bara han var med henne. Han försökte slita sig loss, och Zara ryckte till av smärta, släppte honom och drog till sig handen igen. Mats backade från henne, men han släppte henne inte med blicken. Plötsligt föll han.
Mats, du måste få kontroll över din kraft igen. Eller släpp ut mig.
Mats rörde sig inte, han stirrade tomt framför sig. Han ville inte släppa ut kraften som slumrade inom honom, han visste inte vad den skulle göra. Kraften rev honom inombords, men han kämpade emot den. Bollen han höll i exploderade, värmen letade sig in i vartenda hörn av grottan och han hörde de andras skrik, men han rörde sig inte, han kunde inte. Knäna vek sig under honom, men precis innan han föll ner på golvet fångades han upp av någon. Han såg inte vem, allt var ett enda virrvarr av hetta och eld.
-Själva stenen brinner, hörde han Hugo ropa.
-Zara? Mats? Är ni okay?
Kouichis röst lät avlägsen.
-Jag har Mats!
Det var Hugos röst igen.
-Ni måste ut, skynda er!
Gabumon och DDR... Mats blinkade försiktigt. Varför hörde han inte sin syster? Hugo lyfte upp honom, och på vägen ut tog han tag i Kouichis krage och drog ut honom också. Han la ner båda pojkarna i snön och Mats kröp ihop mot Kouichi, det var för kallt för honom där, för isigt, han frös, han ville tillbaka till värmen i grottan, grottan som stod i lågor. Han såg hur Hugo gick tillbaka mot grottan, men blev tillbakatvingad av lågorna som slog upp mot honom.
-ZARA!
Mats såg på Gabumon, som stod så nära lågorna han kunde utan att de svedde hans päls. Kouichi satte sig upp och Mats kände hur han blev placerad i dennes knä. Han tryckte sig mot den andra pojken, rädd för kylan och för vad som hände i grottan. Trots det höll han ögonen fästa på grottöppningen, såg hur Hugo kämpade för att ta sig in, såg hur lågorna slog upp mot honom och vägrade ge honom en chans att passera. Plötsligt slet sig Mats loss ur Kouichis grepp och reste sig, samtidigt som en tunn, röd kula började bildas runt honom. Långsamt gick han närmare grottan och steg in i lågorna. De slog emot honom, men studsade undan när de nådde sfären. Elden speglades i Mats ögon och han lyfte händerna för att försöka få de vilda lågorna att vika undan från honom, för att tämja dem.
-Zara?
Han såg henne stå vid grottväggen, djupt koncentrerad, med händerna emot varandra. En vit kula lyste mellan dem. Mats rusade fram mot henne, men något hindrade honom från att nå fram. Kyla drog över honom och han såg hur lågorna darrade till. När kylan hade dragit förbi reste sig lågorna ilsknade och piskade mot hans syster. Han lyfte ena handen och lågorna närmast henne stannade upp och bildade en vägg som de andra lågorna slog emot utan att kunna bryta igenom, som om elden hade blivit fast. En ny våg av kyla svepte över utrymmet och lågorna drog sig tillbaka en snabb stund, tillräckligt länge för att Mats skulle se att deras packningar stod säkert, att lågorna inte var på dem. Sedan reste sig lågorna igen, röken nådde halvvägs ner till grottans golv. Han ville få undan den, men eld kunde inte förflytta rök. Mats såg mot sin syster igen, kulan mellan hennes händer hade vuxit sig lite större. En ny, starkare, våg av kyla svepte över Mats och lågorna drog sig bort från Zara på nytt, men den här gången återvände de inte. Till och med lågorna Mats hade hållit fast hade dragit sig undan, slitit sig ifrån hans kontroll. Han lyfte båda händerna och höll dem mot varandra framför sin mage, i ett försök att kalla tillbaka all eld. Det lyckades inte, och en ny våg av kyla spred sig över rummet. Den var inte lika stark som den förra, och Mats såg att lågorna hade rest sig starkare igen. Hans syster hostade, röken hade nått längre ner. En liten vindpust rörde om Mats hår och han kom ihåg sin andra styrka. Han fångade pusten i ena handen, och gav den mer kraft. Den växte sig sakta starkare, och han öppnade handen. Vindpusten seglade runt hans hand, sedan runt hans ben, tills den var så stor att den åkte runt hela honom. Lågorna hade kommit närmare Zara, han kunde känna det, han var tvungen att skynda sig. Han la händerna mot vinden som blåste runt honom och styrde den upp mot taket, utan att släppa greppet om den. Försiktigt styrde han röken mot utgången och satte vinden i cirkulation så att det inte skulle samlas så mycket rök igen. En låga slickade honom mot handen, och han insåg att hans skydd hade försvagats. Han försökte kasta en blick mot Zara, men lågorna var ivägen, så istället stängde han ögonen och koncentrerade sig på värmen, på att få tag på lite av den varma luften. Med handen lyckades han få tag på den och han drog värmen till sig och byggde på skölden han hade satt upp om sig. Kylan i rummet ökade, även Zara hade lagt mer energi bakom sitt skydd. Vart hon fick kylan ifrån kunde Mats inte förstå. Han tog ett steg närmare henne, men blev omkullslagen av något tungt. Ett block av is for över elden, och allteftersom värmen åt på den så smälte isen, och lämnade ett spår av vatten efter sig. Lågorna försvagades, men försvann inte. Mats tänkte ropa till Zara, men hindrades av att han var tvungen att ducka för ett par isblock till som for förbi honom. Han såg hur lågorna drog sig undan, av rädsla för isblocken, som om de visste att vattnet som isblocken lämnade efter sig var farligt. Mats vände sig mot Zara och såg hur hennes ansiktsuttryck hårdnade hon hade också insett att lågorna hade genomskådat henne. En ilsken våg av kyla svepte förbi Mats och band honom vid marken, han hade ingen chans att kämpa emot. Styrkan i kylan gjorde honom osäker på fall det var hans syster, eller hennes inre demon som bestämde. Han la händerna mot marken och tvingade kroppen att kämpa emot kylan, som slog undan den varma luften som han behövde för sitt skydd. Han lyfte händerna mot varandra och en svag kula av eld bildades där, precis som tidigare, men nu hade han kontroll över den. Den värmde upp luften igen, och Mats drog till sig värmen och förstärkte sitt skydd så mycket han kunde. Bollen lät han flyta i luften bredvid, så att den kunde fortsätta producera värme åt honom, utan att han behövde använda händerna. Hans hjärna höll på att bli överarbetad av alla magier han var tvungen att hålla igång, men han hade inget val. I och med att Zara hade börjat släcka elden så hade röken ökat och vinden behövdes för att driva ut den, skölden som han hade haft som försäkring mot brännskador var nu tvungen att skydda honom från nerkylning och elden bredvid honom försåg honom med material till skölden. Han gick långsamt fram mot sin syster, hon stod rakryggad bakom en vägg av is. Ett nytt block av is lossnade från väggen och flög ut över rummet, och Mats log uppskattande mot henne. Han gick närmare, för att tala med henne. En stor bit av väggen lossnade och föll ner mot honom. Från bollen vid hans sida lyfte en låga och slog upp mot klumpen av is som skulle ha krossat honom. Istället delades den i två delar och delarna slog ner på varsin sida av Mats. Han såg mot Zara en gång till och insåg att det inte var bara hennes kraft, hon hade förenat sin kraft med Iceangels. Och Iceangel hatade verkligen när Mats kom i närheten, han gjorde henne svagare. Hennes närvaro gjorde å andra sidan Mats inre demon svagare. Han kände hur hans sköld blev tunnare i samma takt som han såg att Zaras vägg bröts ner. Han knuffades undan av en stark vind, starkare än den han hade frammanat, och slog i väggen på andra sidan. Först trodde han att det var Iceangels vilja som hade kastat iväg honom, men sedan kände han Zaras tankar. Han var tvungen att hjälpa dem, men han kunde inte arbeta bredvid dem. Istället skulle han binda samman elden, så att de omringade den. Efter att ha försäkrat sig om att hans sköld var tillräckligt stark, och om att vinden fortfarande ventilerade ut röken, närmade han sig elden. Han lyfte armarna och höll dem rakt utifrån sidorna. Han gick närmare elden, och märkte hur den löd honom, den flyttade sig, som om han vallade den. En liten låga försökte smita undan, men han fångade den med blicken och den verkade sjunka ihop. Mats absorberade värmen från lågan och adderade den till sfärens tjocklek. Sakta försvann den lilla lågan, och Mats insåg ett sätt han kunde hjälpa till att få undan lågorna på. Han och Zara hade lyckats samla ihop den eld som fortfarande brann i en klump i mitten av grottan, där brasan hade stått. Han kände hur kylan vid elden blev intensivare, Zara jobbade hårt för att få undan ett av de tre elementen som krävdes för att elden skulle kunna brinna. Mats började absorbera värmen från elden, i ett försök att skydda sig från kylan och få energin att överföras från elden, så att det skulle gå lättare att släcka den. Hans syster log tacksamt mot honom, och han besvarade leendet, utan att tappa koncentrationen på lågorna. De stod så en, två minuter. I ögonvrån såg Mats hur Kouichi och DDR gick in genom grottöppningen. Plötsligt försvann kylan. Stora lågor kastade sig upp mot taket, vildare än de hade varit innan. Mats såg Zara glida ner på knä, blod rann utför hennes händer. Hon såg upp mot Mats, och bet ihop. Ljudet av tyg som slets sönder ekade genom grottan och Zaras vingar kom ut igen. Mats stirrade på henne, höll hon på att förlora kontrollen? Hon reste sig, vingarna flaxade bakom henne och rörde upp damm ifrån golvet. Mats hostade, och kände kylan öka igen. Men det var något annat också, något... Han stirrade på sin syster och insåg att hon höll på att dra bort all luft som fanns vid elden. Han släppte koncentrationen om sin bubbla, och den försvann. Kylan som slog emot honom bedövade nästan hans känselsinnen direkt, men han höll händerna mot elden och tog tag i något. Han såg mot sin syster, även hon höll i något, något som inte var synligt för ett otränat öga. En strimma luft. Mats började dra, och han såg hur elden långsamt blev mindre. Den verkade minska snabbare från Zaras håll, men Mats visste att det berodde på att kylan var som intensivast där. Han drog snabbare, och syret försvann från elden i ett rasande tempo. Elden blev mindre, och mindre, och mindre. Till slut var lågan inte större än elden hos en tändsticka. Hans syster gav den en mördande blick innan hon satte foten över den och släckte elden helt. Mats ryckte till av smärta, stapplade baklänges och sjönk ner mot grottans golv. Något mjukt fångade honom och han såg upp i Kouichis ansikte.
-Ni klarade det.
Kouichi log mot Mats, men Mats kunde inte le tillbaka. En bild for förbi hans synfält hela tiden, något han hade sett medan de hade kämpat med elden. Hans syster på knä med blod över händerna.
-Za...Zara...
-Agnimon har henne, lugn nu, du...
Mats började kämpa emot Kouichis grepp, men han orkade inte. När den sista lågan hade slocknat var det som om all energi hade dragits ifrån honom. Han sjönk tillbaka i Kouichis grepp och såg mot Hugo. Han och Zara stod vända mot varandra, det såg ut som om de skrek, men Mats kunde inte utskilja vad de sa. Hans tvilling föll plötsligt när på knä. Hon var ovanligt blek i ansiktet och hennes läppar var blåa.
-Zara?
Han såg henne hålla händerna om underarmarna, som om de gjorde illa henne. Förvirrat såg han mot Kouichi.
-Varför har hon inte Yamas kavaj?
Kouichi drog i Mats tröja och när han såg ner upptäckte han att den satt på honom, tillsammans med hennes halsduk. Han satte sig upp och tog av sig kavajen innan han samlade den energi han hade kvar och reste sig. Zara tittade upp mot honom när han la den gröna jackan över hennes axlar. Mats sjönk ner på knä bredvid henne, han visste inte vad han skulle göra. Plötsligt drog han in henne i en kram.
-Vi klarade det, sa han. Du var jätteduktig.
Han kände hur hon skakade. Fall det var på grund av att hans värme störde henne, eller fall kylan hade blivit för kall, kunde han inte komma på. Hon slet sig loss och reste sig osäkert, innan hon vände sig mot en förvånad Mats.
-Vi måste ge oss av, kylan kommer att ta död på dig om vi stannar här länge till...
Mats såg mot henne med stora, ledsna ögon.
-Zara, är du sur på mig?
Hon skakade på huvudet och Mats såg hur hon nästan tappade balansen, innan hon vände sig mot Agnimon.
-Följer du med oss?
Digimon nickade med allvarlig min.
-Det är det säkraste jag kan göra.
Zara skakade av sig kavajen och räckte den mot Mats igen.
-Du behöver den mer än jag.
Mats stirrade på henne, vad försökte hon inbilla honom? Hennes skjorta var söndersliten över ryggen och hade stora blodfläckar på bröstet och armarna, och själv såg hon inte mycket bättre ut. Han skakade bestämt på huvudet, och Zaras blick hårdnade. Mats backade förskräckt när han kände kylan som spreds ifrån henne. Han satte snabbt på sig jackan igen, men stannade mitt i en rörelse när han hörde ett pipande ljud ifrån sin ena ficka. Med vant handgrepp drog han upp sin digikontroll.
-Det är från Chris! utbrast han.
Han knappade lite på kontrollen, medan de andra stirrade förväntansfullt på honom och han började läsa högt.
-"Mats, medan ni har lekt i digivärlden så har jag och Baste upptäckt massa intressanta saker! Ni måste genast bege er hemåt och komma över!"
Mats såg mot de andra, de såg lika förvirrade ut som han själv kände sig.
-Vad tror du att de har upptäckt?
Mats vände sig mot sin syster, hon stod lutad mot Hugo och verkade vara på vippen att falla ihop. När hon mötte hans blick fick hon ett oroat uttryck i ansiktet.
-Mats, du är likblek, konstaterade hon.
-Har du sett ett spöke? retades han tillbaka.
Hon fick en ilsket röd färg på kinderna och tog ett par steg mot Mats samtidigt som hon höjde ena armen och... Plötsligt skrek hon till. Mats öppnade ögonen, som han först nu insåg att han hade stängt och såg mot platsen som skriket hade kommit ifrån. Kouichi hade tagit ett fast grepp om hennes arm och hon vred sig för att komma loss.
-UNGE! Släpp! Släpp då! Men för i...!
Hon gjorde en ansats att sparka Kouichi, men pojken släppte taget och hon tappade balansen och föll. Ilsket stirrade hon upp mot Kouichi och Mats såg tårar glittra i hennes ögon. Han gick fram till henne, satte sig på huk och la en hand på hennes axel.
-Zara...
-Rör mig inte, fräste hon och reste sig så bestämt att Mats ramlade omkull. Kouichi var genast hos honom och hjälpte honom upp på fötter igen.
-Kommer ni någon gång?
Alla vände sig mot dörröppningen, där Zara stod bredvid en Garurumon, som inte var hennes. Förvirrat blinkade Mats ett par gånger. Han hörde hur Kouichi kallade på sin Spirit och kände hur Agnimon lyfte upp honom på KaiserLeomons rygg. Trots allt som hände omkring honom kunde han inte släppa Garurumon med blicken. Den var så bekant, så...
-Du är Yamas Garurumon!
Garurumon log snabbt mot Mats innan han vände sig och började gå. Bakom honom hade Zara satt sig på en annan Garurumon, den som hon kunde assistera i utveckling. Hon log uppmuntrande mot Mats, och han log tillbaka, glad över att hon tydligen inte var arg längre, men han fascinerades fortfarande över hur snabbt hennes temperament kunde ändras. Ibland undrade han nästan fall det inte hade blivit fel, att det egentligen var hon som skulle ha elden som element. DDR hoppade upp i hans famn, och Mats strök honom frånvarande över pälsen, djupt inne i sina egna tankar. Hade inte han också, när det väl smällde till, ett ännu hetare temperament? Hade inte han, i ren ilska, satt eld på hela grottan? Jo, det hade han. Men var det på grund av den han var, eller var det elementets fel? Han skakade på huvudet, DDR hade börjat tugga på hans hand.
-Är du hungrig?
Mats log mot den ganska så stora lilla krabaten, som såg tillbaka på Mats med glittrande ögon. Hungrig brukade betyda mat, och om det var nåt DDR var förtjust i förutom Mats, så var det mat. Mats skrattade, han visste vad hans kamrat tänkte på.
-Hey, Zara! Kan vi ta en matpaus?
Garurumon stannade och Zara såg mot Mats och DDR. Bådas ögon glittrade av iver. Hon skrattade lätt åt dem och nickade. De stannade och Mats hoppade av Kouichi, som återtog sin människoform, samtidigt som Zara gled ner från Garurumon, som degraderades till Gabumon. Den andra Garurumon la sig på marken och Zara satte sig hos den och såg på när Mats och Kouichi rusade hit och dit i jakt på mat och bränsle, för att tillslut krocka med varandra. Båda pojkarna skrattade, som om de inte kunnat tänka sig något roligare.
-Han verkar bättre nu när vi kommit ut ur Islandet, sa Zara muntert.
Mats ställde sig upp och vinkade till henne.
-Zara, hjälper du till med maten?
Hon skakade på huvudet och Mats tittade oroat på henne.
-Det var ni om ville ha matpaus, ni får fixa det själva.
Kouichi drog i Mats arm.
-Vi klarar det, vi har ju inte direkt ett kök som kan brinna upp här!
Mats vände sig mot Kouichi och log stort, väl medveten om att Kouichi hade rätt, och de två återgick snabbt till att jaga ved och mat. Agnimon stod och såg på dem, övertygad om att allt inte längre stod rätt till i deras hjärnor. DDR visste inte vad han skulle göra, vart han än var verkade han alltid vara ivägen för ett par fötter. Han hade fällt minst tio personer redan (fast alla de tio personerna var egentligen bara Mats, som reste sig och rusade vidare på en gång), och ville inget hellre än att komma ur vägen. Gabumon gick och la sig hos Zara och hon tittade på honom. Han gav henne ett bestämt ögonkast och hon himlade med ögonen och räckte ut tungan mot honom. Digimon tittade på henne en kort sekund innan han också himlade med ögonen.
-Du måste...
-Jotack, jag såg det på dig.
Garurumon lyfte på huvudet, osäker på vad de två pratade om, och Zara klappade honom förstrött på ryggen.
-Men jag undrar vad Chris och Bastu har upptäckt...
Plötsligt hade hon en tallrik mat i knäet. Hon tittade upp och mötte Mats blick.
-Förlåt för att jag skrek förut, mumlade hon och slog ner blicken.
Han satte sig bredvid henne, med Garurumon som ryggstöd.
-Ät, du ser ut att behöva det.
Hon tittade på tallriken och blev lätt grön i ansiktet. Mats såg mot henne.
-Du är inte lika blek längre...
-Måste jag verkligen? frågade hon och såg mot honom. Jag är verkligen inte hungrig...
-Hur mår du?
-Snälla Mats, jag... Vad menar du? Hur mår du själv? Du do...dog ju nästan...
Mats hörde hur hon snyftade till, och såg Gabumon resa sig och buffa på henne.
-Jag lever nu i alla fall, ingen idé att sörja det som kunde ha hänt.
Zara gav sin tallrik till Gabumon, som genast högg in på maten (det är synd att låta mat gå till spillo), innan hon vände sig mot Mats. Nervöst började hon dra i skjortärmen.
-Mats... jag... förlåt...
-Du behöver inte be om ursäkt.
-Förlåt...
-Zara...
-Förlåt, det var inte meningen...
Mats såg förebrående på henne och hon slog ner blicken i knäet och fortsatte att rycka nervöst i ärmen.
-Jag borde ha hållit bättre koll på dig...
Mats ville avbryta henne, säga att hon inte skulle lägga all skulden på sig själv, men han vågade inte, han visste att hon var tvungen att få ur sig det.
-Om jag bara inte varit så inne i att hitta Yama... Hade jag inte glömt att du och kyla inte kommer överens...
Förtvivlat begravde hon ansiktet i händerna.
-Jag dödade dig nästan...
-Ja, det gjorde du, sa Mats med en anklagande stämma.
Zara lyfte upp huvudet och såg på honom, bittert lycklig över att han hade bekräftat att det var hennes fel.
-Men det gör inget, försäkrade Mats lugnt. Vi klarade oss allihopa!
Hon nickade eftertänksamt, sedan log hon och gav Mats en snabb kram.
-Tack, brorsan.
Han såg på henne, hon såg nästan ut som hon brukade. Hade han bara inbillat sig tidigare?
-Säkert att du mår bra?
Hon nickade leende, och Mats reste sig.
-Jag går bort till Kouichi, ropa om du behöver nåt.
Zara såg efter honom när han gick och sen begravde hon händerna i Garurumons päls.
-Hur kan han förlåta mig?
Kouichi föll ut genom garderobens dörr, tätt följd av Mats, som var förföljd av Gabumon och DDR, som följdes åt av Garurumon, som hade Hugo efter sig. De landade alla i en stor hög, där de förvirrat låg kvar en stund. Alla förutom Hugo, som hade ansträngt sig för att landa på fötterna, eftersom han höll Zara i famnen. Han vände sig mot Kouichi när denne hade lyckats komma loss.
-Vart ska jag göra av henne?
-Du kan lägga henne i soffan. Mats, förvarnar du Kouji om att vi kommer förbi snart?
Mats nickade och efter att Kouichi försvunnit genom dörren till vardagsrummet lyfte han upp telefonluren och ringde till Kouji.
-Hallå? hördes ifrån andra änden av linjen.
Mats såg när Hugo kom ut från vardagsrummet igen och stängde dörren efter sig.
-Kouji? Vi är tillbaka från digivärlden nu, och Chris ville att vi skulle titta förbi hos honom.
-Och det rör mig... hur?
Mats kände igen hans frågeställningssätt, hans syster gjorde så ibland.
-Du ska ju självklart följa med! Vi kommer förbi och hämtar upp dig så snart som möjligt!
-Lyckades ni hitta Yama?
Mats skakade på huvudet, men insåg att det inte syntes genom telefonen. Snabbt gjorde han en mental notis om att skaffa bildtelefon, eller börja använda datorn istället.
-Nej, men vi hittade hans digimon...Jamen, då ses vi snart!
Mats la på telefonen innan Kouji hann svara, och gick fram mot dörren. Hugo ställde sig ivägen.
-Du får inte gå in.
Mats såg oförstående på Hugo. Varför skulle han inte få gå in?
-Varför får inte jag gå in?
-Ichis order. Ledsen, men du måste stanna här ute.
Mat sjönk ilsket ner vid väggen, utan att förstå varför Kouichi inte ville att han skulle komma in. Plötsligt hörde han sin systers röst.
-Berätta inte för Mats...
Mats flög upp och försökte på nytt rusa in i vardagsrummet, men Hugo hindrade honom igen. Gabumon och DDR tittade på dem med nyfikna blickar och Mats stannade upp och backade ifrån dörren. Plötsligt slog han sig för pannan.
-Vi lämnade all vår packning i grottan!
Egentligen brydde han sig inte. Han ville bara att Kouichi skulle komma ut och berätta vad det än var han inte fick säga något om. Otåligt började han gå runt i rummet, inbegripen i ett samtal med sig själv.
Du ska inte tvinga honom när han får inte.
Mats mumlade till svar.
Mats, är det inte du som anser att man ska hålla löften?
-Han har lovat att inte ha några hemligheter för mig!
Det finns nog en bra anledning till att...
-Man ska hålla ett löfte!
När två löften ställs mot varandra då?
Mats stannade, förstummad, och upptäckte att alla digimons såg på honom som om han hade blivit galen. Alla förutom DDR, som var van vid Mats konstiga infall. Mats log fånigt mot dem och hörde dörren till vardagsrummet öppnas. Han vände sig om och stod öga mot öga med sin pojkvän.
-Vad är det du inte får berätta?
Han såg hur Kouichi ignorerade hans fråga och följde efter honom ut till hallen. Kouichi började snöra på sig sina skor.
-Du ringde Kouji, eller hur?
-Ska inte Zara följa med?
Kouichi skakade på huvudet och fortsatte lugnt snöra på sig skorna.
-Jag får inte berätta, det spelar ingen roll hur mycket du ber.
-Men vi har lovat att inte undanhålla nåt för varandra!
Mats ryckte till när Kouichi sände honom en irriterad blick och backade försiktigt ett par steg.
-Om hon tycker att du ska få veta kommer hon att berätta det själv tillslut. Kan vi koncentrera oss på ett närmare problem nu? Hur tar vi oss till Chris!
Mats tittade ut genom fönstret och gapade förvånat. Det var full snöstorm därute. Det fanns inte en chans att de skulle kunna gå ända till Chris i det vädret, ännu mindre chans att Mats skulle orka det, han kände det själv, han var fortfarande inte helt återställd efter vistelsen i Islandet.
-Men, kan inte Zara...
Mats hann inte avsluta frågan innan Kouichi avbröt honom.
-Jag har sagt till henne att stanna här. Och det är lika bra att alla digimons gör det också.
Mats såg hur Kouichi kastade en osäker blick mot Hugo, som bara nickade bekräftande. Mats drog fram sina kängor och efter att snabbt ha sparkat av sig sina gympaskor, som var leriga efter färden i digivärlden, snörade han på sig dem. Därefter tog han på sig en tjock jacka, precis som Kouichi, och öppnade dörren. Båda pojkarna kämpade sig ut, och Kouichi tog tag i Mats hand. Mats kände hur han rodnade, men han slöt sin hand om Kouichis och lät den andra pojken leda honom. Det var inte särskilt långt till huset där Zara, Kouji och Yamato bodde, men tack vare motvinden tog det dem minst 20 minuter att ta sig dit. De steg in utan att knacka, och hoppades att Kouji inte skulle bli allt för sur över att de inte anmälde sin ankomst. Mats skakade plötsligt på huvudet, Kouji stod framför dem. Mats kunde inte komma på att han sett eller hört honom närma sig. Bredvid Mats stod Kouichi och skrattade nervöst.
-Vi kan inte få ta en paus här på några minuter?
Mats ryste till lite lätt. I vanliga fall brukade han inte frysa något speciellt, men så var det inte världens mysigaste väder ute. Kouji backade undan för att släppa förbi dem, utan att säga ett ord. Han stod plötsligt inte där längre och Mats blinkade förvånat. Han hade inte blundat mer än nån sekund. Skrammel hördes ifrån köket och de två pojkarna tog av sig ytterkläderna. Mats slog sig ner i soffan, medan Kouichi gick ut till köket för att växla några ord med sin tvilling. Mats lyssnade till deras röster och skramlet av koppar och kände hur han långsamt gled in i sömnens värld.
När Mats vaknade igen upptäckte han att han befann sig i Kouichis famn, strax utanför Chris hus. Kouichi log och släppte ner honom, och Mats studsade genast fram till dörren och släppte in sig själv och de andra två. Baste och Chris stod i hallen och mötte dem.
-Kom ska ni få se.
Chris började gå uppför trappan och de andra följde efter under tystnad. Utan ett ljud steg alla in i hans arbetsrum och trängde ihop sig, eftersom det inte var särskilt stort. De tittade nervöst på Chris, osäkra på vad som var så viktigt att de var tvungna att skippa hälsningsfraserna. Chris slog sig ner på datorstolen och Baste vände sig mot de andra, bara för att först nu upptäcka att de endast var tre personer där.
-Vart har ni Yamato och Zara?
Kouichi var den första som svarade, därmed inte sagt den enda. Kouji och Mats började prata i munnen på honom. Baste lyfte en hand och de tystnade. Han vände sig mot Kouichi, som verkade vara den lugnaste för tillfället.
-Yamato är i digivärlden, och vi lämnade Zara hemma hos oss.
Chris skrek till.
-Ni måste se det här! Det är jättecoolt!
Mats tittade mot datorn och suckade djupt. Chris hade öppnat Neverwinter Nights och börjat spela. Baste klappade honom på axeln.
-Hur vore det om vi visade vad vi egentligen kallade hit dem för?
Chris suckade förnärmat och stängde ner spelet, innan han vände sig mot Kouji, Mats och Kouichi.
-Ni sa att Yamato var kvar i den digitala världen?
De tre pojkarna nickade oförstående och Chris vände sig mot datorn igen och började misshandla tangentbordet.
-Vem var då den fjärde personen som följde med er hem?
De såg på varandra, osäkra på fall han talade med dem eller med datorn.
-Svara!
-Det var Hugo, sir!
Mats hade inte tänkt låta så rädd som han gjorde, men Chris skrämde honom när han var sådär. Chris fortsatte att misshandla tangentbordet och en karta framträdde på den.
-Kan jag få låna någons digikontroll?
Kouichi räckte genast fram sin, och Chris öppnade den och kopplade en sladd mellan datorn och kontrollen. Vissa delar av kartan täcktes av ett ljust, rosa lager, och andra täcktes av ett genomskinligt, svart lager. En liten bit täcktes av ett lager som var svart och rosarandigt. Genast gav han tillbaka digikontrollen och började misshandla tangentbordet igen. Han zoomade in på en av de rosa zonerna och en mer detaljerad karta framträdde på skärmen. De fyra andra pojkarna såg på när han zoomade ut igen och försökte zooma in en svart zon, bara för att få upp ett felmeddelande. Han stängde den och zoomade in den svartrosa zonen, nu med lyckat resultat. Han tecknade åt de andra att sluta fundera och börja lyssna.
-Ni ser de rosa zonerna? Det är de zoner ni har besökt, medan de här svarta zonerna är platser som ni inte har fått information om.
-Var är den tvåfärgade zonen då?
-Det är en mycket bra fråga, Mats! Jag skulle tro att... att... Jag har faktiskt ingen aning.
Baste avbröt deras diskussion och vände sig mot Mats.
-Hur reser ni till digivärlden? Vi får inte in några signaler från transportörerna som ni placerade ut i våras.
-Det finns en port i min garderob. Oturligt nog är det en människa som bygger upp blåa torn där, som gör så att vi inte kan ta oss igenom.
-Blåa torn... mumlade Chris och zoomade in den tvåfärgade rutan igen. AHA! Menar ni sådana saker?
De tre digidestinerade pojkarna vände sig mot datorn och flämtade till när tornet trädde fram.
-Då är det sådana. Det innebär alltså att de tvåfärgade områdena är områden ni har passerat utan att fälla tornen.
-Eller där tornen har byggts upp igen...
Alla vände sig mot Kouichi, förvånade över att han vågat säga emot Chris, även fast det inte riktigt var en motsägning.
-Vi har varit i det området, och jag är nästan säker på att vi fällde tornet när vi gick förbi... Var det inte där vi mötte Zero?
Mats skakade på huvudet och kastade en blick mot kartan.
-Det var längre vänsterut. Förresten, har världen ändrats sedan vi var där sist?
Baste tittade på Mats med stora, förvirrade ögon.
-Vad menar du, kände du inte till det?
Mats skakade på huvudet.
-Men, i spelet du skickade så ser kartan ut precis sådär!
Förvirrat blinkade Mats.
-Jag har inte skickat nåt spel till dig...
Kouichi, Kouji och Chris tittade alla mellan Mats och Baste, osäkra på vad som skulle hända. Mats var den första som slog bort blicken. Han vände sig istället mot Kouichi och ställde sig hos honom. Den blåhåriga pojken slog armarna om sin pojkvän och log mot Chris och Baste.
-Har ni något mer ni vill berätta?
Chris nickade och zoomade ut kartan över digivärlden, den var större än det de hade sett först.
-Ser ni den blinkande pricken? Det är signalen från en digikontroll.
De tre destinerade pojkarna nickade och Chris fortsatte prata.
-Ni sa att Yamato var kvar i digivärlden, inte sant?
Pojkarna nickade igen, osäkra på vart det här skulle leda. Chris sa inget mer, han väntade på att de skulle lyckas koppla själva. Mats tittade intensivt mot kartan, eftersom han märkte att Chris inte sa något.
-Försöker du indikera att det är Yama som är där? Vad gör han mitt ute i havet?
Den här gången var det Baste som svarade.
-Det kan vi inte komma underfund med genom att titta på kartan, så vi tänkte be er att åka dit och undersöka. Men det är inte allt, vi har upptäckt andra signaler från den digitala världen, signaler som påminner lite om energin som fanns i skymningsdimensionen.
Alla flämtade till av förvåning, förutan Chris och Baste som redan visste om det.
-Menar du att den världen har öppnats igen?
-Vi vet inte det med hundra procent, men chansen är stor att det har hänt. Dessutom har en hel del barn försvunnit ifrån våran värld, och vi misstänker att de har transporterats till någon av världarna. Vi kan dock inte få kontakt med sändarna som vi placerade ut i Skymningsdimensionen under kriget, så vad som sker där kan vi inte göra något åt.
Mats svor.
-Det är mitt fel! Mindhunter lämnade världen till mitt ansvar och jag svek den, jag gav mig av! Jag svek både Skymningsdimensionen och min far!
Kouchis grepp om Mats hårdnade.
-Det var inte ditt fel, det är ingen som beskyller dig...
-Mats, du har inte tid att oroa dig för det nu.
Mats ryckte till vid Chris hårda ord, men visste att den äldre pojken hade rätt.
-Som sagt, barn har försvunnit ifrån vår värld, utan några spår alls. De befinner sig i någon av världarna. Jag skulle tro att om de inte finns i den digitala världen så finns det ledtrådar där, och kanske till och med en portal till platsen där de hålls. Om inte annat så är ert primära mål just nu att ta reda på var Yamato är, och varför han är där. Jag rekommenderar att ni beger er till digivärlden så snart som möjligt och försöker finna ledtrådar. Vart brukar ni hamna när ni startar?
Kouichi tittade noga på kartan, precis som Mats gjort tidigare.
-Första gången landade vi här, och andra gången här.
Först pekade han mot en zon täckt av skog och andra gången mot en zon mitt i öknen. Mats pekade på ett område som var täckt av snö.
-Här kommer vi förmodligen landa nästa gång, inte för att jag såg nån garderob där, men vi glömde våra packningar där.
De andra såg mot Mats, utan att riktigt hänga med i logiken. Mats rodnade.
-Jag har nog tillbringat för mycket tid med Zara, mumlade han då han insåg att det var sådan logik som var typisk för henne.
-Inget att oroa sig för, kommenterade Chris. Hur är det med Mail-systemet på era kontroller? Funkar det som det ska?
Pojkarna såg sig nervöst omkring, ingen av dem visste egentligen hur systemet skulle fungera.
-Kunde nästan tro det.
Chris fiskade upp fem stycken små handdatorer från en papperskorg.
-Bästa förvaringsutrymmet, sa han som svar på deras frågande blickar.
Han räckte dem varsin dator och gav de två som blev kvar till Kouji. De tre pojkarna började genast undersöka dem. Datorerna hade alla samma funktioner, och plötsligt stod Mats och Kouji och pratade med varandra genom datorerna.
-Den där funktionen tillåter er att hålla kontakten, även om ni befinner er långt ifrån varandra. Vi vet dock inte fall funktionen tillåter er att tala över världsgränserna. Därför finns det en mailfunktion också. Då kan vi dessutom hålla bättre kontakt med er när ni befinner er i den digitala världen. Nedanför genvägen till den funktionen hittar ni en karta. Det är Digivärlden. Kartan uppdateras när ni får information om en ny zon.
Kouichi öppnade kartan och såg att den såg precis ut som den Chris precis hade visat. Han kunde till och med zooma in och ut. Alla log mot Chris och tackade för datorerna. Baste och Chris kastade en snabb blick på varandra, men kom genast på att de inte hade något mer att tillägga för tillfället, så de sa snabbt adjö till Mats och tvillingarna och återvände till sitt arbete. Mats märkte en sak direkt när de kom ut genom dörren.
-Det har slutat snöa!
Zara vaknade av att någon tog fjärrkontrollen ifrån henne. Hon tittade yrvaket upp och mötte Koujis mörka ögon. Hon mumlade ett tyst "hej", innan hon vände sig mot TVn igen. Kouji satte sig på golvet nedanför soffan.
-Är text-TV så roligt att titta på?
Zara mumlade till svar och Kouji vände sig mot henne, med oro i blicken.
-Vi kanske borde röra oss hemåt istället?
Den blonda flickan blinkade förvirrad, hon hade tillfälligt glömt var hon befann sig. När det slog henne att hon var hos sin bror rodnade hon och nickade. Hon såg hur Kouji fiskade upp något ur sin ficka, något som gick i djupblåa och himmelsblåa färger. En liten handdator. Han räckte den till henne och hon tittade på den, med ett leende.
-Chris och Bastu tänker då på allt.
Hon såg på när den mörkhåriga pojken reste sig och räckte henne en hand. Hon la sin hand i den och höll sig lätt fast, enbart för att få mer balans när hon reste sig. Snabbt reste hon sig, och vacklade till. Kouji tog tag om henne.
-Du vet ju att du blir yr av att resa dig för fort.
-Jag har en extrem förmåga att lyckas ignorera det vetandet.
Hennes röst var onödigt hård, insåg hon själv, och hon slet sig loss ifrån Kouji med ett skamset leende på läpparna. Kouji slog henne lätt i huvudet och hon skrattade.
-Ska vi...?
Pojken svarade med en nickning och Zara klev ut ur rummet med honom strax efter. Hon stannade framför Agnimon och såg på honom.
-Du fick ingen va?
Försiktigt drog hon fram handdatorn som hon precis blivit tilldelad och räckte mot Agnimon.
-Du behöver den mer, så vi kan hålla kontakt med dig när och om du flyttar tillbaka till d-världen...
Hugo log mot henne och hon kände hur hennes kinder hettade till.
-En dag kanske vi lyckas få dig till människa igen.
-Ingen brådska, jag har börjat vänja mig vid att vara fast i den här formen.
Tre människor stod och kollade på den och Zara vände sig om och skrattade. Kouji gick fram till henne och gestikulerade mot dörren. Hon log mot honom och började röra sig mot dörren när hon plötsligt kände något läggas över hennes axlar.
-Du vill nog ha kvar den där.
Genast slog hon armarna om sin bror, utan att egentligen förstå varför hon reagerade på det sättet.
-Tack, Mats.
Det var bara en kort kram, och hon släppte honom snart, alltför snart, tyckte hon. Hon log fånigt innan hon och Kouji drog på sig sina skor och gick ut genom dörren. En ny snöstorm rasade och Kouji tittade mot Zara, som tittade upp mot himlen med stora ögon.
-Brukar det snöa så här mycket i Norrland?
Hon fick inget svar ifrån Kouji och insåg att han hade börjat röra på sig. Hon sprang för att komma ikapp och förde in sin arm under hans. Han tittade på henne med ett höjt ögonbryn, men hon struntade i att han ville ha sin arm själv, hon älskade att hålla i saker. Hon hörde hur han suckade djupt, innan de båda kämpade sig vidare genom stormen. De hade tur, för vinden blåste åt deras håll. Det dröjde inte särskilt lång tid innan de kom in i tryggheten i deras stuga. Precis när de stängde dörren bakom sig ringde telefonen. Zara sprang genast in och tog det och lämnade Kouji i hallen. Han hängde lugnt av sig sin jacka och hängde upp Yamas kavaj, samtidigt som han lyssnade på samtalet.
-Sundholm Zara. Aha, okay. Jaaa, jag kan försöka komma imorgon. Ja, då ses vi.
Hon stack in huvudet genom dörröppningen till hallen.
-Kouji, jag måste till Stockholm.
Han himlade med ögonen.
-Jaha, vad är det nu då?
-Det ska komma en praktikant. Eftersom jag är yngst på avdelningen tror de att jag kommer få bättre kontakt med henne.
Hon drog ut huvudet igen och Kouji hörde när hon sprang iväg till sitt rum för att packa.
-Men, digivärlden då? ropade han efter henne.
-Ni får klara av den en vecka utan mig.
Kouji kunde inte tro att han hade hört rätt. Han gick upp till hennes rum och såg henne stå böjd över en väska.
-Jag tror egentligen inte jag behöver så mycket... mumlade hon och plockade ut några böcker.
Hon drog plötsligt av sig tröjan och slängde den på Kouji innan hon drog på sig en ny tröja.
-Kan du ge den till din bror? Och tacka honom från mig.
Kouji nickade, han kunde fortfarande inte förstå att hon bara tänkte åka iväg. Hon viftade med handen framför hans ögon.
-Venus till Mars, kom.
Kouji log mot henne.
-Mars här, kom.
-You spaced out, Mars, com.
-Varför talar vi rymdspråk, kom?
-För att du rymdade ut.
Zara log snabbt mot Kouji innan hon gick tillbaka och tog upp sin väska. Det var bråttom till stationen, hon var tvungen att ta första bästa tåg som gick. Han såg sorgset efter henne när hon gick ut och kämpade sig fram genom snön, för att komma till staden. Han suckade när minnet efter hur de hade börjat med den där konversationen kom till. Hon hade sett boken Män är från Mars, kvinnor är från Venus i bokhandeln och genast påstått att det var därför som hon inte kom överens med honom och Yama. Inte för att hon inte kom överens med dem, för det gjorde hon, men de hade små skämtbråk ibland. Efter det hade de kallat henne för Venus och hon hade kallat dem för Mars, när de ville något speciellt, som inte var seriöst. Han sjönk ner vid köksbordet och la huvudet mot armarna. Det skulle bli en lång vecka utan henne.
---------------------------------------------------------------
Hihi, nu händer det inget mer den här dan, eller jo, kanske det, men det är barnförbjudet (6)
Kouji: MACHI! 6
Avslöja mig inte! o.o
Yamato: När får jag leva igen? oO
Nån... annan gång... om en vecka i berättelsen kanske?
Yamato: Bäst för dig det X(
hehe .. Nåja, glöm inte att skriva vad ni tyckte (a)