Helga Pettersson

Och

Häxjägarorden

Av Honorine Hermelin

Discalimers: JKR äger det mesta, framförallt magin, den magiska världen, de magiska djuren, all inspiration osv. Lady Greensleves äger Sveriges Häxjägarorden, hon skriver om den i sin eminenta fic "To be or not to be". Jag äger faktiskt Helga, Sprialtorget och vissa element i Blåehögs Magiska Läroverk, även om det mesta naturligtvis är inspirerat av JKR!

Kapitel 6: Blå Tåget

När Helga kom ner till frukosten nästa morgon var värdshuset fullt av människor som sprang fram och tillbaka mellan sina rum, receptionen och frukostmatsalen. Helga kände hur hennes mage kurrade men hon hade inte haft råd att lägga till summan på kostanden för rummet som skulle ha gett henne rätt att ta vad hon ville från den magra frukostbuffen så hon gick fram till disken och försökte få ögonkontakt med Lavinia för att lämna tillbaka rumsnyckeln.

Lavinia pratade ivrigt med en lång, rödhårig kvinna som hade en stor grön fjäder faststucken på sin hatt. "och sedan när båten löper in vid kajen tar alla sina koffertar och rullar in dem till plattformen, fullkomligt säkert, jag försäkrar dig raring…"

Under tiden fick Helga syn på en kort, svarthårig pojke som knuffade sig fram genom det fullpackade lilla rummet. När Lavinia fick syn på honom gav hon upp ett högt skrik.

"Leonard Lione, var har du varit hela morgonen? Hjälp fru Knave med sin väska! Jag måste plocka undan frukosten." Leonard höjde händerna i en avvärjande gest mot Lavinia och började leda den långa damen, som tydligen hette fru Knave, ut ur rummet. En surmulen pojke med samma röda hår som fru Knave följde efter dem ut ur dörren.

Helga vände sig om för att äntligen få tala med Lavinia, nu när Fru Knave hade gått men hon fan till sin besvikelse att den svartklädda häxan hade skyndat vidare ut ur rummet i samma ögonblick som Fru Knave hade vänt sig om. Helga himlade med ögonen och skyndade efter ut i frukostmatsalen. Hon hade faktiskt bråttom, hon måste räkna ut ur hon skulle ta sig från slottskajen till centralstationen med en tung koffert och en stor ugglebur.

Lavinia höll som bäst på att fylla på mer bröd i den nästan renskrapade brödkorgen när Helga fick syn på henne. Hon bet sig i läppen när hon fick syn på alla maten och kände hur magen kurrade, hon var verkligen hungrig.

"Hm, Lavinia, jag skulle bara vilja lämna tillbaka nyckeln, eh, jag måste, börja leta efter ett sätt att ta mig till tåget." Lavinia tittade kritiskt på henne.

"Sötnos, du är grön i ansiktet. Har du inte ätit någonting? Nej, just ja, du köpte inte frukost biljetten. Hm. Men du, jag kan verkligen inte låta dig äta av buffen utan att betala, Herr Diktonius skulle bli rasande. Jag tror att jag kanske skulle kunna ordna något enklare, vore det ok?" Helga nickade försiktigt.

"Bara jag inte ställer till med för mycket besvär…" Lavinia fnös vänligt och vinkade åte henne att följa efter, sedan gick hon in genom en grön svängdörr som ledde till ett rörigt rum som såg ut att vara vandrarhemmets kök. En gammal vedspis stod mitten av rummet, fullsatad med grytor och tallrikshögar. På en lika fullproppad diskbänk låg en stor hög med rå potatis och i taket hängde massor av runda hålkakor upphängda på en pinne. Längst in i en vrå fans ett litet bord belamrat med några receptböcker, en vitlöksfläta och två tomma vinglas. Lavnina föste undan vinglasen och började rota i ett av skåpen. Helga satte sig försiktig ner på en av de rangliga pinnstolarna som stod vid bordet.

"varje dag erbjuder vi våra högt ärade gäster nybakat bröd. Så det första jag gör när jag kommer hit på morgonen är att slänga in några limpor i ugnen. Herr Diktonius är noga med att gästerna ska få det nybakade brödet men det är fullt ätbart i fyra dagar till efter det, om man förvarar det rätt. Så om det är en vecka med lite kunder kan jag ibland ta med mig en limpa hem och bjuda grannarna på. Och nu råkar jag ha ett par bitar var sedan igår, om du skulle vara intresserad? Helga nickade och Lavinia skar med snabba och vana rörelser upp tre tjocka skivor av det mjuka, saftiga brödet. Hon la upp skivorna på en asjett och tog fram en skål med smör och ställde alltsammans framför Helga, tillsammans med ett stort glas appelsinjuice.

"Du ska inte oroa dig över att ta dig till blå tåget. Min lillebrorbror Leo ska också börja sitt första år på Blåehög i år förstår du och jag ska följa med honom till stationen. Du kan ju följa med oss om du vill?" Helga kände hur hennes ansikte sprack upp i ett leende. Hon hade oroat sig halva natten för hur hon skulle göra för att ta sig tillcentralstationen, hon som knappt hade varit i Stockholm tidigare.

"om det är ok, så," sa hon och försökte att låta bli att spruta appelsinjuice ur näsan. "säg bara till när vi behöver åka, jag är klar med allt." Lavinia log beskyddande mot henne.

"Vist. Jag måste ut dit igen, det är fler än vi som ska med blå tåget i dag." Helga nickade och Lavinia stegade ut ur köket med sina svarta kjolar fladdrande efter sig.

Efter att ha ätit upp brödet och druckit upp juicen, som smakade så färskt att Helga var säker på att det var något som herr Diktonius inte skulle höra talas om, gick Helga ut i frukostmatsalen igen. Pojken som hette Leo kom gående mot henne med famnen full at tallrikar.

"ere du som e Helga?" sa pojken på bredaste stockholmska. Hon nickade.

"Kul. Leo var namnet. "Jag har blivit kommenderad att ta hand om resterna," sa han och nickade mot det som återstod av frukostbuffen. Matsalen var nästan helt tom och Helga förstod att det var dags att börja duka av.

"Vill du ha hjälp," frågade hon och log tillbaka.

"sure."

En stund senare lämnade Helga, Lavinia och Leo värdshuset tillsammans. Lavinia hängde upp skyllt med texten "Stängt tills lunch" på dörren och låste med en stor svart nyckel som satt på en skramlande nyckelknippa hon hade i en ficka i kjolen på den stora svarta klänningen. Helga och Leo rullade sina koffertar efter sig och Lavinia bar buren med Helgas ännu odöpta uggla.

Konduktören med uniformen och de blanka manchetknapparna fällde in landgången och flodångaren lade ut från spiraltorgets brygga. Lavinia höll ett hårt tag i Leos hand och såg sig oroligt omkring. Helga undrade var deras föräldrar var och varför de inte var med och vinkade av sin son när han åkte till sitt första år på Blåehögs Magiska Läroverk. Lavinia såg orolig ut, som om det var svårt för henne att släppa taget om Leo. Helga önskade för ett kort ögonblick att något av hennes syskon kände lika mycket ansvar för henne eller att någon, vem som helst som hade känt längre än en dag skulle vara med henne när hon klev på tåget, på väg till något helt annat än vad hennes liv hade varit fram till dess.

Hon undrade om det skulle finnas några andra som hon där, sådana som aldrig hade varit i den magiska världen förut och som inte visst någonting om den eller den utbildning de skulle få. Helga tyckte att det kändes som att hon knappt viste vilken ända på trollstaven hon skulle hålla i och det skrämde henne. Hon tittade på Leo och Lavinia som stod bredvid henne vid relingen och retades med varandra. Tänk om något av hennes syskon skulle få ett ugglebrev om några år? Tänk om hon skulle stå här med Marcus eller David eller Miriam och se spiraltorget försvinna i dimman? Att Johannes inte var någon trollkarl var uppenbart, eftersom han inte hade fått något brev förra året när han hade fyllt femton år. Men tänk om någon av de andra var det, tänk om det fanns någon som hon skulle få dela den här världen med? Helga bestämde sig för att försöka skriva till dem då och då, för att få dem att våga följa henne med in i den magiska världen när den dagen kom. Om den magiska världen nu var bättre än vad Åke, Sara och Häxjägarorden verkade kunna förställa sig.

Leo vände sig mot henne och gestikulerade att hon skulle titta upp. Hon insåg att båten inte alls hade styrt mot slottskajjen utan var på väg mot bron vid Operan, som var alldeles för låg för att en trevåningshjulångare skulle kunna passera under den. Helga skrek till.

"Vi kommer krocka! Är de galna?" Lavinia tittade leende på henne och skakade på huvudet.

"Vi kommer inte att krocka, båten åker den här vägen någon gång i veckan. Vänta så får du se, jag lovar dig att vi inte kommer krocka med någonting!" Helga skulle just vända sig om och fråga Lavinia hur hon kunde vara så lugn när den stora hjulångaren gav till ett lågt swoch och klämde ihop sig, för att sedan makligt åka under bron.

När de kom ut på andra sidan igen gav båten återigen ifrån sig ett swoch och återgick till sin ursprungliga storlek. Helga lutade sig över relingen och kräktes. Lavinia klappade henen på ryggen och Leo tittade medlidsamt på henne.

"sorry," sa han, "du var vist inte förbered. Jag mins när jag åkte den här rutten senast. Skrämde skiten ur mig för å vara ärlig," sa han och log åt minnet.

Helga gick för att dricka lite vatten och skölja sig om munnen medan båten gled vidare på riddarfjärden och sedan in under ännu en bro, den här gången han hon dock sätta sig ner först och blundade för att slippa se när hela båten klämdes ihop. Sedan kände hon hur allting blev sin vanliga form igen och hur motorerna tystnade, båten verkade vara på väg att lägga till. Hon gick tillbaka till syskonen Lione för att hämta sin koffert.

När de gick av båten såg Helga att landgången hade gjort en öppning i väggen till centralstationen, där hon var säker på att det inte hade funnits någon förut. Hon vände sig automatiskt mot Lavinia för att fråga men hindrade sig själv precis innan hon skulle till att öppna munnen. Hon ville inte att Lavinia och Leo skulle tycka att hon var jobbigt och påfrestande så att de skulle tröttna på att ha henne i hasorna. Det kändes som att hon hade ställt dumma frågor ända sedan hon anlände till Den Gröna Ghyllen dagen innan.

De följde strömmen av häxor och trollkarlar med barn och undgommar i släptåg genom den llilla gången, sedan kom de ut på en lång plattform, full av ännu mer folk. Leo frågade sin syster om inat alla kom dit med båten ifrån sprialtorget.

"Nej," svarade den svartklädda häxan och försökte rätta till håret som hade blivit rufsigt i blåsten ombord på Hjulångaren, "Sveriges häxor och Trollkarlar kommer ifrån alla möjliga delar av landet så många tar mugglartåget direkt hit till stationen och byter här. Sedan finns det ju en hel del på småöarna i skärgården, det är ett starkt magiskt fäste. Bra för affärerna på spiraltorget föresten, tyvärr stannar de sällan över natten eftersom de inte bor så långt bort, men ni skulle ha varit med den gången när… "

Hon överröstades av en hög ångvissla och just då gled ett magnifikt ånglok in på perrongen. Helga häpnade, hon var vad vid att åka tåg men hade aldrig i hela sitt liv sett något liknande.

Vagnarna och loket gick i samma färger, murriga rödbruna toner med svarta gjutjärnsdetaljer och glänsande mässingshandtag. Grön rök bolmade ur skorstenarna på loket och någon hade hängt upp en mörkblå fana, broderad med ett lodjur och ett stort, snirkligt B, längst bak på det glänsande loket.

Häxorna och trollkarlarna runt omkring dem började säga adjö till sina barn och släktingar, Helga kunde i vimlet skymta den snorkiga rödhåriga flickan hon hade mött i klädnadsbutiken och en kort, brunhårig flicka som stod bredvid henne. Lavinia kramade Leo hårt och sa åt honom att skriva när han hade tid. De tittade länge på varandra och Lavinia rufsade om honom i håret.

"ta hand om dig nu," sa hon till sin lillebror och pressade ihop sina läppar till ett smalt sträck, "du vet att vi kommer klara det här till slut." Helga svalde, hon önskade att någon, vem som helst som hon hade känt lite längre än en halv dag skulle ha varit där och vingat av henne. Det gjorde ont att ingen brydde sig om hennes nya liv, förutom Häxjägarorden som helst verkade vilja förstöra allt som hade med det att göra. Till slut släppte Lavinia taget om Leos arm och medan han släpade upp sin koffert i en av vagnarna gav hon Helga en snabb kram.

"Tack," sa Helga och log, "tack för allt du har hjälpt mig med, jag ska tvinga honom att skriva." Lavinia skrockade och hjälpte henne upp med kofferten.

"Ta det lugnt nu på Blåehög," sa hon och sänkte rösten, "folk som jag och Leo har inte råd att ha mäktiga fiender och det har nog inte du heller!"

Helga undrade vad hon hade menat men hon han inte fråga förrän den svarthåriga häxan hade försvunnit i myllret. Hon följde efter Leo in i vagnen.

De första tre kupéerna var fulla av äldre elever som antingen var fullt upptagna med att prata med varandra eller snäste varje gång någon kom förbi och letad efter någonstans att sitta. Slutligen kom de fram till en kupé där det bara satt en person, en flicka med stort, yvigt hår och gröna klädnader. Helga bestämde sig för att det kanske kunde vara värt ett försök att fråga om de fick sitta där.

"hrm, eh."

"åh," sa flickan och tittade upp. Hon hade smala, bruna ögon och ett drömmande ansiktsuttryck.

"vi undrar om det är ledigt här?"

"Ja, det är det väll, antar jag." Helga och Leo log och baxade, med viss möda, upp koffertarna på hyllorna ovanför sätena, efter att ha tagit ut klädnaderna och mackorna som de hade brett i köket på Ghyllen.

"så," sa Helga för att försöka bryta tystnaden, "vad heter du och vem är du?"

"jo, Jag heter Ylva Malmberg och ska börja mitt första år." Hon räckte fram handen och Helga tog den,"…och vem jag är? Hm, det var inte lätt. Jag gillar att läsa och drömma mig bort, hemma är jag stammis på mugglarbiblioteket och mina föräldrar är ganska trötta på att jag lånar deras böcker hela tiden, haha…"

"Jag heter Leo Lione," sa Leo och gav Helga en varnande blick, "jag brukar hjälpa till på värdshuset där min syster jobbar, det heter Den Gyllene Ghyllen, fantastiskt ställe om jag får säga det själv, speciellt våra…"

"hrm." sa Helga retsamt.

"jag gillar att simma i havet om somrarna, att fiska från kajen, att titta på gatumusikanterna och gycklarna när de är i stan. En av mina grannar ifrån stan går redan på Blåehög och jag var lite avundsjuk förra året när han fick börja där." Ylva nickade mot Helga.

"Nu är det din tur."

"ok. Jag har inte växt upp i den magiska världen som ni, mina föräldrar och alla mina syskon är mugglare, än så länge i alla fall. Jag har ganska många småsyskon så det kanske visar sig vara häxor eller trollkarlar om några år." Hon log åt tanken.

"så, har ni börjat titta i skolböckerna än då?" Helga skruvade generat på sig, hon hade tänkt göra det i går kväll när hon kom tillbaka till Ghyllen men hon hade somnat på en gång.

"nej, jag köpte mina igår och har inte ens hunnit titta på dem"

"jag har bläddrat lite i dem," sa Leo, "det verkade vara en del intressanta saker, även om det är svårt. Jag vet att min syster Lavinias favoritämne alltid var förvandlingskonst så jag blev mest intresserad av det från början eftersom hon alltid har pratat om hur användbart det är att kunna förvandla mjölk till smör och ost och sånt där. Vad tror du om böckerna?" Medan de pratade hade Ylvas ögon börjat lysa och hon hade plockat upp ett pergament ur fickan som ivrigt började peka på. Helga såg att det var förstaårselevernas boklista. Hon böjde sig över den för att se vilka böcker det var hon hade köpt egentligen.

Förvandligskonstens grunder av Galdara af Grip

Att skifta tingens skepnad av Oden Ravelsson

En Magisk Historia av Bathilda Bagshot

Ettusen magiska örter och svampar av Phyllida Spore

Trolldrycker, Serum och Brygder av Karl-Johan Brisk

Fantastiska vidunder och var man hittar dem av Newt Scarmander

Magins Grunder av Adalbert Wafling

"..och jag tror att jag verkligen kommer gilla fantastiska vidunder, den är intressant, speciellt allt som står om drakreservaten. Men vist tycker jag att han kunde ha skrivit mer utförligt om vilket arbete det är för alla som arbetar där…" Ylva log lyckligt och Helga förstod henne, det verkade som att åtminstone en del av de ämnen de skulle läsa var ganska intressanta. Men drakar? Det var hon inte bered på.

"Ursäkta mig, men vad menar du med drakreservat, vist finns det väll inte..?" Hon såg de andra tvås frågande ansiktsuttryck, "…ni skojar, det kan inte vara möjligt, menar ni att drakar finns på riktigt?" Ylva nickade och Leo log retsamt.

"ja," sa han, "det trodde jag nästan att alla viste men det förklarar ju i alla fall varför det är vi som sköter dem, eftersom mugglarna inte får veta någonting. Men vet du en grejj till? Flickan som sitter framför oss är dotter till en av landets absolut bästa Drakväktare." Ylva blev röd om kinderna och tittade ner i bordet.

"hur viste du att vi var släkt, jag tycker inte att vi är så lika varandra?"

"nej kanske inte, men ditt efternamn förrådde dig faktiskt. Och att du pratar passionerat om drakreservaten, du är säkert uppvuxen i närheten av ett av dem slår jag vad om." Ylva nickade och Leo såg avundsjuk ut.

"Vänta här nu. Ni menar att det finns en massa stora, farliga, eldsprutande drakar ute i skogarna här och att ingen någonsin har SAGT något till mugglarna? Det måste ju finnas folk som blir uppätna hela tiden?"

"nej, de vidtar alla möjliga säkerhetsåtgärder, som gör att mugglare inte går i närheten. Och drakväktarna håller väldigt bra koll på reservaten och ser till att drakarna är under kontroll och inte äter upp folk eller rör sig utanför de säkrade områdena."

"aha." Helga kände sig fortfarande inte riktigt säker på att hon tyckte att det vara någon bra ide att ha stora eldsprutande monster i ett land där nästan ingen visste om att sagda eldsprutande monster fanns men hon fick ändå lust att byta samtalsämne. Hon ville inte förolämpa sina nyfunna vänner med att kritisera trollkarlsvälden och Ylvas föräldrar det första hon gjorde.

"vet ni vad, " sa hon, "jag tror att jag har kommit på vad jag ska döpa min uggla till. Han ska heta Gideon. " hon la ena handen på buren ifrån vilken Gideon studerade henne vaksamt. "tror ni att man kan släppa ut honom genom fönstret nu eller borde jag vänta tills vi har stannat?"

"Det går nog bra nu, men om jag vore du skulle jag ge honom någonting att äta först."

"du har nog rätt, vi kan ju börja med vår matsäck så kan han få en bit bröd. "

Helga och Leo tog upp sina mackor och Ylva gick för att leta reda på en matvagn som skulle finnas på tåget. Hon kom tillbaka med en stor köttbullsmacka, två flaskor iskall pumpajuice och famnen full av märkligt magiskt godis. De spenderade resten av resan med att prova de olika sorterna och Ylva och Leo förklarade varför chokladgrodor var populärt, vilka av Bertie Botts Magiska Bönor i man skulle akta sig för och varför pumpapastej ansågs vara finare godis än kittelkakor.

Då och då tittade Helga ut igenom fönstret, i början såg hon åkrar och gårdar längs med spåret men efter några timmars resa var allt hon kunde se en tjock granskog som susade förbi utan att någonsin verka ta slut. Men sen började landskapet förändras och granskogen ersattes av lövskog, myrar och gräsklädda kullar. Ylva deklarerade att det förmodligen började närma sig Blåehög eftersom omgivningen började se ut som faunan i fjällvärlden och Blåehög sades ligga relativt långt ner på fjället.

"Då borde vi kanske börja byta om till skolklädnader" sa Helga, som kände sig lite som en katta bland hermelinerna där hon satt med sina svarta jeans och sin kofta. Leo blev röd i ansiktet, mumlade någonting om en promenad och lämnade hastigt kupén. Helga och Ylva tittade frågande efter honom och log, sedan bytte de om till de fotsida, svarta skolklädnaderna och Helga tog på sig en tjock, varm mantel som hon hade köpt av den snälla skräddaren i klädnadsaffären. När Leo kom tillbaka hade han också skolklädnader på sig och de satte sig högtidligt igen, de började alla bli lite nervösa inför ankomsten till skolan.

"så," sa Leo, "vilket Hus tror ni att ni kommer hamna i?"

"va, vadå Hus?" Helga vände sig mot Ylva, hon var säker på att hon som verkade ha koll på det mesta skulle veta även det här.

"hm, jag vet inte så mycket om Husen. Jag vet bara att båda mina föräldrar har gått i Alenerav och att de tycker att Mårdben är helt ok, men annars vet jag inte så noga. " När hon såg Helgas nollställda min gjorde hon ett nytt försök att förklara.

"Ok, här är det jag vet: alla nya elever blir indelade i något av de fyra olika Husen, jag vet inte vem som bestämmer vart man hamnar. Jag har förstått det som att man bor tillsammans med sitt Hus de resterande sju åren på Blåehög, och att de olika Husen brukar tävla mot varandra och så. "

"Ok," sa Helga, "Då förstår jag lite mer."

"Oroa dig inte sa Leo, du förstår precis lika lite som vi när det gäller det här, det enda jag vet är att hela min familj alltid har gått i Uvelheims Hus." Han spände blicken i Ylva som stelnade till. Ingen av dem sa ett ord, och Helga förstod att det inte var läge att fråga mer om "Husen". Precis då hördes det gälla tjutet av en ångvissla som signalerade att de snart var framme. En uttråkad röst deklarerade att de snart skulle komma fram till stationen och bad alla att vänligen lämna sina koffertar ombord på tåget för vidare transport till skolan.

Plattformen som de hade stannat vi var vagt upplyst av fem höga gatlyktor som skulle kunnat varit hämtade från London vid förra sekelskiftet. Ljuset från några upplysta fönster en bit längre bort från plattformen skvallrade om att det fanns en by i närheten.

När Helga hade stigit av tåget blev hon, Leo och Ylva genast meddragna av strömmen, runt ett hörn av stationshuset. Framför dem låg en grusväg, kantad av låga fjällbjörkar och lavklädda stenar. Den ljusa sommarnatten gjorde att lyktorna som var upphängda i träden längs med vägen inte gjorde mycket mer nytta än att sprida ett varmt, välkomnande ljus.

Plötsligt började de yngre eleverna vända sig uppåt, en efter en. "Drakvandrare" fräste en kort brunhårig pojke som Helga aldrig hade sett förut. Helga vände sig om för att se efter vad det var som stod på. Två kvastburna häxor cirkulerade över tågstationen med uppmärksamma ansiktsuttryck.

En lång Trollkarl trängde sig fram genom hopen och påkallade deras uppmärksamhet med att då och då låta små lysande stjärnor komma ut ur spetsen på sin trollstav.

"Det är okej allihopa, inget att oroa sig för. Drakväktarna är här på ett rutinuppdrag för att övervaka vår säkerhet. Fortsätt framåt så att vi kommer fram till slottet någon gång." Helga kände genast igen honom som manen hon hade mött på båten till sprialtorget dagen innan.

"Vem är det där?" sa en lång fräknig flicka till sin kompis som ryckte på axlarna. Helga petade henne på armen. "Jag tror att han heter Viktor Omér. Jag träffade honom på väg till Sprialtorget igår. Han verkar trevlig." Den främmande flickan, som såg ut att vara lite äldre än Helga tittade skeptiskt på henne.

"Du och dina kompisar är nya här va?"

"Ja, det är vårt första år," sa Helga.

"Då kommer du snart lära dig att man aldrig, någonsin, kallar någon vuxen här vid deras förnamn. Alla har en titel. Förmodligen kommer han du nämnde att undervisa som lärare av något slag. Då ska du kala honom för Professor Omér, inget annat. Annars blir det väldigt pinsamt för både dig och ditt elevhem." Helga villa fråga varför men den andra flickan och hennes vän hade redan hunnit försvinna framåt innan hon han säga något. Det var nog lika bra, tänkte hon. De hade inte verkat som att de villa prata med henne i vilket fall som helst.

"Vad var det där om?" frågade Ylva och Helga förklarade snabbt vad som hade hänt.

"Jo, det är sant, det är som de sa. För i tiden gjorde de svenska mugglarna vist också så har jag hört. Och man sa Ni till folk hela tiden."

"Märkligt."

"kanske det, men..." Leo avbröt Ylva.

"Titta! Nu kan man se slottet! Tänk, jag har väntat på det här så länge." De log och tittade åt samma håll han hade pekat och fin syn på silhuetten av ett stort slott, med flera höga torn som stack ut och många höga, upplysta fönster som lyste välkomnande emot dem. Slottet låg högst uppe på sluttningen de gick uppför. Helga tog förväntansfullt ett djupt andetag av den friska fjälluften. Nervösa gick de uppför berget som badade i den sjunkande kvällssolens orangea ljus. Bakom dem började någon sjunga.

Nu hoppas jag att de som läser det här, och ni är i alla fall några stycken, har haft tålamod med att jag updaterar så sällan. Men jag arbetar kontinuerligt på berättelsen och hoppas att ni fortsätter att läsa de nya kapitlena alteftersom de dyker upp.

All kritik, alla förslag, åsikter, invändningar och frågor är hemskt välkomna, antingen kan ni lämna en recension här eller titta in på the swedish rowling fanclubs forum och ge mig en hälsning.