Jag är hemskt ledsen för att det tagit så otroligt lång tid för det här kapitlet att komma ut, jag har verkligen varit jätteseg på att skriva och det gäller även min andra HP-fanfiction (Men så nära får ingen gå).

Kapitel 4

Dumbledores list

Tystnad

Tunnel, avfart

När taxametern slagits på

Försvinner allt i regnet utan spår

Och som en viskning

Ser vi i syner nu igen

Det här är nåt som inte ens har hänt…

747 - Kent

Den unkna lukten av fukt och jord stack i Harrys näsa. Förvirrat slog han upp ögonen och kände hur tröttheten hade lagt sig som ett domnande moln över hjärnans tankeverksamhet.

Han befann sig i ett rum, låg i en säng med himmel och förhängen i samma mörkgröna färg som det tjocka täcket vilket täckte hans kropp. Hans huvud låg bekvämt tillbakalutat på en stor vit kudde och på det lilla sängbordet i mörkt trä låg hans glasögon tillsammans med hans trollstav.

Fundersamt, alldeles för nyvaken för att bli rädd, såg han sig om i rummet. Det var stort och fyrkantigt med stenväggar och stengolv. Han fick en känsla av att det skulle vara mycket kallt där om vintern, för även nu under sommarhalvåret var det kyligt och luften en aning rå. På väggarna satt svartsmidda ljusstakar i vilka gula vaxljus var nertryckta, men de såg ut som om de aldrig blivit tända. Det som förbryllade honom mest var att där stod fem andra precis likadana sängar som hans egen utefter de fyra väggarna, de såg alla orörda ut och vid vardera fotändan stod en stor och tillsynes tung kista i trä med smidda gångjärn och lås i vilket en nyckel satt intryckt i väntan på att vridas om.

Det var inte förrän han lade märke till de utsirade ormarna som slingrade sig uppför sängstolparna som han blev rädd. Riktigt rädd.

För helt plötsligt hade de där fundersamma, trötta och inte direkt skärpta tankarna blivit utbytta mot en knivskarp skräck.

Vart var han någonstans?

Han kände inte igen rummet på det sätt att han aldrig hade befunnit sig i det, men på många sätt påminde det om hans sovsal i Gryffindortornet. Sättet sängarna stod på, uppradade med uppmätt avstånd från varandra, allt för att förhindra orättvisa. Kistorna vars lås egentligen var lätta att bryta upp, men som bar lås bara för symbolikens skull: man rotade inte bland andras ägodelar.

Men hans sovsal hade fönster och var inte fyrkantigt. Hans sovsal hade röda förhängen och inte gröna. Hans sovsal hade inte ormar som slingrade sig uppför sängstolparna utan stegrande, rytande lejon.

Det kunde bara betyda en sak: Slytherin.

Samtidigt förstod han inte, även fast det kändes så överdrivet solklart var han var någonstans. Varför? Det sista han mindes var att han dykt ner i ett minnessåll med Sirius minnen, eller ja, åtminstone det han trodde var Sirius minnen, nu var han inte så säker längre. Det kändes inte som en färd in bland någon annans redan upplevda upplevelser, mer som en äkta händelse. För de gånger han halkat ner i minnessåll förut, vare sig det varit med mening eller bara av misstag, så hade han aldrig kunnat röra vid saker. Hans ägodelar hade aldrig funnits utplacerade, men å andra sidan… kanske var det något annorlunda med just Sirius minnen? Bara för att de var släkt, ja inte blodsbundet förstås, men det var ju ändå hans gudfar.

Hoppet blossade upp inom honom, vilda fantasier och önskningar. Tänk om han kunde röra vid Sirius och sin pappa, ja till och med sin mamma, tänk om han kunde prata med dem och umgås med dem. På riktigt.

Trots att alla hans sinnen signalerade fara så ignorerade han dem, kanske var det sorgen över dem som han förlorat som gjorde honom förblindad, han ville inte se att de han önskade så hett var omöjligt och otänkbart. Istället för att dra sin trollstav och vara beredd på en attack från Dödsätare eller kanske till och med Voldemort, kravlade han sig ur sängen och fann att han redan bar sin vanliga skolklädnad även om Gryffindoremblemet, Quidditchkaptenmärket och slipsen saknades. På golvet nedanför sängen stod hans skor som om han klivit ur dem precis innan han gått och lagt sig. Snabbt tryckte han fötterna i skorna och satte glasögonen på näsan, automatiskt slappnade musklerna kring ögonen av och blicken öppnades upp, han hade inte ens märkt att han kisat i ansträngningen av att se klart.

Han var i alla fall klok nog att hålla trollstaven i handen då han gick ut ur sovsalen, dörren var stor och tung som om den var gjord för att hålla personerna där innanför kvar och innestängda.

En svag rysning löpte längs hans ryggrad då han såg sig om i Slytherins uppehållsrum, det såg precis likadant ut som han mindes från sitt andra år då han varit förklädd till Goyle under inverkan av polyjuice-elexir. Rått och kallt utan någon som helst värme, det tycktes rinna grönt slime längs väggarna, men han var ganska säker på att det var någon sorts slemmig växt som slagit rot mellan stenarna. Sofforna som stod utspridda, varierade med fåtöljer, såg hårda och en aning plastiga ut. Alldeles för pråliga för att vara bekväma, men å andra sidan gjorde de ett pampigt intryck. Var egentligen inte det just typiskt för sådana som exempelvis Malfoy? Pråligt och pampigt till det yttre, ganska obekvämt och överskattat när det väl skulle komma till användning.

Harry hånlog för sig själv över liknelsen med Malfoy och en soffa, om den sjuttonårige Slytherineleven skulle ha hört den så skulle det ha strukit en förbannelse tätt intill örat på honom.

Hoppet som han byggt upp i sovsalen, önsketänkandet om vad minnessållet nu erbjöd honom, började blekna redan då han var tvungen att stanna upp och fundera över hur han egentligen skulle ta sig ut ur den vägg som var vägen in och ut från Slytherins elevhem. Han såg sig om efter en ljusstake på en vägg som han kunde dra i, som en hemlig spak eller så, men hittade ingen tillräckligt nära. Istället såg han en extra slemmig sten som han motvilligt petade på och till hans stora lycka gled väggen ljudlöst åt sidan.

"Duktigt Harry", berömde han sig själv och önskade att Ron hade varit där och dunkat honom i ryggen.

Hoppet sjönk ytterligare längre ner i skorna då han i nästan en halvtimme irrat omkring i skolans källarvåning eftersom han inte visste vilken väg han borde ta.

Sanning att säga så visste han inte ens riktigt var han borde gå, fast Stora Salen var alltid en utgångspunkt. Tillslut, då han nästan gett upp och var säker på att han skulle svälta ihjäl där nere fann han en trappa som ledde uppåt och tjugofyra trappsteg senare stod han i ett förmak till Stora Salen där det ekade av hundratals röster och skratt.

Han tappade andan.

Det var inte det här han hade väntat sig, inte att det skulle vara personer här, eller… inte så många personer, åtminstone. Det hade räckt med Sirius, hans pappa och hans mamma, kanske professor Lupin också, men inte en hel skola. Inte hela Hogwarts.

Trots chocken kikade han nyfiket igenom den gobeläng han var säker skiljde honom från Stora Salens avslöjande ljus och öppna ytor. Ljuset gnistrade där utanför och de tusentals ljus som glimrade under den svarta natthimlen uppe i taket sänkte sitt gula sken över alla svartklädda elever som förväntansfullt tystnade medan en hop nervösa förstaårselever tågade förbi Harry på andra sidan skynket utan att upptäcka honom. De var ledda av en häxa han aldrig sett förut, men hon var så långt ifrån McGonagall någon kunde komma med sitt gyllengula hår i en tjock fläta och en violblå hatt i samma färg som hennes klädnad och ögon. Kinderna lyste rosiga och hon såg mest ut som en sådan där snäll gammal faster som Harry aldrig haft.

"Letar du efter någon, Harry?"

Han hoppade till medan strupen snörptes åt hårt. Den rösten kände han så väl igen, alldeles för väl. Snabbt snurrade han runt och fann sig som naglad mot väggen av ett par granskande blå ögon bakom halvmånformade glasögon. Ett rödbrunt skägg och hår i samma färg sträckte sig ner mot röda klädnader på vilka glittrande månar gjorde tydliga påminnelser om hur silvervitt Harry annars var van vid att se det där håret.

"P-professor Dumbledore?" stammade han förskräckt och samtidigt så slog hans hjärta dubbelslag av glädje.

"Densamme", svarade trollkarlen med ett försynt litet leende. "Jag tror att du och jag gör bäst i att talas vid på mitt kontor Harry, för här finns alldeles för många nyfikna öron."

Utan ett ord, alldeles för chockad och med hoppet dunkande som en karneval i bröstet på honom om att han när som helst skulle få träffa Sirius och sin pappa, så högt att det överröstade varningssirenerna som tjöt för full hals, så följde han efter sin gamla rektor. Sin döda rektor som nu levde och såg ung ut igen.

Han vägrade inse att något var fel, hemskt fel.

"Den här vägen Harry", sade Dumbledore när Harry gav tecken på att vilja svänga av mot rektorns kontor, och ledde honom vidare åt det håll som Harry visste att McGonagalls kontor låg. "Du förstår, jag har inte blivit rektor riktigt än."

"V-va?" stammade Harry igen och den här gången gjorde karnevalen inom honom en konstpaus så att sirenerna tjöt högt i hans öron. "M-men du var min pappas rektor, Sirius rektor…"

"Ja, Harry. Men din pappa och Sirius har ännu inte kommit till skolan."

Harry tvärstannade och drog fram sin trollstav och riktade den mot mannen som gick framför honom.

"Vem är du?" frågade han misstänksamt och Dumbledore stannade upp och vände sig om. Han smålog och höjde ögonbrynen.

"Tänker du kasta en förbannelse över mig?"

"Jag förstår inte, vart är jag, varför är jag här? Var är min pappa?" fräste Harry som blivit rädd och arg på samma gång, han kände sig dum och lurad, han borde ha förstått att det var en fälla. När som helst nu så skulle Voldemort kasta sig fram ur någon vrå.

"Du är på Hogwarts Harry, och det vet du också mycket väl, annars skulle du redan nere i sovsalen ha försökt att ta dig ut genom något fönster som inte finns där. Din pappa, som jag sa, har ännu inte börjat på skolan, han är inte ens född än och vad du gör här ska vi diskutera så snart vi kommer fram till mitt kontor. Men när du gapar så här kan man tro att du hellre vill vänta in de trötta eleverna efter desserten än att få dina svar." Dumbledore knäppte händerna och satte pekfingertopparna mot varandra, sedan riktade han blicken mot taket och hummade lite för sig själv som om det inte gjorde honom något alls att vänta där ett par timmar till de andra eleverna kom ut från festmåltiden.

Så typiskt Dumbledore.

"Men… men…" Harry mindes med ens de fåniga broschyrerna som ministeriet delat ut sommaren innan, om de personliga frågorna man skulle byta ut med sina vänner så att man säkert skulle veta att det var dem. "Vad är din favoritsylt?" undrade han och kände sig knipslugt.

Dumbledore stannade upp och fäste den klara blicken på honom, Harry kände sig plötsligt säker på att han när som helst skulle börja skratta och kasta av sig både skägg och klädnad och ha röda ögon och kalla sig Voldemort, men istället sa den äldre mannen bara lugnt:

"Hallon, fast precis som jag sa när vi pratade om det förra gången: om jag var ute efter att förklä mig till någon annan skulle jag nog ha tagit reda på deras syltvanor först. Nåväl, ska vi ta och förflytta oss nu så att vi hinner reda ut saker och ting?"

Stum och en aning förvirrad nickade Harry och de gick längs tomma korridorer, vilka han nu kände igen mycket väl och bara några minuter senare stannade de utanför det som Harry alltid sett som McGonagalls kontor, men som nu var tillhörde hans gamla rektor.

"Stig på", log den gamla mannen och öppnade dörren. Rummet var mycket likt det runda rum som varit Dumbledores kontor som rektor över skolan, samma underliga silverinstrument med tunna ben och hyllor fulla med böcker. På en pinne satt Fawkes i sin granna fjäderskrud och plirade nyfiket på Harry som i sitt stilla sinne undrade om fågeln visste vem han var.

"Varsågod och sitt", sade Dumbledore med en gest på den tomma stol som stod mitt emot hans egen, fast på andra sidan det överfulla skrivbordet.

Harry slog sig ner och såg på de stora högar med uppsatser i Förvandlingskonst som väntade på att bli rättade, han hade nästan glömt att Dumbledore varit lärare i samma ämne som McGonagall innan han blivit rektor.

"Du undrar säkert vad du gör här, inte sant?" log den äldre mannen och rättade till glasögonen på sin långa och något krokiga näsa. När Harry nickade bekräftande så fortsatte han: "Det var för några månader sedan som jag fick påhälsning… av mig själv, från vad vi väljer att kalla framtiden, själv anser jag bara att det är ett litet hopp i tiden och ingenting annat, men åter till ämnet. Jag var betydligt äldre då, må jag säga, och en hel del intressanta nyheter om vad som hänt med vissa personer och så vidare blev avslöjade. Det är därför, Harry, som jag vet vem du är. Jag fick se på ett antal av mina egna, för mig, inte ännu upplevda minnen och jag kom fram till, tillsammans med mitt framtida jag, att det bästa vore att låta dig möta din, i brist på bättre ord, fiende där ni är så jämlika som möjligt. Förstår du?" Dumbledore såg allvarligt på honom över kanten på sina glasögon och den blå blicken tycktes tränga igenom både hjärnbalk och hud.

Harry hade blivit alldeles för förvirrad av vad som precis sagts att han nästan inte förstått ett ord.

"Öh… nej jag tror inte det, sir", svarade han förbryllat.

"Det är år 1944, säger det dig någonting?" frågade Dumbledore sedan och Harrys hjärna hoppade till, som om någon väckt den genom att kasta en hink med iskallt vatten i ansiktet på den.

"Menar du att… att Voldemort är här, sir? På skolan, som elev?"

Rektorn nickade och en rynka tog form i hans panna medan han gned pekfingertopparna mot varandra.

"Jag… jag tror inte att jag förstår. Ska jag slåss mot honom här, nu!" undrade Harry en aning förskräckt och inom sig undrade han om han verkligen var redo för en duell, eller ens att möta den man som förstört så mycket i hans liv, i kroppen av en jämnårig yngling.

"Harry, Harry, Harry", sade Dumbledore. "Det finns så många fler sätt att förgöra en människa än att dra trollstav mot dem och uttala en förbannelse. Jag tycker mig minnas att du och jag haft lektioner tillsammans, om vem Tom Riddle är, vad han gjorde, vad som har gjort honom till den han är. Och vad det är som skiljer er åt."

"Det… det jag minns att vi pratade om var att jag… att jag kunde älska, sir, men att han inte kunde det. Att det var mitt enda vapen."

"Åh, Harry, inte ditt enda men ditt starkaste." Dumbledore log, vad Harry tyckte var, kryptiskt mot honom.

"Jag förstår inte, hur ska jag kunna använda den förmågan mot honom? Jag kan inte slänga en handfull kärlek på honom, eller hur?" utbrast Harry förvirrat.

"Nej, det har du alldeles rätt i. Kommer du ihåg vad du och jag pratade om? Att Tom Riddle aldrig haft några riktiga vänner och aldrig stått nära någon annan. Och det är just där som jag tror att vi kan nå honom…"

"Menar du att jag ska bli vän med Voldemort, sir?" Harry stirrade på mannen framför sig som om han var skvatt galen, just i den stunden var han faktiskt ganska säker på att han var det, geni eller ej.

"Det är precis det du ska bli, Harry."

"Men hur ska det gå till? Han går inte på vanliga små knep, det vet ni också."

"Alldeles riktigt, alldeles riktigt. Därför är du från och med nu utbytesstudent från Amerika, tänk på dialekten i alla fall till en början. Du kommer att få börja sjätte året, ja en gång till, för att hamna i samma klass som Tom Riddle och bli placerad i Slytherins elevhem. Det här är viktigt Harry, lika viktigt som om du skulle befinna dig i en strid. Tänk på vad du säger och vad du gör, han är smart, mycket smart och har inte svårt för att lägga ihop ett och annat. Åh, javisst, jag höll nästan på att glömma: din koffert står nu tillsammans med dina nya elevhemskamraters i din sovsal och alla dina saker finns där tillsammans med böckerna du behöver i de ämnen du har valt att läsa. Tyvärr är Slytherins Quidditchlag fullt, så det blir ingen Quidditch för dig i år, jag talade om för mig att du var en mycket duktig spelare, men tyvärr. Och gör dina läxor ordentligt, annars verkar det misstänksamt." Dumbledore hade rest sig upp medan han pratade och Harry gjorde detsamma, beredd att gå.

"Jag höll nästan på att glömma!" utbrast Dumbledore och tog sig för pannan. "Självklart fattas det några små detaljer i din utstyrsel." Han slog lätt med spetsen på trollstaven på Harrys klädnad och ett Slytherinmärke satt plötsligt fastsytt över hans vänstra bröst och en slips i silver och grönt knöt sig själv runt hans hals.

"Men sir, jag hittar inte ner till sovsalen, vore det inte misstänkt om jag hittade i övriga skolan men inte dit?" undrade Harry som just kommit att tänka på den saken.

"Mycket riktigt, du är en skärpt pojke. Jag har ordnat dig en guide som ska visa dig skolan och vägen till din sovsal, han har lovat att du kan vända dig till honom om det skulle vara så att du hade några frågor eller behövde en vägbeskrivning." Dumbledore klev förbi Harry och öppnade dörren. "Tom, är du redan här? Finfint, då kan du ta med våran nya utbytesstudent till eran sovsal och imorgon förväntar jag mig att du tar med honom till alla lektioner."

Harry hjärta for upp i halsen då han steg ut i korridoren och mötte en violblå blick under ett svart välkammat hår. Ett smalt, mycket finskuret och stolt ansikte var i jämnhöjd med hans och ett litet leende som inte spred sig till det övriga ansiktet lekte på Tom Riddles läppar.