kap 7

Almarill bad hela dagen, hon lämnade inte ens den stora salen för att äta. Hungern skrek i henne men hennes syn hade varit så skrämmande att hon inte vågade göra annat. När det så började skymma och tiden kommit för Miriams vigsel till sin nya status avbröt Almarill sin bön. Hon stod vid sidan om altargången och såg Miriam stiga fram mot altaret. Minnena från hennes egen prästinnevigsel visade sig i hennes hjärta och hela ceremonien var underbar att skåda. Miriam eskorterades fram till altaret av åtta andra prästinnor som var och en bar ett halsband med Ilúvatrars symboler i sina händer. Miriam föll på knä vid altaret och tände rökelserna och ljusen, sedan avgav hon sina löften. Almarill hade lovat att alltid bära Ilúvartar i sitt hjärta och leva som det behagade honom. Hon hade även lovat att hjälpa de som behövde henne och ära helandet över allt annat. Miriam lovade att vara Ilúvartar trogen, även om det kostade henne livet och att hjälpa alla som sökte hennes skydd från mörkret. När löftena avklarats bar prästinnorna fram de smycken de burit på och hängde dem om Miriams hals. Sedan kysste var och en hennes panna och hand.

"Hon ser inte lika lycklig ut som du gjorde… " kommenterade Isildur som stod vid Almarills sida och följde ceremonien.

"Nej, inte ännu, men jag tror att hon kommer att göra ett fantastiskt arbete." svarade Almarill med en djup suck. Miriam gick fram till Almarill och tog hennes händer, Almarill neg djupt och vördnadsfullt.

"Du ska inte niga för mig, Almarill. Mins att jag en gång var din lärjunge", sade Miriam milt.

Almarill skrattade och nickade. "Jag ska minnas det", svarade hon och kysste Miriams händer. Miriam lossade ett av sina halsband och hängde det om Almarills hals.

"En gåva från mig och ett steg framåt på din väg. Jag vet att du tänker lämna oss en tid, var inte borta allt för länge." sade Miriam med ett leende, sedan återvände hon till altaret. Hon skulle be till Ilúvartar hela natten, be honom om kraft att klara av hennes arbete som översteprästinna, precis som Almarill en gång gjort. Almarill såg på amuletten hon fått av Miriam, den var helt i silver och formad som den stjärna hon bar på sin panna.

"Ett steg på min långa väg…" mumlade hon och vände sig sedan till Isildur. "Kom, det är dags att vi ger oss av. Vi måste återvända till Rómenna och varna din far. Jag har fått en syn Isildur, en fruktansvärd syn… en varning. Det här landet är dömt till undergång."

Isildur stirrade stumt på henne och av det han kunde läsa i hennes ögon så menade hon allvar. Almarill försåg Isildur med en mörk kappa av samma typ som munkarna hade och sen smög de ut i natten.

De vandrade ner för berget och runt Armenelos murar. Saurons vakter bevakade vägarna så de var tvungna att gå över markerna. Det tog lång tid och vandringen blev mycket mödosam, särskilt för Almarill. Hon hade inte ätit något under dagen och nu var hon mycket matt. Den för ögat nästan osynliga stigen de vandrade efter tycktes gunga under hennes fötter, hon var mycket yr och hade en fruktansvärd huvudvärk.

När de kommit en bit utanför staden beslöt Isildur att de skulle försöka gå efter vägen, det tog för lång tid för Almarill att ta sig fram genom den snåriga skogen. Isildur gick först, han såg noga upp och ner längs vägen och lyssnade efter ryttare, men allt verkade lugnt och stilla. Han vinkade till Almarill som klev upp ur snåren vid vägkanten. Tysta smög de vidare, månen lös blott litet och stjärnorna verkade dolda bakom tunna moln, det var en mycket mörk natt och det passade vandrarna utmärkt.

Isildur var mer klarsynt än Almarill, han härstammade ju trotts allt från Eärendil, så han tog Almarills hand och ledde henne genom mörkret. Almarill kände sig orolig, en skugga växte i hennes inre, hon kände sig iakttagen av själva mörkret. Sauron kunde säkerligen ha spanare ute som varken Almarill eller Isildur kunde se, vålnader från hans eget mörka rike i Midgård. Almarill rös vid tanken. Plötsligt hejdade sig Isildur, han stod stilla och såg in i mörkret framför dem, Almarill vågade knappt andas.

"En vagn… fort ner i vägrenen!" sade han och knuffade ner Almarill i buskagen, innan han själv dök ner vid hennes sida. En liten stund senare uppenbarade sig en liten trupp av konungens män. Fyra ryttare eskorterade en godsvagn, två red före vagnen och två efter. Isildur och Almarill låg så stilla de kunde under det lätta lövverket medan ekipaget passerade. Almarill blundade och försökte hålla sig lugn, men hon skakade av rädsla där hon låg på mage i diket. Hennes hjärta slog så kraftigt i hennes bröst att hon var säker på att de tunga slagen även ekade utanför hennes kropp. Isildur lade sin arm över hennes rygg, som om han kunde känna hennes rädsla och hon kände sig snart lite lugnare. Isildur mötte hennes tacksamma blick och log försiktigt.

När ryttarna kommit en bit från deras gömställe kröp Isildur upp på vägen igen. När han konstaterat att kusten var klar så vinkade han fram Almarill. Hon var våt och frusen, det hade funnits lite vatten i diket och prästinneklädnaden hade sugit i sig det som en svamp. Isildur hade klarat sig bättre för hans vandringskläder bestod till större del av läder och skinn som tålde lite väta.

"Kom nu, vi måste skynda oss, innan nattkylan kommer och du fryser ihjäl…" sade han försiktigt, han hängde sin kappa om hennes axlar, tog Almarills hand och ledde henne vidare. Att se ljusen från Rómenna glimma i mörkret var en efterlängtad syn. Almarill kände sig lite mindre ynklig när hon kunde gå vägen fram själv, vägledd av Rómennas ljus.

De småsprang på lätta fötter ner mot stranden där Rómennas stad bredde ut sig, som skummet efter jättelika vågor. De nådde snart fram till Amandils hus. Almarill vek av mot sina föräldrars bostad för att byta till torra kläder och Isildur gick för att söka sin far. När Almarill steg in i stugan fann hon att den var tom. Hanna och Menethel var säkert hos Amandil och Berethil. Det var tid att avsluta dagens arbete och de skulle säkert komma och söka henne när de såg Isildur. Almarill satte sig vid spegeln i sin kammare och tände stearinljusen i spegelns två hållare. Hon ryggade nästan tillbaka när hon såg sin avbild, hon såg förfärlig ut. Hennes dräkt var lerig och våt, hennes ansikte och hår lika så. Hon hämtade ett av de små krusen med steriliserande vätska och hällde lite på en linneduk. Försiktigt baddade hon såret på sin panna, hon ville inte att det skulle bli infekterat. Hon skulle just gå och hämta vatten till handfatet när Menethel och Hanna kom störtande in i stugan. Hanna stod som paralyserad ett ögonblick och stirrade på sin dotter, sedan kastade hon sig gråtande om hennes hals.

"Åh, min flicka. Älskade lilla vän… jag har varit så orolig." snyftade hon. Sedan lade hon Almarills ansikte mellan sina händer och såg på henne med stora blanka ögon. Då upptäckte hon att Almarills hår var klippt. Hon såg frågade på dottern och följde stråna med sina händer. Hon svalde hårt och stök bort håret från Almarills panna. När hon fick syn på den lilla stjärnan lade hon förskräckt sin ena hand över sin mun, som för att hålla tillbaka sitt eget skrik och skakade på huvudet. Tårarna strömmade över hennes kinder.

"Vad har du råkat ut för?… vad har de gjort med dig?" frågade hon skärrat.

"Det är inte så illa som det der ut, mor lilla. Och det kan vi tacka Isildur för." sade Almarill och försökte trösta Hanna. Menethel steg fram till dem och lade en arm om var kvinna och omslöt dem båda i sin stora famn. Han sade ingenting men kysste såret på Almarills panna.

En liten stund senare gled åter dörren till den lilla stugan upp och Amandil steg in följd av Elendil. Almarill neg djupt och mindes plötsligt att hon var mycket smutsig, hon skämdes fruktansvärt. Elendil steg fram till henne och bad henne resa sig upp. Sedan såg han lyckligt på henne.

"Isildur har berättat att du förde honom till Meneltarmas tempel och vårdade honom under hela vintern. Jag är dig evigt tacksam. Frukten har börjat gro, det unga skottet spirade för ett och ett halvt dygn sedan och nu står ni här båda två… du hade rätt Almarill."

Almarill vågade inte möta Elendils blick, hon skämdes för mycket för sin smutsiga gestalt. När Elendil såg att hon inte lyfte blicken från golvet lade han sin hand under hennes haka och lyfte hennes ansikte mot sitt. Han log varmt och torkade försiktigt hennes smutsiga ansikte med sin jackärm.

"Isildur har berättat allt… jag är mycket ledsen för vad du fått genomlida. Almarill, mina söner ärar dig lika högt som en syster. Nu har du ingen lägre plats i mitt hjärta heller. Jag lovar dig nu Almarill, att jag ska försvara dig som om du vore av mitt eget blod." Almarill log och tog Elendils hand i sin.

"Tack milord, jag känner mig mycket ärad… men vad jag har hört så har ni redan givit mig er son till make. Så jag är redan av ert blod…"

Elendil skrattade och kramade om den lortiga flickan. Amandil steg fram till dem och bad Almarill att komma in i huset för att få något att äta.

"Tack milord, men jag spenderar hellre kvällen med mina föräldrar, och som jag ser ut måste jag nog ligga i kärnmjölk ett dygn för att bli riktigt ren."

"Det ser onekligen så ut…" mumlade Amandil med ett leende på läpparna. "Vi får talas vid mer senare. God natt."

Så lämnade de båda männen det lilla huset. Hanna sprang för att hämta vatten och Menethel gjorde upp eld i den öppna spisen. Eldens sken gav ett varmt, tryggt och ombonat uttryck till den lila stugan och Almarill kände sig ganska lugn och väldigt trött. Menethel ställde fram en stol fram för brasan och bad Almarill att sätta sig ner, sedan hämtade han en filt som han lade om hennes axlar. Almarill såg tacksamt på honom.

"Har du fått några nyheter från staden under vintern?" Undrade Menethel och ställde en kittel med vatten över elden.

"Bara de som Vivianne fört med sig. Men de har varit knapphändiga, hon är för ung för att kunna känna skillnad på viktig och oviktig information. Flickan glömde till exempel att berätta för mig om Elendils lögn när Hanna talat med henne om den. I stället fick jag veta att Hanna burit en grön klänning. När det blev tillfälle att använda lögnen överraskade hon mig totalt. Jag vet också att Saurons tempel står färdigt, det syns även från Meneltarma. Förutom det vet jag inte mycket."

Menethel lade några örter i den sjudande kitteln, han såg tyst in i elden som om han inte lyssnat till det Almarill sagt. Almarill kände sin far väl och hon kunde se att något tyngde hans axlar.

"Är något på tok?" Frågade hon försiktigt.

Menethel suckade och såg på sin dotter. "Älskade Almarill… vi har varit så oroliga för dig, oroliga att Marwin skulle få tag på dig… att vi aldrig skulle få se dig mer."

"Jag finns här nu." sade hon försiktigt. Hon gick fram till sin far och satte sig på golvet vid hans fötter och lutade sitt huvud mot hans knä, som hon brukade göra när hon var liten. Menethel strök henne försiktigt över håret. "Amandil har börjat tala om att segla mot väst. Han önskar söka den bot för vårt släkte som Eärendil en gång sökte. Almarill han vill att jag blir med honom."

Almarill såg storögt på sin far och svalde hårt. "Vet mor om var Amandil planerar?"

Menethel skakade på huvudet. "Jag har inte sagt henne något ännu, ingenting är säkert och jag hoppas att din närvaro ska göra det lite lättare för henne. Om Amandil önskar att jag blir med honom så kommer jag att resa."

Almarill skulle just försöka tala sin far till rätta när Hanna steg in i stugan med tvättvattnet. Almarill gav sin far en lång blick och gick sedan för att tvätta sig. De talade inte mer om Amandils planerade resa. Almarill hade beslutat sig för att Menethel själv skulle få diskutera det med Hanna.