Som en kniv skär ångesten i henne. Känslorna som sipprar fram är blodet och om ett tag ska en sårskorpa bildas så att såret kan läkas och endast lämna ett ärr efter sig. Det är hoppet som är sårskorpan, hoppet om att allt ska bli bra.
Men än så länge skär kniven fortfarande i henne, och blodet rinner. I ett försök att komma undan ångesten rusar hon ut genom dörren, ner för trapporna och ut i snön. Årets första snö ligger oskuldsfull och orörd på den tomma gatan, och i månljuset glittrar snökristallerna mot henne. Men smärtan som river i henne hindrar henne från att se det vackra och hon börjar springa. Nerför gatan, och snön dämpar ljudet av hennes steg. En kylig vind sveper mellan husen, med en kall hand smeker den hennes kind. Håret fladdrar runt hennes ansikte, en lock fastnar i tårarna som börjat rinna. Inom sig känner honfortfarande knivens kalla stål, hon känner blodet, men ingenting tyder på att det ska sluta, att hon kan börja läka. Hon fortsätter springa, vet vad som händer om hon stannar. De kommer få tag i henne, slita, riva i henne, göra sönder varenda bit som är hel och som fortfarande lever. Varför ska hon få vara hel och orörd, hon är ju annorlunda!
Gatorna runt henne förändras, gatlyktornas sken tycks olikt. I varje hörn står en gestalt, en gestalt som utstrålar ondska. Och hon förstår. I sin iver att komma bort har hon sprungit rakt in i deras högkvarter. Med en flämtning vänder hon och springer tillbaka dit hon kom från. Gode Gud, kan någon rädda mig?
Tårarna på hennes kinder har frusit till is, som små diamanter av sorg ligger de och väntar på bättre tider.
Hon tycker sig uppfatta deras andetag bakom sig och springer lite snabbare. Framför sig ser hon någon närma sig, men hon kan inte stanna, inte vända. De är nära nu, och genom flingorna som faller ser hon vem det är. Benen slutar röra sig, hjärtat stannar för en sekund, och mörker tar över hennes synfält. Hon känner hur hon faller och väntar på känslan av kall snö mot kroppen. Men den kommer inte. Starka armar håller henne,hon trycks mot en varm kropp. Han håller henne, nära, och viskar vackra, lugnande ord i hennes hår. Hennes blåfrusna händer får nytt liv. Kniven slutar skära. Läkningen kan påbörjas. Och i hans armar, i hans närhet, vet hon. Nu är hon trygg.