Helga Pettersson

Och

Häxjägarorden

Av Honorine Hermelin

cccccccccccccccccccccccccccc

Disclaimers: JKR äger det mesta, framförallt magin, den magiska världen, de magiska djuren, all inspiration osv. Lady Greensleves äger Sveriges Häxjägarorden, hon skriver om den i sin eminenta fic "To be or not to be". Jag äger faktiskt Helga, Sprialtorget och vissa element i Blåehögs Magiska Läroverk, även om det mesta naturligtvis är inspirerat av JKR!

Kapitel 7: Den sjungande bassängen

Runtomkring dem började de eleverna sjunga i olika stämmor och Helga förstod att det måste vara en del av någon sorts tradition eftersom alla verkade kunna texten och melodin ganska väl. Texten bestod av några få ord som upprepades om och om igen i olika stämmor, som ett mantra och helga tyckte att det påminde mycket om några av tazie-sångerna som de hade sjungit ibland hemma i församlingen.

Ljusen tänds nu i vår sal

Följ nu med och gör ditt val

Vem du är blir vad du gör i kväll

Ljusen tänds nu i vår sal

När de närmade sig det höga slottet kunde hon urskilja de fem gestalterna på trappan bättre. De två höga portarna var uppställda bakom dem och ett varm, gult sken strömmade ut mot dem i den ljusa sommarnatten. När de kom ända fram började de äldre eleverna framför strömma ut mot sidorna och ställde sig i en halvcirkel runt trappan. Helga och hennes vänner var på väg att följa efter när en av de fem på trappen, en äldre kvinna med långt, silvrigt hår, höjde ena handen för att uppmana till tystnad.

"Förstaårselever, vänligen kom fram hit. Just framför trappan, så ja." Kvinnan var klädd i en midnattsblå klädnad och hennes röst var hög och raspig. Helga tänkte att hon förmodligen var den äldsta människa som Helga någonsin hade sett.

"Mitt namn är Sigfrid Hermelin och jag är rektor för Blåehögs Magiska Läroverk. I kväll skall ni sorteras in i era elevhem där ni kommer leva de kommande sju åren av er utbildning. Ni kommer äta tillsammans, sova tillsamman och ha lektioner tillsammans. Era handlingar kommer avspegla sig på ert hus i form av avdrag ifall ni bryter mot skolan regler eller beter er illa. På samma sätt kommer goda prestationer och gott beteende belönas med samma poäng. Ni som är här för ert fösta år, tänk alltså på att alt ni tar er förr faller tillbaka inte bara på er själva, utan på era kamrater. Detta kan också tjäna som en påminnelse för de av era äldre kamrater som lyckats glömma bort det under sommaren." En av gestalterna på trappan, en lång, svartklädd man med kalt huvud och genomborrande blick nickade vid de sista orden i riktning mot ett par av de äldre eleverna, en pojke och en flicka som var mycket lika och såg ut att vara tvillingar. Den vithåriga kvinnan höjde rösten igen.

"Nog om detta nu. Ni ska snart sorteras in i era respektive elevhem, men innan vi går in skall först husföreståndarna för vart och ett av elevhemmen presentera sig." En vithårig man bredvid henne log förtjust och harklade sig.

"Mitt namn är Rotvid Sahle, jag är Professor Trollformellära och husföreståndare för Kravelduns Elevhem." Några av eleverna applåderade och en lång, blek kvinna med sträng uppsyn steg fram.

"Mitt namn är Astha Kahl och jag är förutom att jag är professor i Försvar mot Svartkonster också husföreståndare för Aleneravs elevhem." nya applåder följde och den en brunhårig kvinna med grön klädnad steg fram. Hon höjde handen för att äska tystnad på samma sätt som den vithåriga gamla kvinnan hade gjort och applåderna dog ut.

"Mitt namn är Malva Perirke" sade hon. "Jag är professor i Örtlära och husföreståndare för Mårdebens elevhem." Den sista av de fem uppe på trappan, den svartklädde mannen som hade blängt åt tvillingparet, tog ett steg fram, så att ha stod i jämnhöjd med sina kollegor.

"Mitt namn är Sigtyr Ravelsson. Jag är professor i trolldryckskonst och husförståndare för Uvelheims elevhem." några halvhjärtade applåder följde. Helga mindes plötsligt att Uvelheim var det elevhem som Leo hade talat varmt om och rös. Om husföreståndarna sa något om hur de olika husen var så trodde hon nog att hon hellre skulle vilja gå i Mårdeben, hon tyckte att den brunhåriga husföreståndaren såg betydligt sällare ut än den kroknäste professorn utan hår. Hon undrade verkligen hur den där sorteringen skulle gå till, hon viste alldeles för lite om de olika elevhemmen för att välja nu på en gång och precis då höjde den gamla silverhåriga kvinnan handen igen.

"Nu är det dags att gå in. Förstaårselever, följ professor Sahle." Hon vände sig om och gick in genom porten. Alla de andra professorerna utom professor Sahle följde efter henne och Sahle signalerade åt förstaårseleverna som stod längst fram att följa honom. Helga och hennes vänner klev högtidligt uppför trappan och in genom det höga portvalvet.

De kom in i en stor hall vars väggar var täckta av vindlande trappor och avsattser som ledde till olika våningar och korridorer. Fyra stora ljuskornor med levande ljus hängde ner från mörkret ovanför dem och lyste upp de nedersta våningarna. Mitt i rummet fans en rund bassäng, nedsänkt i det slitna stengolvet och fylld med klart vatten upp till kanten. Vid den bortersta väggen, framför vad som såg ut att vara ännu en port, stod professorerna de hade mött utanför trappan. Men ännu fler vuxna hade nu slutit sig till dem och Helga antog att de måsta vara de andra lärarna på skolan.

Runtomkring dem strömmade de andra eleverna in och snart var hela den stora hallens golv fyllt av elever som andäktigt verkade vänta på någonting. Några av de äldre eleverna ställde sig på trapporna för att se bättre och alla verkade vänta på något som skulle hända i mitten av rummet så Helga vände sig också ditåt för att inte missa något. En otydligt harkling hördes, som om den som uttalat den vore under vatten, och i nästa stund började samma märkliga, bubblande röst sjunga.

Jag skall finna hem åt alla och en var

Säg till om det blir någon kvar!

Än kan jag se i dig de svar

Du inte ens vetat om att du har

Jag ser dit ingen ser

Och hör ack så mycket mer

Men det svåraste här vi nu har:

Säg vilket hem vill du ha?

Jag läser din önskan,

Jag läser ditt svar,

Snart vet alla vart du ska

Till egensinniga Kraveldun du ska

Om det är kunskap du vill ha

Om du i dina drömmar söker bo

kan du i Kraveldun få frid och ro

Slå rot i Mårdeben utan skam

Om du är van att ta dig fram

Om du är lojal, ärlig och san

Kan du i Mårdeben få en hamn

Ambitioner är ett stort krav

Om du vill klara dig i Alenerav

Är du stolt och i tanken klar

I Alenerav du hemvist har

Om du har kraft i greppet av din klo

I Uvelheim finns rum du kan bebo

Och om du har mod uti din barm,

kreativa Uvelheim håller dig varm

Helga kunde inte se någon som rösten kunde komma från någonstans men sedan såg hon att de flesta verkade stirra på vattnet i bassängen och förstod att den måste ha något med det att göra.

När sången hade tystnat steg Professor Sahle fram och rullade upp en lång pergamentrulle som han hade i handen.

"Nu kommer jag ropa upp er, en och en, i bokstavsordning. Den som hör sitt namn ropas upp skall stiga ner i vattnet för att bli sorterad i sitt kommande elevhem. Det är viktigt att ni doppar hela huvudet."

"AZRELIER, ALVINE!" , en svarthårig flicka med flätor och tjocka glasögon var den första att ropas upp. Hon steg fram till bassängen utan att se sig om och steg ner för trappstegen på insidan. När hon hade kommit så lång att vattnet nådde henne till huvudet såg det ut som att hon tog ett djupt andetag och sjönk ner under ytan. När hon klöv vattenytan ett par sekunder senare var det tyst ett par sekunder sedan hördes den bubblande rösten igen – "UVELHEIM!" sade den och Alvine klev upp ur basängen, vattnet som ran från henne bildade en liten pöl på golvet men det ver det ingen som verkade bry sig om och nästa namn ropades upp.

BIRKENBARK, BLENDA! sorterades på samma sätt in i KRAVELDUN, följd av CURLAS, NAIMA! - UVELHEIM! och CURLAS, HALVAR – UVELHEIM! Sedan sorterades en lång, tjurig kille (ERTHAS, ELMER!) in i ALENERAV, följd av GRUMBLE, OLOF! (MÅRDEBEN!), HADJI, HANADI! (UVELHEIM!) HANSAM, MORGAUSE! (ALENERAV!). ytterligare några namn passerade och efter LINDSKOG, ARON (UVELHEIM!) var det dags för "LIONE, LEONARD!".

Helga såg Leo rycka till när Professor Sahle ropade upp hela hans förnamn, sedan klev han fram till basängen och ner i vattnet. Efter några steg sänkte han ner huvudet under vattenytan, precis som de andra hade gjort och precis som med de andra ropade den bubblande rösten ut sitt beslut när han hade fått huvudet över vattenytan…

"UVELHEIM!" Helga såg hur Leo lyste uppi ansiktet samtidigt som han fortsatte att gå uppför trappstegen under vattnet. Ylva fnös ljudligt där hon stod bredvid Helga men sa ingenting. När sedan KROOKE, OLAUS ropades upp tystnade hela hallen på en gång och alla följde på helspänn den brunhåriga pojken som klev ut i vattnet. När han kom upp över vattenytan, följd av ett ekande "KRAVELDUN!" började många av de äldre eleverna viska upprört sinsemellan och Morgause Hansam, som stod brevid den rödhåriga flickan från klädnadsaffären i sprialtorget såg ut som om solen hade gått i moln. Helga petade Ylva på axeln.

"Vad var det där?"

"Olaus Krooke är son till Herinoys Krooke. Han är Magiminster." Helga undrade vad det innebar men han inte fråga mer förrän Professor Sahle gjorde en irriterad handrörelse och alla tystnade för att höra nästa namn som skulle sorteras och "MALMBERG, YLVA!" klev fram till bassängen och ner i vattnet. Helga viste inte vad hon skulle hoppas, helst ville hon få vara med bägge av sina nyfunna vänner men tänk om de hamnade i samma hus men utan henne? Och Ylva hade ju inte verkat särskilt förtjust i huset som Leo hade hamnat i?

Ylvas huvud sköt upp över vattenytan med raketfart och undervattensrösten deklarerade högt "UVELHEIM!". Ylva sa inte ett ord men Helga kunde nästan känna hur hennes vän kokade bredvid henne samtidigt som NIVFJÄLL, HERA! (MÅRDEBEN!)

Sedan ropades PARKAS, PIRENNA! Upp och den vackra rödhåriga flickan vars klädnader helga på sätt och vis bar steg fram och klev ner i vattnet, hon han knappt få örsnibbarna över vattenytan förrän undervattensrösten skrek "ALENERAV!".

"PETTERSSON,HELGA!". Helga svalde och gick fram till kanten av bassängen. Hon förväntade sig att vattnet skulle vara lika kalt som stengolvet hade varit men istället möttes hon av en mild, ljummen temperatur som fick henne att slappna av. Hon steg ner för trappstegen på bassängens botten tills vattnet nådde henne till huvudet, sedan doppade hon huvudet genom att tippa bakåt med kroppen. Hon såg ljuskronorna och mörkret ovanför dem genom vattenytan och hörde en tun röst viska omkring henne. Uvelheim, tänkte Helga tveksamt, Uvelheim om det är så det borde bli. Rösten skrattade och svarade.

Det var länge sedan, hrm.

Drömmar, ja men också styrka. Skogen är i dig stark men det andra är starkare. Beslutsamhet, vrede. Jag vet, just som den förra är du… Helga ville inget hellre än att stanna kvar och få veta vad den mystiska rösten menade men hennes syre var på väg att ta slut och när hon fick upp huvudet över vattenytan var hon tvungen att ta ett djupt andetag. UVELHEIM! skrek den bubblande rösten och hon stapplade upp ur bassängen, fortfarande vimmelkantig av syrebristen och de mystiska orden som rösten under vattnet hade sagt till henne. Men hon var i alla fall nöjd över att hon hade hamnat i samma elevhem som Ylva och Leo.

RISKVIND, RUBEN (ALENERAV!) och ROSENFÄLDT, ALVA (MÅRDEBEN!) klev upp och ner ur bassängen medan Helga rastlöst väntade på att få fortsätta in i slottet. För inte skulle de väll äta middag i hallen? Och mat hoppades hon verkligen att de skulle få snart för hon hade inte ätit någonting sedan de hade ätit matsäck på tåget.

När ÖSTANBÄCK, YRSA hade sorterats (KRAVELDUN!) öppnades de stora portarna bakom lärarna och de tågade, tätt följda av de församlade eleverna, in i nästa sal som var lika stor som den förra, men i den här syntes nästan inget annat än rad efter rad av höga, dammiga bokhyllor fullproppade med böcker. Salen var full av levande ljus och nästan helt knäpptyst, trots att skolan alla elever och lärare gick igenom den mot ett par höga dörrar till höger om ingången. Det var som om själva luften i salen hade en lugnande inverkan som kom alla skarpa ljud att mattas av.

Nästa sal som de klev in i var hög och rymlig, med ett spetsigt valv av det slag som Helga hade sett på domkyrkan i skara när hon hade varit där en gång med kyrkans ungdomsgrupp. Gotiskt, så hette det vist, de smäckra spetsiga valven där de gregorianska munkarna kanske hade sjungit för hundratals år sedan. Salen var avlång och den motsatta kortsidan längst bort var nästan täckt av ett enda stort fönster, genom vilket den ljusa sommarhimlen sken in.

Längs väggarna hängde facklor fästade, de lyste upp rummet var enda ljuskälla i övrigt var det stora fönstret. Fem långbord stod uppställda längs med väggarna, fyra parallellt med varandra och det femte längs med det höga fönstret.

Lärarna och de äldre eleverna strömmade in i rummet och började sätta sig till rätta, som om alla viste exakt vilket av borden de tillhörde. Helga lade märke till att lärarna satte sig vid bordet längst bort, vid det höga fönstret men annars kunde hon inte se något mönster som kunde tala om för henne vart hon skulle gå. Hon vände sig frågande mot Leo som i samma stund upphetsat pekade på en skyllt som stod vid kortändan på bordet det stod vid. Skylten föreställde en svart, sorgsen fågel mot röd bakgrund. Längst ner stod med snirkliga bokstäver Uvelheim.

"jaha." sa Leo. "Det är väll lika bra att vi går och sätter oss då?" De slog sig ner bredvid de två blonda tvillingarna som hade blivit sorterade innan dem. De pressenterade sig som Naima och Halvar Curlas och berättade, i mun på varandra, att de kom från skärgården utanför Stockholm. Det visade sig snart att de och Leo hade ett par gemensamma bekanta och snart var de i ivrigt samspråk om somrarna på spiraltorget och hur man bäst tog sig fram på de små jollar som var så populära ibland trollkarlsbarn utan att bli upptäckt av mugglarna.

Professor Hermelin reste sig upp och sorlet lade sig långsamt.

"Härmed förklarar jag det nya skolåret på Blåehögs Magiska Läroverk inlett." hon klappade två gånger med händerna och plötsligt uppenbarade sig stora serveringsfat, fullastade med alla möjliga fantastiska maträtter, på borden. Rektorn log och satte sig igen.

Helga såg sig förundrat omkring. Bara bland kötträtterna fans det minst sju olika saker att välja mellan, där fans ängder av olika såser, röror och sallader och till det kunde man välja mellan ris, pasta och tre sorters potatis. Helga tog för sig av den stekta potatisen, den gravade laxen, en stor sked guacamole och en hel del av en tomatsallad med tomater, rödlök och en mystisk dressing, underbar dressing.

För en stund glömde de helt bort att de var dyblöta efter sorteringscermonin i stora hallen men när de hade ätit upp och började bli mätta och dåsiga började de skruva på sig. Det var inte kallt i den stora salen men det är trots allt inte helt bekvämt att sitta i sina dyblöta klädnader vid ett fulldukat matbord fullt med främlingar.

Sedan fick Leo syn på någonting bakom Helga och spärrade upp ögonen. Hon vände sig om och såg hur en vitt genomskinlig gestalt var på väg mot dem. Runtom i hallen såg hon flera andra men ingen verkade reagera utom de yngre eleverna som tittade nyfiket. Gestalten bakom Helga satte sig och hon såg att det var en medelålders kvinna med högburet huvud och smala, tunna ögon. Kvinnan bar en gammaldags klänning av viktorianskt snitt och hade hårest uppsatt med nålar i en prydlig knut. Hon gled ordlöst genom bänken mellan Helga och Halvar på och slog sig tillrätta. Leo, som var vit i ansiktet, tittade ner i tallriken och försökte oberört spetsa en köttbulle med sin gaffel.

Kvinnan, vars ansikte var mycket kargt och benigt, nickade mot Leo som sprätte iväg sin köttbulle över kanten på tallriken och ner i Ylvas knä. En pinsam tystnad skulle ha uppstått om inte spökdamen hade knackat i bordet med det fågelhuvudsformde skaftet på sin promenadkäpp.

"Nååå," viskade hon hest, "Vad heter de här sssmå liven då?" Om hon hade hoppats på en dramatisk reaktion så såg hon inte ut att bli besviken. Leo darrade som ett asplöv och tvillingarna Curlas började också se lite bleka ut. Ylva däremot såg inte ett dugg imponerad ut och hennes ögonbryn såg ut att ha klättrat upp till hårfästet på den blonda häxan. Helga tänkte torrt att så länge kvinnan inte talade i tungor fick hon gärna var så död hon ville. Spökkvinnan skrattade med ett lågt, kluckande skratt och räckte fram en genomskinlig hand till Helga.

" Jag är Theokleia Trastvind, angenämt" Nu lät hennes röst konstikt nog inte lika hes och väsande.

"Helga Pettersson" sa Helga

"åhå." sa Theokleia. "Där ser man minsann." sedan hälsade hon i tur och ordning på de andra.

"Det måste vara du som är Röda Damen, jag har läst om dig." sa Alvine, en svarthårig flicka med flätor. Theokleia himlade med ögonen och nickade.

"Röda Damen? Har du…"

"ledsen att behöva göra dig besviken med att jag varken har några blodiga knivar eller några lik undanstoppade. Nästa fråga!"

"Varför äter du inte?" frågade Leo, som verkade ha tagit mod till sig, "har ni, s-spöken en egen matsal?"

"nej, jag kan faktiskt inte känna någon smak, och vad är poängen med att var ett spöke om man är hungrig?"

"aha. Jag alltså, jag har liksom, en fråga… går det bra?" mumlade Leo. Theokleia nickade.

"Jo jag undrar, kan ni söken prata med varandra, vet du om det finns något spöke som heter Lione i efternamn?" Det blev tyst och Den Röda Damen skakade på huvudet.

"Jag tror inte att det gör det. Men nu skall jag gå, jag ska inte beröva Arta på hans prefektplikter." med de kryptiska orden gled hon över huvudena på Leo och Ylva och genom väggen till stora salen. De såg sig om och märkte att många av de äldre eleverna resa sig för att gå. En svarthårig pojke vid Uvelheimsbordet reste sig upp och gick fram till förstaårseleverna där de satt på bordets bortersta ända.

"Förstaårselever följ mig, jag heter Nikador Arta och är prefekt i Uvelheims elevhem. Prefekterna är, eller skall i teorin i alla fall vara de elever som håller ordning på resten av elevhemmet. Några såna dumheter håller vi naturligtvis inte på med så det är bara att fråga mig om ni har satt er själva i klistret! Kom med här nu."

Helga, Leo och Ylva hade fullt sjå med att försöka följa efter den svarthårige prefekt som, trots att han inte var särskilt mycket längre än någon av dem verkade kunna glida genom trängseln i korridorerna med förvånande snabbhet. Efter att tillräckligt många trappor och korridorer hade försvunnit bakom dem för att Helga skulle vara övertygad om att hon aldrig skulle hitta tillbaka stannade Nikador till vid en tavla av en man med buskiga ögonbryn och stor vit peruk.

"ok, hör alla mig nu? Det nya lösenordet är "vattensnok". Kom ihåg det, för annars kommer ni inte in förrän någon av era huskamrater kommer förbi!"

"VATTENSNOK" upprepade Nikador när mannen å tavlan inte reagerade. "visst, visst." sa han och gled buttert åt sidan. Nikador klev in genom öppningen i tavlan och vinkade åt Ylva, som hade hamnat först, att följa efter. De klev in i ett långsmalt rum, klätt i röda och svarta bonadet och mattor. Rummet var möblerat med flera grupper av mjuka sammetssoffor i olika röda och svarta nyanser och alltihop lystes upp av några stora gaslyktor som hängde ner från taket och spred ett klart sken. Fyra höga fönster på ena långsidan skvallrade om att solen hade hunnit gå ner. I ena änden av rummet fanns några höga bänkar, fyra staflin och en hög med instrument. Nikador gick genom rummet, mot de två dörrarna och stannade vid instrumenten och målerimaterialet.

"Välkomna till Uvelheims elevhem. Dörren till vänster leder till flickornas sovsalar och dörren till höger till pojkarnas. Inga elever får vara ute ur elevhemmet efter klockan nio, till allmänt förtret." Så fort han var klar gick Helga och Ylva in genom den väsntra dörren. De kom till ett runt trapphus med en spiralformad trappa och tre dörrar med siffrorna 2,4 och 6. Helga suckade och de klev uppför trappan till andra våningen. Där fans en likadan trädörr med siffran1 på som de öppnade och klev in igenom. De kom in i ett tårtbitsformat rum med fem stora himmelssängar, väggarna prydda av speglar, ljushållare, gobelänger och fem koffertar som stod vid varsin fotända av sängarna. Helga kände igen en av koffertarna som sin och satte sig på den. Ylva slängde sig på sängen bredvid och skrattade utmattat.

Helga bytte snabbt om och gick och la sig. När hon just skulle till att dra för sänghimlen kom Naima Curlas och en annan, svarthåriga flicka in genom dörren. Flickan presenterade sig som Hanadi Hadji och tog sängen bredvid Ylvas. Helga sa god natt till alla, drog för förhängena runt sängen och somnade nästan så fort hon hade lagt ner huvudet på huvudkudden.

Tack för alla snälla, uppmuntrande, inspirerande och utmanandekomentarer som läsare av den här ficen hade lämnat på The Rowling Fanclub innan crachen. Elarra Greensleves, evastar, GinnyW, Zahpod och Melanie Malfoy Potter är bara några av dem som jag har att tacka för en massa hjälp och upmuntran. Jag hoppas att ni och alla andra som läser detta kommer fortsätta läsa om Helgas äventyr alteftersom de tuffar på, skrivna i maklig takt.

Om någon där ute som inte är lika urusel på att stava stör sig tillräckligt mycket på felen för att rätta dem åt mig så får vederbörande fria händer. Tills dess kan jag poängtera att jag för min del tycker att stavfel är något ganska trivialt.