kap 8

Almarill njöt av att vara tillbaka i stugan och sova i hennes egen säng, inte för att templets kammare var obekväma, men det välkända dofterna och ljuden saknade hon alltid när hon inte sov hemma hos Menethel och Hanna. Men hennes sömn blev mycket orolig. Hanna och Menethel vaknade mitt i natten av att Almarill skrek rakt ut, de skyndade till dotterns kammare och fann Almarill ihopkrupen, gråtande och skakande i bäddens huvudända. Almarill ryckte till när Hanna försökte röra vid henne.

"Såja, såja…" tröstade Hanna.

När Almarill såg vem det var lät hon modern omfamna henne. "Han kommer till mig om natten… hans bild finns i mina tankar om dagen… inte ens mina drömmar får jag ha ifred!" ropade Almarill mellan tårarna. "Mor… min längtan går till Isildur… är det fel? i hans närhet känner jag mig trygg. Jag önskar att han fanns här bredvid mig… Lyssna på mig, jag låter som en sköka…"

"Det är ingen fara Almarill…" mumlade Hanna och strök Almarill över ryggen, sedan vände hon sig till Menethel. "Gå du och lägg dig, jag tar hand om henne, du har mycket att göra i morgon."

Menethel nickade tyst och lämnade kammaren.

"Du borde vara försiktig med att erkänna din önskan framför din far, Almarill. Isildur hjälpte dig i en mycket svår och smärtsam situation. Det du känner för honom är fullständigt normalt, Isildur försvarade dig från Marwin, du vill ha honom nära nu… jag förstår det. Han berättade allt för sin far och jag hörde hans ord. Men jag tänker inte gå till herrskapet och hämta honom, trotts att han säkerligen inte skulle ha något emot det. Jag kan sova vid din sida, så slipper du sova ensam, om det duger?" frågade Hanna med ett leende. Almarill skrattade försiktigt och nickade. Hanna kröp ner under flickans fäll och lät Almarill vila mot hennes axel. Hon strök flickan över håret tills dottern slappande av.

"Du måste vara försiktig, Almarill. Du är inte översteprästinna längre, du är Menethels dotter, hans att göra med som han känner. Om Menethel tror att du är säkrare i Isildurs vård än i hans egen…"

Almarill såg forskande på sin mor. "Det kan mycket väl hända att jag återvänder till templet, jag saknar det redan. Menethel vet hur jag känner för Ilúvartar."

"Du måste rätta dig efter Menethels ord nu, han är ditt överhuvud. Jag minns när min far lovade bort min syster till en hög herre i Midgård. Hon sörjde så förtvivlat och var hon finns nu det var bara valar…"

"Blev du också bortlovad mot din vilja?…" frågade Almarill tyst.

"Nej, min far svor att han aldrig skulle lova bort mig när min syster försvann. Det var jag som övertalade honom att giva mig till Menethel. Han var så stilig Almarill, så stark och ädel, högste tjänare till Amandil, herre av Andúnië. Min far lade mitt liv i Menethels händer som en gåva, din far accepterade mig med glädje och gjorde mig till sin hustru. Jag älskar honom så…"

Hanna stök Almarill över håret tills dottern somnat, det kändes underbart att ha henne i huset igen.

När Hanna vakande såg hon Almarill sittandes på golvet framför hennes garderob. Dörrarna stod på vid gavel och flickan betraktade sina kläder.

"God morgon…" mumlade Hanna trött och såg ut genom Almarills fönster, solen var precis på väg att gå upp.

"God morgon…" svarade Almarill och log mot modern, sedan drog hon en djup suck. "Det finns inget här jag kan bära… de här dräkterna är alla för ljusa… Kan jag låna något av dig så länge?" undrade hon.

Hanna sträckte på sig och reste sig från bädden. "Jag vet något bättre, kom."

Almarill följde Hanna till föräldrarnas kammare, Menethel sov fortfarande och hans långa, djupa andetag fyllde hennes hjärta med ett obeskrivligt lugn. Hanna öppnade garderoben och plockade fram en mörkgrå klänning i ganska grovt bomullstyg

"Den här har jag aldrig sett tidigare…" mumlade Almarill när Hanna höll fram klänningen framför henne.

"Jag har sytt den nyligen… åt dig. Jag tänkte att du kanske skulle behöva den vanlig klänning någon gång, så jag tog mig friheten… men den ser ut att vara för stor nu. Du har blivit så tunn under vintern."

"Jag har just avslutat en ceremoniell fasta. Så jag växer snart i den."

"Fastade du för Isildur?"

"Ja och för de små korn av ljus som ännu finns kvar i vår tillvaro. Jag ska genast klä mig, så får du se hur den passar."

Menethel vände på sig och såg på kvinnorna. "Finns det någon underbarare syn en man kan vakna till? Världens två vackraste kvinnor i klädda nattsärk i min kammare…"

Hanna skrattade och kysste sin man. Almarill sade: god morgon, och gick för att klä sig. Hon drog klänningen över sitt huvud och knöt banden i ryggen. Hanna hade haft rätt, klänningen var för stor, men passformen var bra. Klänningen kändes tung och sträv, sedan hon var tolv år gammal hade hon bara burit de tunna, lätta prästinneklädnaderna i tunt linne eller siden. Det grova bomullstyget nästan rev hennes hud, men hon bet ihop, kammade sitt hår och fäste det med ett band i nacken. Hon funderade ett ögonblick på om hon skulle lämna skinnpåsen med oljekrus och en liten spegel, som Meneltarmas prästinnor alltid bar med sig. Men hon kände sig inte riktigt mogen för det ännu och fäste påsen vid sitt bälte. När hon steg ut i stugans stora rum möttes hon av varma blickar från sina föräldrar.

"Jag har en dotter igen… och hon är vackrare än någon annan", sade Menethel lyckligt.

Hanna log ansträngt och såg lite forskande på Menethel, men hon var nöjd med klänningen, om nu bara Almarill åt lite så skulle den säkert bli riktigt fin.

Almarill följde Hanna och Menethel till Amandils hus för att hjälpa till med morgonbestyren. Hade hon varit i templet skulle morgon bönen snart börjat, hon rabblade de heliga orden i sina tankar medan hon hjälpte Hanna att iordningställa Berethils kläder.

"Almarill, jag har ett annat arbete för dig…" Almarill såg upp när Menethel steg in i skrubben som tjänade som Berethils garderob och bad henne följa med honom, hon såg frågande på sin far och följde med. De gick till en annan skrubb inte långt neråt korridoren. Menethel plockade fram sin stora nyckelknippa och låste upp. När Almarill steg in i skrubben kände hon genast igen plaggen. Det var Isildurs garderob.

"Lägg fram lämpliga plagg, häll färskt vatten i kannan bredvid handfatet och lägg in en ren linneduk i unge herrns kammare." sade Menethel och räckte henne nyckeln till Isildurs kammare.

Almarill tog avvaktande emot nyckeln, hon tänkte på vad Hanna sagt kvällen innan. Inte kunde väl Menethel vara kapabel till att skänka bort henne mot hennes egen vilja? Det var med blandade känslor hon följde sin fars årder. Hon plockade fram kläder som hon visste att Isildur tyckte om, borstade dem och pressade bort rynkorna.

Hon gick till kammaren och låste upp dörren så ljudlöst hon bara kunde och steg in. Isildur sov med ryggen mot henne, hon smög fram till skrivbordet i kammaren och hängde kläderna över stolsryggen, sedan tog hon kannan som stod vid handfatet och gick för att hämta färskt vatten.

Några andra kammarjungfrur stod och småpratande vid brunnen nere på gården när Almarill kom fram. Deras fnitter upphörde när den såg den gamla översteprästinnan och de stirrade storögt på henne. Linnea hade varit Almarills jungfru när Amandil insisterat på att Almarill vistats i hans eget hus, hon bugade djupt när hon såg sin gamla husfru.

"Vad har hänt med er?" frågade hon. "Ni brukar inte vara uppe så här tidigt och inte umgås med oss."

"Nog brukar jag vara uppe, men jag är vanligtvis vid bön så här dags", svarade Almarill med ett försiktigt leende. En annan jungfru sneglade på Almarill och kannan hon bar i sina händer.

"Jag vet nog vad som hänt henne… jag hörde lord Amandil och lord Isildur tala om henne i går kväll… hon är skändad och oren… Menethel har väl äntligen tagit sitt förnuft till fånga, en kvinna ska veta sin plats och inte springa omkring bland de höga templen och tro att hon har högre rang än själva drottningen." muttrade jungfrun lite surt och skyndade iväg innan Almarill hunnit försvara sig.

"Bry dig inte om Evanja", sade Linnea och hjälpte Almarill att fylla vatten kannan. "Det är vanligtvis hon som ställer i ordning lord Isildurs kammare på morgonen, hon blev lite stött när Menethel gav henne annat arbete."

"Jag försöker inte ta hennes arbete från henne…" mumlade Almarill

"Jag vet", svarade Linnea, "men det är Menethel som bestämmer. Ibland tror jag att han har större makt i det här huset än Amandil själv."

De två flickorna småpratade lite medan de återvände in i huset, sedan skiljdes deras vägar. Almarill försökte åter så tyst som möjligt smyga in i kammaren och Isildur verkade inte veta av hennes närvaro, han sov lugnt i sin bädd. Innan Almarill lämnade kammaren plockade hon fram en liten flaska lavendelolja som hon bar vid sitt bälte och hällde ett par droppar i Isildurs tvättvatten.

"Lavendel för lycka och tur…" viskade hon och lämnade kammaren.

I matsalen hjälpte Almarill de andra tjänarna att ställa i ordning frukosten innan herrskapet kom ner från sina kammare. När Amandil steg in i matsalen tillsammans med Menethel neg alla djupt. Menethel såg stolt på sin dotter när han upptäckte henne bland de andra tjänarinnorna, men Amandil spärrade upp sina ögon av så väl förvåning som förfäran.

"Menethel, vad ska det här betyda?" frågade han barskt.

"Min dotter har hjälpt min hustru under morgonens arbete, hon gör bara sina sysslor."

"Almarill ska inte vara tjänare vid mitt hus… jag tillåter det inte." mumlade Amandil

"Hon är inte översteprästinna längre, hon är min dotter igen milord."

Amandil vände blicken mot Almarill och de andra tjänarna som återvänt till sina sysslor. "Hennes hår är klippt, hennes dräkter fråntagna henne och Eärendils stjärna inbränd på hennes panna… Hon är inte översteprästinna till utseendet, men kan du veta vad som finns i hennes hjärta Menethel? Ilúvartar glömmer inte sina tjänare och byter inte ut sina höga bara för att vi människor gör det. Almarill ska inte vara min tjänare… hon är mig dessutom alldeles för kär. Vill hon nu absolut tjäna mitt hus så se till att jag inte ser henne så här."

Menethel nickade och såg på sin dotter. "Hon har iordningställt Isildurs kammare på morgonen, hon får fortsätta med en sysslan."

Amandil såg med ett litet leende på Menethel när han hörde dennes ord, men sedan sade han allvarligt: "Jag trodde din visdom överträffade detta, min vän. Behandla inte Almarill som en vanlig kvinna bara för att hon just nu står under din vård. Lyssna till vad jag säger dig Menethel, det blir du som berövar Ilúvartar hans tjänare och inte Marwin… "

Menethel bugade och tog till sig av Amandils ord. Han gick fram till Almarill och sade att hon inte fick servera Amandil, att det var dennes önskan. Almarill förstod inte varför men hon gjorde som hennes far sa och lät de andra tjänarna servera Amandil. Det var kanske lika väl, hon hade inte vant sig vid klänningens tunga kjol ännu, så hon skulle säkerligen han snubblat. Istället fattade hon två tillbringare och gick för att hämta färskt vatten. Det var tomt nere på gården den här gången. Hon frös en smula när hon gick den stenbelagda gången fram mot brunnen. Hon hade inte brytt sig om att hämta sin yllesjal och det var inte riktig värme i luften ännu, trotts att solen stigit över horisonten med hela sin skiva. De lätta morgondimmorna färjades rosa och gyllene av ljuset som blev allt starkare. Almarill ställde ifrån sig tillbringarna vid brunnen och utan en närmare tanke höjde hon sina händer i tillbedjan. Det var med stor ansträngning Almarill behärskade sin röst och föll in i ritualens kända rytm.

"I öster stiger vår herre solen…", sjöng hon

"Vägvisarens juvel, himlens juvel…", hördes ett eko från omgivningen.

Almarill hejdade sig ett ögonblick och såg sig omkring. Hon var ensam, i alla fall till synes, men rösterna lät som de som brukade eka ut från Meneltarma i gryningen.

"Heliga är de ting, ditt ljus bestrålar…", när Almarills röst blev starkare stegrades även rösterna som stödde henne, hennes energi förstärktes av dem och hennes inspiration växte.

"Vägvisarens juvel, himlens juvel…"

Fagra är de dåd, ditt ljus uppmanar…" varje rad kom allt lättare och kraften reflekterades tillbaka till henne från rösterna. När energin stegrades kände hon att hon även blev varmare.

"Fagert är ditt ljus över höjderna…" , när Almarill avslutat denna rad fann hon styrka nog att hålla kvar den sista tonen genom rösternas svar, och de höll kvar sin sista ton, och stödde henne i ljuv harmoni.

"Fagert är ditt ljus över fällt och skog…", solen steg sakta på himlen, hon såg för sin inre syn hela Númenor breda ut sig framför henne. Prästinnorna och munkarna på Meneltarma stod som en varelse och höll sina fram händer mot solen. Hennes blick vidgades och snart tyckte hon att hon såg de höga tornen i alvernas hamnstad Avallónë gnistrande vita på alvernas ö, Eressëa. Alverna stod i hamnen med händerna höjda mot den stigande solen.

"Fagert är ditt ljus över alla vägar och vandrare…", Almarill sträckte på sina armar i ytterligare välsignelse, som alverna lärt henne och hörde hur Miriams klara sopran plötsligt stegrade sig över de andra rösterna.

"Fagert är ditt ljus över havets vågor…", Almarills syn for fram över vattnet. Hon hade förlorat medvetandet om sin kropp.

"Fagert är ditt ljus bland bleknande stjärnor…", solens strålar fyllde henne, sången lyfte henne. Hon svävade fram mellan himmelen och jorden, bort mot västerns stränder, tillbaka över de förbjudna vattnen och öster ut. Hon såg Númenor från dess västra sida, stora skepp med segel i svart och guld reste sig hamnen.

"Ljusets herre, årstidernas fagra sol…", Almarill kände hur hennes fokus smalnade av tills den stigande solen var allt hon kunde se.

"Kom till oss, Ilúvartar! Låt oss vara din spegel!"

"Vägvisarens juvel, himlens juvel…", Almarill höll kvar den sista tonen genom rösternas omkväde och efteråt, rösterna höll igång sina egna harmonier. De väldiga ackordet pulserade när sångarna drog andan, men upprätthölls ändå. Almarill tyckte att hon såg elva tunna getalter stiga fram mot henne. Bilder av hennes systrar vid Meneltarmas tempel. Fortfarande sjungandes steg de närmare henne, tills de bildade en halvcirkel vänd mot solen. Almarill sänkte sina händer, utan en given signal plockade de upp varsin liten spegel ur de skinnpåsar som de bar vid sina bälten och fånga den stigande solens ljus i dem.

Tolv speglar glimmade till när gestalterna och Almarill fångade ljuset i dem. Tolv solstrålar lekte fram bland de lätta dimmorna och flöt sedan samman till en. Om det var en slump att en liten vattenpöl råkade ligga just där stålarna föll mot marken kunde Almarill inte säkert veta, men ljusstrålen som föll mot marken från prästinnornas speglar reflekterades åter mot stjärnan på hennes panna.

Ilúvartar... du som är formlös men har så många ansikten, som de stålar som reflekteras i våra speglar och blir en enda. Låt detta ske med din bild i våra hjärtan. Ilúvartar… säg oss vad vi ska göra. "

Hon släppte ut luften i en lång suck och slöt sina ögon. De sjungande rösterna tonade bort i en tystnad som pulserade av förväntan. Almarill hade inte märkt att hennes ben vikt sig under henne, hon stod på knä, men det gjorde ingenting. Hennes själ sträckte sig mot Ilúvartar, och i nästa sekund flödade kärleken hon erbjöd tillbaka i sådana mått att hon under en kort stund inte kunde varsebli något annat. Men hon fick ingen syn, inga råd om hur hon skulle handla.

När Almarill öppnade sina ögon låg hon ihopsjunken i gräset, gestalterna var borta och tillbringarna stod ännu tomma vid brunnen. Almarill försökte resa sig upp, men hennes ben var stela och tunga. Hon visste inte hur länge hon varit borta, solen hade stigit en bra bit på himmelen. Hon plockade upp spegeln, som fallit ur hennes hand, fyllde tillbringarna och skyndade till matsalen. Hon hoppades att hennes far inte skulle vara ond på henne för att hon tagit så god tid på sig. När hon steg in i matsalen fanns bara Amandil där. Hon insåg att frukosten redan var avslutad och ställde uppgivet ifrån sig tillbringarna.

"Vad har Ilúvartar sagt dig?" frågade Amandil försiktigt.

"Ingenting…" mumlade Almarill. "Jag ber om ursäkt för mitt dåliga uppförande. Det ska inte upprepas."

"Vilket dåliga uppförande? Klädrena du valt till Isildur passade honom väl." sade Amandil med ett litet leende.

"Jag är en dålig tjänare… kan inte ens komma med vatten i tid…" mumlade Almarill utan att möta Amandils blick.

"Du har ett annat öde, Almarill, du är inte född till tjänarinna. Evanja muttrade högt och tydligt om din oduglighet när du inte återkom med vattnet och tänkte hämta det själv. Men när hon sa att du stod vid brunnen och lekte med speglar förbjöd jag henne och alla andra att närma sig brunnen innan du återkom… du kan gissa hur lätt det var att hålla Hanna lugn när du svimmade… vi ser brunnen väldigt bra från den här salen."

Almarill skämdes otroligt mycket, hon hade inte rätt att vistas i töcknet mellan dröm och verklighet med den status hon nu hade.

Amandil såg på den rådandande flickan som om han förstod vad som pågick i hennes tankar. "Du om någon borde veta att köttet och själen är skiljda och oberoende av varandra, Almarill. Du kommer alltid att vara översteprästinna så länge du är det i själen. Oavsett ur din kropp misshandlas. Själv är jag helt säker på det nu, du kommer nog snart också till den insikten."

"Vad menar ni?" frågade Almarill.

Amandil pekade på hennes panna. "På morgonen fanns där ett sår, vittnande om orenhet. Nu finns där det vackraste ärr jag någonsin skådat."

Almarill plockade upp spegeln från sin lilla skinnpåse och såg förundrat på sin panna. Det fula såret hade läkt och på hennes panna fanns nu ett ärr som var en perfekt avbild av Eärendils stjärna, så som den avbildades i Meneltarmas tempel. Amandil lade sin hand på hennes rygg och visade henne ut ur matsalen.

"Kom mitt barn, vi har mycket att tala om."

Amandil visade Almarill till sitt arbetsrum. Hon tvättade sina händer och ansikte innan hon steg in. Almarill hade aldrig varit ensam men Amandil i hans arbetsrum, hon förväntade sig att i alla fall hennes far skulle vara närvarande, men Amandil satt ensam bakom sitt stora skrivbord. Han bjöd henne att sätta sig ner fram för skrivbordet och hon slog sig ner nästan lite skrämt.

"Isildur har berättat att du haft en syn som varslat om Númenors undergång. Jag måste få veta allt om den." sade Amandil alvarligt.

"Vädret förändrades…" började Almarill. "Himlen förmörkades, det blåste in stormar med regn, tjutande vindar och hagel, från haven. Våra skepp började lida skeppsbrott och förlisa… allt vi varit förskonade från sedan Eärendils stjärna tändes, kom över oss som en mörk matta. Västerifrån kom om kvällen ett stort moln, format som en örn, dess vingar sträckte sig från norr till söder och utplånade solnedgången… aldrig har jag sett en sådan svart natt. En del av dessa örnar förde blixtar med sig under sina vingar och de slog mer på människor och hus. Rök började pyra ur Meneltarmas topp… men konung Ar-Pharazôn lyssnade inte till varslen, himlen färgades röd, som av eld och en stor våg dränkte vår ö och bröt den i bitar… Ar-Pharazôn önskar bryta förbudet och segla mot väst. Hans flotta växer i hamnen på vår västra kust… jag såg den i soluppgången."

Amandil nickade och lade sin panna i djupa veck. "Är detta allt du vet?" frågade han allvarligt.

"Ja, jag har inte fått någon annan syn, förutom det jag såg under morgonen. Jag kan sända bud till Miriam och fråga om någon av prästinnorna sett något annat."

"Gör så… lämna mig nu, jag har mycket att betänka."

Almarill reste sig och neg djupt, sedan lämnade hon arbetsrummet. Amandil viste inte vad han skulle ta sig till. Det Almarill berättat var fruktansvärt, Amandil visste att människor inte kunde besegra valar i krig. Världens undergång var säker om han inte kunde förhindra detta. Han hade redan tidigare diskuterat med Menethel om möjligheten att försöka söka valars nåd på samma sätt som Eärendil en gång gjorde. Men han fruktade ännu att ta det första steget. Det skulle innebära att han förrådde sin konung, den man han en gång vuxit upp med.