Kap 5

"Lämna min hustru ifred! Att lägga hand på en annan mans kvinna är ett brott, även mot Saurons lagar. Res på dig din ynkrygg!" beordrade Isildur hårt.

"Isildur… jag visste väl att Almarill gömt er." mumlade Marwin igenkännande och ställde sig upp. Isildurs svärd vilade fortfarande mot hans strupe. "Jag har årder att arrestera er, Isildur. Ni har burit hand på Nimloth och trotsat konungens förbud. Straffet för det är döden."

Isildur log och lyfte upp ena sidan på sin skjorta och blottade sin bara midja. Till Marwins förvåning fanns där varken sår eller ärr.

"Jag är inte den man ni söker… klä er och ge er av innan jag ångrar mig!"

Marwin log hånfullt. "Mina män är bara ett rop bort…"

"Dina män är halvägs ner för berget. De vågad inte skända de heliga templets jord när prästinnorna och munkarna kom gående mot dem från templet. Jag föreslår att du tar dina smutsiga ting och följer deras exempel."

Marwin blängde på ädlingen av Romenna, gick fram till bordet och tog sin stålväst och sitt svärd.

"Du må vara säker just nu, men om jag någonsin finner dig utanför templets område så kommer jag att dräpa dig, det samma gäller för henne." Innan han lämnade huset vände han sig åter till Isildur. "Mins Isildur, att jag bär hennes jungfruliga blod på mina händer. Hur många gånger du än beträder henne så ska du veta att jag var där först." Med dessa ord ringande i luften lämnade han gårdshuset.

"Och du ska få betala för var droppe…" mumlade Isildur innan han kastade sig på golvet bredvid Almarill och lyfte upp hennes huvud mot sitt bröst. Hon grät hjärtskärande och slog sina armar om hans hals. Han höll henne ömt i sin famn och försökte trösta henne. Hon såg upp mot hans ansikte med en oförstående blick.

"Hur är det möjligt? när jag lämnade din sida för en liten stund sedan låg du fortfarande medvetslös."

"Jag vaknade, jag känner ingen smärta och bär varken sår eller ärr, jag kan inte förklara det. Min kropp känns trött och tung och jag är fruktansvärt hungrig, men annars mår jag bra." Han smekte hennes hår och såg varmt på henne, men innan Isildur han säga något mer så rusade en grupp prästinnor in i huset.

"Hur är det med henne! är hon skändad?" frågade en av kvinnorna. Hon satte sig vid Almarills sida och vecklade ut hennes kjol. När hon såg blodfläckarna skakade hon uppgivet på huvudet. Almarill tog hennes hand och såg lugnande på henne.

"Det är ingen fara, Miriam. Marwin han inte skända mig. Isildur stoppade honom i rätt tid. Marwin bara förödmjukade och misshandlade mig. jag är fortfarande ren. Hämta Vivianne är du snäll. Jag vill inte att hon ska känna någon skuld för det som inträffat. Marwin hotade henne säkert till livet för att få den information han ville ha."

Miriam nickade, kysste Almarills hand och gick för att söka efter Vivianne. De andra kvinnorna hjälpte Almarill på fötter och eskorterade henne till hennes kammare. Några munkar visade Isildur till matsalen så han kunde få sig en bit mat.

Senare på kvällen satt Isildur framför den öppna spisen i hans kammare och såg in i lågorna. Hans tankar avbröts när Almarill knackade på kammardörren.

"Stör jag?" frågade hon försiktigt. Isildur log och visade på en stol vid hans sida, hon satte sig ner och drog sinn ylle sjal tätare om axlarna.

"Jag glömde visst att tacka dig i eftermiddag…" fortsatte hon tyst.

Isildur såg på henne utan att säga ett ord. Hon bar en mörkare dräkt nu än tidigare och bara några få av Ilúvartars symboler hängde runt hennes midja och hals. Hennes hår var kortat, det som förut svallat likt en flod av mörkt vin långt nedanför hennes midja slutade nu straks ovan hennes axlar. På hennes panna, straks nedan hårfästet var en litet, enkel stjärna inbränd. Symbolen som gavs till prästinnor som ofredats eller andra kvinnor som ansågs orena, ett löfte om att de åter skulle renas genom sitt arbete och sin tro. Hon var inte längre översteprästinna, utan hade degraderats till sökare, en som försöker finna sin väg i tillvaron. Hon fick inte längre bära de ljusa dräkterna, innan hon åter ansågs ren skulle hon bära mörka, gärna i mörkt vinrött eller mörk purpur för att visa på det blod hon utgjutit. Så småningom skulle hennes dräkter ljusna, i takt med att hennes hår åter växte ut. Isildur kände väl till detta, han och hans familj hade varit med när Almarill vigdes till överprästinna, som den yngsta som någonsin uppnått denna status. han viste vad denna förvandlig betydde för henne.

"Det är jag som borde tacka dig…" svarade han. "hade du inte ögonblickligen gömt mig när jag återkom från Armenelos med Nimloths frukt, så hade jag inte suttit här nu."

Almarill skakade på sitt huvud. "Vad var det för idioti egentligen? Du hade kunnat bli dräpt på fläcken."

"Jag gjorde ju bara som du rådde mig, Almarill." sade Isildur och skrattade.

"Just det… mycket idiotiskt gjort…" svarade hon med ett leende. "Å, Isildur så mycket har hänt i vinter. Så mycket mörker förtär vårt folk. röken stiger obönhörligen från Saurons tempel, hans makt ökar för var dag. Det offras varje dag i det mörka templet, med mycket blodspillan, pina och stor ondska. De ber Morgoth att han ska befria dem från dödens band. De tar oftast offer bland de trogna, många munkar och prästinnor har redan mött templets svarta eld. Man säger inte öppet att det beror på att de stackarna vägrar att dyrka Morgoth "frihetens givare" utan man påstår att de hatar konungen och smider onda planer mot sitt eget släckte, med lögner och gifter."

Isildur lutade sig närmare henne, tog hennes hand och såg lugnt på henne. "Men Ilúvartar överger oss inte, har han inte sagt dig hur vi ska handla?"

Almarill såg på Isildur med en sorgsen blick. "Jag har inte haft någon syn på mycket länge… jag fruktar att vi snart måste klara oss själva."

"Vi kan inte förlora hoppet, Almarill." Hade han med ett leende och sträckte ut sina händer mot henne. "Kom i min famn, hustrun min…"

"Hur kunde du veta att din far påstått att han äktat oss?" frågade hon. Isildur log varmt och gjorde plats för henne på den breda ekstolen där han själv satt och bjöd henne att sätta sig. Hon satte sig vid hans sida och kröp så nära honom att hon kunde luta sitt huvud mot hans axel. Isildur lade sina armar om henne och lutade sitt huvud mot hennes.

"Vivianne hastade ur sig det när hon sökte efter någon som kunde hjälpa dig."

"Den stackars flickan var alldeles förstörd när jag talade med henne… Marwin hade hotat att kasta henne i templets eldar om hon inte förde honom till mig. Vivianne är den yngsta av vår order, det var hennes uppgift att klippa mitt hår… flickan grät floder när testarna föll mot golvet."

Isildur kände hur hon skälvde till och var nära till gråt. Han smekte henne ömt över armarna och kysste såret på hennes panna. "Han ska aldrig få röra vid dig igen… vid min heder och mitt liv svär jag det."

Almarill kröp ännu närmare honom, hon kände stor trygghet i hans famn. Plötsligt sakande hon sin mors famntag otroligt mycket.

"Vi måste återvända till Rómenna. Din far måste få veta att du lever och mår bra." sade hon tyst och såg in i eldens sken.

"Ja, vi måste återvända, men vi måste gömma oss, under lång tid måste vi gömma oss." svarade Isildur och kramade om henne. "Almarill, du är kan hända inte min hustru, men du är mig så kär… som bara en syster kan vara. Han förtjänar inte att leva. Jag hade dräpt Marwin på fläcken om det inte hade vanhelgat templets jord. Men får jag bara en chans till så svär jag att…" Isildur hann inte avsluta meningen. För hon lade sin hand över hans mun.

"Tag inte sådana ord i din mun Isildur. Vi finns inte här för att dräpa varandra. Det är sant som du säger, att många som nu lever förtjänar att dö. Men många som dräpts förtjänade också att leva, kan du ge dem livet åter Isildur? Mandos kallar oss alla när vår tid är ute, överlåt fällandet av dödsdomar till honom så långt det går."

De talade inte mycket mer den kvällen, utan satt tysta och såg in i eldens sprakande flammor. Isildur somnade snart, för han var ännu trött efter sin sjukdomstid, även om såren inte besvärade honom mer. Almarill somnade även hon och sov oroligt men tryggt mot hans axel.

Nästa morgon sökte prästinnorna, men Miriam i spetsen efter Almarill. Miriam var den nya översteprästinnan och hon skulle vigas till sitt ämbete senare under kvällen. Miriam var mycket orolig, ingen viste riktigt hur det var ställt med Almarill eller vad hon kunde ta sig till. De sökte igenom templets alla rum och gårdshusen. Det hus där Almarill överfallits hade munkarna låtit bomma igen, allt där inne ansågs orent och fick inte röras. Tillslut kom de på iden att söka i Isildurs kammare. Miriam knackade försiktigt och öppnade dörren. Isildur vände sig mot henne och log lugnt när hon steg in.

"Almarill är här, hon sover ännu…" viskade han.

Miriam drog en lättnades suck. Hon bad de andra prästinnorna att vänta utanför och gick sedan fram till den breda ekstolen där Isildur satt och fann Almarill sovandes mot hans axel.

"Hur är det med henne?" frågade Miriam och strök några hårstrån från Almarills ansikte.

"Hon sover lugnt nu, men hon vaknade och skrek ett par gånger i natt." svarade Isildur och strök Almarill försiktigt över armarna.

"Vi krävde aldrig av henne att hon skulle stiga ner i graderna, hon envisades med det själv." sade Miriam tyst.

"Jag vet." svarade Isildur

"Hon är välkommen att återta sin gamla plats bland oss så snart hon önskar det själv… om hon inte väljer en annan väg förståss… hon står under Menethels beskydd nu. hon är hans dotter igen." Miriam såg forskande på Isildur. Men han log och skakade på sitt huvud.

"Vi har vuxit upp som bror och syster, Miriam. Hon är Ilúvartar trogen i sitt hjärta, som hon varit ett av hans förstfödda barn(i) det har hon alltid varit, ända sedan hon var mycket, mycket ung."

Miriam nickade förstående. Almarill gav sitt hjärta och lade ner sin själ i allt hon gjorde till Ilútavars ära, det var en tung mantel hon nu skulle försöka axla.

"Det finns mat framställt i matsalen om ni önskar att äta."

"Tack, men jag tror att hon ska få sova en stund till, hälsa munkarna att jag äter lite senare."

Miriam log och lämnade kammaren. När hon steg ut och stängde dörren bakom sig blev hon överöst med frågor från de yngre prästinnorna. "Var Almarill där inne?", "Har hon varit där hela natten?", "Har hon lämnat oss?" frågade de i mun på varandra.

"Nej", svarade Miriam lungt och försökte tysta nert flickorna så de skulle höra vad hon sa. "Almarill har inte lämnat oss, men Isildur är så varsam med henne om bara en broder… eller make kan vara. De kommer lite senare."

Almarill vaknade ganska snart efter att Miriam lämnat kammaren. Hon satte sig upp och såg sig nyvaket omkring.

"Hur länge har jag sovit?" frågade hon när hon upptäckte att Isildur var vaken.

"Lite längre än jag." svarade han med ett leende. "Miriam var här och frågade efter dig för en stund sedan, hon önskade att vi kom till matsalen och åt frukost."

Almarill sträckte på sig och såg ut genom fönstret i kammaren. Solen hade stigit högt på himmelen och fåglarna sjöng i träden. Hon tog Isildurs hand och sade: "Gå du och ät, jag har en sak jag måste göra."

Hon gick ut ur kammaren, genom templets magnifika korridorer uthuggna ur sten och marmor. Väldiga pelare höjde sig från det mosaikprydda golvet, vridna i drömliknande former i saffran, guld och ljusblott. Det höll stolt upp det praktfulla taket, utsökt dekorerar med handsnidade valv och målningar. Här hade många mästare varit aktiva under Númenors storhetstid. Hantverket skickliga händer en gång lärt av alverna nådde här spetsen av sin förmåga. Almarill gick till salen med det stora altaret, i templets mitt. Hon tvättade sina fötter, händer och sitt ansikte noga sedan såg hon in i salen. Det stora altaret var dekorerat med vårens nyssprungna blommor, tända ljus och rökelser. Bilden av Eärendils stjärna skinande över Númenor i dess ungdom spände från golv till tak och på var sida av bilden stod två väldiga träd, utskurna för hand av renaste silver, båda exakta bilder av Nimloth. Löven var så tunna och verkliga i dessa träd att Almarill ibland tyckte sig höra vinden spela bland dem. Almarill skälvde i hela kroppen, med den ställning hon hade nu fick hon inte stiga in i detta aldra heligaste av rum. Fram till igår hade det varit hon som smyckat altaret var morgon innan de andra prästinnorna vaknat. Längtan att träda över tröskeln var enorm. Hon förde sina händer mot varandra och höjde dem till sin panna, tyst började hon sjunga och steg över tröskeln.

Jag vet inte om du hör mig, men ber dig om ett svar.

Jag vet inte om du lyssnar, till den bön jag har.

Jag vet, jag är för simpel, jag ska vara utanför.

Men när jag ser ditt ljus så tror jag, kanske att du hör.

Eru hjälp de mänskor som är i nöd.

Visa din kärlek och ge dem ditt stöd.

Eru hjälp ditt folk nu, den stund de finns till.

Eru hjälp de trogna, jag tror att du vill.

Jag ber om kraft, jag ber om svar.

Jag ber om ljus över det som är kvar.

En kärleks röst ,i mörkrets tid.

Eru skänk oss tröst, ge oss frid.

Jag ber för andra, som finns utanför.

Ber från mitt hjärta och tror att du hör.

Hjälp du mitt folk då, de lider just nu.

Alla är barn här, vår fader är du.

Hjälpa de trogna kan bara du…(ii)

Hon knäböjde vid altaret och tände ljusen medan hon sjöng. Prästinnorna som hörde henne strömmade till och såg in i salen. Almarill blundade och tårar strömmade ner för hennes kinder. En tunn ljusstråle föll in genom de vackert utskurna fönstren ovanför altaret och sken på den lilla stjärnan på Almarills panna. Miriam såg med vördnad på Almarill. Hon tyckte för ett ögonblick att den lilla stjärnan fylldes med silver och glimmade, även efter att de lätta molnen på himmelen brutit ljusstrålen och Almarills sång tystnat. Miriam skulle just gå fram till Almarill när hon såg hur flickan stelnade till, spärrade upp sina ögon och stirrade stumt framför sig.

Almarill började svettas kraftigt och hennes andning blev mycket ansträngd. Sekunden senare svimmade hon och föll ihop. Prästinnorna rusade till hennes hjälp. Miriam skickade en flicka efter vatten och försökte få kontakt med Almarill, men hon svarade inte. När vattnet kom baddade Miriam försiktigt Almarills panna med en fuktad duk. En liten stund senare kvicknade Almarill till och såg sig skräckslaget omkring.

"Vad såg du Almarill? Vilken syn sände Eru dig?" frågade Miriam och fortsatte badda Almarills panna.

"En varning…" mumlade Almarill. "Konungen önskar att trotsa valars förbud och segla mot väst och de odödliga landet. Miriam, himlen brann röd som av eld och hela Númenor uppslukades av havet. Stjärnans rike är dömt till undergång…"

---------------------------------------------------------------------------------------------

Númenor har tusen namn i Tolkiens verk. Det kallas ibland "Västerness" / "Västlandet" Även Anadûne, Andor, Elenna, Stjärnans land, Stora ön, Konungarnas ö, Västerness ö, Gåvans land och efter undergången Akallabêth, Atalantë och Mar-nu-Falmar.

(i) de förstfödda, är ett annat namn på Alverna

(ii) ur "Ringaren i Notredame" justerad för att passa in. (som vanligt)