Nu kommer äntligen kapitel 2, ledsen att det tog lite tid. Förhoppningsvis är det här kapitlet lite mer händelserikt än det förra! R&R tack:)

Kapitel 2

Tillbaka på Grimmaldiplan

I've been around enough to know

That dreams don't turn to gold

And that there is no easy way

No, you just can't run away

- Where do broken hearts go – Whitney Houston

"Harry?" sade en röst och dörren sköts upp ännu en liten bit medan en mansgestalt rörde sig borta vid dörren.

"P-professor Lupin?" stammade Harry och sänkte tveksamt trollstaven. Dörren gled upp och han kände genast igen det härjade ansiktet tillhörande den forna Försvar mot Svartkonstläraren. Remus Lupin hade fler grå slingor i sitt ljust bruna hår än någonsin förr och de mörka ringarna under hans ögon tycktes nästan svarta mot den bleka hyn. Harry drog sig hastigt till minnes att det bara var ett par dagar sedan fullmånen hade passerat och att det var orsaken till det medtagna utseendet.

"Vad fint att du är vaken, Harry", sade Lupin som nu syntes tydligt i skenet från sin egen trollstav. "Jag har kommit för att hämta dig, inte ensam förstås, Tonks och Moody väntar i hallen. Du måste genast följa med till högkvarteret."

"Men jag fyller inte år förrän imorgon", invände Harry och svängde benen över sängkanten.

"Och därför bör du vara härifrån innan din trygghet upphör, det är alldeles för enkelt för Dödsätarna att omringa det här huset. Skynda på är du snäll, vi vill ge oss av innan solen går upp."

Harry slog tröttheten ur huvudet och tog på sig sin kusins gamla byxor och en alldeles för stor tröja. Hans koffert var redan packad sedan gårdagen och det enda han behövde göra var att kliva i skorna som stod nere vid ytterdörren.

"Hur tar vi oss dit?" frågade han sedan och bävade inför tanken på att behöva flyga på en kvast, som de gjort förra gången. Det var inte det att han hade något emot att flyga, men mitt i natten och så högt uppe bland molnen var det ruskigt kallt och han hade inte den minsta lust att ofrivilligt förvandlas till en iskub.

"Vi transfererar oss, du har väl klarat ditt test redan?" Lupin sträckte sig efter den tunga väskan som orsakade ett väldans oväsen när Harry började släpa den över golvet.

"Ja, men jag är inte säker på att jag klarar av att ta mig enda dit utan att hamna fel, professorn."

"Jag tror att du kommer klara det utan problem, Harry. Du berättade ju att du hade transfererat dig med Dumbledore den där kvällen."

Harry borde kanske ha känt sig stolt eller smickrad, men istället kände han sig som ett uppfläkt sår. Han ville inte höra mer om varken Dumbledore eller Sirius, det gjorde för ont att minnas.

"Förlåt", sade Lupin lågt som tydligen sett hans smärtade ansiktsuttryck och tog den tunga kofferten.

Harry ryckte på axlarna och försökte låtsas som om det gjorde honom detsamma, men gråtklumpen i halsen var svår att svälja ner.

Då de slutligen lyckats ta sig ner för trappan så tyst de kunde (det gick mycket långsamt eftersom den tunga kofferten var stor och otymplig trots att de förtrollat den till att sväva), fann han till sin stora glädje att Tonks återigen fått tillbaka sitt tuggummirosa hår och glada leende.

"Tjenare Harry!" sade hon glatt, men mycket tyst för att inte väcka Dursleys. Han skulle just till att svara när Moody lösgjorde sig från skuggorna. Det blå ögat snurrade vilt i sin håla, medan det riktiga var stadigt fäst på Harry som kände sig lite besvärad. Monsterögat såg precis lika skräckinjagande ut som förr med ärrat ansikte och en bit av näsan försvunnen.

"Är du säker på att det är han, Lupin?" frågade han sedan och synade Harry uppifrån och ner som för att upptäcka minsta tecken på att något inte var som det skulle.

"Självklart, du behöver inte misstänka honom, Monsterögat."

"Det är min ständiga vaksamhet jag har att tacka för att jag bara förlorade en bit av min näsa och inte mitt liv." Moody gav Harry en sista skeptisk blick och halade sedan upp sin trollstav ur manteln.

"Ska vi ge oss av då?" frågade Tonks som tydligen också gjort sig beredd.

Harry nickade hastigt, osäker på hur det skulle kännas att vara tillbaka på Grimmaldiplan när inte Sirius längre fanns där. Klumpen i hans hals växte.

"Är du okej, Harry?" Tonks rörde vid hans arm och de – för tillfället – enorma babyblå ögonen granskade oroligt hans ansikte. Han visste att hon förstod fastän han inte sade något och nu kändes det skönt att slippa leta efter de rätta orden.

"Jag förstår att det känns jobbigt, men Sirius skulle inte vilja att du riskerade livet genom att stanna kvar här för att du är mer rädd för att konfronteras med sorg och minnen än ett gäng Dödsätare. Det är mer som står på spel än bara ditt liv." Hon kramade till om hans axel och vände sig sedan mot de andra två männen i rummet. "Då sticker vi då."

Moody räknade ner. Ett…två…tre.

Harry vände sig om och omslöts genast av den mycket obehagliga förnimmelsen av att bli pressad genom en tjock gummislang. Det gick inte att andas och hans kropp pressades ihop till bristningsgränsen. Precis när han kände det som att han skulle kvävas lättade trycket och plötsligt stod han i hallen till det hus som en gång varit Sirius men nu var hans eget.

Det var förvånansvärt välstädat och prydligt, inte ett dammkorn prydde de många tavelramarna i rummet och det lyste i stark kontrast till den oreda som funnits där då han kommit dit för första gången. Han fick en stark misstanke om att det var Mrs Weasley som hade förbarmat sig över röran som uppstått igen då Sirius lämnat huset åt sitt öde i och med sin död. Snabbt försvann hans tre färdkamrater åt olika håll i huset, troligtvis på väg till sina respektive sängar.

Harry började känna sig smått illamående då han såg sig omkring och på något vis väntade han sig att Sirius skulle dyka upp i köksdörren med ett brett leende. Istället hördes bara hastiga steg i trappan och Mrs Weasleys röda hår dök upp ett ögonblick senare. Så fort hon hunnit ner för de sista trappstegen drog hon honom till sig i en varm omfamning.

"Åh, Harry lilla vän! Hur mår du?" Hon sköt honom ifrån sig på en armlängds avstånd och synade honom från topp till tå på det där viset så typiskt henne när hon letade efter minsta tecken på att han hade blivit illa behandlad.

"Jag mår bara fint, Mrs Weasley", försäkrade han och stålsatte sig till tänderna för att se så oberörd ut som möjligt över att vara tillbaka i huset.

"Så bra, så bra!" Hon lät stressad och försvann strax därpå ut i köket. "Ron och Hermione väntar på dig där uppe, de är så glada över att du äntligen har fått komma hit! Ginny däremot är hos Fred och George, ni får träffas om ett par dagar."

Han nickade och visste inte om han borde vara ledsen över att Ginny inte var där, för sanning att säga så kände han sig mest lättad då skuldkänslorna över att ha gjort slut med henne skavde så fort hon någonsin kom på tal. Han tog tag i kofferten med båda händerna och började släpa den upp för trappan som knarrade under hans fötter. Bestämt undvek han att titta någon annanstans än på träplankorna som utgjorde trappstegen, vad som helst för att slippa minnas och se på de saker som påminde alltför mycket om Sirius. Steg för steg lyckades han dra upp den tunga väskan och armarna värkte av ansträngningen. Just som han tog det sista steget upp på trappavsatsen och andats ut av ansträngningen så skrek någon hans namn. Hastigt såg han upp och tappade kofferten i golvet med en duns när Hermione kastade sig om hans hals.

"Hermione, du stryper mig", väste han samtidigt som han kände sig lite besvärad över hennes hårda omfamning.

"Förlåt Harry, men Ron och jag har varit så oroliga för dig. Vi var rädda att Dödsätarna skulle ha fått tag i dig innan Lupin och Tonks gjorde det." Hon släppte taget och gav honom den där oroliga blicken som han fått så många gånger förut när hon blivit emotionell.

"Nej, det är ingen fara. Jag har varken sett till Dödsätare eller Voldemort på hela sommaren. Bara en jädrans massa regn." Han grep tag i kofferten igen och såg sig omkring för att upptäcka sin rödhåriga bästa vän. "Var är Ron?" frågade han Hermione då han inte kunde se honom.

"Åh, han somnade. Vi väntade på att du skulle komma, men han slumrade till redan vid tio och när de skulle hämta dig så sov han redan. Jag ville inte väcka honom, han var så hyperaktiv och nervös hela dagen."

De gick igenom den svagt upplysta korridoren bort mot det rum som Harry och Ron delat de gånger de bott i huset. Hermione fick snabbt liv i Ron som bestämt hävdade att han inte alls hade sovit och snart var tjafset igång för fullt ("Men Ron, du dreglade faktiskt!").

"Kan ni två sluta upp med det där?" utropade Harry till slut och de båda andra tystnade hastigt. "Det finns viktigare saker att diskutera, hur vi ska hitta resten av horrokruxerna tillexempel", tillade han sedan med låg röst.

"Vi får väl helt enkelt göra som Dumbledore gjorde, eller hur?" muttrade Ron som fortfarande var sur och pillade på några lösa trådar i kuddens örngott.

"Problemet är bara – ", svarade Harry som kämpade för att hålla ögonen tårfria, " – att jag inte har den blekaste om hur han faktiskt gjorde." Det var precis när han sagt de orden som det verkligen gick upp för honom att det var helt sant, han hade ingen aning om hur de skulle kunna leta upp horrokruxerna och än mindre förgöra dem.

"Hermione", sade Ron som tydligen upptäckt att Harrys hopp precis runnit ur honom. "Du vet väl hur man gör?"

"Nej", svarade hon tveksamt och skakade långsamt på huvudet som om hon tänkte efter under tiden. Sedan såg hon minen hos sin svarthåriga vän, det hopplösa uttrycket i hans ögon och sade snabbt: "men det går säkert att ta reda på."

"Försök inte", grumsade Harry och såg igenom hennes försök som en nytvättad glasruta. "Det stod ingenting i skolbibliotekets böcker om horrokruxer, varför skulle det då stå ett enda ord om hur man hittar dem eller hur man förstör dem?"

"Jag kan alltid fråga Madam Pince, hon kanske har något svar?" Hermione plockade nervöst bort några obefintliga hårstrån från sina kläder.

"Jag tänker inte åka tillbaka dit."

"Men Harry! Har du verkligen tänkt över det här? En FUTT-examen är jätteviktig för att du ska kunna bli Auror!"

"Och vad spelar det för roll om jag får ett U på varenda ett av de där FUTT-proven om Voldemort ändå dödar mig? Eller om vi inte hittar alla horrokruxer? Vad skulle det då spela för roll om jag ens lyckats döda honom?"

Hermione tystnade, men såg fortfarande bedjande på honom.

"Harry", sade Ron osäkert. "Du har säkert väldigt rätt, men hur ska vi kunna hitta de där horrokruxerna? Det finns ju ingen mening med att slösa bort ett helt skolår, som vi kunde ha lärt oss en massa bra grejer på, till att försöka hitta de där om vi inte har en aning om hur vi ska hitta dem, eller hur vi ens ska förgöra dem sen."

"Jag vet inte", svarade Harry med en tung suck. "Men vi måste kunna hitta det någonstans. Trots att Dumbledore är… var världens mäktigaste trollkarl kan det ju inte vara helt omöjligt. Annars skulle han väl inte ha tagit med mig den där gången eller hur?"

"Dumbledore visste säkert att du skulle klara det på egen hand om det var så", svarade Ron lojalt och log brett mot honom.

"Ni båda glömmer en sak, det är inte det att jag inte tror att Harry skulle kunna klara det, men Voldemort har gått sju år på Hogwarts, han var en fantastisk elev, prefekt till och med. Han har dessutom mycket mer livserfarenhet än någon av oss har och…"

"Vad försöker du säga?" avbröt Ron och såg upproriskt Hermione som alldeles tydligt blev besvärad.

"Bara att ni två verkar glömma bort att han också är en stor trollkarl. Harry om någon borde veta det efter lektionerna med Dumbledore. Han mördade för första gången när han var sexton och är Slytherins arvtagare. Han har delat sin själ i sex delar, tro då inte att han är någon galning som springer runt och dödar folk på måfå!" Hon hade blivit mycket upprörd och röd om kinderna, blicken brann då hon såg från den ena av de två pojkarna framför henne till den andra.

Harry visste att hon hade rätt och nickade erkännande, de fick inte underskatta Voldemorts styrka och intelligens, han var inte bara en vanlig medelmåtta till trollkarl med storhetsvansinne.

Ett galet geni kanske skulle passa bättre.

"Delade han den inte i sju delar?" frågade Ron spakt efter en stund.

"Dumbledore trodde att han skulle göra den sista delen efter att han mördat mig." Harry gned sina trötta ögon och försökte få ordning på virrvarret i sitt huvud.

"Vet ni, det tjänar ingenting till att vi sitter här och funderar, det kommer bara att sluta med att vi bråkar på allvar. Jag tror att vi behöver sova på saken så kan vi prata igenom det hela imorgon igen." Hermione log, sade god natt och försvann ut ur rummet.

"Det kommer att ordna sig Harry", mumlade Ron en stund senare då de låg i varsin säng och natten som ett värmande sammetstäcke över dem. Strax därpå hördes de välbekanta snarkningarna från hans säng och Ron sov djupt.

"Jag tror inte det, inte utan Dumbledore", viskade Harry till mörkret. "Jag kommer inte klara av någonting utan honom."

Större delen av natten låg han och funderade och klockan var närmare fyra på morgonen då ögonlocken slutligen blev för tunga för att hålla uppe.

– " –

Morgonen hade passerat för länge sedan då han vaknade igen och Ron syntes inte längre till i rummet som nu var upplyst av sommargult solljus. Regnet måste ha upphört under natten, eller så låg inte Grimmaldiplan i de drabbade zonerna av England. Sanning att säga så hade han faktiskt ingen riktig aning om var det faktiskt låg, geografiskt sett.

Suckande klädde han på sig och hade just bestämt sig för att leta upp sina två vänner då något ramlade ur hans byxficka.