Kap 13

Almarill betraktade sin mor med stor sorg, hon hade inte sagt mycket efter Menethels avfärd och hon sov med Almarill i hennes kammare. Hon försökte utföra sitt arbete som vanligt men försvann då och då in i sina drömmars töcken. Almarill saknade också sin far så det skrek i hennes bröst, men hon försökte hålla en strikt fasad och sökte tröst i sina böner. Hon fortsatte att ta hand om Isildurs kammare om morgonen och utförde även många av Hannas sysslor, då modern nu blev mycket trött, väldigt snabbt.

När någon dag passerat kom en ryttare i mörk slängkappa inridandes på gården fram för Amandils hus, just som solen gått ner för kvällen. Han verkade ha mycket brottom och blickade oroligt mot huset. Linnea fick syn på honom från köksfönstret och rusade till samlingsrummet där Elendil satt med sina söner och gick igenom skeppsjournalerna.

"Milord… förlåt att jag stör, men det står en ryttare på gården."

Elendil lade ifrån sig pappren och såg frågande på henne. "Vem är det?"

"Jag vet inte… han men verkar stressad…"

Elendil gick fram till fönstret som vette ut mot gården och såg genast den kappklädde gestalten som nu verkade ha lugnat ner sig. Hans häst stod blickstilla och han stirrade mot huset. "Vad i Valars namn är nu detta?" mumlade Elendil. "Isildur, gå till Almarill och Hanna, de är hos Berethil och kom inte hit igen fören vi vet vad som står på. Jag ska gå ut och fråga efter mannens ärende."

Isildur nickade och gick i snabb takt mot Berethils kammare. Damerna blev mycket förvånade när han gjorde dem sällskap.

"Milord? Vad står på?" frågade Hanna kvickt, hon blev genast mycket orolig. Männen i huset brukade inte vistas i kvinnornas kammare.

"En okänd ryttare står på gården…" svarade han och gick fram till Berethils fönster och lyfte försiktigt på gardinen. Almarill skyndade fram till hans sida och kikade ut hon med. Hon såg hur Elendil gick fram till den kappklädde ryttaren med en liten lyckta i sin hand. Den okände ryttaren räckte över ett dokument till Elendil och blickade snabbt upp mot fönstret där Isildur och Almarill stod. Sedan lämnade han trädgården i hastig galopp. För ett kort ögonblick lystes hans ansikte upp av lyktans svaga sken och det var allt Almarill behövde för att identifiera honom.

"Tuarim…" sade hon igenkännande, ett leende spred sig över hennes läppar.

"Känner du honom?" frågade Isildur. Med viss misstänksamhet i rösten.

"Ja, han är en av de yngre prästerna vid Meneltarma, jag känner igen honom överallt. Han måste komma med bud från Miriam."

Almarill rusade ut ur kammaren och ner för de många trapporna mot samlingssalen. Elendil mötte henne i den långa hallen. "Det här kom nyss till dig", sade han och räckte över brevet.

Almarill tog ivrigt emot det och slet upp det blanka sigillet. Hon kände genast igen Miriams vackra, välvårdade handstil.

"Vad står det? Vad beordrar Miriam?" frågade Elendil när Almarill ögnat igenom brevet.

"Hon vill att jag infinner mig i templet så snart som möjligt. Hon låter väldigt angelägen, jag måste ge mig av redan i natt."

Mer hann hon inte säga fören någon bankade med hårda slag på ytterdörren. Elendil gav henne en beordrande blick och Almarill sprang snabbt ut ur hallen och upp för trapporna. När hon var utom synhåll öppnade han dörren.

"God kväll i stugan… hoppas att jag inte stör i denna sena timme…"

Almarill stelnade till när hon hörde Marwins röst. Panikslaget rusade hon upp för den sista trappan, kastade sig in i Berethils kammare och stängde dörren bakom sig. "Konungens män är här…" stammade hon skärrat.

Isildur såg storögt på henne, sedan smög han fram till fönstret och kikade ut. "Marwin har mycket få män med sig… jag tror inte att han kommit för att arrestera oss…" Han gick med bestämda steg fram till kammardörren och öppnade den lite på glänt. Han lyssnade noga efter steg i trappan och smög sedan ut i korridoren.

Almarill syndade efter honom. "Vad tar du dig till? Är du fullständigt från vettet?" Viskade hon och tog ett stadigt tag i Isildurs skjorta.

Han slet sig från hennes grepp och såg lite irriterat på henne. "Om jag hela tiden gömmer mig får jag aldrig veta vad som pågår…"

Sedan smög han iväg längs den mörka korridoren mot trapporna. Almarill suckade djupt och försökte övermanna sin rädsla, hennes ben vägrade i sten att röra sig i riktning mot Marwins stämma. I stället backade hon tillbaka in i kammaren. Hanna pustade ut när Almarill återvände in i kammarens ljus.

"Bra någon av er tog ditt förnuft till fånga…" sade hon tyst.

Almarill kände en viss besvikelse över det hela, hon hade låtit sin rädsla för Marwin hindra henne från att följa efter Isildur, hon som såg sig själv som stark och orädd… då insåg hon att hon fortfarande höll Miriams brev i sin hårt knutna hand. Miriam kallade henne till sig, hennes självömkan fick lov att vänta. Almarill skyndade fram till stolen där modern hade hängt av sig sin kappa och slängde den över sina axlar.

"Vad ska du göra?" frågade Hanna oroligt.

"Miriam kallar mig till Meneltarma, jag måste gå till henne redan i natt."

"Du är tokig flicka…" sade Hanna med ett häpet utryck i sina grå ögon. "Marwin står i hallen med sina mannar och bara väntar på dig."

"Om jag skyndar mig genom skogen kan jag ännu genskuta Tuarim innan han kommer upp på stora vägen, hans häst kan bära oss båda." sade Almarill och kikade ut genom kammardörren, "dessutom uppehåller säkert Elendil Marwin så pass länge att jag hinner komma en bra bit på väg."

"Almarill! Du måste meddela Isildur var du är på väg och be om hans lov innan du ger dig av, han är ditt överhuvud! Menethel hade aldrig tillåtit att du uppförde dig på ett sådant ouppfostrat sätt." förmanade Hanna bestämt, i hopp om att dottern skulle vackla i sitt beslut.

"Miriams ord står över både Isildurs och mitt, jag ger mig av oavsett om han godkänner det eller ej. Med lite tur är jag tillbaka strax efter gryningen… be för mig?" Med ett försiktigt leende fällde Almarill upp huvan och smög ut ur kammaren.

Mot husets baksida fanns en obebodd kammare, utanför dess fönster växte det en vacker murgröna på en träspaljé fäst mot husets vägg. Den hade hållit för henne, Anárion och Isildur tillsammans när de var yngre, men nu var hon osäker på dess stabilitet. Almarill hävde sig ut genom fönstret och klättrade försiktigt ner mot marken. Till hennes lättnad höll den rangliga träkonstruktionen för hennes vikt, men den gav upp många missbelåtna ljud under hennes klättring. Hon såg sig omkring för att kontrollera att ingen av Marwins mannar patrullerade i trädgården runt huset, sedan klättrade hon snabbt över muren runt Amandils gård och gav sig av in i Rómennas gränder, i riktning mot skogen.