Kap 9

När Almarill kom gående från Amandils arbetsrum möttes hon av Linnea. Flickan kom springandes med andan i halsen.

"Almarill du måste komma fort!" flämtade hon fram.

"Vad är det?" frågade hon. "Ta det lite lugnt så jag kan höra vad du säger."

Flickan drog ett djupt andetag en såg hon stressat på Almarill. "Almarill du måste komma med mig nu! konungens män kommer."

Almarill stelnade till av skräck.

"Vi har inte tid att stå här och dröja. Vi måste skynda oss", fortsatte Linnea. Hon fattade Almarills hand och började springa. De rusade genom Amandils hus och ut i trädgården. Hanna och Menethel väntade i deras stuga.

"Varför tog det så lång tid?" fräste Menethel när flickorna kom inspringandes genom dörren.

Almarill upptäckte att Menethel låtit gräva ut en källare under golvet i stora rummet. Han tog ett hårt och bestämt tag om Almarills arm och släpade iväg henne mot hålet i golvet. Innan Almarill hann protestera så förste han henne ner efter den enkla stegen. Hon snavade och föll mot källarens trampade jordgolv. Hon slog ilsket knytnäven i golvet och såg upp mot sin far som drog upp stegen ur hålet.

"Vad är det frågan om!" ropade hon argt. Men Menethel bara gav henne tecken att vara tyst, Hanna hjälpte honom att lägga källarluckan på plats och dölja den med en matta. Mörkret i källaren var kompakt men bröts snart av att någon tände en liten oljelampa. Almarill vände sig skrämt mot ljuskällan.

"Sch! Du måste vara tyst Almarill, annars avslöjar du oss alla." viskade en röst. I det svaga ljuset såg hon tre figurer sitta ihopkrupna mot källarens ena vägg. Anárion satt med en mycket upprörd Berethil vid sin sida och Isildur försökte ställa ner oljelampans låga så mycket som möjligt utan att den slocknade. Almarill borstade av lite av jorden från sin klänning och satte sig vid lampan.

"Gömmer ni er alla från Marwin? Anárion, vad gör ni och Berethil här?" viskade hon tyst.

"Elendils order… svarade Anárion. För att en son är laglös måste även den andre, gode sonen lida…" mumlade Anárion med ett litet leende och sneglade på Isildur. "Skämt och sido så är det bättre om Marwin inte finner någon av oss. Han och många andra av Saurons höga tjänare har spridit ut många lögner om oss bland folket under vintern. De påstår att vi är förrädare och spioner. De vågar ännu inte röra Elendil och Amandil men jag vågar inte riskera att förlora Berethil på samma sätt som vi förlorade vår mor."

Almarill nickade förstående. De hörde hur Hanna satt och gungade i gungstolen fram för öppna spisen, just ovan deras huvuden. Golvplankorna knarrade en aning när stolen rullade fram och tillbaka över golvet.

"När hon låter gungstolen stanna är det ett tecken till oss att släcka lampan." mumlade Isildur. Almarill svalde hårt, hon var mycket rädd.

"De kommer säkert hit för att söka efter mig, Marwin har svurit att dräpa mig. Tänk om de bränner ner huset?" mumlade hon tyst.

"Tänk nu inte sådana tankar, de tror säkert att vi gömmer oss i Amandils hus. Det är både större och säkrare, med många underjordiska valv, där man kan hålla sig undan."

"Varför gömmer vi oss inte där då?"

"För att de inte letar lika noga här, det är inte lika lätt att gömma sig i er stuga som i Amandils stora hus. Med lite tur söker de bara snabbt igenom kamrarna och nöjer sig med det. Vi har tagit med oss skottet, se det står i stävan där borta." Isildur pekade åt Almarill och hon såg den stora jordstävan med den unga plantan. Hon hade velat gå fram och se på den men hon vågade inte röra sig allt för mycket.

Plötsligt tystnade gungstolen, alla i källaren var på helspänn. Dörren till stugan öppnades med ett gnissel och Isildur släckte snabbt lampan.

"God förmiddag frun, vi har kommit för att besöka er dotter." Marwin vinkade till sina män att genomsöka stugan medan han själv vickade lite fundersamt fram och tillbaka på dörren. "Er make borde se om sitt eget hus lite bättre. Den här dörren behöver smörjas. Har ni sett till Almarill i dag? Jag skulle väldigt gärna vilja tala med henne."

"Hon finns inte här, hon har rest med Isildur till Midgård…" stammade Hanna.

Marwin skrattade högt. "Tror ni att jag fortfarande går på den lögnen? Jag vet att hon var i Meneltarmas tempel, jag smakade hennes blod… Hon är min och jag kräver att hon stiger farm nu!" sade Marwin hårt och tog ett stadigt tag om Hannas arm.

"Det räcker nu Marwin!" Det var Amandil, Elendil och Menethel som steg in i stugan.

Amandil såg kallt på Marwin. "Räcker det inte med att ni vänt upp och ner på mitt hem, måste ni störa mina tjänare också?"

"Bara de som givit liv till en häxa…" mumlade Marwin och släppte Hannas arm. Hon rusade genast in i sin makes skyddande famn.

"My lord, vi kan inte finna något." rapporterade en av Marwins män.

"Har ni sökt tillräckligt noga?" frågade Marwin med blicken fäst vid Menethel och Hanna.

"Ja, på hur många ställen kan man gömma sig i ett sånt här ruckel?"

"Och ni finner inga plagg eller ting som tyder på att en prästinna varit här?"

"Nej, my Lord… "

Marwin nickade och såg sig omkring. Han såg på den öppna spisen och på gungstolen framför den. Då upptäckte han en fläck på trasmattan under gungstolen. Han gick fram till den och satte sig på huk, han tog av sig sina handskar och rörde vid fläcken, den bestod av färsk jord. Han plockade upp några korn och rullade dem tankfullt mellan sina fingrar, sedan lät han blicken följa golvet fram till dörren. Han log för sig själv och ställde sig upp, stampade hårt i golvet ett par gånger och gick sedan fram till Menethel.

"Ett stabilt och vackert hem har ni här Menethel, men det är smutsigt, ni har jord över hela golvet. Ni kanske borde skaffa er en hushållerska? Kom, vi finner inget mer här… men vi är snart tillbaka." sade Marwin med ett leende, bugade för Amandil och lämnade stugan med sina män.

Elendil såg efter dem när de lämnade trädgården. "Vi kan inte nyttja det här gömstället en gång till… Marwin vill att vi ska vara rädda för honom." mumlade han när alla soldater lämnat marken runt Amandils hus.

"Den mannen verkar leva på att förtära andras rädsla, som om han drar sin kraft ur deras oro. Kom, lord Elendil, hjälp mig att öppna luckan så vi kan släppa ut barnen." Elendil och Menethel flyttade gungstolen och mattan sedan hjälptes de åt att flytta på den tunga luckan. När ljuset flöt in i källaren lättade fångarnas hjärtan en aning. Anárion såg på sin bror och Almarill. När Almarill hört Marwins röst hade hon kastat sig i hans brors armar och borrat in ansiktet i hans bröst. Isildur dolde fortfarande sitt ansikte i hennes hår och höll henne ännu så tätt mot sig att Anárion funderade på om hon kunde andas i Isildurs hårda famntag.

Menethel hämtade stegen och skickade ner den i hålet, sedan klättrade han själv snabbt ner för att se hur det stod till men de unga. Först nu lossade Isildur sitt grepp och lät Almarill röra sig igen. Almarill skakade ännu av rädsla och kastade sig nu om sin faders hals. Menethel lade försiktigt armarna om henne och försökte trösta. Han såg över hennes axel på Isildur, som borstade av sig jorden och log ett litet leende.

Anárion hjälpte Berethil upp för stegen först av alla. Flickan pustade och drog ett djupt andetag när hon kom upp i friska luften. Ungdomarna var alla mycket smutsiga, det hade rasat ner jord på dem när Marwin stampat i golvet.

"Ni är alla i stort behov av ett bad…" mumlade Amandil med ett leende av lättnad.

Isildur klättrade upp sist men jordstävan i sin famn. Sedan hjälpte han Menethel att lägga luckan på plats. Almarill fanns nu i Hannas trygga famn och Isildur gav henne en snabb blick innan han lämnade stugan tillsammans med Anárion och Berethil. Elendil tog Menethels hand och tackade honom för att han gömt barnen, sedan lämnade även han stugan. Amandil såg sig omkring i stugan och suckade djupt åt oredan.

"Kom till mitt arbetsrum så snart Almarill är lugn nog att klara sig ensam, vi har mycket att tala om." sade han till Menethel och denne nickade förstående.

"Jag klarar mig my lord, jag behöver bara sova en stund och sen kommer jag nog att be ett par timmar. Gå ni och fortsätt med ert arbete", mumlade Almarill mellan snyftningarna.

"Jag stannar med dig." sade Hanna och strök flickan över håret. "även om du vill sova så känns det bra om du inte är ensam. Menethel min äskade, behöver Amandil din tjänst så följ med honom, jag tar hand om Almarill."

Menethel nickade och strök Almarill tröstande över ryggen sedan följde han med Amandil in till huset. Hanna höll Almarill tätt intill sig.

"Du luktar lavendel… fann Menethel dig i Isildurs famn?" frågade Hanna försiktigt när Menethel gått en bit från stugan.

Almarill svarade inte utan slog sin blick i golvet, hon kom ihåg vad Hanna sagt tidigare. Men hon kunde inte rå för det, hon hade handlat nästan reflexartat. Hanna suckade, visade dotterns till hennes kammare och stoppade om henne.

"Oroa dig inte, jag ska tala men Menethel. Ingen skada ska komma ur det här, inget som du inte själv önskar i alla fall."

Almarill log och somnande nästan omgående när spänningarna släppte. Hanna stängde dörren till kammaren och satte sig i gungstolen framför den öppna spisen och såg in i lågorna. Kunde hon ha haft fel om Almarills öde? Kanske hennes dotter var menad som Isildurs maka i alla fall…