Kap 10

Amandil kallade Elendil till sitt arbetsrum och mötte honom med en mycket allvarlig blick. Elendil förstod direkt att något var på tok, hans far brukade inte kalla honom till sig ensam på detta sätt om han inte hade ett ärende av största vikt. Stämningen i arbetsrummet var mycket tryckt, till och med Menethels visa blick var sorgsen.

"Jag har fått bud att vår konung Ar-Pharazôn smider planer för att erövra landen i väst för sin egen räkning. Ett tilltag av detta slag skulle kunna kosta oss alla våra liv. Dagarna är mörka och hoppet ute för människorna, ty de trogna är allt för få. Därför känner jag mig frestad att söka den bot vår anfader Eärendil en gång sökte och segla mot väst, trots förbudet, för att tala med valarna, rentav men Manwë själv om så erfordras. Vi måste söka hjälp innan allt är förlorat."

Elendil såg storögt på sin far. "Var har du fått denna nyhet? Vi vet att konungen vänt sig från valarna men inte att han planerar ett förräderi av detta slag."

"Almarill har siat om det, Ilúvartar visade henne vad som kommer att hända med vår värld om konungen driver igenom sina planer."

"Kan vi lita till denna syn?" frågade Elendil, Menethel. "Jag vet att Almarill siat om många saker och att hon oftast har rätt, men vi måste vara säkra innan vi tar detta på allvar."

"Jag har ingen anledning att tro att denna syn skulle var osann." svarade Menethel, "det var när hon fått den hon beslutade att återvända till Rómenna. Hon hade varit mycket säkrare på Meneltarmas heliga jord."

"Far, seglar du mot väst kan du själv dra ner valarnas vrede över oss", fortsatte Elendil när han hört Menethels ord. "Och är du bered att svika din konung? Du känner lika väl som jag vilka anklagelser de höga för fram mot oss, de påstår att vi skulle vara förrädare och spioner. Och vad jag vet så har dessa anklagelser intill denna dag varit falska."

Amandil såg allvarligt på sin son. "Om jag trodde att Manwë hade behov av en sådan budbärare, så skulle jag vara redo att svika konungen. Det finna bara en sak som var människa måste vara obrottsligt trogen, vad som än händer. Det jag vill bedja om är barmhärtighet mot människorna och om deras frigörande från Sauron, som bedragit vårt folk på ett så grymt sätt. Jag måste understryka att några av oss förblivit trogna, trots att våra liv ständigt hotats för denna tro. Vad som angår förbudet, så är jag villig att själv ta på mig straffet för överträdelsen, hellre än att hela vårt folk ska bära skulden."

"Men far… vad tror du då kommer att hända de som återstår av ditt hus om ditt handlande blir känt?" sade Elendil förtvivlat.

"Det får inte bli känt… jag kommer att förbereda min färd i största hemlighet och segla mot öster, med samma kurs som alla de fartyg som dagligen lämnar våra hamnar, och sedan ska jag, i den mån ödet och vinden tillåter det, ändra kurs mot söder eller norr och sedan mot väst, och söka vad jag kan finna. Men mitt råd till dig Elendil, och ditt folk är att ni gör era skepp segelklara och för ombord det som ni i era hjärtan inte kan skiljas från. När ni är klara så bör ni samla skeppen här i Rómennas hamn och i god tid släppa ut ryktet att ni tänkt följa efter mig öster ut. Jag är inte längre så kär för vår konung att han kommer sörja att för mycket om vi lämnar detta land för en årstid framåt eller för all framtid. Men låt ingen veta att du tänker ta ett stort antal människor ombord, sådant skulle oroa konungen, med tanke på det krig han planerar kommer han att behöva alla styrkor han kan uppbåda. Sök därför upp alla de som ännu är trofasta och pålitliga och låt dem förena sig med dig, om de är redo att följa dig i ditt handlande."

"Och hur ska jag då handa?" frågade Elendil

"Du ska avstå från att delta i kriget och bara följa det som händer", svarade Amandil. "Mer kan jag inte säga förrän jag är tillbaka igen. Men det troliga är att du kommer att tvingas segla bort från Stjärnans rike utan någon stjärna som kan vägleda dig, detta rike är redan skändat och orent. Därmed kommer du att förlora allt du älskat, känna smaken av död redan i livet och söka ett landsflyktens land någon annanstans. Men om det landet finns i öster eller väster, det vet bara valar…"

Elendils hjärta fylldes med sorg, han hade sin far mycket kär och nu var risken stor att Amandil beslutat att segla mot sin egen undergång. "Ämnar du resa ensam?" frågade Elendil försiktigt.

"Nej, jag tar ett litet mantal med mig, blott fyra personer med mig själv inräknad. Bendeigid, Brannos och min käre Menethel förståss. De har alla bekräftat att de följer med mig om jag så seglar in det stora mörkret."

"Och deras familjer?" fortsatte Elendil.

"Det är vårt problem lord Elendil, vi får var och en finna någon vi anser värdig att överlåta dem på", svarade Menethel med en beslutsam blick.

Elendil nickade och förstod att det inte fanns någon möjlighet att tala sin far till rätta, eller att få honom att ändra hans beslut. Den enda fadern möjligtvis skulle lyssnat på var Menethel, och denne hade redan bestämt sig.