Helga Pettersson

Och

Häxjägarorden

Av Honorine Hermelin

ccccccccccccccccccccccccccccccccccccc

Helga Pettersson var helt säkert på att hon på inga sätt någon ovanlig flicka. Hon var näst äldst i en syskonskara på fem syskon, precis som ganska många andra. Precis som många andra var hon också, för vilken gång i ordningen viste hon inte, arg på sina föräldrar. Till skillnad från många andra däremot var hon tvungen att dölja sin ilska, eftersom hennes föräldrar tyckte att ilska och vrede var något som inte skulle tolereras. De resonerade som så att om man inte låtsas om människors mörka krafter så finns de inte. Därför var det enda sättet för Helga att bli av med ilskan att vara arg själv, när ingen annan var i närheten. Det var därför hon låg klarvaken i klockan sex på en sommarlovsmorgon och muttrade argt för sig själv.

Det var en sval sommarmorgon i mitten av juli och genom det vidöppna fönstret hördes surret från olika insekter och det ljusa kvittret från en koloni av småfåglar. Det var svårt att vara arg någon längre stund när solen precis höll på att gå upp och Helga kände efter en halvtimmes muttrande att hon var tvungen att antingen gå upp eller försöka somna om. Eftersom det logiska att göra om man är vaken klockan sex på morgonen och är en ordentlig flicka är att försöka somna om bestämde hon sig till sist för att gå upp och ta ett morgondopp. Ilskan hade gjort henne rastlös och det var knappt att hon lyckades behärska sig tillräckligt mycket för att inte slamra när hon smög ner för trappan till övervåningen och ut ur huset.

Hon hittade snabbt stigen i det skumma sommarnattljuset och följde den vant ett par minuter genom lövskogen. När hon kom fram till vattenbrynet drog hon snabbt av sig den obekväma badrocken och klöv vattenytan med en tyst rysning.

Efter att ha simmat runt några minuter kravlade hon sig upp på stranden, huttrande men uppiggad och gladare än förut. När hon hade svept in sig badrocken och tagit på sig sina sandaler fick hon plötsligt syn på en brun kattuggla som satt på en gren fyra meter ifrån henne.

Att säga att Helga blev överraskad vore att underdriva. Få människor har någonsin sätt en uggla i hela sina liv och speciellt inte på så nära håll. Förstummad tittade hon på den vackra djuret som tittade vänligt men frågande på henne. hon vågade inte röra sig ur fläcken av rädsla för att den vackra fågeln skulle flyga sin väg ifrån henne. Hon ville att den skulle stanna kvar, hon ville aldrig släppa den med blicken. Hon tänkte att om hon stod helt blickstilla och inte skrämde den så skulle den kanske inte flyga iväg riktigt än.

Just då gav kattugglan, som inte var van vid riktigt lika mycket uppmärksamhet, ifrån sig ett irriterat hoande. Den lyfte bredde ut vingarna och med ett par snabba vingslag var den framme vid hennes fötter innan hon äns hade hunnit reagera. Medan Helga förstummad följde den med blicken gav ugglan till ännu ett "hoho" och flög med en graciös rörelse bort över sjön och sedan över trädtopparna på andra sidan.

Efter någon minut böjde sig Helga ner och tog upp kuvertet som ugglan hade släppt framför hennes fötter. På utsidan av kuvertet stod följande adress skriven med rött bläck:

Helga Petterson

Det Fjärde Dragiga Sovrummet

Övreby 5, Småland

Helga tittade med höjda ögonbryn på kuvertet medan hon läste adressen en gång till. Någon som skickade brev med ugglor viste att hon sov i det fjärde sovrummet. Och att det var dragigt. Dessutom hade avsändaren inte brytt sig om att skriva någon postort på kuvertet, bara småland. Hon han tänka att ugglor kanske navigerar efter landskap istället för postadresser innan hon insåg vad hon hade tänkt. Det här var nog det knäppaste hon hade varit med om. Helga kliade sig i huvudet och log snett. "jag borde nog sova mer…" muttrade hon till ingen särskild samtidigt som hon sprättade upp kuvertet med sina fingrar.

Kära Helga Petterson.

Jag har härmed den stora glädjen att meddela att du erbjuds en plats på Blåehögs Magiska Läroverk. Vi förväntar oss din uggla inom tre veckor. Terminen startar den tjugofemte augusti och tåget till skolan avgår från stockholmscentral 10.00 den tjugofjärde samma månad. Biljett bifogas.

Det är tillåtet att medtaga ett djur, till exempel en katt ELLER uggla ELLER padda. Observera att inga djur vars skötsel kräver mycket tid får medföras. Av säkerhetsskäl är INGA salamandrar är tillåtna att medföra för eleverna.

Vi ber att få påpeka att inga förstaårselever är tillåtna att ta med sig en egen kvast.

Lista på nödvändig utrustning bifogas.

Med Vänliga Hälsningar

Professor Rotvid Sahle

Vice Rektor för Blåehögs Magiska Läroverk, Professor i Försvar mot Svartkonster.

"Vad i hela…" tänkte Helga och satte sig förstummad på närmsta sten. Blåehögs Magiska Läroverk. Magi. Fanns. På riktigt.

Helga kliade sig i huvudet. Om det inte vore för att hon med egna ögon hade sett brevet bli levererat av en uggla skulle hon vara helt säker på att det var ett dåligt skämt. Hon var fortfarande inte säker på att hon skulle lita på sina ögon. Det skulle vara mycket lättare att släppa brevet i sjön och aldrig tänka mer på saken bestämde hon sig för. Men det kunde hon inte göra. Inte när hon erbjöds en chans att slippa sina föräldrar, syskonen och det dragiga sovrummet.

Att ett tåg avgick till skolan från Stockholm måste ju rimligtvis betyda att den låg väldigt långt bort, eller hur? Tänk att bo med andra människor, vara en i mängden. Hon fantiserade om hur det skulle vara att möta människor som inte viste något om henne eller hennes familj. Människor som aldrig hade hört talas om Övreby eller Frälsetorp, det inofficiella öknamnet på hennes hem.

Men hon insåg att det skulle innebära mycket problem på vägen dit, till Blåehög. Det var inte bara tomt prat som gjorde att det stora röda huset med de fem dragiga sovrummen kallades Frälsetorp. Hennes familj var i sjätte generationen djupt kristna. Det var inget problem i sig, det insåg Helga. Problemet var den stränghet det hade tagit sig uttryck i. Helga kunde inte se något ont i den graciösa ugglans flykt över vattnet eller i magi, om någonting sådant nu fanns. Men hon viste att hennes familj, och då främst hennes föräldrar såg saken på ett helt annorlunda sätt.

Hon såg ut över sjön och insöp skönheten omkring henne. Nej, tänkte hon. Det här måste vara värt priset. Det här är något jag verkligen, verkligen vill göra. Så har jag aldrig känt förut. Det här måste gå.

Den brunhåriga flickan tittade ner på brevet i sitt knä. Det här får inte vara ett skämt, tänkte hon, det får verkligen inte vara det. Sedan insåg hon att hon skakade av köld från den blöta badrocken.

Hon gick snabbt upp till huset genom skogen samtidigt som hon febrilt försökte hitta svar på de tusen frågorna som hoppade runt i hennes huvud som yra bin. Hur hade ugglan vetat var den skulle hitta henne? hur viste den som skrev adressen på kuvertet vilket rum hon bodde i? Var låg den där skolan? vad var det för skola? Vad skulle hennes föräldrar säga ? skulle de försöka hindra henne eller skulle de slänga ut henne? och vad var det för konstiga människor som heter saker som ROTVID?

Hon blev avbruten i sina funderingar av ett högt skrik. Miriam, en av Helgas mer företagsamma småsystrar kom farande mot henne med hög hastighet och två sekunder senare var Helga fälld till marken av en glädjetjutande sjuåring.

"Hej!" vrålade Miriam så att det nästan ekade mellan trädstammarna. "Har du varit och badat?"

"ja," svarade Helga. "har någon annan vaknat än?"

"ja! Det är bara Johannes som fortfarande sover."

"typiskt honom" svarade Helga leende. "Men hörrudu lilltrollet, vad sägs om lite frukost?"

"JA!" vrålade Miriam, den här gången inte fullt så högt. "Kan du göra en äggmacka till mig?" frågade hon medan Helga lyfte upp henne på höften för att bära henne tillbaka till huset.

"kan jag väll. Om du slutar skrika"

När de kom in i köket var de flesta redan församlade runt köksbordet. Till och med Johannes stod i dörren till övervåningen med en sömndrucken min. Helga gjorde varsin äggmacka till sig och Miriam medan hon försökte komma på ett bra sätt att gömma det skrymmande brevet. Det slutade med att hon helt enkelt lade det framför sig på spiselkransen medan hon stekte limpmackorna och äggen.

"Vad är det här?" frågade Johannes och tittade misstänksamt på henne och tog upp brevet

"Ett brev tror jag nog bestämt. Till mig."

"så mycket har jag fattat" fnös han. "men varför står det vilket sovrum du har?" han satte sig vid bordet och började läsa högt.

"Till Helga Pettersson.

Jag har härmed den stora glädjen att meddela att du erbjuds en plats på Blåehögs Magiska Läroverk…

…Med Vänliga Hälsningar

Professor Rotvid Sahle

Vice Rektor för Blåehögs Magiska Läroverk"

När han var klar var det tyst en lång stund.

"Hur fick du det här" morrade Åke, Helgas pappa och tittade besviket på henne.

"av en Uggla" Johannes frustade i sin mjölk.

"en uggla?" sa Sara, deras mamma frågande.

"en uggla," svarade Helga "I morse när jag tog ett bad satt den på en gren när jag kom upp. Den bara tittade på mig. sedan släppte den brevet framför mina fötter och flög iväg över sjön."

"Det här är inte bra." sade Åke. "I dag är det du och jag som ringer Häxjägar Ordens huvudkontor. Vi ska nog hitta ett sätt att få dem att lämna dig ifred" Han tittade på henne på ett sätt som skulle föreställa lugnande.

"Men" sa Helga. "Jag vill inte att de ska lämna mig i fred." Det blev nästan dödstyst i rummet. Det enda som hördes var Miriam som långsamt tuggade på sin äggmacka.

"Jag vill åka dit. Jag vill veta hur det är."

"Nej" sa Sara.

"varför inte?"

"För att vi inte vet något om de här människorna. För att det är onaturligt. För att häxor och trollkarlar är onda, för att det är en synd att använa magi."

"Men hur kan det vara det fel? Gud har ju skapat dem också? Oss också?"

"Vi pratar med Häxjägarorden och ser vad de har att säga." sa Åke. "Det kanske kan övertala dig om det här inte är något som man kan ta lätt på"

"Men jag tar ju inte lätt på det! Jag vill ju göra det här! Jag är ju bered att göra vad som helst för att få åka dit, få vara där! Jag vill så gärna se hur det är. Förstår ni inte? Jag är ju en av dem. De är som jag." Hennes föräldrar utbytte en outgrundlig blick.

"Om jag inte gör det kommer jag undra hela livet hur det hade varit. Jag skulle aldrig sluta var arg på er för att ni hindrade mig från att utforska den här möjligheten."

Åke rynkade pannan men sa inget. Sara reste sig och gick ut ur rummet. Som på en given signal flydde de andra fyra syskonen åt olika håll efter att ha plockat undan sin disk. Helga gick upp till det fjärde dragiga sovrummet och stirrade argt i taket. Efter en stund började hon istället att fundera på hur det skulle kunna vara att gå på Blåehögs Magiska Läroverk.

När hon kom ner ett par timmar senare för att hjälpa till med lunchen var stämningen fortfarande tryckt. Åke och Sara gav Johannes och Markus, som var mittenbarnet, i uppdrag att duka av och diska efter att alla hade ätit. De tågade med sammanbitna miner in i arbetsrummet och vinkade till Helga att hon skulle följa efter." Arbetsrummet" var en skrubb något större än tre garderober och inredningen bestod av en telefon, två pinnstolar och ett rangligt skrivbord. Sara började prata.

"Vi har ringt Sveriges Häxaxjägarorden. De bekräftade att det här brukar hända då och då…" hennes läppar smalnade, "…det här att någon av oss blir erbjudna en plats. Det var därför vi viste att det var dem vi skulle ringa och att det inte var något skämt. Helga, du förstår, det här har hänt förut i vår släkt. Och i många andra familjer som lever i Kristus. Det är tydligen inte en bestraffning även om Orden höll med om att det kan vara ett sätt för Gud att pröva vår trohet. Din trohet mest av allt skulle jag tro."

"men," sa Åke, "de tror också att situationen kan användas till det bästa."

"Hur då?" frågade Helga.

"De vill att du bor på deras avprogrameringsgård, preliminärt fram till den tjugofjärde augusti. Om du sköter dig, och jag säger om, så är det möjligt att du kan få åka till den här satanistiska skolan."

"Den är garanterat inte satanistisk, om något," sa Helga honungslent, och tänkte på ugglan, "men jag ska göra mitt bästa för att göra Häxjägarorden nöjd"