Legenden om ARDA

ALMA

Kap 3

Dagarna gick och varken Almarill eller Isildur hördes av. Hanna och Menethel reste ofta in till Armenelos för att inskaffa matvaror och annat som behövdes vid hushållet. Saurons tempel tog sakta form allt efter hösten övergick till vinter. Vid sin bas hade templet formen av en cirkel med femton meter tjocka väggar. Basytan var minst etthundrafemtio meter i dameter. Mörkt och hotfullt höjde det sig allt högre över marken och kastade sin skugga över staden.

"Måtte Almarill vara säker…" mumlade Menethel när de passerade bygget. Hanna var för orolig för att tala.

Hon såg ut över marknadsplatsen, folket verkade inte oroade, utan nästan glada över att se templet ta form.

"Snart har vi en ordentlig plats att hedra Melkor…", "Ja, snart kommer mörkrets herre att lösa oss från dödens skugga…" sades det mellan marknadsstånden på torget och på gatorna.

De ställde vagnen vid värdshuset och gick för att uträtta sina göromål. Menethel gick för att tala med smeden, Hanna gick mot fruktstånden och började plocka det som kokerskan skrivit ner på sin lista. Hannas tankar var så långt borta att hon råkade krocka med en ung flicka som kom gående mot fruktståndet. Flickan tappade sin korg och började stressat och nästan skrämt att plocka i dess innehåll.

"För låt mig lilla vän… jag är hemskt ledsen." sade Hanna och satte sig på huk bredvid flickan och ville hjälpa henne att plocka upp varorna i korgen ingen.

"Låt bli!" fräste flickan och lät inte Hanna röra vid korgen.

Hanna hade inte brytt sig desto mer om flickan efter ett sådant uppförande om det inte varit för den mörkröda hårslingan som fallit ur flickans mörka huvudduk.

Flickan var inte mer än tolv år, samma ålder som Almarill hade varit när hon först börjat använda Henna för att ära Ilúvartar och Hanna kände igen färgen. Snabbt tog hon tag i flickan och släpade iväg henne in i en gränd.

"Släpp mig!" tjöt flickan och försökte lösgöra sig från Hannas grep. "Tyst med dig!" fräste Hanna tillbaka och tryckte in hårslingan under flickans huvudduk. "Du måste vara mer försiktig. För många prästinnor har redan dött i Morgoths namn. Du är för ung för att möta ett sådant öde." Hanna rättade till flickans kläder och sneglade på vad som låg i hennes korg. Där fanns bandage för omläggning, nål, tråd och några limpor bröd.

Hanna lossade sina två breda guldarmband, som hon en gång fått av drottningen och lade dem i flickans korg. "Ge dem till Almarill. Hon får göra med dem som hon önskar. Säg henne att hennes moders tankar alltid finns med henne… ge dig av nu och låt ingen följa efter dig." Sedan lade hon en duk över flickans korg och skickade iväg henne.

Hanna såg hur flickan försvann in i folkvimlet. En smula lättnad infann sig i Hannas sinne. Almarill levde ännu, det var hon säker på. Nästa person som fångade hennes uppmärksamhet var Marwins mörka gestalt. Han hade fått syn på Hanna och kom nu gående fram mot henne genom folkvimlet på marknadsplatsen med sina närmaste män i släptåg.

"God morgon…" sade han med ett leende.

"God morgon milord…" svarade Hanna och neg djupt, som det var brukligt att en kvinna av lägre samhällsklass gjorde. Marwin granskade henne noga och hon vågade inte riktigt möta hans blick.

"Inga nyheter från dottern ännu?" frågade han

"Nej, milord. Almarill har inte hört av sig." svarade Hanna tyst.

Marwin såg mot tempelbygget och log nöjt. "Snart är templet klart och då kan vi äntligen hedra Melkor på ett riktigt sätt… det står nog klart till våren… tiden går Hanna." Han gav henne en lång blick och gick sedan sin väg. Hanna följde hans gång med avsky. Blotta tanken på att hennes dotters liv kunde ligga i den mannens händer fick henne att må illa.

Menethel steg ut ur smedjan och såg Marwin så och tala men Hanna. Ilska och oro blossade upp inom honom och han skyndade genast till sin hustru. När han kom fram hade Marwin redan hunnit gå. "Vad ville han? Har de funnit Almarill och Isildur?" frågade Menethel oroligt och såg efter Marwin.

Hanna skakade på huvudet. "De har inte funnit Almarill, han frågade mig om vi hört något från henne… som om jag skulle berätta det för honom även om hon hört av sig…"

"Marwin vet att vi aldrig skulle förråda henne… han låter oss inte glömma att även han vet om det… kom nu, det är dags att återvända."

Hanna nickade och följde Menethel till vagnen. Medan de åkte tillbaka till Rómenna tänkte Hanna på den lilla flickan. Hon skulle berätta för Menethel om sitt möte när de kom hem och ingen kunde höra dem.

När kvällen kom berättade hon allt. Menethels ögon fylldes med tårar, han var lycklig över Hannas medelande men hans oro var ännu mycket stor. Snart var det vår… och vad skulle de då ta sig till? Marwin skulle göra verklighet av sina hot, det var han säker på. Menethel lämnade bostaden och gick för att ta hand om den sådda frukten. Ett tunt grönt skott hade sprungit upp ur jordytan och Menethel var säker på att det skulle spira till våren.

Dagarna gick och plötsligt behövde Hanna åka in till Armenelos minst en gång var annan dag. Hanna hade upptäckt att den lilla flickan, som säkert var lärjunge till en av prästinnorna brukade komma till marknadsplatsen en gång per vecka ungefär. Hon brukade vänta på henne vid fruktstånden och lägga små gåvor i flickans korg, saker hon trodde att Almarill kunde behöva. Det mörka templet stod nu klart, det var etthundrafemtio meter högt och kröntes med ett kupoltak i rent silver. Ur en öppning i takets mitt bolmade nu ständigt mörk rök, för i templets mitt stod ett stort eldaltare.

Sauron tände den första elden på detta altare med Nimloths upphuggna ved. Människorna förundrades över röken som steg från den elden, för den låg kvar sju dagar över landet innan den drev bort mot väst. Efter att detta skett var Hanna mer försiktig. Marwin var på hugget och han fick inte finna Almarill och Isildur.