Helga Pettersson

Och

Häxjägarorden

Av Honorine Hermelin

Redan dagen efter grälet med Sara och Åke satt Helga på tåget, på väg till Sveriges Häxjägarorden. Hon viste inte vad hon skulle tro om vare sig det mystiska ugglebrevet eller hennes föräldrars reaktion på det. "Detta har hänt förr bland oss", så hade de sagt. Men varför talades det aldrig om det i såna fall? Församlingen skulle väll aldrig ha velat hålla tyst om detta bevis för att djävulen fans till. Hon kliade sig konfunderat i sitt bruna, yviga hår. Tåget stannade in och hon klev av med sin stora tunga ryggsäck i släptåg.

Hon såg sig omkring. Det var en mellanstor svensk stad, med pressbyrå, papperskorgar och barnfamiljer i vanlig ordning. Hon hade på sig ett par jeans och ett svart linne, över det hade hon en svart flecetröjja med öppning fram, som överenskommet. Hon insåg att de som skulle möta henne viste precis hur hon var klädd medan hon inte viste någonting över huvud taget om dem. Skulle de vara många? Skulle de vara gamla? Sveriges Häxjägarorden. Hon stod och väntade på Sveriges Häxjägarorden. Om inte det var knäppt så viste hon inte vad som var det.

En lång blond kvinna kom fram mot henne. Hon hade ett par enkla, blekta jeans och en vi tunika över det. Hon hade ett par snygga, svarta solglasögon i pannan och tittade självsäkert men frågande på Helga.

"Är det du som är Helga?" frågade kvinnan.

"Ja", svarade Helga. "Är det du som är Sveriges Häxjägarorden?" Kvinnan, som såg ut att var i yngre medelåldern skrattade varmt och sträckte fram en solbränd, välmanikyrerad hand.

"Jag heter Maria." Helga tog handen.

"Helga. Men det viste du ju redan." Kvinnan nickade leende.

"ja du, Helga, ska vi ta och åka ut till gården på en gång eller är det något du behöver?" Helga skakade på huvudet. "Nej, då så. Jag tror att du kommer trivas här med oss förstår du. Det är en trevlig gård och du kommer säkert att tycka om de andra som är där. Du har resten av dagen idag på dig att göra dig hemmastad, så börjar vi arbeta i morgon." Medan Maria talade hade de kommit fram till bilen och hon öppnade bagageluckan så att Helga kunde lägga in sin ryggsäck. De åkte i ungefär en kvart i tystnad, när Maria svängde in bilen på en liten avtagsväg började hon förklara mer om "kursgården", som hon kallade den.

"Den är inte så stor för att var en kursgård men den räcker för att täcka våra behov." Hon gav Helga en snabb blick, "Vi är ingen stor organisation direkt. Och just nu är det lugnare än vanligt. Det är värre på hösten och våren. Då ringer det människor hela tiden som har blivit ledda från Jesus av olika häxkonster." Helga rös. Hon kände sig inte ett dugg "ledd ifrån Jesus." över huvud taget tyckte hon att folk som Maria lät ganska läskiga när de pratade sådär, som om världen, och livet var någon sort kamp mellan svart och vitt. Maria misstolkade hennes rysning och sa med överraskande mjuk röst:

"Ja, vist är det hemskt vad de mörka krafterna kan göra med människor. Men oroa dig inte Helga, ska nog kunna få ordning på dig." Helga tittade förstummad på den tandkrämsperfekta kvinnan bredvid sig men han tack och lov inte säga vad hon tänkte, just då stannade bilen helt.

"Då var vi äntligen framme," kvittrade Maria, "Välkommen till Gårde. Följ med mig så ska jag visa dig till ditt rum."

Rummet var enkelt inrett med ett skrivbord, en säng och en stol som såg obekväm ut. Ett fönster med rosarött spräckliga gardiner gav utsikt över en åker med något grönt som vajjade.

"Vi äter middag klockan sex. Du kommer till matsalen genom att följa korridoren rakt fram tills du kommer till hallen, där tar du till vänster. Duch och WC finns i korridoren. Om du vill be så har vi ett litet Kapell, du ser det om du går ute genom entrén och tittar till vänster. Har du några frågor?" Helga skakade på huvudet, mån om att bli av med den ständigt leende kvinnan.

"Ok. Då ses vi på middagen då."

"Ok," sa Helga.

När klockan var sex hade Helga hunnit vara uttråkad tillräckligt länge för att till och med uppskatta Marias glättiga sällskap. Fördelen, tänkte hon tyst för sig själv, med att vara på Gårde var att hon inte verkade förväntas hjälpa till med någonting.

Hon letade sig fram genom huset tills hon kom till ett lite större rum där de flesta på gården verkade ha samlats. Hon blev snabbt presenterad för tio personer, de flesta lika krystat leende som Maria. Den senare var dock omgiven av en air av perfektion som ingen av de andra verkade ha lyckats bemästra än. Helga kände igen den här sortens människor, och hon var inte förvånad över att hitta dem här. I Försammlingen där hemma hade det vimlat av dem, även om Maria verkade ha satt sig i sinnet att hon skulle ta den plastiga perfektionismen till nya höjder.

Förutom henne själv och en flicka i tjugoårsåldern verkade de flesta på Gårde var i förtioårsåldern. Fem av dem berättade att de hade ett förflutet inom New Age och att de var på Gårde för en avprogrammerings kurs som hade börjat tidigare i veckan, speciellt utformad för dem som hade, som Maria uttryckte det, ägnat sig åt avgudadyrkan. Två män som såg något äldre ut än genomsnittet var där för att leda kursen. Den ena log överseende så fort någon sa någonting men yttrade själv inte ett ord under hela måltiden, den andre gjorde buttra inflikningar här och där utan att egentligen verka lyssna speciellt mycket på samtalet.

De återstående två personerna var en man och en kvinna, bägge två iförda bylsiga flecetröjjor, jeans och äppelröda kinder såg de mer ut som ett par friluftsmänniskor än som två människor som hade vigt sina liv till att jaga häxor och trollkarlar. Mannen presenterade sig som Frans och drog sig undan direkt efter middagen.

"Meditation," sa kvinnan, som hette Rut menande. "Du borde prova det någon gång om du inte redan har gjort det. Men du kanske föredrar bön?"

"De glider rätt ofta in i varandra för mig" sa Helga svävande. Hon tyckte att de flesta här var rätt trevliga om än lite fnoskiga. Rut var inte riktigt lika skrämmande som Maria och hon verkade faktiskt lyssna på vad Helga sa. Hon bestämde sig för att ta risken att fråga Rut en sak hon hade undrat ganska länge.

"Finns det något att göra här, egentligen?" Rut såg frågande ut. "Jag menar några böcker att läsa, någonstans att bada? En teve? Ett pingisbord, vad som helst?"

Rut ruskade ursäktande på huvudet.

"Vi vill egentligen inte ha något här som distrahera kursdeltagarna. Det är lätt att man flyr in i något annat när man borde tänka på något som man tycker är jobbigt och ledsamt." Helga nickade uppgivet. Hon bestämde sig för att ta en promenad för att försöka få tiden att gå.

Efter en timmes vankande fram och tillbaka på landvägen kom hon till en liten dunge där hon satte sig ner på en sten. Hon kände sig uppgiven över hur snurrigt allting hade blivit. På grund av att något halvtokig trollkarl som hade Rotvid hade skickat ett brev med en uggla till henne hade hon alltså gått med på att vara isolerad med tio tokiga superkristna de två sista veckorna på hennes sommarlov. Och för vad? Hon viste ju ingenting om vare sig det där stället Blåehög eller magi eller ugglepost.

Det senare, avgjorde hon, var det mest akuta problemet. Det hade stått i brevet att skolan förväntade sig hennes uggla inom två veckor. Att de förväntade sig hennes uggla måste väll betyda att de förväntade sig att hon skulle skicka brev till dem med en uggla och tala om ifall hon ville ha platsen på skolan eller inte? Jo, resonerade hon, om man skickar brev med ugglor är det ju kanske rimligt att man förväntar sig att få svar på samma sätt.

"Men var i hela världen ska jag få tag på en uggla?" hon insåg inte att hon hade pratat högt med sig själv. För en vecka sedan hade hon aldrig sätt en uggla förut i hela sitt liv. Nu måste hon hitta en inom några dagar och dessutom övertala den om att ta med ett rev till ett ställe som hon inte äns kände till adressen till. Hur övertalade man en uggla? Och var hittade man en? Helga begravde ansiktet i sina händer och stönade högt. Vad hade hon gjort för att förtjäna den här soppan?

"HO HO" hördes en röst bakom henne. Hon hoppade till och vände sig snabbt om. På en låg gren på trädet bakom henne satt samma uggla som hon hade träffat vid sjön hemma i Småland. Den tittade på henne och klippte med vingarna.

"Har du ett brev till mig nu igen? Eller har du lust att sitta kvar på den där pinnen tills i morgon när jag kommer ha kunnat fixa ett brev som du kan ta med dig jag-vet-inte-vart? " frågade Helga.

"HOHO" sa ugglan en gång till och tittade irriterat på henne, som för att säga att hon faktiskt var riktigt dum om hon trodde att han kunde svara. Sedan sträckte ugglan långsamt fram sitt högra ben och tittade uppfodrande på Helga. Det satt ett brev i hans klor.

Författarens anmärkningar: Jag har hysteriskt roligt när jag skriver det här, hoppas att fler börjar lägga upp svensk fanfic här på

Sedan vill jag be Lady Greensleves om ursäkt för att jag råkade påstå att hennes eminenta fic "To Be Or Not To Be" är oavslutad, vilketinte stämmer!

Och om det finns en Beeta någonstans där ute som tycker att den här ficen är värd besväret så kan du väll höra av dig!

Recencioner gör mig glad host.