Legenden om ARDA

Kap: 4

(OBS! Varning för mycket stark och otrevlig scen, känsliga läsare varnas!)

Almarill tände rökelserna på hennes lilla altare i Meneltarmas tempel och lät den aromatiska doften skölja över henne. Hela vintern hade hon och hennes order vistats i templet och byggnaderna runt det. Templet hade gett dem den fristad och det skydd de behövde. Vivianne hade burit med sig gåvor från Hanna och nyheter från torget. Morgoths tempel stod färdigt och dess rök hade redan svartat den klara silverkupolen på dess topp. Ar-Pharazôn hade upplöst Ilúvartars heliga order av prästinnor och munkar när Sauron blev hans rådgivare. Almarill visste att deras fristad kunde bli deras fall om de upptäcktes, de skulle utan förhör kastas i lågorna. Isildur vårdades i en kammare djupt inne i templet. Han hade varit vid medvetande blott korta stunder och ständigt varit nära att falla i dödens skugga. Det var för honom hon nu bad. Våren var här och Almarill hade skurit de första skälvande knopparna från några av björkarna runt templet och lagt dem i en kalk fylld med olja. Hon skulle sedan begrava dem i trädgården till ära av Ilúvartar. Hon kände hur rökelserna som spred sig i hennes kammare och de heliga orden hon upprepade fyllde henne med ett inre lugn. Hon blev avbruten när en av prästinnorna steg in i kammaren.

"Almarill, förlåt att jag stör, men Vivianne vill tala med dig"

Almarill lyfte på sin tunna purpurfärjade slöja, släckte rökelserna och såg på prästinnan. "Visa om henne är du snäll"

"Hon är i ett av gårdshusen utanför templet och vill inte komma stiga in hit. Hon önskar att du kommer till henne."

Almarill suckade och reste sig upp. Hon fattade kalken med oljan och räckte den till prästinnan. "Jag ska tala med henne. Ta hand om den här och begrav dess innehåll i templets trädgård." Prästinnan bugade, tog emot kalken sedan försvann hon snabbt ut ur kammaren.

Almarill lossade sin slöja och plockade bort de ceremoniella smyckena från sina händer och ansikte, sedan gick hon till gårdshuset. När hon steg in fann hon Vivianne stående mitt i rummet. Hennes ögon var fulla med tårar och hela flickan skakade av rädsla.

"Vad är det Vivianne?" frågade Almarill och sträckte ut sina händer mot flickan.

Vivianne rusade in i hennes famn. "Spring Alma… spring härifrån… viskade flickan upprört."

Almarill såg frågande på henne."Vad menar du? varför skulle jag springa?" frågade hon och strök flickan över ryggen.

"När flickan säger spring så gör du klokt i att följa hennes råd…"

Almarill såg upp och såg Marwin stiga fram genom dörren framför henne. Almarill vände sig om och såg att konungens män även stod i den dörr hon just kommit genom själv. Hon var omringad. "Jag är ledsen att det måste sluta så här Almarill, men jag har mina årder. Arrestera henne." Han vinkade till de mannar som bevakade dörren bakom Almarill, de steg fram och tog varsitt hårt tag om hennes armar. "Prästinnor lär brinna bra… för bort henne." sade han sedan

"Nej!" skrek Vivianne och tog ett hårt tag om Almarills liv. "Du sa att hon inte skulle skadas! Du sa att hon skulle få leva om jag bara visade dig var hon fanns. Hon är ingen prästinna, hon är Isildurs maka!"

Almarill såg storögt på Vivianne. (Hanna hade berättat om Elendils lögn för Vivianne men flickan hade glömt att föra det vidare till Almarill.)

"Isildurs maka… strunt prat!" sade Marwin irriterat, han steg fram till Almarill och föste bort flickan.

"Spring Vivianne!" ropade Almarill och flickan var inte sen att lägga benen på ryggen.

Marwin tog ett bestämt tag om Almarills haka och såg på henne. "Ingen prästinna va?… Ditt hår är så nyfärgat att du fortfarande har henna kvar i hårbotten och du bär din purpurfärgade prästinneklädnad."

"Jag är Isildurs maka!" sade hon tvärt och såg stolt på Marwin." Vad jag gör med min tid, det väljer jag själv!"

Marwin skrattade och skakade på sitt huvud. "Jag tror dig inte Almarill…" mumlade han och tog en av hennes långa lockar i sin hand och luktade på den. "Du är Ilúvartar trogen, ditt hår stinker av rökelser… men om du nu är vigd, som du påstår så sätter det allt i ett annat perspektiv, även om det inte kan rädda dig. För även om det varit jag, som tagit dig till min maka så hade du ändå brunnit."

"Men milord, våra årder säger att vi ska arrestera översteprästinnan. Om denna kvinna är vigd så är hon inte den vi söker efter." sade en av Marwins mannar.

"Hon är den vi söker… oroa dig inte." svarade Marwin och tog ett stadigt tag om Almarills hår och drog hennes huvud bakåt. Han lät sina fingrar följa hennes ansiktes konturer och smekte hennes blottade hals, som ett rovdjur redo att hugga sitt byte. "Men det finns bara ett sätt att veta säkert…" fortsatte han sedan. "lägg upp henne på bordet så ska jag ta en titt på henne"

"NEJ!" Almarill försökte förtvivlat ta sig loss men en av Marwins mannar drog ner allt från det lilla bordet i rummet och de som höll Almarill slängde brutalt upp henne på rygg mot bordsskivan. Hon skrek och sprattlade för att ta sig loss, men hade inte en chans mot de starka männen. Marwin tog av sig sina svarta skinnhanskar och lade dem på bordet bredvid henne. Almarill gjorde sitt bästa för att sparka till honom men han verkade njuta av hennes protester och tog bara ett stadigt tag om var fotled och ställde sig mellan hennes ben. Hon skrek så mycket och högt hon bara kunde i hopp om att någon skulle komma till hennes hjälp.

"Skrik du…" mumlade Marwin. "Mina män bevakar huset, ingen får komma in. Dessutom gör det mitt arbete mer nöjesfyllt. Han förde sina händer över hennes nakna lår och lyfte upp prästinneklädnadens kjol. Ligg stilla nu Almarill, annars kan jag göra illa dig…" sade han med ett hånleende och drog sin dolk. Han skar snabbt bort hennes underkläder och höjde dem triumferande framför hennes ansikte. Marwins män tjöt av skratt. Almarill såg föraktfullt på Marwin, han log mot henne och lutade sig över henne. "Nu ska vi se hur det ligger till egentligen…" viskade han i hennes öra.

Hon försökte bita honom men missade precis. "Oj, hon är vild milord…" skrattade en av männen när Almarill åter försökte lösgöra sig från deras grepp.

"Snart är hon tämjd..." mumlade Marwin.

Almarill var nära att kräkas av avsky när hon kände hur Marwin började smeka hennes lår och underliv. Sedan lutade han sig åter över henne.

"Nu ska vi se om du är vigd eller ej." viskade han och körde brutalt in två fingrar i hennes slida. Almarill kved till av smärta. Marwin log nöjt och stötte sina fingrar ännu ett par gånger in i henne, så djupt in han kunde komma. Sedan såg han på sina blodiga fingrar och höll fram dem framför hennes ansikte.

"Jag kunde nog gissa mig till att Isildur är en liten man… men han måste gjort större åverkan på sin hustru än så här. Du är fortfarande jungfru Almarill. Jungfru och prästinna, i kväll ska vi mätta eldarna med din kropp."

Almarill såg skräckslaget på honom och en tår av smärta föll över hennes kind. Marwin torkade av blodet på hennes kjol, tog hennes ansikte mellan sina händer och såg henne djupt i ögonen. "Du är så vacker Almarill. Synd att du är en sådan häxa." sedan log han ett rått leende och vände sig till sina mannar. "Lämna oss! jag kan inte låta denna kvinna brinna innan hon fått känna glädjen av att vara med en man!"

Marwins män skrattade, klappade Almarill på kinderna och lämnade dem. Almarill flög på fötter så snart männen släppt henne, men Marwin tog ett stadigt tag om henne och kastade henne mot det hårda stengolvet.

Hon föll baklänges och slog i bakhuvudet. Hon tappade andan och det svartande för hennes ögon. Hon försökte vända på sig och krypa iväg, men det gick sakta och Marwin log åt hennes rymningsförsök. Han knäppte av sig sin stålväst och sitt svärdbälte sedan vände han henne åter på rygg och lade sig över henne.

"Se inte så skräckslagen ut Almarill. Jag tar bara åt mig den ära din så kallade make tydligen inte var man nog att klara av."

Han smekte hennes ansikte och började dra upp hennes kjol. Almarill blundade och slutade kämpa emot, hon hade ändå ingen chans. Men plötsligt så märkte hon hur Marwins trevande händer stelnade till.

"Jag skulle inte göra det där om jag var ni…" hördes en röst säga. Amarill tyckte att hon kände ingen den och öppnade sina ögon.

Där stod Isildur med sitt svärd hotfullt riktat mot Marwins hals.