Legenden om ARDA

Första boken

Alma

Del ett: Númenors fall

(Ett tips är att läsa i alla fall femte förordet innan du ger dig in på berättelsen, det ger lite mer grund att stå på)

Kap 1

Världen förändras… jag känner det i jorden… förminner det i luften… Det är mörkare nu och Morgoths skugga förmörkar vår konungs hjärta. O, store Ilúvartar, ge mig ett tecken… visa mig vad jag måste göra…

"Almarill! Konungens män kommer!"

Överprästinnan släckte snabbt sina rökelser och började plocka undan sitt lilla altare. Tjänsteflickan rusade till assistans. Almarill bredde ut en liten linneduk på golvet och lade ner frukten, blommorna, bihonungen och rökelserna hon prytt sitt altare med. Sedan vek hon ihop hörnen till ett knyte och räckte det till flickan.

"Här, begrav det i trädgården. De är gåvor till Eru. Skynda dig, låt ingen se dig."

Flickan nickade och neg djupt sedan rusade hon iväg. Almarill öppnade sina fönster och försökte vädra ut så mycket som möjligt av rökelserna. Straks efter att flickan försvunnit steg en högväxt, stålklädd man in genom Almarills kammardörr. Han bugade lätt och såg sig omkring i rummet. Med en bestämd hand gav han sina män order att söka igenom rummet.

"Marwin av Morgoth. Vad har jag gjort för att förtjäna denna ära?…" frågade hon ansträngt och såg mycket irriterat på när soldaterna vände upp och ner på det mesta i kammaren.

"Jag har fått rapporter om att Valar dyrkas i dessa lokaler." svarade Marwin medan han inspekterade innehållet i det smyckeskrin som bars fram till honom. Han log, lyfte upp en av de vackra kedjorna och gick fram till Almarill. Han höll upp kedjan framför hennes ansikte.

"Månsten? Almarill, detta är en av Vardas stenar."

"En gåva till mig från drottning Ar-Zimraphel. Jag var tjänare vid hennes hov innan jag följde min far hit till Rómenna. Det är bara en vacker sten milord." svarade hon och hängde kedjan om sin hals. Marwin skrattade och såg sig ännu en gång omkring i rummet. Då fick han syn på det lilla bordet som stod vid Almarills bädd, där hon förberett sitt lilla altare. Han såg godmodigt på henne och gick fram till bordet. Almarill insåg då att hon inte hunnit plocka undan allt, det lilla silverfatet där hon bränt sina rökelser och bägaren med offervin stod ännu framme. Marwin lyfte upp fatet och luktade på de brända missfärgningarna, sedan höll han svarskrävande fram det mot henne. Fatet var välanvänt och bar många runda mörka fläckar.

"Hur kan du förklara det här milady? Rökelser för att glädja Ilúvartar?" Hon steg nervöst fram till honom, hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Men att visa Marwin att hon fruktade honom kunde hon inte tillåta sig själv att göra.

Hon log försiktigt och tog fatet från hans händer. "Om det anses som ett hot mot konung Ar-Pharazôn eller på något sätt strider mot hans lagar att önska förföra en älskare med afroditium så är jag lika skyldig som anklagad..."

Marwin log och såg på silverbägaren med offervin. "Och detta är till för att släcka din törst om natten, antar jag… "

Almarill fattade silverbägaren med sina båda händer och höjde den framför honom. "Till er hälsa…" sade hon med ett leende.

Marwin tog emot bägaren och såg mycket noga på den. "Dyra föremål bär du fram Almarill… till min hälsa säger du…"

Så räckte han tillbaka bägaren med ett avvaktande: "Damerna först…"

Almarill höjde bägaren och drack en klunk, sedan räckte hon den åter till Marwin. Han log mot henne och drack törstigt ur bägaren. Hon tog emot den tomma kalken och ställde ner den på silverfatet. "Nu milord måste jag tyvärr avvika. Arbete före nöjen, som vanligt." Så neg hon och skulle just gå när Marwin tog ett stadigt tag om hennes handled.

"Tro inte att du kan lura mig Almarill. Jag vet var din trohet ligger. Det skulle vara en fröjd att se er brinna i ett av Morgoths tempel."

Han drog henne till sig och tryckte hennes kropp mot sin. "Men föst skulle du få göra rätt för din vassa tunga… Almarill, Almarill, det skulle vara mitt personliga nöje att få er att erkänna ert svek."

Hon log ansträngt. "Hur lockande det än må låta… så måste jag lämna er nu. Min far har kallat mig till sig för en bra stund sedan. Men se er gärna omkring…" så slingrade hon sig ur hans famn och lämnade kammaren. Marwin såg efter henne med ett brett leende.

En av hans soldater gick fram till dörren och såg hur Almarill försvann ut ur den lilla stugan. "Det där är en mycket förtjusande häxa milord." sade han och såg på sin befälhavare.

"Ja, hon har det mörkaste håret och de klaraste grå ögonen jag känner till, en mycket slug och listig häxa… kom nu, vi finner inget mer här. Det är mycket sällan hon håller sina seanser i sin egen kammare. Hon börjar känna sig trängd… hon vet att jag arresterar henne precis när jag vill." sade Marwin med ett leende och fingarde på brännfatet.

Almarill gick med snabba steg genom den lilla park som låg mellan deras lilla tjänstebostad och Amadils stora stenhus. Det var många år sedan de lämnat Armenelos, Númenors gyllene stad och bosatt sig i Rómenna. Hon hade följt sin far och mor i deras tjänst som tjänare till Amandil, konungens rådgivare, när denna avsattes från konungens råd och drog sig tillbaka till Rómenna. Det hela hade börjat när konungen fört med sig Sauron till Númenor som sin fånge. Konungen hade inte litat på Saurons trohetseder när Mordor föll under Havskonungens majestät, utan hade beslutat att ha honom under uppsikt. Men så slug var Sauron och så stark i sin hemliga vilja att han inom tre år blivit konungens mest förtrogne under dennes rådslag. Ett smicker så ljuvt som honung flöt över hans läppar och han tycktes mäkta vis, eftersom han hade stora kunskaper om sådant som människorna ännu inte kände till. När konunges rådgivare såg hur högt Sauron stod i konungens gunst så började de genast krypa för honom. Alla utom en, Amandil herre av Andúnië.

Konungen blev vilseledd av Sauron och vek av från dyrkan av västerns ljus till dyrkan av Morgoths mörker. Ty Sauron lovade att denne skulle kunna frigöra konungen från dödens band och göra honom odödlig, som de alver som befolkade Västerns stränder. Till en början skedde allt detta i hemlighet, men mycket snart dyrkade konungen mörkret helt öppet och de flesta av hans folk följde honom i detta. Men fortfarande fanns det några kvar av de som var valar trogna. De bodde i Rómenna och landet däromkring. Och den främste bland dem, hos vilken de trogna sökte ledning och uppmuntran var Amandil och hans son Elendil. De var båda skickliga fartygskaptener och ättlingar till Elros Tar-Minyatur(ii), men inte medlemmar av det härskarhus som satt med kronan och tronen i Armenelos stad.

Amandil och Ar-Pharazôn hade varit mycket goda vänner under deras gemensamma ungdomstid, och trotts att han tillhörde alvännerna behöll konungen Amandil i sitt råd ända till Saurons ankomst. Men nu förvisades han ur detta, för Sauron hatade honom mer än någon annan i Númenor. Men Amandil var en så ädel man och hade utfört så tappra bragder som kapten på haven att han fortfarande respekterades av folket och varken konungen eller Sauron vågade ännu bära hand på honom. Därför drog sig Amandil tillbaka till Rómenna och kallade i hemlighet till sig alla som han fortfarande vågade lita på. Ty Amandil fruktade att det onda nu skulle växa snabbt och att alla alvvänner därför svävade i fara. Hans misstakar blev snart verklighet, för Meneltarma, Ilúvartars tempel på Númenors högsta berg låg nu till synes övergivet. Men inte ens Sauron vågade vanhelga det heliga templet, så konungen förbjöd folket med hot om dödstraff att någonsin bestiga berget upp till templet.

Detta gällde också de trogna som ännu bevarade Ilúvartar i sina hjärtan.

Almarill steg in i det stora stenhuset och skyndade genom korridorerna fram till Amandils arbetsrum. Innan hon steg in tvättade hon sina händer och sitt ansikte i ett handfat vid dörren. Det ansågs som en förolämpning att kvinnor steg inför Amandil smutsiga. Dessutom luktade hon ännu av rökelserna och hon kunde fortfarande känna Marwins vidriga händer mot sin kropp.

När hon försiktigt öppnade dörren och steg in blev alla mycket glada att se henne. "Almarill! Åh, min flicka!" Hanna rusade fram till sin dotter och kramade om henne. "jag sände bud så snart jag hörde att Marwin och hans mannar var i antågande."

"Det är ingen fara med mig mor lilla, jag blev inte ertappad." sade hon och försökte lossa på moderns grepp en smula. Almarills far steg nu fram till henne.

"Du måste vara mer försiktig. Marwin har svurit att kasta dig i någon av Morgoth eldar."

"Han har också dyrt och heligt lovat att ta mig till sin bädd före det… och det lär ta honom lång tid. Han lär inte kunna nedlägga några stackars jungfrur på en månad… minst. Marwin har just lärt sig att inte stjäla Erus offervin." sade hon och log mot sin far.

"Menethel, du borde snarast lära din dotter att inte reta upp Ar-Pharazôns anhängare. De har redan förmörkat vår tillvaro alldeles tillräckligt." Det var Amandil som talade och såg med en allvarlig blick på Almarill från sitt skrivbord.

"Min far har rätt Menethel, Almarill är en av våra skickligaste helare. Vi har inte råd att förlora henne till den mörkes eldar." tillade Elendil som satt framför skrivbordet. Med honom var även hans två söner Isildur och Anárion.

"Jag ber om förlåtelse. Jag ska vara mer försiktig nästa gång." sade Almarill och neg djupt för Amandil. Sedan utväxlade hon en snabb blick och ett litet leende med Isildur och Anárion innan tjänstefolket gick och satte sig på sina platser vid rummets vägg. De unga männen hade svårt att hålla sig för skratt när de tänkte på Almarills tilltag, men tystades snart av Amandils allvarliga blick.

"En ond nyhet har nått mig idag. Det är därför jag kallat er alla till mig. Elendil, Isildur, Anárion, men även ni Menethel och hans familj, ty ni är mig trognast. Och jag vill höra vad Meneltarmas prästinnor har att orda i saken. Ni vet alla att Sauron är vår konungs rådgivare och att Ar-Pharazôn respekterar hans ord. Det mörker Sauron sprider rotar sig allt djupare i vår konungs hjärta. Men det senaste budet gör mig mycket mer illa än de tidigare. Sauron önskar att konungen fäller det vita trädet, Nimloth, det fagra, som växer på hans gård. Nimloth var en gåva till oss från våra vänner alverna och stammar från Celeborn, det vita trädet som växer mitt på Eldarnas ö Eressëa. Men konungen tvekar ännu. Hans företrädares ord, att ättens lycka står bundet vid trädets hejdar honom fortfarande. Jag kan bara tolka det som att Sauron vill förstöra allt som minner om eldarna och Valinors ljus." Amandil tystnade och såg på människorna i rummet.

"Far, vi kan inte låta detta ske. Ska Sauron få släcka allt ljus från väst bara för att han lindat vår konung runt sitt finger?" sade Elendil förtvivlat.

"Hur mycket sanning ligger det i den här gamla profetian? Almarill, vad har du att säga?" frågade Anárion som delade sin faders upprörda sinnelag.

"Det är sant, Anárion. Det vita trädet är i fara och vid det står ättens lycka bunden. Många av de prästinnor som bär synens gåva har siat om att trädet hotas." svarade Almarill.

"Varför har du inte varnat oss tidigare!" utbrast Anárion.

Almarill såg på honom med en lugn blick och sade: "Vem tror du sände efter budet?"

Anárion tog sig samman och började diskutera med de andra männen om vad som skulle göras för att förhindra detta. Almarill och Hanna gick ut på stenbalkongen utanför Amandils arbetsrum för att männen skulle få vara i fred. Almarill blundade och drog några djupa andetag av den friska nattluften. Marwin hade avbrutit henne i hennes seans allt för tidigt, hon hade ännu inte hunnit nås av den syn hon önskade. Ännu hoppades hon att Ilúvartar skulle sända henne en uppenbarelse med råd om hur de skulle handla. Hanna såg på sin dotter, överprästinnan med det långa svarta håret böljande långt nedanför hennes midja över den svepta, puppurfärgade dräkten i tunt siden. Almarills svarta hår bar nu en ton av mörkt vin, en färg som kom av mångårigt bruk av örten Henna. Örten var en gåva till prästtinne ordern från Yavanna(i) som alverna en gång bar med sig från väst. Prästinneordern vårdade den ömt och odlade blommorna med stor omsorg i Meneltarmas trädgårdar. Hanna lade en filt över Almarills axlar och gick in igen för att inte störa henne. I balkongdörren mötte hon Isildur. Han hade inte sagt ett ord under Amandils berättelse och inte heller yppat något under diskussionen som nu pågick i arbetsrummet. Han gick fram till Almarill och lutade sig mot balkongens stenräcke.

"Det är fel tid att offra vin till Eru." sade han och såg fundersamt på henne.

"Vad Marwin inte känner till lider han inte av…" svarade hon med ett försiktigt leende utan att öppna sina ögon. Isildur skrattade och lade armarna i kors på sitt bröst.

"Och hur länge tror du det tar innan han förstår vem som ligger bakom hans förtret?"

Hon öppnade sina ögon och log mot Isildur. "Jag kan brinna för det här, jag vet. Men jag kunde inte låta bli… varför är du inte där inne? Din far önskar säkert att höra dina åsikter."

Isildur vände sig ut mot den lilla parken runt huset och funderade en stund. "Jag lyssnar just nu hällre till dig. Vad har Eru(iii) sagt dig i dina syner?"

"Bara att Eärendils ätt står bunden vid Nimloth. Trädets lycka och öde är ättens." sade hon med lugn röst. Hon blundade åter och inväntade en möjlig syn.

Isildur nickade och såg ut i natten. "Då vet jag vad jag måste göra…" mumlade han och lämnade balkongen. Almarill ryckte till när hon hörde dörren till arbetsrummet öppnas och stängas igen.

Hanna steg fram till balkongdörren och såg frågande på sin dotter. "Vart gick Isildur med sådan brådska?" undrade hon.

"Jag vet inte..." svarade Almarill, men en skugga sänkte sig över hennes hjärta. Världen skulle snart mörkna ytterligare.

---------------------------------------------------------------------------------

(i) Se första förordet

(ii) Detta är Elronds bror. Han var Halvalv men valde att bli mänsklig. Han blev Númenors förste konung.

(iii) ett annat namn för Inúvartar, den högsta makten i Arda (överguden, tuppen i hönnsgården)