Kap 6

Ar-Pharazôn satt på sin tron i palatset och lyssnade till sina bokhållares redovisning för de intäkter flottans senaste färd till midgård givit. Att följa Saurons råd hade gjort honom rik, mäktig och fruktad bland midgårds människor. Så fort de såg flottans segel skymta vid horisonten, som stormfåglar i svart och guld, flydde de och lämnade allt de inte kunde bära bakom sig. Men konungen var ändå inte nöjd, han kände att hans dagar snart var räknade och dödens skugga kröp allt närmare. När bokhållarna avslutat sin redovisning skickade kungen iväg dem, åter hade han blivit rikare, åter var has flotta starkare. Han gick ut på gården utanför palatset och såg Saurons tempel resa sig mitt i staden. Röken steg bolmande svart ur dess inre. På platsen där Nimloth en gång stått gapade nu ett djupt hål. Konungen hade efter bortrövandet av frukten låtit Sauron råda och fällt trädet. Sauron hade dock inte nöjt sig med att hugga upp det vackra trädet till ved, utan hade låtit gräva upp stubben och trädets alla rötter. Ar-Pharazôn kände i sitt hjärta att han gjort allt Sauron rått honom för att Melkor skulle lösa honom från dödens band, men ändå kröp livsledan allt närmare. Hans företrädare hade blott lagt sig ner och somnat när han var trött på den här världen. Ar-Pharazôn var fast besluten att inte göra det… han bad en av sina tjänare att genast kalla Sauron till tronsalen, sedan återvände konungen in i palatset.

Och Sauron kom, i den fagraste och mest förtroendeingivande av sina många skepnader.

"Ni kallade min konung." sade han och bugade djupt för Ar-Pharazôn.

Konungen hälsade Sauron med ett reserverat ansiktsutryck, det var ingen tvivel om att han inte var riktigt nöjd med sin tjänare. "Jag ser att Melkors tempel står färdigt, mörkrets herre måste vara nöjd…"

"Mycket…" svarade Sauron med ett leende. "Och Melkor, frihetens givare, glömmer inte de som håller honom i ära."

Konungen drog en djup suck och spände ögonen i Sauron, som om han börjat tvivla på sin rådgivares ord. "Jag har gjort allt du rått mig till… ändå lämnar dödens skugga inte detta land. Folkets liv har inte förlängts, snarare har det förkortats. Förut lade vi oss ner och släppte taget om våra liv när vi tröttande på den här världen. Nu kan döden komma fort och i allt mer skrämande former. Varför har inte Melkor hållit sitt löfte? Han önskade blod, jag gav honom blod. Han önskade eldoffer och jag brände så väl djur, som människor." sade konungen och såg svarskrävande på Sauron.

"Melkor, frihetens givare, har också sagt att hans tjänare ska bli rika och mäktiga, och är ni nu inte den mäktigaste konungen? Er förmögenhet har mångdubblats, och er flotta är större och starkare än någonsin. Númenoarerna har aldrig varit mäktigare än ni är nu." svarade Sauron med ett leende. "Ni min konung har nu makt så stor att ni kan driva igenom er vilja i alla ting och påverka alla människors liv. Evigheten ni söker finns i det land där dödens skugga aldrig faller. Valar har tagit i besittning det land som kan uppfylla era drömmar…"

"Valar har förbjudit oss att segla mot väst… de har sagt att det inte är Valinor, det välsignade, som gör sina innevånare dödlösa, utan att det är deras släktes arv." sade konungen och såg fundersamt på Sauron.

Sauron log och hans ögon glimmade inställsamt. "De ljuger för er min konung… de ljuger om detta land och döljer det efter bästa förmåga. De är själviska och giriga… de fruktar att människornas konung ska komma och beröva dem deras dödlösa rike och styra världen i deras ställe."

Konungen skruvade oroligt på sig och reste sig från sin tron. Han gick fram till ett av fönstren i tronsalen och såg hur solen sakta sjönk i havet.

"Så vacker är skymningen… Alverna sörjer de kvällar när de inte kan se skymningens färger. De påstår att det inte finns någon möjlighet för människor att uppleva dessa skymningar om och om igen till tidens slut, att livets gåva är deras glädje och fall, ty de kan inte undkomma livsledan. De påstår att den här världens liv är även deras och de kan inte undkomma den, på samma sätt som vi… Tänk att de kallar vår död för en gåva…"

"En gåva från Ilúvartar kan hända…" sade Sauron mjukt. "Men Melkor kommer med andra gåvor… det är kan hända sant att livets gåva inte är för alla, utan endast för dem som är värdiga en sådan gåva, mäktiga och stolta män av ädel ätt… men det strider mot all rättvisa att denna gåva, som självklart borde tillfalla Konungarnas konung, Ar-Pharazôn, mäktigast bland jordens söner, skall undanhållas honom… han vars enda jämlike är Manwë(i), om ens denne."

Ar-Pharazôn log för sig själv efter att ha hört Saurons ord. "Ja, jag borde vara väl värdig den gåvan… men Valar låter oss inte segla mot väster… ändå längtar mitt hjärta…"

Ar-Pharazôn drog ett djupt andetag av kvällsluften. Den svaga vinden från väster tycktes vara fylld med en ljuv doft, flyktig men behaglig, en hjärtgripande doft som av blommor som doftar för evigt på odödliga ängar och inte har något namn på dödligas stränder.

"Stora konungar rättar sig inte efter förbud… de tar det som tillkommer dem…" Konungen tog till sig Saurons ord och hans blick ändrade karaktär från orolig till beslutsam.

"Du har rätt, som vanligt min vän. Om valar tror att de kan hålla sitt land gömt för människornas konung så tror de fel. Jag är Ar-Pharazôn, mäktigas av alla konungar, om de tror att de kan kontrollera mig… så tror de fel… lämna mig nu! Jag har mycket att betänka…"

Sauron bugade och backade ut från tronsalen, hans ögon glimmade mycket nöjt. När porten till palatset slöts bakom honom reste han på sig och blickade ut i skymningen. Solen försvann precis nedan horisonten, Sauron höjde sin hand och dolde de sista strålarna för sin blick. När himlen så brann röd av saknad slöt han sin hand som om han kvävt solens ljus med sina fagra, välformade fingrar.

"Kalla Marwin till templet, jag vill tala med honom genast." beordrade Sauron. En av de tjänare som konungen försett honom med hörsammade ordern och den unge mannen satt av genom palatsträdgården. Sauron såg med ett litet leende på sin slutna näve och kramade den så hårt att en tunn strimma av blod sprang ut över hans glasartade naglar.

Konungen började genast grubbla över hur han bäst skulle kunna bestrida valar. Saurons råd hade gjort honom mäktig och hans vapensmedjor kunde göra de mest fantasifulla, kraftfulla och skrämmande vapen. Han skepp hade aldrig varit mäktigare, vissa stora som öar, med många starka slavar från midgård vid årorna, så de kunde segla fort, även när vinden är svag. Konungen arbetade länge med dessa planer och talade aldrig öppet om dem, men vissa saker kan inte döljas för alla…

När Marwin steg in i det mörka templet var Sauron redan där, han satt väntades på en magnifik, hög, svart tron vid altaret. Marwin gick fram längs den breda välsmyckade salen mot Saurons upphöjda plats.

"Ni kallade…" sade Marwin och bugade djupt.

"Jag har givit dig ett uppdrag… hur har du lyckats?" frågade Sauron milt.

Marwin svalde hårt och såg sin mästare i ögonen. "Jag har funnit Isildur, men han finns på Meneltarmas jord. Jag kunde inte arrestera honom. Den platsen fullständigt kryllar av druider och prästinnor, trotts att konungen upplöst Ilúvartars order…"

Sauron såg oförstående på Marwin. "Jag har givit order om att templet inte får skändas… men varför släpade du inte ut honom?"

"Han hotade mitt liv… jag hade varit tvungen att försvara mig i strid och hans blod skulle skändat det höga templet…"

Sauron skrattade och vandrade ner mot Marwin, han lade sin hand på Marwins axel och såg honom djupt i ögonen. "Blod har redan utgjutits på templets jord…"

Marwin slog genast blicken i golvet, men Sauron bara skrattade åt sin tjänares tilltag.

"Marwin, Marwin, Marwin… så begränsat, så instängt är ditt sinne. Du har levt enligt valars lagar allt för länge, dina ambitioner omfattar bara en bråkdel av din förmåga… Vet du hur världen ser ut egentligen Marwin? Jag tror inte du ens kan fantisera om hur stor den är, stor nog för alla dina drömmar och mycket mer därtill. Överallt i världen, inte bara mot öster utan även mot norr, söder… och väst, finns ännu många hav och många länder att erövra… länder med otaliga rikedomar… länder som bara väntar på någon som kan tämja dem."

Medan Sauron talade gick han fram till ett skåp, som stod vid salens bortre vägg och plockade fram en kristallkaraff med rött vin. Han fyllde två silver bägare och räckte nu den ena till Marwin. Marwin tog emot den mycket tveksamt. Han var inte säker på om det var hans ögon som spelade honom ett spratt eller om det var verklighet, bägaren han höll i sin hand liknade väldigt mycket den bägare Almarill en gång bjudit honom att dricka ur.

"Vad är det Marwin? Smakar inte vinet?" frågade Sauron retsamt när han såg att Marwin tvekade. Marwin drack demonstrativt ur bägaren och ställde den från sig. Sauron sneglade på honom och lät sina fingrar leka över sin bägares kant, sedan ställde även han ifrån sig bägaren utan att hans läppar rört vid vinet.

"Vet du vad som finns bortom alla dessa länder och alla världens hav? Har du någon aning Marwin?" frågade han sedan tyst.

"Nej, milord… jag tror inte att denna värld har någon ände." svarade Marwin bestämt.

Sauron skrattade åter och skakade på sitt huvud. "Marwin, Marwin… min trogne tjänare… bortom allt du känner till finns det urgamla mörkret. Ur detta har världen en gång skapats. Vilket gör bara mörkret allena värt att dyrka och dess herre kan fortfarande sänka andra världar som gåvor åt de som tjänar honom, så att dennes makt kan växa utan slut… Jag känner att du tvivlar… kraftfulla i sin tro är Ilúvartars tjänare, men Eru är bara ett av valars påhitt för att fjättra människor under dem själva. Men mörkrets herre kan frigöra människor från detta tvång och göra dem starkare än valar… så de kan ta det som kommer till dem och det deras hjärtan önskar…" Sauron gick fram till Marwin och lade sina händer på hans axlar, sedan såg han honom djupt i ögonen. Marwin tyckte för ett ögonblick att Saurons ögon brann med en mörk eld som grep om hans hjärta likt en iskall hand. "För Isildur och hans tjänare till mig. De är förrädare och spioner, de ska brinna för sitt svek. Isildur har lämnat den heliga platsen när solen sänkte sig under horisonten, han är på väg tillbaka till sin far. För dem till templet så snart som möjligt… Annars kommer din lust och din lidelse att bli ditt fall."

Sauron släppte Marwins axlar och vandrade tillbaka mot sin tron. Marwin bugade, skrämd av Saurons tal och lämnade templet. Snart efter att Marwin lämnat templet bakom sig kände han sig plötsligt väldigt illamående. Han sprang till närmsta buskage och kräktes nästan genast upp vinet Sauron bjudit honom. Utmattad föll han på knä, det kändes som om all kraft lämnat honom i ett slag och han riktade ansiktet upp mot stjärnorna för att finna ny. När han så åter vände blicken mot marken såg han att något blänkte i den vinosande spyan. Försiktigt, med darrande händer, lyfte han upp föremålet. Det var ett av Almarills halsband, ett av dem hon burit vid deras senaste möte. Ilúvartars runda amulett med en begynnande nymåne och Eärendils stjärna blänkte i månljuset. Han kastade halsbandet ifrån sig som om det bränt honom. När halsbandet åter föll till marken förvandlades den vackra länken till en tunn snok som skyndsamt ringlade iväg bland buskarna. Spottande och fräsande av äckel reste sig Marwin upp och försökte borsta bort smutsen från sina kläder. Då skymtade han något i ögonvrån och vände åter ansiktet mot templet. På trappan upp till porten stod Sauron, kalt betraktande, utan att röra en min vände han sig om och gick tillbaka in i mörkret. Marwin lade benen på ryggen och sprang så fort hans ben bar honom till sin bostad, som inte låg långt därifrån. När han stängde dörren till sin kammare och åter kände sig trygg lovade han sig själv dyrt och heligt att följa Saurons ord. Sauron hade visat honom prästinnans makt och han skulle inte förslavas under den.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

(i) Högste valen i Valinor, se första förordet.