Penseln drar sakta över nageln och lämnar ett rött spår efter sig. Som en kniv som långsamt öppnar ett blödande sår. Hon skruvar på penseln på flaskan med nagellack och ställer den på hyllan bredvid de andra nagellacken. Blåser lite på naglarna för att få färgen att torka. Sedan vänder hon på klacken och går fram till helfigurspegeln som hänger på väggen mitt emot. Hon står där och betraktar sin spegelbild en lång stund.
Hennes bräckliga kropp är iklädd en enkel, svart klänning som slutar strax under knäna. Axelbanden ligger smala på hennes späda axlar. Ansiktet är vackert, hyn ser ut som på en porslinsdocka, näsan är liten och rak och de tunna läpparna är målade i samma blodröda nyans som naglarna. De stora, grå ögonen är omgivna av mörka ögonfransar och tycks gömma en stor sorg. Ikväll är det han som bestämmer. Ett ja, och hon ska leva. Ett nej, då ska hon befrias ifrån smärtan för alltid.
Ett prasslande innifrån köket får henne att rycka till, hon vänder snabbt på huvudet så att det blonda håret som hon har utsläppt dansar över ryggen, och i det svaga ljuset från några värmeljus glittrar det i guld. Med ögonen fästa på köksdörren tar hon darrande ett kliv framåt. Sedan ett till. Med handen utsträckt framför sig går hon närmare dörren, men just som den skälvande handen snuddar vid det kalla handtaget av mässing ringer dörrklockan. Han är här. Lättad går hon ut i hallen och öppnar ytterdörren.
-Kom in, säger hon. Jag ska bara släcka ljusen.
Han kliver över tröskeln och väntar på henne i hallen. Ifrån vardagsrummet ser han ett fladdrande ljus som plötsligt slocknar. Han hör hennes lätta steg över golvet och snart uppenbarar hon sig, som en nattens gudinna med en gloria av mörker runt sig. Hennes blick sveper över hans långa gestalt. Jeansen, den vita skjortan, kavajen. Hon låter blicken vandra upp mot hans ansikte; i ljuset från taklampan bildas skuggor över det, får honom att se äldre, visare ut. Dragen förstärks, men är ändå desamma; skarpa men mjuka, stränga men vänliga.
Hon kliver i sina låga, svarta skor, släcker lampan och tar hans hand. Efter att ha låst dörren blickar hon upp mot honom. Ljuset i trapphuset bländar henne, det står i skarp kontrast mot halvmörkret i hennes lägenhet. Hon lyfter handen mot ansiktet, låter de blodröda naglarna snudda vid de lika blodröda läpparna. Frågar honom Frågan.
-Gillar du färgen?
Han står tyst en stund, blicken smeker huden i hennes ansikte. Fingrarna rör sig uppåt tills fingertopparna rör vid hennes kind, lika lätt som vingslagen från en fjäril.
-Ja, säger han tillslut. Du klär i den.
Han lägger armen runt hennes axlar och leder henne ut. En våg av kyla slår emot henne när porten öppnas. Hon tar ett djupt andetag och känner hur nattluften river i bröstet, armarna knottras. Hon ska inte dö. Inte än.
I det orörda snötäcket ser man två par fotspår. En kyrkklocka slår tolv slag.