ALMA

Kap: 2

Kvällen förflöt och snart gick Hanna och Almarill till deras bostad för att sova. Männen satt ännu uppe och diskuterade och ännu hade inte Isildur setts till. Hanna såg hur hennes dotter oroligt blickade ut i natten och de sov oroligt när sömnen väl kom över dem.

När natten började lida mot morgon väcktes de plötsligt av att dörren till bostaden flög upp med en smäll. Kvinnorna kastade på sig sina morgonrockar och rusade ut i det stora rummet för att se vad som stod på. In genom dörren störtade Menethel och Elendil, mellan dem bar de en medvetslös man.

"Hanna, Almarill förbered en bädd! Skynda er!" ropade Menethel.

Almarill sprang in i sin kammare och lade ett tjockt rent lakan över sin bädd, sedan visade hon dem in. Männen bar den skakade fram till bädden och lade ner honom försiktigt. Almarill gick fram och lyfte bort halsdukarna som dolde mannens ansikte. "Isildur!" utbrast hon. Sedan slet hon bestämt upp hans jacka och skjorta och såg de djupa blödande såren. Svärd hade skurit honom i sidorna och över bröstet. "Mor! koka vatten och hämta rena dukar!" ropade hon och hämtade själv några av de små flaskor renade elixir hon förvarade i ett skåp vid sitt altare. "Vad i hela världen har han råkat ut för?" frågade hon sedan medan hon tvättade såren.

"Han begav sig ensam till Armenelos och konungens trädgårdar, de är förbjudna för de trogna. Almarill, han tog sig till Nimloths växtplats. Konungen har befalligt att den platsen är förbjuden för alla." sade Menethel.

Almarill såg på Isildur med sorg i sitt hjärta. "Konungens män bevakar trädet natt och dag, jag har sett det... Jag känner i djupet av min själ att det är Sauron som till fullo styr vår konungs handlingar. Ar-Pharazôn är bara en marionett som dansar efter Sauron pipa…"

Hon koncentrerade sig och sträckte ut sin hand för att försöka stämma blodet som flöt ur Isildurs sår, ty det var en gåva prästinneordern besatt. Men så fort hon åter rörde vid Isildur stelnade hon till och stirrade stumt framför sig.

"Vad är det Almarill?" frågade Menethel och skulle just skaka om sin dotter när Hanna stoppade honom.

"Eru har sänt henne en syn. Låt henne hållas, hon kanske snart vet vad vi ska göra." sade Hanna och tog ett stadigt tag om sin makes arm.

Almarill såg Isildur, klädd i trasor smög han ut i natten. Han tog sig till Armenelos och undvek alla vakter smidigt. Vid den här tiden stod Nimloth mörk och bar inga blommor, ty det var höst och vintern var nära. Hon såg Isildur passera vakterna runt trädets växtplats. Han tog en frukt som hängde i trädet och vände sig om för att gå. Men då upptäckte vakterna honom och anföll honom. Isildur drog sitt svärd och kämpade sig ut, men han skadades på många ställen. Hon såg hur han dock undkom genom att gömma sig i en vagn som just lämnade staden. Isildur lyckades med nöd ta sig tillbaka till Rómenna och överlämna frukten till Amandil innan hans krafter svek honom. Sedan såg hon ett ungt grönt skott som vecklade ut sina första blad. Almarill flämtade till och såg på människorna i kammaren.

"Berätta vad du såg Almarill." bad Elendil som satt vid sin sons sida.

"Frukten… frukten Isildur överlämnade till Amandil kommer från Nimloth. Den måste planteras omedelbart. Plantera den i en stäva så den kan flyttas. De kanske ännu inte vet vem som burit hand på trädet. Men kommer de hit och finner Isildur skadad så kommer de säkert att lägga samman händelserna. Han måste till en säker plats." Almarill bet sig i läppen och funderade " Nej föresten, lämna honom här. Jag ska kalla på mina vänner inom ordern och vi ska gömma honom och vårda honom. Isildurs sår kommer inte att läka förrän ett friskt skott skjuter ur frukten och vecklar ut sina första blad. Han avlider om han stannar här. Ingen av er kan veta var han finns, så att ni aldrig kan avslöja det. Isildur måste föra ätten vidare… han måste."

"Du talar i gåtor Almarill, men jag ska se till att frukten planteras." sade Elendil och lade sin hand på hennes axel. "Ta väl hand om honom och må alla Valar vara med er" Elendil strök sin sons kind och lämnade sedan kammaren.

Hanna bad Menethel att följa Elendil och det gjorde han. Hon hjälpte Almarill att binda Isildurs sår och frågade försiktigt var hon hade tänkt föra honom.

"Jag kan inte svara dig mor, men sänd efter Miriam. Hon vet var de andra prästinnorna uppehåller sig. Säg att hon ska be dem att klä sig mörkt, vi ger oss av redan i natt." Hanna nickade och skickade genast en budbärare. Sedan förenade hon sig med Amandil, Elendil och Menethel för planteringen av frukten.

I Amandils arbetsrum iordninggjordes en stor stäva med jord från trädgården och Nimloths frukt planterades omsorgsfullt.

"Isildur ska ha stor ära för sitt handlande, även om det var mycket dumdristigt…" sade Amandil och välsignade jorden.

Hanna kände en stor oro i sitt bröst. precis som Almarill kände hon hur världen mörknade allt mer. Hon steg ut på balkongen och såg ut över trädgården. Hon såg hur en liten grupp kvinnor i mörka kappor skyndade fram mot grindarna i muren som omgav trädgården. De ledde en mörk häst som drog på en liten höskrinda. Almarill vände sig mot sin mor för ett kort ögonblick och log ett lugnande leende.

"Jag ska be Eru att skydda dig mitt barn…" mumlade hon och återvände in i arbetsrummet.

Elendil bar ner jordstävan i källaren och ställde den på en plats där en tunn ljusstråle brukade sträva in genom källarens stenväggar. Sedan låste han väl om den, nyckeln gav han sedan till Menethel. "Jorden får inte bli torr… jag litar på att du tar väl hand om den." Menethel nickade och lät nyckeln falla ner i hans rockficka.

Menethel och Hanna kunde inte sova mer den natten. De väntade bara oroligt på att konungens män skulle komma och meddela dem att Almarill ertappats och fängslats. Men inget bud kom och morgonen steg sakta över Rómenna.

Menethel och Hanna gick tidigt in för att hjälpa husfolket med morgonbestyren. Hanna hade varit första tjänarinna till Isilwin, Elendils hustru, men hon var borta nu, konungens män hade dräpt henne, anklagad för att ha hetsat mot konungen. Elendil var medveten om att detta dåd bara var ett försök att få Amandil och hans ättlingar att vackla, men ännu hade man inte lyckats få dem på fall. När Sauron inte vågade bära hand på Amandil så var det hans närmaste som for illa istället. Hanna var nu tjänarinna till Berethil, Anárions unga hustru. Medan Hanna förberedde den unga frökens kläder och morgonhygien gick hennes tankar obönhörligen till Almarill, hon önskade innerligt att dottern skulle lyckas hålla sig gömd. Det var tidig förmiddag när lugnet i Amandils hus stördes av att konungens män med bestämda steg trampade in över tröskeln. Marwin var deras anförare och han beordrade att Amandil, hans ättlingar och deras höga tjänare skulle samlas i arbetsrummet. När husfolket steg in satt Marwin själv bakom Amandils stora ekskrivbord och letade igenom dess innehåll.

"Vadan denna fräckhet!" utbrast Amandil. "Får jag inte ens kräva respekt för min person i mitt eget hus?"

Marwin lade ifrån sig de papper han just granskade och log. Han reste sig upp och gick fram till Amandil. "Den förfrågan kan jag väl bevilja, om än för en kort tid… jag är här på order av konungen, någon har burit hand på Nimloth i natt och trotsat konungens förbud. Jag har utsetts att finna den skyldige…" Marwin sneglade på Elendil och Anárion. "Minns jag inte helt fel så har Elendil två söner… var är Isildur? Har han inte hörsammat kallelsen?"

"Min sonson underkastar sig inte en man som er…" muttrade Amandil.

Marwin vände åter sin uppmärksamhet mot den gamle mannen. "Vet du vad jag tror Amandil? Jag tror att er sonson är den man jag söker. Isildur kan inte gömma sig för evigt, han blev illa skadad Amandil. Och för hans dåd har konungen låtit fälla Nimloth, det vita trädet finns inte längre…"

Hanna lämnade sin plats vid sin husfrus sida och gick snabbt till sin make. Hon grep hårt om Menethels arm och såg oroligt på honom. Menethel lade stödjande sin hand på hennes.

Marwin såg Hannas upprörda ansiktsutryck och gick fram till Menethel. "Sauron ska låta uppföra ett tempel på kullen mitt i Armenelos för att hedra Melkor, frihetens givare. Konungen har givit order att alla som inte underkastar sig Melkor ska möta templets eldar… Jag har order att arrestera er dotter, för Almarill till mig omedelbart!"

Hanna och Menethel såg på varandra. "Hon finns inte här milord…" stammade Hanna fram med gråten i halsen.

"Har inte heller hon hörsammat min kallelse? Amandil, jag kommer att bränna ner det här huset till grunden och låta alla i det brinna inne om inte Isildur och Almarill stiger fram nu!" sade Marwin bestämt och blängde hårt på Amandil.

"De finns inte här, precis som Hanna säger." sade Elendil och såg allvarligt på Marwin. "De har givit sig av. Isildur har tagit Almarill till sin hustru, jag förevigade löftet i natt. De har seglat öster ut, mot Midgård, för att bilda en familj i trygghet."

Marwin såg stumt på Elendil och Menethel. Sedan gav han upp ett högt skratt "Du talar osanning Elendil, högst opassande för en man av er ställning… Almarill bär Ilúvartar i sitt hjärta, hon skulle inte acceptera er son, även om ni säkert önskade det. Almarill är prästinna och kan inte äktas."

"Almarill är inte prästinna! Hon har aldrig varit det. Det är bara något ni diktat ihop för att rättfärdiga er önskan att bränna henne levande! Almarill är min dotter och min ägodel. Jag har givit henne till Isildur." sade Menethel upprört.

Marwin skrattade åter och lade sina händer på Menethels axlar. "Du har begåvats med en fager dotter Menethel och jag vet vars hennes trohet ligger. Men om det ni påstår är sant kan det påverka dommen… Jag kommer att finna dem Menethel och när så sker så kommer hon att brinna… Men jag kan lova dig så mycket, att om jag finner henne i Isildurs armar, så kommer jag bränna honom först." Menethel stirrade på Marwin som log ett segervisst leende och klappade honom uppmuntrande på axlarna, sedan vände sig Marwin åter till Amandil. "Ni ska veta att ni lever på min nåd. Om inte Isildur visar sig vid full hälsa, utan de sår som mannen jag söker bär, senast till våren så kommer det här huset och alla i det att möta Morgots eldar." Marwin granskade snabbt var och en av de förskräckta människorna i rummet, sedan vände han på klacken och gick.

Hanna föll gråtandes i sin makes famn. Menethel försökte trösta henne så gott han kunde sedan gick han fram till Elendil och tog hans hand. "Tusen tack milord, ni kan ha räddat min dotters liv"

"Det var det minsta jag kunde göra. Hade Almarill inte fört Isildur härifrån så hade han redan nu varit arresterad. Måtte hon nu bara ha funnit en plats som är säker nog…"

Menethel såg att även Elendil hade berörts mycket av Marwins besök och oroade sig mycket, ty sorgen var stor i hans ögon.