Kap 11

Almarill vaknade med ett ryck, hon kände en oro som inte var hennes egen och förstod att Amandil nu hade fattat sitt beslut. Hon ställde fram föremålen till sitt lilla altare, som Hanna gömt väl för soldaterna i Almarills eget sängbolster och tände rökelserna. Den välkända doften gjorde henne lite lugnare, men hon bad länge den eftermiddagen. Hanna kikade då och då in i kammaren för att se så allt stod rätt till, men Almarill var så uppe i sina böner att hon inte märkte att modern vakade över henne. När kvällen sakta övergick till natt och Menethel ännu inte var tillbaka började Hanna bli lite orolig. Hon kikade in till Almarill och såg att dottern ännu var upptagen med sina böner, så hon gick till Amandils hus för att söka sin make. I den stora hallen mötte hon Isildur. Hon frågade var Amandil och Menethel befann sig och Isildur svarade att de ännu satt väl upptagna i Amandils arbetsrum.

"Vad är det de diskuterar egentligen?" undrade Hanna och såg mot trappan som ledde upp till arbetsrummet.

"Jag vet inte, men de har suttit ganska länge", svarade Isildur. "Var är Almarill? Jag skulle vilja tala med henne, frågade han sedan och Hanna gav honom en avviskande blick.

"Hon är i stugan, strängt upptagen…" mumlade hon.

"Jag blir inte länge", svarade han och log vänligt mot Hanna, innan han försvann ut i mörkret. Hanna såg efter honom och tyckte inte alls om att han visade Almarill sådan uppskattning. Almarill och Isildur hade varit nära redan när de var mycket unga, men nu var spelreglerna annorlunda, väldigt annorlunda. Hanna hade nyss återfått sin dotter och tänkte inte förlora henne igen så snart.

Isildur knackade på stugdörren, men ingen öppnade. Han steg försiktigt in i stugan och såg sig omkring. Hanna hade städat i ordning efter Marwins män och nu syntes inte ett spår efter deras framfart. Dörren till Almarills kammare stod på glänt och en doft av rökelser sipprade ut i det stora rummet. Isildur gick fram till dörren och knackade försiktigt. Almarill föll ur sina böner och vände sig mot honom när han sakta öppnade dörren.

"Stör jag?" frågade han tyst.

"Nej, jag borde nog avslutat det här för länge sedan… men när jag slutar tala till Ilúvartar så längtar jag redan till nästa gång jag får göra det." sade hon med ett leende. "Kom, vi sätter oss i stora rummet. Rökelserna kan göra dig yr om du inte är van vid dem."

Almarill öppnade sina fönster för att vädra ut rökelserna, sedan visade hon Isildur till gungstolen framför brasan. Hon hämtade vatten åt honom och sig själv och slog sig ner på en stol bredvid honom.

"Vad har du på hjärtat då? Du brukar inte vara i farten så här dags." frågade Almarill och såg in i elden. Isildur betraktade henne en stund sedan satte han handen i sin ficka och plockade upp ett litet föremål. Han såg på det en stund sedan räckte han det till Almarill.

"Jag har något till dig."

Almarill såg frågande på honom och sträckte ut sin hand för att ta emot föremålet. Det var en liten flaska i silver, vackert graverad och krönt med en klarblå sten.

"En parfymflaska?" frågade hon igenkännande.

"För ett otränat öga kanske." svarade Isildur och tog den lilla flaska från hennes hand. Med ett bestämt ryck slet han upp korken och en vass syl uppenbarade sig ur flaskan. Den metallpinne som vanligtvis satt fast i flaskans kork, som användes till att dosera de doftande oljorna, hade Isildur slipat mycket vass.

"Med en gnutta gift, så blir den här flaska ett dödligt vapen." Han slöt flaskan igen och räckte den åter till Almarill. Almarill ville knappt ta i den, för henne hade den förlorat all sin skönhet.

"Du vet att jag inte får bära vapen Isildur…" mumlade hon och lade ifrån sig flaskan på golvet. Isildur såg noga på henne.

"Du måste kunna försvara dig Almarill, världen är inte längre en vänlig plats."

"Det är emot min order att bära vapen!" envisades hon.

"Och vem har bestämt det? Var det inte så att översteprästinnan gjorde det?"

Almarill såg bestämt på Isildur, hon var medveten om att det var hon som beslutat att prästinnorna skulle ta avstånd från vapen, hon behövde inte få det slängt i ansiktet.

Isildur plockade upp flaskan och såg på den. "Den tillhörde min mor en gång i tiden… utan gift är den bara ett vackert smycke att hänga vid ditt bälte. Jag skulle vara ärad om du ville bära den." Han räckte åter flaskan till Almarill, men hon tvekade att ta emot den. "Almarill, även om du skulle hamna i en situation där du måste lämna ifrån dig eventuella vapen, så är det inte säkert att de tar denna ifrån dig. Det skulle kännas tryggare om jag visste att du bar den… snälla, för min sinnesfrids skull…" Isildur såg på henne med en blick som bara kunde efterliknas vid en ledsen hundvalps.

Almarill kunde inte låta bli att skratta, sedan sträckte hon fram sin hand mot honom. "Ge mig flaskan då! Så ska jag i alla fall fundera på om jag ska bära den eller ej."

Isildur log och gav henne flaskan. Almarill såg på den en stund sedan förde hon den till din kammare. Hon öppnade sitt smyckeskrin och lade ner flaskan. Det gjorde ont i hennes själ när hon tänkte på att ett så vackert smycke förvandlats till något så lömskt. Hon var säker på att Isilwin inte hade tyckt om det, hon hade varit en mycket fredsälskande kvinna. Hur kunde Isildur vanhelga ett så vackert minne av sin mor?

Hanna väntade utanför Amandils arbetsrum. Hon hoppades att Menethel och Amandil snart skulle vara klara för kvällen, hon tyckte inte om att Isildur var ensam med Almarill i stugan. Men hon fick vänta ganska länge innan hon hörde hur männen reste sig upp och dörren till arbetsrummet öppnades. Menethel såg förvånat på Hanna.

"Har du suttit här länge? Hur är det med Almarill?"

"Hon har varit djupt försjunken i bön hela eftermiddagen och kvällen… hon påstår att hon mår bra, men hennes inre är i uppror. Jag kan känna det bara genom att se på henne."

Menethel nickade och tog sin hustrus hand. "Jag har blivit ombedd att hämta Isildur och Anárion. Amandil och Elendil vill tala med dem. Sedan har vi en del att diskutera min älskade." sade Menethel och smekte ömt Hannas kind. Hanna blev mycket orolig när hon såg sorgen i sin makes blick. Hon följde med Menethel till Anárions kammare. Anárions snarkningar ekade ut i korridoren, så det fanns ingen tvivel om att han sov. Menethel plockade fram sin stora nyckelknippa och låste upp dörren. Anárion sov djupt när Menethel väckte honom.

"Menethel? Vad är det frågan om? Är Marwin tillbaka! Berethil!" Utbrast Anárion och satte sig upp så snabbt att yrseln kom över honom och han höll tillbaka mot kudden.

"Lugn Anárion. Din far och Amandil vill tala med dig i arbetsrummet." sade Menethel tyst. Anárion drog en djup suck av lättnad och kröp ner under sin fäll igen.

"Kan det inte vänta till i morgon? Det är väl efter midnatt…"

"Nej, tiden är för knapp. Stig upp nu milord." envisades Menethel och drog upp Anárion i sittande läge. Anárion suckade irriterat och slängde benen över sängkanten. Hanna hämtade Anárions rock och hände den över hans axlar.

"Jag är hemskt ledsen att behöva störa er sömn, men er far insisterade."

Anárion bara nickade trött och knöt rockens band runt sin midja, sedan gick han mot arbetsrummet. Hanna och Menethel gick vidare till Isildurs kammare. Menethel knackade på dörren, men ingen öppnade. Åter plockade Menethel fram sin nyckelknippa och låste upp. Hanna väntade utanför kammaren medan Menethel gick in, han återvände snart med en förbryllad min.

"Isildur är inte här… "

Hanna svalde hårt och bad en tyst bön och hoppades att Isildur inte var kvar i stugan ännu. Hon ville inte att Menethel skulle se Almarill och Isildur tillsammans en gång till denna dag. Men hon ville inte heller ljuga för Menethel eller fördröja honom.

"Jag vet var han är…" mumlade hon tyst.

"Ta mig då till honom snarast."

Hannas förhoppningar om att de kanske skulle möta Isildur på vägen splittrades dock när de kom fram till stugan och precis såg Isildur säga god natt till Almarill på trappan. Menethel såg frågande på Hanna, men hon ville inte möta hans blick. Isildur log glatt och hälsade när han fick syn på dem.

"Lord Isildur, vi har letat efter er, din far och Amandil vill att du kommer till arbetsrummet, de har något viktigt att tala med er om."

"Så här dags?"

"Ja, och skynda er. Amandil är säkert otålig."

"Jag ska inte dröja", svarade Isildur, sade god natt och skyndade iväg.

Menethel såg efter Isildur när han i rask takt stegade iväg genom mörkret. "Han håller mycket av Almarill… eller hur?"

Hanna nickade stumt. Menethel tog sin hustrus händer i sina och såg på dem. Hannas vigselring blänkte vackert i månskenet. "Kom, vi sätter oss där borta. Vi har mycket att tala om."

Almarill stod i dörröppningen och såg på sina föräldrar. Menethel förde Hanna till en stenbänk en bit från huset. Almarill förstod att Menethel nu tänkte berätta för Hanna om Amandils plan. Menethel höll Hanna ömt i sin famn medan han talade, men snart såg Almarill hur Hanna dolde sitt ansikte i sina händer, slet sig från Menethels grepp och rusade gråtandes in i trädgården. Menethel försökte kalla henne tillbaka men hon lyssnade inte, han såg uppgivet efter henne och gick mot stugan. Menethel log ansträngt när han fick syn på Almarill som stod lutad mot dörrposten.

"Du har berättat antar jag…" mumlade Almarill.

Menethel nickade och satte sig i gungsolen framför elden. "Hon tog det inte särskilt väl", suckade han sorgset.

"Vem skulle ha gjort det? Hanna berättade senast igår kväll hur mycket hon älskar dig."

Menethel blundade och ansträngde sig för att hålla tårarna tillbaka. "Jag älskar henne också, men jag måste följa min herre, jag har givit honom mitt ord. Jag måste hålla mitt löfte."

"Vad jag vet finns ett bevis på Hannas hand om ett annat löfte…" mumlade Almarill

Menethel svarade inte utan lade sammanbitet mer ved på elden. Almarill hängde på sig sin kappa och gick ut i natten för att söka sin mor. Hanna satt åter vid bänken där hon lämnat Menethel. Hennes ögon var söndergråtna och hon skakade av köld. Almarill lade sin kappa om henne och satte sig vid hennes sida.

"Har du vetat om det här länge?" Frågade Hanna mellan snyftningarna.

"Jag förstod inte att Amandil menade att göra alvar av sina planer fören i kväll."

Hanna skakade på sitt huvud och såg upp mot stjärnorna. "Åh, Almarill, hur ska jag kunna leva utan honom? Amandils ättefader Eärendil överlevde resans många faror, men dömdes att aldrig få återvända till Midgård… jag kommer aldrig att få se honom mer…"

"Än har han inte åkt… och du har mig nu."

Hanna log och tog Almarills hand i sin. "Ja, jag har dig nu… men hur länge? En dag kommer även du att tas ifrån mig."

"Tänk inte på det nu. Gå till Menethel, njut av var minut ni kan få tillsammans. Han har givit dig ett löfte lika väl som Amandil."

Hanna vände sig mot stugan och suckade djupt. "Hur ska jag kunna se honom i ögonen?"

"På samma sätt som du alltid gjort. Vad som än händer så kommer du alltid att bära en del av honom med dig i ditt hjärta. Precis som jag bär Ilúvartar i mitt."

Tårarna började åter trilla ner för Hannas kinder. "Du har rätt som vanligt… vad har jag gjort för att förtjäna en så klok dotter? Jag ska gå till honom."

Hanna kramade om Almarill och gav henne kappan tillbaka, sedan gick hon till stugan. Almarill satt kvar i trädgården. Hon ville inte störa sina föräldrar i kväll så hon beslutade sig för att sova i den tjänste kammare Menethel hade i stora huset. Den som varit deras hem innan Amandil byggt stugan till dem. Det stora stenhuset låg tyst och slumrande när Almarill försiktigt klev in. Hon och trevade sig fram genom de mörka korridorerna, trots att hon kände till dem väl var det inte lätt att hitta i mörkret. Kammaren stod ännu tom och sängen hölls alltid bäddad, ifall att Menethel skulle vilja spendera natten där. Det var även här Almarill hade sovit när Amandil insisterat på att hon skulle sova i hans hus. Almarill slängde sig på bäddens mjuka bolster och somnade nästan omedelbart.