Helga Pettersson

Och

Häxjägarorden

Av Honorine Hermelin

Disclaimers: JKR äger det mesta, framförallt magin, den magiska världen, de magiska djuren, all inspiration osv.Lady Greensleves äger Sveriges Häxjägarorden, hon skriver om i sin eminenta fic "To be or not to be". Jag äger faktiskt Helga, Sprialtorget och vissa element i Blåehögs Magiska Läroverk, även om det mesta naturligtvis är inspirerat av JKR!

Spiraltorget

Utanför Livrustkammaren var den vanliga blandningen av turister och barnfamiljer samlad. De enda som stack ut ur mängden och varken köade för att få komma in eller bar magväskor och kameror var en liten grupp på fem personer som stod en liten bit från de andra.

Den kortare av dem, en benig kvinna som såg ut att vara runt tjugo skruvade besvärat på sig och blinkade bakom solglasögonen. Hon såg ut slitas mellan längtan efter att försvinna genom jorden och längtan efter att kasta sig ner för backen mot den lilla gruppen som stod församlad vid konungastatyn.

Det var en mulen augustimorgon och vinden drog snabbt tag i håret på den beniga kvinnan och en flicka som ut att vara några år yngre. Det var dock omöjligt för ens den mest slarvige betraktare att ta dem för systrar. Flickan hade ett mjukt, drömmande uttryck, brunt yvigt hår och var drygt en decimeter längre än den andra kvinnan. helga, för det var verkligen hon, var sammanbiten, vettskrämd och förtrollad på en och samma gång.

Det var svårt för henne att föreställa sig att hon äntligen var här, på väg in i den magiska världen. Och hon skulle få vandra in i den själv, på egna villkor! Tanken fyllde henne med både stolthet och rädsla. Stolthet över att hon viste att hon kunde klara sig själv och över att hon äntligen skulle få ett tillfälle att visa det. Rädslan fanns där för att hon var rädd att Frans och orden skulle ha rätt.

Tänk om den magiska världen var precis så vidrig som de sa att den var? Tänk om det verkligen fanns en Gud däruppe som grät av sorg och uppgivenhet för att människan syndade och som såg magi som ett svek och ett hån sin skapelse, något som förstörde? Hon försökte tränga undan bilden av den gråtande Guden ur sitt huvud. Nej tänkte hon, så kan det inte vara. Om Guden finns så har han eller hon skapat mig just som jag är, med magi och födelsemärken och allt.

Hon tittade ner på folksamlingen vid statyn nedanför backen, på andra sidan vägen. Det var dags. Bakom sig hörde hon Maria harkla sig.

"varför har den där båten inte kommit än? Kan de här människorna inte hålla tiden som folk?" Helga vände sig förbluffad mot Maria

"men den ligger ju där vid kajen. Kan du inte se den? Precis bredvid korvståndet?" Både Maria och Karin skakade på huvudet.

"Det är bara tomt vatten där för oss." Hanna sa ingenting men tittade nervöst åt ett annat håll.

"Ja, jag ser i alla fall båten. Och det måste ju betyda att det är rätt båt, eller hur?"

"Är du säker på det är?" Helga kunde höra att Marias röst var sprucken.

"Ja."

"Du känner till villkoren. Ett brev i veckan."

"Ja. Nu går jag. Vi ses om tre månader." Helga vände sig snabbt om och gav Hanna en blyg kram. Hon undrade fortfarande vad Hanna var för någon när hon pratade, om hon nu någonsin gjorde det. Hon fick en kort, opersonlig kram av Maria och ännu ett bländvitt leende.

"Ta hand om dig nu, och var försiktig" sa den äldre kvinnan i ett tappert försök att göra konversationen mer normal. Helga fnös ljudligt, tog på sig ryggsäcken och gick ner för backen. Gruppen vid statyn hade just börjat gå på en skamfilad färja som låg förtöjd vid kajen. Hon var inte helt säker på att de förbipasserande såg färjan, i varje fall verkade ingen riktigt ta notis om den.

När hon kom fram väntade en man i gammaldags uniform med blanka manschettknappar på henne och vevade upp landgången efter henne.

Helga ställde ner ryggsäcken och såg sig förundrat om på båten. Hon var helt säker på att hon aldrig hade sett något liknande i hela sitt liv. Bara båten som de åkte med var en upplevelse i sig. Den var en stor flodångare som lika gärna hade kunnat tas direkt från Mississippi ett drygt århundrade tidigare. Båtens två våningar, de två stora hjulen som kantade sidorna och ångpuffarna som kom ut ur de tre skorstenarna, allt var som taget ur gammal film eller kanske böckerna om Huckelberry Finn som han hade läst när hon var yngre.

Hon såg sig om och hoppade förskräckt till när hon insåg att det stod någon precis bakom henne. Någon la en lugnande hand på hennes vänstra axel.

"Förlåt om jag skrämde dig, det var verkligen inte meningen" Den som talade var en leende trollkarl med bruna, vänliga ögon. Han var av medellängd, ungefär lika lång som Helga och var klädd i en fotsid kaftan av ett enkelt svart tyg. Hans tunna svarta hår var ganska utväxt och han hade ett lite jagat utseende. Han log förvirrat och tittade roat på henne med ett höjt ögonbryn.

"Hm, ny antar jag? Du ser inte ut att vara i den ålder då man normalt anförtros sina skolinköp själv." Helga, som hade börjat tycka om den vänlige trollkarlen blev lite förolämpad över att han tyckte att hon såg så barnslig ut. Hon insåg att hon förmodligen bara var en liten flicka i hans ögon och spände blicken i honom när hon svarade med sin mest världsvana röst.

"Ålder har väll sällan något med erfarenhet att göra tror jag. Att jag aldrig har varit på just den här platsen förut betyder inte att jag inte är van vid att behöva klara mig själv. Men det är sant att jag är på väg till Sprialtorget, och att det är för första gången." Hon gjorde en kort paus för att hämta andan.

"Vet du möjligtvis om det finns något bra vandrarhem eller hotell där som jag kan övernatta på?" Helga drog ett djupt andetag. Hon trodde inte att hon hade pratat såhär mycket med en främling någonsin förut. Men mannen framför henne såg varken förolämpad eller förvånad ut, hans min var mer road och lite hemlighetsfull, som om han viste något som hon inte viste.

"Naturligtvis finns det goda möjligheter att övernatta vid spiraltorget. På värdshuset finns rum i alla prisklasser, de flesta av dem relativt billiga, så du hittar säkert ett rum som passar dig. Du kommer inte få några problem med att hitta dit när vi kommer fram, det ligger ungefär i mitten av torget." Han log vänligt mot henne och presenterade sig som Viktor Omér innan han försvann i mängden av häxor och trollkarlar, han armbågade sig fram till en skallig, rödklädd häxa som han verkade känna.

Precis då gav ångbåten upp ett högt tutande och Helga gapade förundrat. Eftersom hon hade varit upptagen med att prata med Viktor hade hon inte lagt märke till att en tjock, rökliknande dimma hade samlats framför dem. Där skeppsholmen och djurgården brukade ligga låg nu en stor dimbank över vattnet i stället. Hon undrade varför inte de omagiska la märke till det och vände sig om och såg tillbaka mot staden. Ingen av de som satt på kajen eller ens någon av turistgrupperna verkade ha lagt märke till att två öar hade blivit uppslukade av dimma på en molnfri, solig augustidag.

De var inne i dimman nu, Gamla Stan blev svårare att urskilja bakom dem och konturerna av land blev större och större framför dem och höjde sig snart över deras huvuden. En klar blockflöjtsmelodi letade sig fram till dem ur dimman och snart kunde Helga urskilja konturerna av en brygga som närmade sig i snabb fart.

Precis innan de nådde bryggan skingrade sig dimman på en gång och Helga och ett par andra på båten flämtade till. Framför dem reste sig en stor, spiralformad höjd. Det var som en enda lång gata som ringlade sig uppåtberget och i varje meter bergssida fanns en affär eller ett stånd utsprängt. Ju högre upp på berget hon såg, desto större och mer välskötta blev affärerna. Hon kunde inte urskilja vad de sålde men utanför en stod en stor kittel och utanför en annan hängde mängder av tygprover och långa dräkter. Klädnader, tänkte Helga förundrat.

Hon tittade skeptiskt ner på sina jeans och sin blus och insåg att hon var en av de mest normalt klädda människorna på båten. De flesta andra såg ut som att de hade ansträngt sig för att se så vanliga ut som möjligt men inte riktigt viste vad det var som just de skulle ha på sig för att smälta in på statskajen. Hon såg en medelålders man med magtröja, mjukisbyxor och gummistövlar och rös inombords. Sedan vände hon sig om och satte nästan i halsen när hon insåg att kvinnan bredvid henne hade en mycket trovärdig, komplett gothutstyrsel på sig som hon högljutt grälade med sin tonårsdotter om.

"Jag har ju sagt att jag har sett massor av mugglare gå runt klädda såhär. Det finns till och med mugglaraffärer för såna här kläder!"

"ja, men det är ju typ en av tusen som klär sig så och de är ju för sjutton tonåringar!"

Helga vände sig mott berget igen. Hon kunde förstå varför det kallades Sprialtorget. Varje bit mark såg ut att vara täckta av kullersten och med alla stånd och försäljare såg det nästan ut som ett spiralformat torg. Nu förstod hon vad Viktor hade menat när han sa att vandrarhemmet låg ungefär "i mitten", det betydde säkert att det låg i mitten av berget.

Båten la med ett dovt tunk till vid bryggan, en landgång fälldes ut av två unga trollkarlar i matrosdräkter och Helga och de andra började strömma iland.