Kapitel 3

Vad vindar kan berätta

All alone I have cried

silent tears full of pride

In a world made of steel,

made of stone

- Irene Cara - Flashdance...what a feeling

En smärtsam påminnelse om kvällen då Dumbledore miste sitt liv svepte över Harry i samma stund som det gick upp för honom att det inte var vilken lapp som helst.

Liten och hopvikt, en aning tummad och skrynklig nu efter alla de gånger han vecklat upp den och läst. Vid det här laget kunde han texten utantill och rabblade orden tyst för sig själv:

"Till mörkrets herre.

Jag vet att jag kommer att vara död långt innan du läser detta, men jag vill att du ska veta att det var jag som upptäckte din hemlighet. Jag har stulit den riktiga horrokruxen och har för avsikt att förstöra den så snart jag kan. Jag går döden till mötes i förhoppningen om att den dag du möter din like, kommer du återigen att vara dödlig.

R.A.B"

Kanske borde han ha vant sig vid det här laget, men varje gång han läste orden så fick han samma tyngande känsla av att Dumbledore dog i onödan och att han hade offrat sitt liv till ingen nytta. Det var bara en falsk horrokrux och den riktiga fanns kanske fortfarande där ute någonstans, om R.A.B dött innan denne hunnit förstöra den.

När det gällde lappen hade han redan kommit fram till ett par saker, det som kändes så gott som uppenbart och som någon med den allra minsta tankeförmåga skulle klara av att lista ut. Han ansåg att personen som skrivit lappen och tagit den riktiga horrokruxen borde ha varit en före detta Dödsätare, för hur många gånger hade han inte hört Snape tala om Voldemort som Mörkrets Herre och även Lucius Malfoy hade använt det namnet på honom. Det var Dödsätarnas hyllning och rädsla för att uttala hans riktiga namn.

Det andra var att personen med ganska stor sannolikhet var död, Jag vet att jag kommer att vara död långt innan du läser detta.

Och det tredje var att personens initialer borde vara R.A.B, precis som det stod undertecknat. Det vara bara logiska små detaljer som knappast ledde honom någonvart, men samtidigt uteslöt det ett antal häxor och trollkarlar. Inte för att det gjorde någon större nytta, då hans hjärna fortfarande omvandlades till ett stort, blinkande frågetecken så fort hans tankar kom in på ämnet.

Han kände hur ilskan bubblade i kroppen, precis som den alltid tycktes göra så fort hans blick föll på den slitna lilla pappersbiten. Den var beviset på att han och Dumbledore gett sig av till grottan i onödan, att han inte hade behövt dricka den där drycken och blivit så svag.

Han skulle inte ha behövt dö, om de bara hade vetat.

Kanske var det den kvava luften från det överhängande åskvädret som gjorde honom yr, eller så var det bara sorgen över Sirius död som gjorde sig så starkt påmind i gudfaderns gamla hus. Plötsligt såg han bara Sirius stå där och prata rakt ut i luften, som om han vore på riktigt. Men rösten lät underlig och avlägsen, som en skugga av verkligheten och han hade hört orden förut.

"Regulus blev mördad av Voldemort, eller troligare på Voldemorts befallning, för jag tvivlar på att han någonsin var tillräckligt viktig för att dödas av Voldemort själv… han var med till en viss gräns, råkade sedan i panik över vad han blev uppmanad att göra och försökte backa ur… han dog bara ett par dagar senare…"

Harry stirrade på drömbilden av Sirius länge nog för att inse att han bara stirrat ut i tomma luften, men samtidigt hade hans hjärna börjat arbeta i ilfart.

R.A.B… Regulus A Black?

Adrenalinet började dunka i kroppen och fick det att brusa i öronen. Andningen ökade i takt och det pirrade i fingertopparna, precis som alltid när han visste att han var nära en lösning.

Allt stämde ju! Regulus kanske inte alls drog sig ur över ett uppdrag, han blev mördad på grund av högförräderi. Varför blev han annars mördad så snabbt? Karkaroff kunde gå fri ett helt år…

Det enda han behövde få reda på, för att bekräfta sina misstankar, var Regulus andranamn. Släktträdet.

Harry rusade ut genom dörren, glömde alldeles bort att vara tyst när han dunsade ner för trappan och tog tre steg i taget. Av misstag väckte han Mrs Blacks porträtt ("Blodsförrädare!") men hade inte tid att stanna upp. Han ignorerade Mrs Weasleys förvånade blick när han trängde sig förbi henne i hallen då hon uppenbarligen skyndade sig för att få tyst på det vrålande porträttet.

Harry, däremot, sprang på bara fötter in i vardagsrummet där han sedan tvärstannade. På väggen, där han väntade sig att se släktträdet över släkten Black, fanns bara ett smutsigt märke på tapeten, som när resten av väggen blivit solblekt utom den plats där en tavla tidigare suttit.

Hjärtat sjönk som en sten i vatten. Vart var det? Varför hade de varit tvungna att ta ner det när han som mest behövde det?

Hjärnan däremot, arbetade fortfarande på högvarv och innan han visste ordet av dök en bild av Krake som försökte gömma undan ett fotografi av hans husmor upp i hans huvud. Kanske, kanske hade Krake sparat det, husalfen som dessutom kallats hem från Hogwarts efter under sommarlovet och nu fanns någonstans i huset.

"Krake!" ropade Harry rakt ut i luften och försökte att inte hoppa högt när den obeskrivligt fula alfen dök upp precis framför honom ett ögonblick senare med en knall. Han muttrade högt för sig själv medan han vred sina händer och verkade inte alls vara medveten om att Harry mycket väl kunde höra vad han sade.

"Vad vill den nu, smutsskalleälskaren. Krake tänker bara ignorera, inte låtsas om. En skam för huset, ja minsann… Vad skulle husmor säga om hon visste?"

"KRAKE!" vrålade Harry och alfen hoppade till för att sedan långsamt vända blicken mot honom.

"Vad tror han att han gör, vrålar sådär i min matmors hus…", muttrade Krake och blängde förargat på ynglingen som för tillfället hade satt alldeles för mycket hopp till att alfen tagit hand om det han mest behövde för tillfället för att kunna bli arg.

"Krake", sa Harry och försökte fånga varelsens intresse. "Har du tagit hand om släktträdet?"

Alfen lät blicken glida till det smutsiga märket på väggen.

"De har tagit ner trädet, blodsförrädarna, smutsskallarna. Bryter sig in och vandaliserar min matmors hus. Hur vågar…"

Harry slutade lyssna och kände hur hoppet rann av honom, utan släktträdet så skulle han aldrig få reda på om det faktiskt var Regulus som var R.A.B och då hade han heller ingen chans att ta reda på om den riktiga horrokruxen var förstörd eller inte.

"Krake, om du har den minsta aning om var det är så måste du tala om det för mig. Det är en order" lade han sedan till med skarp röst så att alfen inte skulle få för sig att ljuga för honom.

Krake drog på sig det mest falska och genomskinliga leende Harry någonsin sett (bortsett från den gången Snape gratulerade McGonagall till Gryffindors vinst i Quidditchcupen).

"Husbonden borde genomsöka vinden."

Och innan Krake han säga mer hade Harry rusat ut ur rummet och kastat sig upp för trapporna igen. Han drog till sig en smått irriterad blick från Mrs Weasley som tydligen fått tyst på Sirius mamma tillslut. Men han struntade i det för tillfället, be om ursäkt hade han tid för sedan.

Vinden på Grimmaldiplan var så full med skräp och en obeskrivlig mängd damm att Harry nös gång på gång medan han gick igenom rummet på jakt efter släktträdet. Det luktade gammalt där inne, gammalt och en aning unket. Träplankorna knarrade under hans fötter då han envist gick vidare, sökte och letade. Tillslut tvingades han inse att det skulle bli alldeles för jobbigt att leta igenom det stora rummet som var halvdunkelt då det lilla fyrkantiga takfönstret var alldeles för smutsigt för att släppa igenom något vidare ljus, så han drog upp trollstaven ur fickan och koncentrerade sig på den bild han hade i minnet av släktträdet sedan året innan.

"Accio släktträd", utbrast han halvkvävt då dammet lagt sig som en kittlande hinna i halsen. Det prasslade borta i det mörkaste hörnet av rummet, där det stod som mest skräp och en låg duns ekade genom tystnaden då någonting föll i golvet. Ett par sekunder senare kom en hårt hoprullad cylinder farande genom mörkret och landade vid hans fötter. Hastigt föll Harry på knä och knöt upp snöret som höll det samman och rullade upp tavelduken.

Han stirrade en kort sekund på den bruna fläck där bilden av Sirius skulle ha funnits och kände ett styng av saknad. Han ruskade hastigt på huvudet för att skingra tankarna och kom med ens ihåg att det var Regulus som han skulle leta efter. Bredvid den brända fläcken fanns han, födelse- och dödsdatum, samt hans fullkomliga namn.

Regulus Arcturus Black.

Det är han, det måste vara han. Det finns ingen annan möjlighet.

Sedan dök en annan tanke upp i hans huvud, tillsammans med minnesbilden av Dumbledore som kvidande drack drycken som Harry blivit tvungen att tvinga i honom.

Om Dumbledore inte klarade av att dricka det där, vad det nu än var, på egen hand så borde väl inte Regulus ha klarat av det heller? Vem hjälpte honom?

En kort sekund mindes han sin döda rektors ord om att Voldemorts förtrollade båt med ganska stor sannolikhet enbart skulle släppa över en myndig trollkarl.

Hade Regulus haft en omyndig person med sig? Vem? Var det en ynk eller rentav en mugglare?

Frågorna hopade sig i till en hård klump i hans hals, den skavde och värkte och hur han än försökte låta bli så lekte en bild av Sirius ständigt på hans näthinna. Det gjorde ont.

Han hade försökt att tvinga bort tårarna och gråten så länge, kopplat bort känslorna då han träffat Ron och Hermione igen, ibland kändes det fruktansvärt jobbigt att tycka så mycket om andra.

Han mindes när Sirius för första gången berättat att han var Harrys gudfar och förmyndare. Då när de båda fortfarande trodde på allvar att Dursleys var historia och att de kunde starta ett liv tillsammans i trollkarlsvärlden, så nära ett far och sonförhållande man nu kunde komma med en person man inte vetat om i tolv år och hatat i nästan ett.

Men trots att Harry hade tyckt så illa om sin gudfar under sitt tredje år, då han trodde att det var mördaren av hans egna föräldrar som hade rymt och inte en oskyldig fånge, så hade han kommit att älska honom lika högt som andra tycktes älska sin pappa.

De där ugglorna som kom anländande när han som mest behövde dem.

Vänskapsorden och den aningen slarviga handstilen.

Tårarna hade för länge sedan börjat rinna och då han sjönk ner på det dammiga golvet av grova träplankor brast barriärerna fullkomligt.

Spegeln.

Den som Harry själv hade maken till, hans och Sirius länk. Den låg där, till hälften insvept i ett stycke tyg som skulle skydda spegelglaset och han kunde se reflektionen av sig själv i den blanka ytan. Tårsvullna kinder och rödkantade ögon.

Nu fanns där ingen längre som kunde hålla i den. Snyftande drog han den till sig och brydde sig inte om att snoret rann ur näsan och blandades med de droppande tårarna.

Det kändes som om någon kastat hans hjärta i en snårig rosenbuske. Taggarna pressade så hårt mot den blodpumpande muskeln att det kändes som om den var på väg att brista.

"Sirius kom tillbaka", snyftade han med rösten tjock av gråt och halsen torr av damm. "Snälla, kom tillbaka..."

Han hade glömt allt vad R.A.B hette och allt vad vuxna karlar innebar.

Han struntade i om han var Den Utvalde, eller ens Pojken Som Överlevde. Kunde man inte få vara Pojken Som Sörjde någon gång?

Tårarna började långsamt sina allteftersom klockans visare tickade på, men de hackiga gråtandetagen fyllde rummets tystnad och värken i hjärtat stannade kvar. Molande.

Han såg sig om i rummet, trots att ögonen var röda och kinderna svullna, trots att det sved i dem på grund av dammet när han inte höll dem slutna.

Någonting kastade silverglänsande skuggor på väggen, varför hade han inte upptäckt det förut?

Nyfiket reste han sig upp och började gå mot de dansande skuggorna och ljusspelet. Han snubblade till ett par gånger på föremål som låg på marken och slog i ena knäet mot en kantig koffert som han inte hunnit väja för i sin framfart.

På ett skrangligt nattduksbord med lejontassar och en snidad träskiva i svart stod en liten flaska med silverskimrande innehåll.

Minnessubstans.

Utan att tveka satte Harry tummen mot korken och tryckte till så att den for iväg genom rummet. Han hällde ut den något trögflytande vätskan i en skål som så lägligt stod bredvid.

Tänk om det är Sirius minnen. Det måste det vara. Jag vill bara se honom en gång till...

Harry hade glömt att vara försiktig och utan att tänka längre än vad näsan och saknaden ville så lutade han sig över sållet, ner i det.

Och allt blev svart.