Kap 12

Nästa morgon vakande hon av att hon hörde Menethel skramla med sin stora nyckelknippa utanför kammardörren. Han låste upp och log varmt mot Almarill.

"God morgon, har jag försovit mig?" mumlade hon medan hon sträckte på sig.

"Nej, solen har precis gått upp. Hanna sov väldigt lite i natt, så jag undrar om du kan ta på dig att göra hennes morgonsysslor? Hon skulle behöva vila."

"Självklart", sade Almarill med ett leende och sträckte ut sin hand för att ta emot Berethils nyckel. Menethel gick fram till henne och lade två nycklar i hennes hand. Almarill såg frågande på Menethel.

"Jag är rädd att du måste hinna med dina andra sysslor också, går det bra tror du?"

"Ja, det får väl lov att göra det. Oroa dig inte far, jag är inte rädd för lite hårt arbete."

Menethel log och lämnade kammaren. Almarill lade ifrån sig nycklarna och tvättade snabbt sitt Ansikte i handfatet vid den lilla spegeln. Hon hade somnat som hon stod i klänning och allt. Hennes kläder var skrynkliga och såg rätt ovårdade ut, men de fick lov att duga. Hon borstade snabbt håret och snodde ihop det till en knut i nacken, sedan gick hon för att iordningställa Berethils kammare. Unga fruns kläder var mycket besvärligare än Isildurs att få någon ordning på. Fållar och kjolar måste pressas, spetsar stärkas och rättas till. Det tog längre tid än hon hade räknat med. Hon beslutade sig för att försöka samordna sina uppdrag och tog med sig Berethils kläder till Isildurs garderob.

Almarill insåg ganska snart att om hon skulle bli kammarjungfru på heltid så skulle hon absolut tjäna en man, det var så mycket enklare. Isildurs kläder hängde nästan ut rynkorna av sig själva. Inte som Berethils eländiga kjolar. Hon tog med sig kläderna och lämnade dem i herrskapets kammare sedan fattade hon deras vattenkannor och gick till brunnen för att hämta färskt vatten. Jungfrurna stod som vanligt och skvallrade nere vid brunnen med Evanja i spetsen. Den här gången brydde de sig inte om att håna Almarill utan nöjde sig med att blänga på henne och avvek innan Almarill ens hunnit fram till brunnen. Tack och lov för det… tänkte Almarill, hon hade inte tid att stå och munhuggas, även om hon var på utmärkt humör för det.

Hon lämnade Berethils kanna utanför i korridoren när hon smög in i Isildurs kammare. Solen steg sakta och några ljusa strålar flöt in i kammaren. Isildur sov lugnt i sin bädd. Almarill fick plötsligt lust att gå fram till honom men hon lät bli, hon stod helt stilla och lyssnade till hans lugna, djupa andetag.

"Må Ilúvartar skydda dig… Odla rosmarin vid din grind, då blåser en skyddande vind. Plantera Lavendel vid din mur, det bringar lycka och tur." viskade hon och hällde några droppar Lavendelolja i Isildurs tvättvatten och lade en liten kvist Rosmarin på hans skjorta. Sedan lämnade hon kammaren så tyst hon bara kunde.

När hon ställde in vattenkannan i Berethils kammare kunde hon inte låta bli att fundera på varför Anárion och Berethil hade skiljda kammare. Visserligen låg de vägg i vägg med en dörr emellan, men ändå… Almarill hörde hur Anárions jungfru lämnade hans kammare och hon förstod att hon var ute i sista minuten. Hon vände ändå blicken ett kort ögonblick mot Berethil, flickan sov djupt med det långa blonda håret i en fläta bakom nacken. Anárion och Berethil hade varit vigda över ett år och ändå sov inte Anárion vid hennes sida, om det var Anárions val eller Berethils kunde nog bara Hanna veta. Berethil öppnade sig helt och fullt för sin kammarjungfru, det visste Almarill, men Hanna yppade aldrig ett ord om deras diskussioner.

"Du är så ung… och ensam… du behöver ett barn", viskade Almarill och letade i sin skinnpåse efter en liten flaska Citronmelissolja och hällde några droppar i Berethils tvättvatten.

"Till denna olja, jag sätter min tro, ett frö i din mage ska snart gro." viskade hon tyst.

"Har du några besvärjelser över för mig? Almarill vände sig om och såg Hanna stå i dörröppningen. "Tack för att du gjort mina sysslor, men jag tror inte att Berethil uppskattar dina påhitt, eller ser dem med lika stort nöje som jag."

"Det är bara lite Citronmelissolja, hon får en utmärkt hy…"

Hanna skrattade. "Låt gå för det då. Kila iväg nu, det är dags att väcka unga frun och jag vet att hon vill vara ensam med mig på morgonen."

Almarill kramade om Hanna och lämnade kammaren.

Den här dagen spenderades med att förbereda för Amandils resa. Allt skedde i största hemlighet och stor försiktighet. Menethel och Elendil såg till att ett litet skepp stod klart för avfärd i Rómennas hamn. Det lastades med mat, vatten, instrument för en lång seglats och annat som skulle kunna behövas under resan. Nyfikna ögon och öron vandrade ofta förbi och de fick veta att Amandil tänkt resa till midgård för att besöka de fränder som bosatt sig vid dess kuster. Hanna skickade Evanja och en av hennes väninnor till Armenelos för att göra veckoinköpen och viskade nyheten till dem innan de gav sig av. På detta sätt skulle snart hela staden känna till avsikten med Amandils resa. Almarill sände bud till Miriam och frågade om prästinnorna haft några syner sedan hon lämnade templet, men svaret som kom var tomt och intetsägande. Ingen av de synska hade något att komma med. Dagarna gick och snart var det dags för Amandil att ge sig av. Han stod i Rómennas hamn med Menethel, Bendeigid och Brannos vid sin sida, och de tog alla farväl av sina kära som om de vore män som snart skulle dö.

"Kanske blir det så att ni aldrig ser mig igen, kanske kommer jag att kunna visa er något tecken som det Eärendil visade vårt folk för länge sedan, när stjärnan tändes i väster. Men ni måste hela tiden vara redo att handla, slutet för den värld som varit vår är nu nära."

Elendil nickade stumt när han hört sin faders ord. Sedan omfamnade Amandil sina kära, men innan han steg ombord på skeppet gick han fram till Almarill. Han räckte henne ett knyte av bommulsdukar.

"Detta är en gåva till mig från alverna, jag skulle vara mycket glad om du ville ta hand om den."

Almarill öppnade knytet och såg en vacker kniv formad som en örtskära i rent silver. Hon knöt åter dukarna samman och räckte den tillbaka mot Amandil.

"Jag får inte bära några vapen milord…"

"Detta är inget vapen, det är ett verktyg prästinnor i midgård ofta bär för att underlätta sitt arbete. En gåva från våra vänner alverna. Jag vill inte veta av att den inte används eller faller i Saurons händer." Almarill suckade och neg djupt till tack, det var ingen ide att diskutera med Amandil.

Menethel höll Hanna tätt mot sitt bröst och kysste henne farväl. Hanna grät oavbrutet och vägrade att släppa sitt grep om Menethels hals. Tillslut lyckades Menethel frigöra sig och Berethil tog hand om Hanna. Menethel tog Almarills hand och kramade om henne. "Jag kommer att sakna er så…"

"Inte hälften så mycket som vi kommer att sakna dig…"

Menethel lade sina händer om Almarills axlar och såg henne djupt i ögonen. "Mina tankar ska aldrig lämna er, det vet ni eller hur? Men jag kommer inte att kunna vara här och skydda er. Jag kan inte heller lämna er åt ert öde, utan ett överhuvud som tar hand om er skulle ni aldrig respekteras av samhället. Jag kommer att överlåta er på Isildur, om han accepterar det." Almarill stirrade på Menethel, kunde hennes far verkligen mena allvar? "Almarill, hade du fortfarande varit prästinna så hade jag kunnat lämna Hanna i din vård och ert liv hade varit ert eget. Men som situationen är nu måste jag överlåta er på någon. Almarill… du vet att jag aldrig skulle kunna skänka bort dig till någon man mot din vilja, din tro till Ilúvartar är stor och jag respekterar den. Jag tror också att Isildur respekterar den… Men jag önskar ändå, av hela mitt hjärta att du lägger ditt liv i Isildurs händer, du och Hanna skulle alltid vara trygga. Jag tror att han skulle kunna älska dig som sin hustru. Jag kommer inte att föreslå något äktenskap, utan att han ser er blott som sina tjänare och tar hand om er. Om du vill leva vid hans sida, så får det bli ditt val."

Almarill vände blicken mot marken och försökte sortera alla känslor hon nu hade. Hon såg mot Isildur som stod vid sin faders sida och talade med Amandil över relingen på skeppet. "Jag vet inte vad jag ska säga… vet han om vad du planerar?"

"Nej, men Elendil vet. Jag tänkte först överlåta er på honom, men Elendil föreslog att jag skulle be Isildur ta hand om er i stället. Isildur har ingen annan som kräver hans vård. Om han skulle neka så har Elendil lovat att ta hand om er."

Menethel kramade åter om Almarill och kysste hennes panna sedan gick han till Isildur. Almarill övertog Hanna från Berethil och de gick ner mot kajen. Almarill såg hur Isildur förvånat stirrade på Menethel när han kom med sitt förslag, sedan blickade han mot Almarill och Hanna och nickade försiktigt. De tog varandra i hand och Menethel såg mycket nöjd ut.

"Det är bestämt, Isildur blir ert nya överhuvud. Farväl mina älsklingar."

Menethel kramade åter om Hanna och Almarill sedan räckte han dottern sin stora nyckelknippa, innan han steg ombord på skeppet. Hanna grät förtvivlat, Almarill kände sig bara tom.. Menethel ställde sig vid relingen på det lilla skeppet och vinkade. Almarill såg på nycklarna som glänste i hennes hand och greps plötsligt av panik. Hon rusade mot skeppet men landgången hade redan dragits upp. Menethel sträckte ut sin hand mot henne och hon lyckades ta den i sin.

"Far! res inte! Stanna hos oss!" ropade hon.

"Jag kommer alltid att vara med er, mina tankar ska aldrig lämna er. Vi ska mötas igen, när er tid är slut eller tidtigare. Jag älskar er så." sade Menethel milt och när skeppet sakta började röra på sig kände Almarill hur Menethels hand gled ur hennes.

"Nej!" skrek Almarill och började springa längs kajkanten. Menethel vinkade sorgset medan skeppet strävade ut mot havet. Almarill sprang så fort hon kunde och var nära att falla över kajkanten, men ett par starka armar låste henne vid land.

Almarill såg irriterat på Isildur som höll henne i ett stadigt grepp. "Du och Hanna är mitt ansvar nu, jag tänker inte låta dig drunkna det första jag gör…"

De stod på kajkanten och såg hur Amandils lilla skepp strävade ut i natten med kursen satt mot öster och försvann utom synhåll.

Amandil lät sedan skeppet gira runt och satte kurs mot väster. Därefter hördes ingen av de fyra av mer i denna värld, varken med ord eller tecken och inga sagor finns om deras öde. Ty människorna kunde inte räddas en andra gång genom en sådan bedrift och Númenors förräderi var allt för stort för att kunna sonas på detta sätt.

Elendil lydde sin faders råd i allt. Hans fartyg låg väntande utanför öns östkust och de trogna förde ombord sina hustrur, sina barn, sitt arvegods och ägodelar av alla de slag. Där fanns många sköna och mäktiga ting som númenoarerna skapat under sin vishets dagar. Kärl, ädelstenar och bokrullar i scharlakansrött och svart. Sju magiska stenar förde de också ombord, en gåva till Amandil fått av alverna. En blek tröst för de trogna på Númenor i mörkrets tid, då alverna inte längre fick komma till deras land. Det land som nu förmörkats av Saurons skugga. De kallades Palantirerna, de seende stenarna.

Dessa stenar ägde stora krafter, de som såg in i dem kunde skåda syner långt i fjärran, i tiden eller rummet. Oftast visade de endast vad som hände i en annan stens närhet, för dessa stenar kallade hela tiden på varandra. Men den som ägde stark vilja och hade en stark själ kunde lära sig att skåda vart de ville i dessa stenar.

På Isildurs största skepp, Celebthoron förvarades, under ständig vakthållning, jordstävan men Nimloths ättling. Så gjorde sig Elendil redo för det som komma skulle och vägrade ta del i de onda handlingar som utfördes under denna tid och han väntade ständigt på ett tecken som aldrig kom…