Helga Pettersson

Och

Häxjägarorden

Av Honorine Hermelin

cccccccccccccccccccccccccccc

Disclaimers: JKR äger det mesta, framförallt magin, den magiska världen, de magiska djuren, all inspiration osv. Lady Greensleves äger Sveriges Häxjägarorden, hon skriver om den i sin eminenta fic "To be or not to be". Jag äger faktiskt Helga, Sprialtorget och vissa element i Blåehögs Magiska Läroverk, även om det mesta naturligtvis är inspirerat av JKR!

Kapitel 8: Duktiga Flickor och Svarta Tankar

Den första dagen på Blåehög fick Helga att önska att hon hade kunnat klona sig själv i två, en Helga som kunde gå på lektionerna och en som kunde ägna dagen åt att försöka hitta till de olika lektionerna i stället. Ylvas och Leos tidigare erfarenheter med den magiska världen var inte heller till någon större hjälp eftersom de bägge två verkade ha betydligt sämre lokalsinnen än Helga, som hade ägnat ansenlig tid av sin uppväxt i Frälsetorp åt att lära sig att orientera sig i skogen.

Det blev inte bättre av att det som först såg ut att vara trovärdiga riktmärken, en gammal rustning med en blå fana, ett speciellt snirkligt dörrhandtag eller en tavlan som föreställde en viking med blodig hjälm sedan visade sig vara totalt opålitliga att orientera sig efter. Rustningarna tycktes nämligen förflytta sig mellan våningarna, samma rustning som de hade mött i norra flygeln, i närheten av trolldrycksklassrummet och deras egna sovsalar kunde de sedan se på bottenvåningen innanför porten som ledde ut mot växthusen. Bara att ta sig till frukosten första dagen tog nästan en halvtimme för dem eftersom ingen riktigt kunde komma ihåg hur de hade gått kvällen innan.

Prefekterna, Nikanor Arta och en lång, mörk flicka vid namn Shema, delade ut årets scheman vid frukosten vilket följdes av suckar från några av de äldre eleverna.

"Trolldryckkonst första lektionen. Hurra. Jag har verkligen saknat Professor Ravelssons generösa attityd," suckade en andraårselev bredvid Leo ironiskt.

"Klaga inte, du är fortfarande på läroverksnivå , jag har Trollformellära den här terminen, tre dubbellektioner i veckan, tillsammans med Alenerav!" sa Nikanor över axeln på Leo, "så kom inte här och klaga Afturelding!" Ylva himlade med ögonen och böjde sig konspiratoriskt mot Helga och Leo.

"Så illa kan det ju faktiskt inte vara. Folk klagar alltid på sina lärare. Dålig attityd, det tycker jag faktiskt." Leo mörknade i ansiktet.

"ja, å jag antar att attityden är en heeelt annan i ett fint hus som Alenerav?" Ylva gav honom en iskall blick och sa inget mer på hela frukosten och trots att Helga försökte få dem att prata om något annat var stämningen kylig resten av morgonen.

Deras första lektion var "Skötsel Och Vård Av Magiska Djur" och hölls av Professor Drakklou, en smärt kvinna med mossgröna kläder och sprittande entuisiasm inför sin egen person. Hon ägnade först halva lektionen åt att presentera sig själv, sitt livsverk (hennes projekt att föda upp goda spaningsdjur för fjällexpeditioner genom att korsa lodjur och kneezlar) och sina preferenser gällande allt ifrån efterrätter till vilken position hon föredrog i Quiditch. Först trodde Helga att "Kuiritch" var någon sorts mycket intressant nysning som professorn hade gett ifrån sig men när hon såg sig om verkade ingen av de andra, utom hon själv och en flicka i Mårdeben med långt, vitblont hår ha reagerat. Helga stuvade undan "kuiritch" i bakhuvudet som ytterliggare en sak hon måste fråga Ylva och Leo om när de började prata med varandra igen.

På vägen tillbaka högg hon tag i Ylva som med glödande ögon berättade om den fantastiska trollkarlssporten Quiditch, gav en övergripande förklaring av reglerna och sedan övergick till att berätta om sin aegna förhoppningar inför uttagningen till huslagen den kommande helgen.

"Åh, du anar inte hur viktig segern i Quiditchturneringen är för kampen om vem som vinner huspokalen. Min kusin berättade att det aldrig under hans sju år på Blåehög hände att det hus som van Quiditchturneringen inte van huskampen. Och hans hus van nästan varje år!"

"Vilket hus gick han i?"

"ääh…. Alenerav."

"Hurra," sa Helga ironiskt.

Den bistra Professor Kahl gav dem bekymmer av en alvarligare karaktär. Helga , Ylva och Leo kom tidigt och satte sig på plats i klassrummet för trollformellära som var lika kallt och dragigt som Professorn själv verkade vara, och det blev inte bättre av att Pirenna Parkas, den snobbiga flickan ifrån Sprialtorget, klev in genom dörren tillsammans med en brunhårig, fnittrande flicka som tycktes ha väldigt roligt åt något som Pirenna berättade. Pirenna och den andra flickan tittade granskande på Aleneraveleverna och småskrattade sinsemellan.

"Hey, Ylva," sa den brunhåriga "Har du äntligen fått veta var du hör hemma nu? Trivs du med att vara i samma hus som de andra psykfallen?" Ylva blängde på flickorna och sa, med en röst som skulle ha kunnat frysa luften mellan dem till is:

"Kul att se att du är lika välformulerad och civiliserad som alltid, Morgause."

"Ja, jag förstår att det måste kännas främmande, du förstår, det är inte i mitt hus som folk tar livet av sig till höger och vänster hela tiden…" Ylva snörpte på munnen och gjorde, utan att verka lägga märke till det flera stora bläckplumpar i sin inbundna anteckningsbok. Hon trummade rastlöst med fingrarna och var på väg att resa sig upp för att storma ut ur klassrummet när Helga resolut drog ner henne igen.

"Du kommer bara göra bort dig, det går inte. Professor Kahl kan vara här när som helst nu." Precis då kom också den strama Professorn in genom dörren, som stängdes med ett högt bang efter henne. Professorn ställde sig framme vid den uråldriga katedern och vände sig mot dem.

"Välkomna till Trollformellära, det mest grundläggande och elementära av alla de ämnen ni kommer undervisas i." Professorn gjorde en konstpaus och svepte med sin genomborrande blick över klassrummet, som om hon granskade ansiktena framför sig för att skapa sig en tydlig uppfattning om vilka de var och avgöra vilka av dem som skulle lyckas uppfylla hennes förväntningar.

"Till skillnad från många andra länder väljer vi här i Sverige att låta våra barn börja sina magiska studier relativt sent, därför ställs också högre krav på er än på några andra förstaårselever i Europa. Jag förväntar mig inget mindre än uppmärksamma, högpresterande elever och ni kommer snart att finna att det är nödvändigt att besitta vissa egenskaper för att klara av de tre grundläggande åren i min klass. Dessa egenskaper är disciplin, koncentration, ambition och, naturligtvis, ett vist mått av intelligens."

"Under era tre första år här, Läroverksåren, kommer ni inte kunna undgå att märka att somliga av er är lämpade för fortsatta studier i ämnet, andra inte. Men redan nu kan jag varna er för att avfärda ämnet bara för att ni inte tror att ni kommer återvända till det under era senare år. Ni kommer erfara att få respektabla yrkesvägar ligger öppna för den som inte har de grundläggande betygen i Trollformelära och att vilket ämne ni än väljer att studera har trollformelläran, och er färdighet däri stor inverkan på era prestationer och resultat." Samtidigt som hon talade vandrade hon mellan deras bänkar och Helga fick ett intryck av att Professor Kahl, utan att vända sig om viste precis hur skräckslagen Helga kände sig, oavsett om det syntes i hennes ansikte eller inte, och många av de andra verkade lika rädda för det var så tyst i rummet att Helga kunde svära på att en del av dem höll andan. Kahl stannade framför bänken som Leo och Hanadi delade och kastade en uttryckslös blick på Leos slitna klädnad och dess ilsket röda Kraveldunmärke. Det var knäpptyst, så när som på det svaga sorlet som hördes från korridoren utifrån.

"Fröken Malmberg."

"Ja, Professorn"

"Jag föreslår att du i fortsättningen hedrar Reservatet genom att välja lämpligare sällskap än föräldralösa kloakråttor ifrån Spiraltorget." Helga märkte att hon gapade och skyndade sig att stänga munnen, samtidigt som Leo, som var blek som ett lakan i ansiktet, såg upp ifrån sin bänk.

"Jag förstår, Professorn" sa Ylva och stirrade rakt framför sig samtidigt som Morgauses gälla fnitter hördes ifrån Alenerav-sidan av rummet.

"Nå," sa Professorn i en helt annan ton, "Kan någon av er säga mig vad som är det korrekta uttalet av Wingardium Leviosa?" Alvine, som satt längst fram i klassrummet, och därför var tvungen att vända sig om för att kunna se Professor Kahl, log ett osäkert leende och räckte upp handen. Kahl rättade uttryckslöst hennes nästintillperfekta uttal och fick dem sedan att träna på sitt uttal innan hon delade ut varsin vit svanfjäder till dem som de fick öva på. Helga lyckades, trots att hon trodde att hennes uttal var rätt bra, inte få fjädern att röra sig mer än några centimeter, och de misstänkte hon berodde på att hade gjort en kraftig inandning när hon såg Pirenna Parkas fjäder lyfta över bänkarna. Ylvas fjäder lyfte någon decimeter över bordsytan efter att en stund av lektionen hade gått men just då var Kahl i andra änden av rummet och instruerade Elmer Erthas i hur han skulle göra de rätta rörelserna med trollstaven.

Mot slutet av lektionen hade de flesta utom Helga lyckats med att på något sätt få fjädern att lyfta. Professor Kahl gick igenom uttalen och handrörelserna för de två nästa trollformlerna de skulle lära sig och gav alla i läxa att lära sig dem och tillade torrt att om någon ännu inte hade lyckats med att få Wingardium Leviosa att fungera så borde de överväga om de verkligen trodde sig klara av att studera sina Läroverksår på Blåehög.

Helga var nära till tårar när de kom ut i korridoren och höll på att rusa rakt in i en lång, sur tredjeårselev från Mårdeben. Ylva och Leo drog henne åt sidan och helga lät sig tacksamt ledas av dem ner till stora hallen och en superb Lunch beståeende av en stor mängd olika underbara fiskgrytor. De åt under tystnad tills Helga såg professor Kahl göra entre vid stora bordet och höll på att darrande spilla tranbärsdryck över Ylvas klädnad.

"Kom igen, Helga" sa Leo, "Kahls största nöje är att hacka på folk som inte är duktiga flickor och gör allting rätt på första försöket." Hon nickade och tänkte efter.

"Jo, men hon har en poäng. Om jag inte lyckas bättre i de andra ämnena kanske det vore bättre om jag gav upp det här… experimentet att byta värld."

"Du menar," sa Ylva, "att du hällre är en duktig mugglare än en dålig häxa?"

"äh, jag var nog ingen vidare på att vara mugglare heller," sa hon småfnissande och tänkte på sin högstadietid och hur hon hade avskytt instängdheten på frälsetorp och i bygden däromkring. Samtidigt var det något i henne som ogillade Ylvas ton när hon sa mugglare och hon kom att tänka på Kahls ord "föräldralösa kloakråttor ifrån spiraltorget". På ett sätt är jag också föräldralös här tänkte hon och påminde sig själv om att skriva till sina föräldrar och till Häxjägarorden så fort som möjligt. De var trots allt de enda som, kanske med visst undantag för Leos syster Lavinia, verkade känna något ansvar för henne och hennes välfärd. Vad Professor Kahl och de andra anbelangar skulle jag nog lika gärna kunna dö i min sömn utan att det skulle störa dem mer än som en pinsamhet för skolan. Leo avbröt hennes funderingar genom att vifta med ena handen framför ögonen på henne och mima "jorden anropar".

"Tare lugnt va, vi haju bara vari här i en dag å det kommer säkert bli bättre ju mer vi vänjer oss och kommer in i det." Helga nickade och började slakta de kvarvarande potatisarna på sin tallrik.

Efter lunch hade de lektion i Förvandlingskonst med Professor Omer, som hon mindes ifrån sin första resa med båten till Sprialtorget, vilken kändes fruktansvärt avlägsen trots att det bara var några dagar sedan. Professorn bar en likadan, fotsid kaftan som förra gången och de bruna ögonen var fortfarande lugna och vänliga, men en ironisk glimt i dem fick honom att se ut som att han i hemlighet log åt en. Helga kom på sig själv med att önska att hon hade läst på lite bättre inför lektionen och försökte låta bli att stirra för mycket på professorn.

Professor Omer höll en kort genomgång om ämnet förvandlingskonst och berättade att de skulle börja terminen med att arbeta med skalbaggar och andra mindre djur. Han gick sedan igenom hur man förvandlade skalbaggar till knappnålar och lät dem sedan försöka själva var och en resten av lektionen, vilket kanske skulle ha gått bättre om inte skalbaggarna hade gjort sitt bästa för att krypa iväg.

Men Helga lyckades, med god hjälp ifrån Alvine Andberger, som hon delade bord med, med att förvandla sin skalbagge till en perfekt knappnål när bara halva lektionen hade gått. Hon fick genast en ny sorts skalbagge att prova på och hennes glädje grusades något när hon insåg att Alvine hade lyckats förvandla tre skalbaggar på samma tid. Sluta nu, sa hon till sig själv, du kan inte tävla med alla, du kan inte vara BÄST I KLASSEN i den här klassen. - Men jag vill vara spektakulär sa en andan röst, jag vill vara NÅGOT, lämna något spår, något intryck. Hon greps av ett kliande behov av att slänga ut Alvine och hennes självsäkert nöjda flin genom fönstret, och konstaterade torrt, när professor Omer kom förbi för att berömma Alvine utan att verka känna igen Helga, att hon, Helga, säkert var en gräsligt missunnsam människa men minsann inte orkade göra något åt det.

Resten av dagen försvann snabbt, efter en intressant men händelselös lektion i Magins Historia som snabbt kunde sammanfattas i drakhärjningar, drakreservaten, häxbränningar och vätteuppror. Läraren, Professor Ledochowska var en nästan onaturligt lång kvinna med röd, flagnande hy och gråblå klädnader i många olika tunna lager av sjalar och draperingar som hon frånvarande plockade med när hon inte kliade sig eller talade med sitt yviga, gestikulerande kroppsspråk.

Efter middagen, som var lika utsökt som de tidigare måltiderna, var Helga och hennes vänner noggranna med att följa efter några andra Uvelheimselever tillbaka till Uvelheimsvingen för att slippa leta sig fram genom korridorerna i evigheter. De satte sig i ett avskilt hörn av rummet och samtidigt som Ylva och Leo började skriva på uppgiften de hade fått i Skötsel och vård av Magiska Djur bestämde sig Helga för att börja skriva på brevet till Häxjägarorden.

Till Rut

Jag hoppas att ni kunde tar er tillbaka till Gårde utan några större problem. Som ni kanske förstår lyckades jag komma ombord på båten, som ni inte kunde se, utan problem. Den tog mig till en plats där jag kunde övernatta på ett värdshus och köpa det jag behövde inför skolåret, bland annat min Gideon, ugglan som levererar det här brevet. Han är den samma som satt i er matsal i somras, minnet av hans första besök fick mig att välja honom framför de andra ugglorna i affären. Det verkar som att han inte var dyrare än någon annan uggla, men han var verkligen inte billig och eftersom jag var tvungen att ha en egen uggla för att kunna skriva till er så här ofta så räknar jag att ni drar av en del av Gideons pris från pengarna jag lånade av er. Jag kommer tillbaka på nästa lov, som överenskommet, för att arbeta av en del av det jag är skyldig er.

Idag har jag haft min första skoldag, med fyra långa lektioner. På en av dem, Magins Historia berättade min lärare bland annat om häxprocesserna genom historien, ni skulle säkert ha funnit perspektivet intressant. Hon berättade att nästan inga verkliga häxor och trollkarlar brändes på bål eftersom de lätt kunde använda sin magi till att fly eller spela döda. Herrens vägar äro outgrundliga, eller hur?

Annars har jag inte mycket annat att säga än att jag inte ser någon anledning till oro. Bibeln i min koffert verkar inte ha förstörts av att omges av magiska ting och jag ser inga mer akuta anledningar till oro för min odödliga själ än de som fanns där hemma och verkar finnas i de flesta, magiker så väl som andra; avundsjuka, högmod, aggressioner, skam.

Jag känner avundsjuka, för att jag önskar att jag var lika duktig på förvandlingskonst som en flicka i min klass, Alvine. Jag känner aggressivitet när de elaka tjejerna i ett annat elevhem sårar min vän, som en gång var deras barndomsvän. Jag skäms över min feghet när jag inte står emot min vän när hon visar förakt för sådant som hon inte vet någonting om. Jag är högmodig, när jag är bered att göra vad som helst för att vara extraordinär, för att få bli mer än medelmåtta och jag är än värre högmodig när jag intalar mig att inget av detta egentligen gör någonting, att det är ok bara för att jag vet att min herre förlåter.

Jag gömmer mig bakom hans nåd, Rut, jag utnyttjar den för att slippa ta i tu med mina omättliga drömmar och de otrevliga drag de väcker i mig. Men jag vet att jag skulle vara densamma därhemma, att jag skulle begå samma synder, men kanske med ännu större desperation eftersom jag skulle vara på fel plats. Men här, här har jag funnit ett hem, vänner… Jag kan inte tro att det här är något som ni behöver frukta, lika lite som jag tror att jag kan fortsätta utan att göra någonting åt min själsliga ohygien. Men oroa dig inte Rut, för jag ber med större inlevelse och mer tro i natt än jag kan minnas att jag gjort på länge. Guds vägar ledde mig hit och jag litar på att detta är vad han ämnade åt mig.

Din Helga Wilhelmina Pettersson

När hon la ner fjäderpennan kände hon med ens hur bottenlöst trött hon var. Hon mumlade god natt till Ylva och Leo och klättrade upp för trappan till deras sovsal. Vid hennes säng satt Gideon på en pinne, som om han hade väntat sig att hon skulle vilja skicka ett brev med honom just i natt. Hon sände iväg Gideon och blev stående framför det öppna fönstret. Varför hade hon adresserat brevet till Rut? Hon viste inte riktigt, kanske för att tanken på att skriva till dem allesammans kändes alltför formel, även om hon visste att de alla skulle läsa henens brev. Tanken på att skriva till Maria skrämde henne, eftersom den kvinnans hela uppenbarelse signalerade ett korståg mot tvivel, grubbel, kreativitet och abnormalitet, kort sagt, allt som Helga hade skrivit om.

Hon hade försökt skriva utan att egentligen lämna någon information som Häxjägarorden skulle kunna ha nytta av. Inte för att hon egentligen trodde att de skulle kunna utgöra något reellt hot för skolan utan mer för att hon kände en sorts lojalitet med sin nya värld. Hon hade trots allt en förmåga som gav henne tillträde, exklusivt tillträde till något nytt, något bortom hemmet… Hon var äntligen speciell, inte bara speciell som i "fel", utan speciell som i "utvald". Åh, tänkte hon, vilken fantastisk hypokrit jag är!