Ron hade många gånger i sitt liv hört att innan man dör upplever man ett starkt ljust sken. Han hade försökt hålla den tanken vid liv i många år men tillslut hade verkligheten tagit över. Istället för ett ljust sken hade Ron lärt sig att skenet man ser innan man dör och allt blir svart är grönt.
Den första som lärt honom det var Harry. Ron hade stått sida vid sida med Harry då Harry första gången avslutade ett liv. Efter så många år och så mycket dödande kom Ron fortfarande ihåg det som det var igår. Harry hade höjt sin arm och i nästa sekund hade ett grönt sken lyst upp rummet och mannen i andra sidan av rummet hade utan ett ljud sjunkit ner till golvet. Medan Ron bara hade stirrat hade Harry utan att blinka vänt sig om och gått därifrån.
Ron hade varit chockad men hade aldrig tagit upp det med Harry för en kort tid senare var det Ron själv som stod där med utsträckt arm i det gröna skenet och först då hade han förstått att det inte skulle vara sista gången han skulle stå i det gröna skenet.
I början hade han försökt hålla reda på namn som lämnat livet genom det gröna skenet men ju mer namn som försvann från livet ju svårare blev det och tillslut så blev personerna som föll framför det gröna skenet bara kroppar utan namn. För Ron hade kampen gått från att kämpa för det ljusa och goda till att kämpa för att hålla sig vid liv. Hålla henne vid liv.
Ron visste att utan henne skulle han aldrig orka kämpa. Utan Hermione skulle hans liv vara slut. Det var Hermione som höll honom vid medvetande då han trodde att han skulle bli galen. Det var Hermiones händer som höll honom lugn på natten då han skrikande vaknade upp på natten.
Men fast Ron gjort allt i sin makt för att skydda henne hade det inte räckt. Precis som han inte hade lyckats klara av att skydda deras lilla dotter då deras hus blivit attackerat. Han hade förlorat båda och för första någonsin var han alldeles ensam. Kråkboet fanns inte längre. Molly och Arthur var begravda för längesen. Bill, Charlie, Percy och George hade alla hamnat framför det gröna skenet. Fred hade inte klarat av att mista George och hade inte långt efter det också hamnat framför det gröna skenet i ett försök att hämnas sin bror. Var Ginny var visste han inte. Hon och Harry hade försvunnit för flera månader sedan och ingen hade hört något av dem sedan dess. Ron visste att de var döda. Länken som alltid funnit mellan honom och Ginny var borta, det var som den aldrig existerat. Hermione hade sagt tvärtom, att hon kände Harry. Att Harry levde.
Resten av världen hoppades bara.
Det Ron hoppades på var att han snart skulle möta det gröna skenet. Han hade för längesen slutat att gömma sig. Världen han hade gett så mycket för att skydda var borta. Hans familj var borta. Hermione var borta och deras lilla dotter var borta.
Ron hade hoppats på att smärtan skulle ha lättat efter han dödat Hermiones mördare men istället hade han bara mått illa och smärtan hade bara växt då han tittat ner på Draco Malfoys blodiga livlösa kropp.
Ron visste att han höll på att bli galen. Var han än gick tyckte han höra Hermiones röst. Bara viskande ord som han inte förstod. Smärtan av att höra hennes röst men inte kunna röra henne var värre än något han någonsin upplevt. Ron ville vara nära henne igen. Smeka hennes hud. Kyssa hennes läppar. Han trånade efter det gröna skenet.
Ron behövde inte vänta länge.
Då han för första gången på länge stod i Diagongränden och kände hur solens första strålar träffade honom skrek en röst bakom honom hans namn. Ron uppfattade aldrig vem det var, för det enda han såg när han vände sig om var ett grönt starkt sken.