Helga Pettersson

Och

Häxjägarorden

Av Honorine Hermelin

Discalimers: JKR äger det mesta, framförallt magin, den magiska världen, de magiska djuren, all inspiration osv.Lady Greensleves äger Sveriges Häxjägarorden, hon skriver om i sin eminenta fic "To be or not to be". Jag äger faktiskt Helga, Sprialtorget och vissa element i Blåehögs Magiska Läroverk, även om det mesta naturligtvis är inspirerat av JKR!

Kapitel 5: Möte med Magin

Bryggan som båten var angjord i övergick till en kullerstensklädd gata som ringlade sig uppför berget. Insprängda i berget var massor av affärer, små bodar, mystiska pubar och restauranger, trappuppgångar, fönster och lyktor som lyste upp den tjocka dimman som ringlade sig runt ön. Till vänster om Helga låg ett ensamt hus med en hög skorsten som det då och då kom ut en uggla genom. Helga hoppades för ugglornas skull att de inte använde skorstenen till att elda i.

En liten folksamling var samlad framför en flicka med långt blått hår som spelade blockflöjt och en rödklädd ung man som dansade till hennes musik, bägge två såg ut att vara helt uppslukade av det de gjorde och hade bara ögon för varandra. Folksammlingen applåderade och den unga mannen tog av sig mössan och bugade. Helga tittade förtrollad på flickans hår.

Tänk om det var mer tillåtet att göra "konstiga" saker här i trollkarlsvärlden, funderade hon. Hon skulle gärna prova att färga håret riktigt eldrött eller något liknande, det hade varit helt omöjligt hemma i frälsetorp, för att inte tala om vad Häxjagarorden skulle ha sagt.

Häxjägarorden ja, hon kom att tänka på deras krav på att hon skulle skicka ett brev i veckan. Det betydde naturligtvis att hon skulle behöva inhandla en uggla för att vara riktigt säker på att få fram breven. Dessutom var hon ganska säker på att Häxjägarorden skulle ha lite mindre emot ugglepost om det åtminstone var samma uggla som kom varje gång. Hon tog ett djupt andetag och klev in genom dörren till uggleaffären.

Det första hon såg framför sig när hon klev in var ett moln av fjädrar som kom flygande rakt mot henne. Helga gav upp ett högt skrik och han precis ducka innan en brun uggla flög över huvudet på henne, ut genom dörren som hon precis hade öppnat.

Den korta mannen bakom disken log urskuldande mot henne och ryckte på axlarna.

"beklagar" sa han, "de tar alltid den vägen om dörren är öppen, hur mycket vi än försöker lära dem att flyga genom den gamla skorstenen."

Helga viste inte riktigt vad hon skulle säga, så hon nickade och log och såg sig om i rummet. Det var ett stort rum, avlångt och med högt i tak, den såg ut som en av de gamla övergivna ladorna hemma i byn. Men längs väggarna stod hundratals burar, alla med olika utseende och storlek. Och invånarna i burarna var minst lika olika. Det fanns ugglor så små att de skulle rymmas i Helgas ryggsäck, de susade omkring i en gammal pappekojjbur och hoade glatt. Det fanns små och stora ugglor, kolabruna, spräckliga, gräddvita, chockladbruna snövita, kolsvarta ugglor och ugglor som hade samma färg som bränd umbra.

Helga gick mellan raderna av burar och bara gapade. Hon undrade hur hon skulle kunna bestämma sig för en av de vackra fåglarna, sedan hörde hon en låg harkling bakom sig. Hon vände sig om och fick syn på den lilla farbrorn som hade stått bakom disken.

"hrm," sa han igen och tittade på Helga över kanten på sina runda glasögon, "jag tror att du skulle vilja titta borta i det där hörnet. Sjunde buren till vänster om pappegojjan som pratar i sömnen".

Helga bestämde sig för att det inte kunde skada att ta en titt på buren som han pratade om. Hon gick ner mot hörnet och när hon hade kommit förbi den övertäckta buren som snarkade, samtidigt som den mumlade något om landkrabbor och fegputtar, började hon räkna till sju. Ugglan i den sjunde buren blinkade med ögonen och gäspade, sedan fick den syn på Helga och pep till. Helga stirrade på ugglan, hon kunde svära på att den såg bekant ut på något sätt.

Ugglan burrade upp sin mörkt brunspräckliga fjäderdräkt och sträckte lite på vingarna, samtidigt som Helga insåg varför hon kände igen den. Det var samma uggla som hade gett henne de bägge breven från Blåehögs Magiska Läroverk och följt efter henne tills hon hade lämnat sitt svar.

Hon var tvungen att bita sig i läppen för att inte börja skratta vid tanken på minnet av Häxjägarordens miner när hon hade kommit in i köket på Gårde med Ugglan i släptåg. När hon tänkte efter insåg hon att just den här ugglan hade varit hennes första möte med den magiska världen, och hon kände en flod av varma känslor för ugglan skölja över henne. Hon gick tillbaka till disken och den lilla farbrorn bakom den, som nu hade börjat klia sig i huvudet med något som såg ut som en stor klo.

"ursäkta" sa Helga

"Hm?" sa farbrorn.

"jag undrar hur mycket den kostar, den där ugglan som du visade mig."

" naturligtvis. Låt mig se efter, låt mig se efter. Hrm." Han började bläddra i en tjock gammal bok som låg på disken framför honom och slickade sig om läpparna, samtidigt som han följde en rad med pekfingret. Sedan smällde han igen boken med en dov duns och tittade upp på Helga.

"Det skulle bli 20 Dahler, och då ger jag dig ändå ett mycket fördelaktigt pris."

"åh," sa Helga, "vet du hur mycket det blir i kr.. mugglarpengar?"

"Nej. Tyvärr kan jag inte ta emot den förstår du. Det finns inget flöde ut om man säger så. Du kommer bli tvungen att börja med att gå upp till banken och be om att få göra en växling till vanliga pengar. Den ligger högst upp, du kommer förstå vilket hus det är." Det tog en stund innan Helga förstod att farbrorn menade Daler eller vad de nu hette, när han sa "vanliga pengar".

"Ok. Tack så mycket för hjälpen då. Jag kommer tillbaka senare idag. Tror du kanske att du skulle kunna låta bli att sälja min uggla till dess?" Helga gav honom en vädjande blick. Hon ville verkligen att just den ugglan skulle bli hennes sällskap om somrarna och hon hade flera gånger fått bevisat för sig att den var ganska sällskaplig. Farbrorn nickade vänligt, och lovade att göra ett försök.

Helga gick besviket ut ur affären och började streta uppför backen. Hon insåg att det skulle ta henne en bra stund att gå uppför hela berget, eftersom vägen ringlade sig långsamt i flera varv. Här och när fanns det trappor upp till avsatsen ovanför, men de var smala och branta och Helga hade ingen lust med att inleda sin karriär i den magiska världen med att bryta nacken.

Samtidigt som hon traskade uppför backen fick Helga anstränga sig hårt för att inte stirra och gapa på en del av häxorna och trollkarlarna som vandrade på spiraltorgets backar. Där fanns en illaluktande gammal häxa med vårtor på näsan, en mumlande sierska som stod i ett hörn och försökte sälja spådomar till alla som närmade sig och en lång benig trollkarl som med hög röst bjöd ut sina varor från ett litet stånd.

Hon såg till och med en gestalt, helt täckt av en mörk, fotsid kappa som försökte locka in förbipasserande trollkarlar och häxor med viskningar och vinkar. Gestalten drog sig väsande undan när en häxa och en trollkarl, iförda grå mantlar med officiellt utseende gick förbi, uppslukade den lågmälda diskussion de förde med varandra.

Helga började undra om hon kunde ha gått förbi vandrarhemmet utan att märka det när hon fick syn på en liten skamfilad skyllt som nästan doldes av de omkringliggande affärernas skyltar och en nedhängande lykta. Någon hade med knackliga bokstäver skrivit Den Gröna Ghyllen – Husrum till en billig pfenning. Helga sköt försiktigt upp dörren.

En svarthårig häxa, med stora svarta örhängen som dinglade från hennes örsnibbar satt bakom en liten skrivpulpet och sydde med pannan i djupa koncentrerade veck i något svart. Flickan hade smala, ljusbruna ögon och i ljuset från det enda dammig lilla fönstret kunde Helga se att hennes händer var röda och narriga.

Flickan, för det Helga insåg att det var det hon var, höjde blicken och fick syn på Helga, som tvekande stod kvar i dörröppningen.

"Vad får det lov att vara?" sa den svartklädda.

"jag.. jag skulle behöva ett rum över natten."

"då har du kommit till rätt stället. Vilken slags rum vill du ha?"

"Ett billigt, tror jag," sa Helga och studerade en gammal ljusstake som var nästan dränkt i stearin, "men jag kan inte betala nu för jag måste växla pengar på banken först."

"Det skulle kunna bli lite knepigt, det är ju natten före tåget till Blåehög går, låt mig tänka efter." häxan började räkna på fingrarna, och gav plöttsligt upp en nöjd suck.

"jag tror nog att vi ska kunna ordna något. Rummet är ett av de billigaste vi har faktiskt," sa hon och log mot Helga, "så du får leva med att det kanske är lite kyffigt."

Helga log och suckade inombords av lättnad. Hon skulle behöva varje öre av pengarna som hon hade fått låna av Häxjägarorden, pengar som hon skulle behöva arbeta av om loven på Gårde. Hennes föräldrar hade vägrat bidra med en enda krona till hennes skolgång i den magiska världen. Minnet av det korta brev de hade skickat sved fortfarande.

Helga tackade häxan, som presenterade sig som Lavinia, och efter att ha fått en stor järnnyckel som såg gammal ut av den svartklädda receptionisten gick hon upp för en ranglig trappa och lyckades hitta sitt rum.

Lavinias varning hade inte varit någon överdrift. Rummet var litet och möblerna bestod av en skev pinnstol och en säng. Det fanns inget fönster i rummet, och de enda ljuskällorna var en fotogenalampa som hängde ifrån taket och ett stearinsljus som hade tänts när hon klev in i rummet. Men lakanen såg hela och rena ut och golvet, som visserligen såg lite slitet ut, glänste som om någon hade skurat det nyligen. Helga tittade på klockan och insåg att hon måste skynda sig om hon skulle ha gott om tid på sig för att hinna växla pengar och köpa det som stod på listan att hon behövde för skolåret. Hon slängde sin tunga ryggsäck på sängen och när hon vände sig om i dörröppningen för att låsa såg hon att ljuset släcktes av sig självt. Magi hade verkligen sina fördelar.

Ju högre upp på spiraltorget den kullerstensklädda vägen gick, destobredare belv den. Hufasaderna blev prydligare och högre och Helga kunde nästan svära på att häxorna och trollkarlarna som skyndade förbi henne såg ut att ha lite, lite mer påkostade klädnader. Hon hoppades att det inte var alltför dyrt med klädnader, hon skulle hemskt gärna vilja ha råd att köpa kattugglan i affären och slippa låna en uggla varje vecka när hon skulle skicka breven till Häxjägarorden.

Högst upp på spiraltorget reste sig en hög stenbyggnad med pelare utanför. In och ut genom de tre portarna passerade då och då stressade föräldrar med sina barn i släptåg, Helga var säker på att en del av dem också skulle till Blåehög. Det var så svårt att behöva göra det här själv, tänkte hon, och det fanns ingen som verkade vilja förklara saker om hon inte frågade eller lösa hennes problem åt henne. Så hon försökte svälja nervositetetn och sköt upp en av dörrarna.

Hon kom in i en stor halvmåneformad sal, med diskar utefter de runda väggarna. Här och var i rummet, bakom diskarna och i små klungor vid några mystiska föremål som blinkade och snurrade, stod några va de mest märkliga varelser Helga någonsin hade sett. De var i midjehöjd på en fullvuxen människa, men såg inte heller ut som barn. Deras hud såg ut att vara läderartad och senig och deras kroppsbyggnad antydde ett släktskap med dvärgarna i sagoböcker. Men när hon försökte studera ansiktet på en av dem närmare såg hon att han hade ett barskt, kargt ansikte som såg ut att ha mycket lite att göra med de fryntliga dvärgarna i Snövit.

Helga gick fram till en av "dem", vad de nu var, som satt vid en disk och bad att få växla sin kronor till Dalar.

"Dahler", rättade trollet, eller vad han nu var, samtidigt som han räknade upp hennes pengar i den magiska valutan. " Och på en Dahler går det tio Tingar, och på en Ting går det femton Korvören. Det är ditt första besök antar jag? Ja, jag ser att du stirrar, för all del du är inte den första idag. Nästa snorvalp som kallar mig för troll åker på en ruskig förhäxning, det säger jag bara." med så mycket sagt viftade han undan Helga och fortsatte att muttra för sig själv.

Väl ute ur banken, fortfarande undrandes vad icke-trollen var för någon slags varelser, började Helga leta efter en bokhandel, där hon skulle kunna köpa sina skolböcker. Efter att ha passerat en affär som sålde märkliga, strömlinjeformade kvastkäppar, som inte såg att vara speciellt praktiska att sopa med och en affär för exklusiva klädnader fick Helga syn på en liten bokhandel. Hon räckte nervöst fram boklistan till den strama häxan bakom disken, som utan ett ord tog upp en trave som hon måste haft färdig. Helga betalade och gick vidare, med en tung påse böcker i ena handen och en tunnare plånbok i den andra.

Efter att ha köpt en grundsatts med trolldryckingredienser, två kittlar av standardstorlek, pergament, bläck, tre fjäderpennor och en praktisk skolväska att bära runt allt i mellan lektionerna började Helga känna sig ganska mör, och trött på obegripliga Häxor och Trollkarlar som pratade om saker hon inte förstod. Hon lämnade sina nyinköpta saker på Den Gröna Ghyllen och styrde kosan mot butiken för enklare klädnader.

När hon steg in i affären var det första hon fick se hur en ståtlig rödhårig flicka som såg ut att vara i hennes egen ålder grälade högt med en surmulen man i femtioårsåldern.

"jag SA ju att jag vill att den ska sitta åt mer i midjan. Är det så svårt?"

"Nu är det ju såhär att våra dräkter ska följa en standard…" försökte skräddaren, men den rödhårig fnyste och stormade in i vad som såg ut att vara ett litet omklädningrum. Helga klev försiktig in i rummet.

"hrm." sa hon och den stackars utskälda skräddaren hoppad förskräckt till. "Jag skulle bara vilja…" Just då öppnade den rödhåriga flickan dörren, iförd en lång vit klädnad, ljublå handskar, kappa och en hög häxhatt. Hon slängde den halvfärdiga klädnaden i armarna på skräddaren och svepte utan ett ord förbi Helga, som redan hade bestämt sig för att hon inte gillade henne speciellt mycket. Flickan smällde igen dörren efter sig. Helga höjde på ögonbrynen och rodnade, det kändes pinsamt, lite privat, att ha råkat kliva rakt in i den här situationen. Men den rosenkindade skräddaren återvann fattningen snabt och gav Helga en mätande blick.

"Jag skulle behöva tre skolklädnader." sa Helga, och hon han knappt tala till punkt förrän han gav upp en tappert leende.

"Skulle du ha lust att få dem lite billigare?" frågade han, "Jag tror att du har ungefär samma mått som fröken Parkas, om vi bara lägger upp klädnaderna några centimeter."

"Det vore… välldigt bra," sa Helga. "Jag behöver alla rabatter jag kan få… mina föräldrar förstår du, det är inte det att de inte vill… de bara kan inte, förstår inte riktig, det här med magi." Han log sorgset mot henne.

"Nej, alla gör kanske inte det." sa skräddaren. "Och bara för det ska jag faktiskt ge dig dem så billigt som jag borde istället för att tillåta mig en liten vinst. Om du skulle ha lust att ställa dig på pallen där borta så kan vi börja…"

En och en halv timme senare, när augustihimlen ovanför Spiraltorget precis hade börjat skifta i rosa, klev Helga ut genom den rödbruna dörren till Öhrns Ugglor. Hon bar på en stor bur med en sällskapligt tjattrande kattuggla i. Den lilla farbron bakom disken hade bytts ut mot en ung finnig häxa, som i övrigt påminde mycket om gamle herr Öhrn, hade gett henne sköttselråd och anvisningar om hur postsystemet fungerade. Helga hade högtidiligt överräckt de 20 dahlerna och frågat om vägen till närmaste trollstavsaffär.

Snart fick hon syn på en stor, gammal skylt med orden Allervanns Trollstavar – Äldre än gatan, modernare än ångloket. Inne i den lilla affären möttes hon av en häxa och en trollkarl som verkade vara på väg att plocka ihop för dagen.

"Hm. Jag känner igen dig vagt fröken…" sa häxan, mullig kvinna i välsydda, prydliga klädnader.

"Petterson" sa Helga blygt, "Helga Pettersson. Men det måste vara ett misstag, ingen i min familj har haft magin."

"ah," sa kvinnan kort. "Där ser man." Hon slog ett lätt slag i luften med sin trollstav och ett måttband dök upp i luften framför näsan på Helga och började mäta olika mått på henne, allt ifrån måttet mellan näsan och läpparna till det mellan knäna och naveln.

"Vilken arm är din svingararm?"

"va?"

"åh, jag glömde, vilken arm är den du använder mest?" Helga höll ut sin vänstra arm.

"ah." sa Häxan, samtidigt som måttbandet frenetiskt började mäta helgas vänsterarm på längden och bredden. "Det kommer du att få användning av. De flesta förväntar sig att en attack ska komma från högerarmen, eftersom de flesta är högerhänta. Det kan ge dig ett litet användbart försprång." Helga rös.

Fru Allervann slog ett nytt slag med trollstaven och måttbandet försvann med en knäpp. Siffror dök upp på ett pergament på disken framför henne. Hon plockade ner en avlång liten ask från en av hyllorna, tog ut en trollstav och räckte fram den till Helga, som inte viste vad hon skulle göra med den.

"Prova, svicha lite, såhär." Helga gjorde som Fru Allervann sa men ingenting hände. Fru Allervann tog fram en ny ask, och sedan ytterliggare än när inte den staven heller fungerade.

"Den här kanske… Ekträ, draksträng." Helga kände hur staven vibrerade lätt i hennes händer, som om den väntade på något. Fru Allervann nickade uppmuntrande och Helga svichade till med trollstaven. Tre låga pang hördes samtidigt som några röda gnistor flög ut ur trollstaven. Helga stirrade på den, hon kunde inte tro sina ögon.

Någonstans hade hon inte riktigt trott på att det var sant, att hon kunde utöva magi. Trotts breven som kommit just till henne, trotts att hon hade kunna se båten till Spiraltorget som varken Maria, Rut eller Hanna verkade ha sett, trotts att hon den dagen hade sett massor av människor använda magi som om det var fullt naturligt, trots det var det som att det hon inte förrän i det ögonblicket verkligen kunde tro att det var sant. Helga Wilhelmina Pettersson var en häxa.