Kap 14

Isildur smög så nära den stora hallen han kunde komma utan att bli upptäckt. Den vägg som byggds där trappan delade sig i en västlig- och en östligvinkel erbjöd ett perfekt skydd. Han hörde hur Marwin ställde frågor om Amandils resa och varför Elendil inte hörsammat konungens kallelser. Elendil försökte svara på ett så bra och uppriktigt sätt som möjligt. Tillslut verkade Marwin nöjd med de svar han fått och kallade på en av sina män, soldaten överräckte en bunt brevrullar till sin befälhavare.

"Jag kommer med bud från konungen även denna gång", sade Marwin och räckte över en skriftrulle med konunges sigill i guld till Elendil. "Det är er inkallelse order. Era skepp ska flyttas från öns östra sida till den västra så snart som möjligt."

"Och om jag vägrar?…" mumlade Elendil och kramade rullen hårt i sin hand.

"Det skulle ses som högförräderi, anklagelser om sådan aktivitet har redan nått konungen. Så låt oss säga att det är ett ypperligt tillfälle för Amandils son att visa sina rätta färger…" svarade Marwin med ett leende och räckte sedan en likadan rulle till Anárion som stod vid sin faders sida. "Jag har även ett bud till Menethel, var är han?"

"Han har rest med Amandil till midgård, de väntas inte åter före vintern", svarade Anárion.

Marwin klappade fundersamt med rullen mot sin ena hand. "Vem är då Almarills nya överhuvud?"

Det var ingen ide för Elendil att fortsätta att hålla fast vid sin tidigare lögn och han skulle just sträcka ut handen efter brevet när Anárion tog till orda. "Hon står i min vård."

Marwin vände sig mot Anárion med en lika förvånad blick som Elendil. "Hon står under er vård? Har inte Elendil en enda son som är kronan trogen?" Han räckte över brevet till Anárion, det var förseglat med ett sigill i sotsvart och rött. Sedan räckte han ett likadant brev till Elendil och såg mycket allvarligt på honom. "Jag behöver nog inte förklara des innebörd… Isildur har ett dygn på sig att ge upp och infinna sig hos konungens vakter i Armenelos. Lyder han inte så kommer vi och hämtar honom, och de som hyser honom får dela hans öde. Om Isildur önskar söka en fristad under jord den här gången också så kan jag personligen ordna det... Jag har varit mycket överseende så här långt Elendil, mitt tålamod är snart slut. Isildur har till nästa solnedgång på sig, det samma gäller för Almarill. Vi arresterade en munk som red rakt in i vår famn för ett ögonblick sedan, han lär få sitt straff redan i natt. Jag vet att han överlämnade något till er, för mina män har skuggat honom länge, han var inte en särskilt försiktig man… Jag skulle kunna arrestera er blott för att ni talat med honom, Elendil, men jag har beslutat att ge er en chans till. Tills solen går ner imorgon, sedan kommer jag för er alla."

Marwins män stod otåligt och väntade på att deras befälhavare skulle ge dem order att söka igenom huset, men Marwin gav order om att lämna området, så Elendil och hans skyddslingar får tänka över sitt handlande. Elendil och Anárion såg mycket hårt efter dem när de lämnade trädgården. Så fort de stängde dörren steg Isildur fram ur sitt gömställe.

"Hur mycket har du hört?" frågade Elendil sorgset.

"Tillräckligt för att veta att du bär min dödsdom i din hand." svarade Isildur. "Vad ska vi göra? Vi hinner inte få skeppen klara till nästa solnedgång, det finns ingen möjlighet."

"Jag vet inte…" svarade Elendil trött och lade ifrån sig rullarna på ett litet bord i hallen. "Kanske Almarill har något råd att komma med?"

"Hon har gett sig av…" Hanna hade skyndat ner i hallen när hon sett att Marwins mannar lämnade trädgården.

"Get sig av?" frågade Isildur häpet. "Varför vet jag ingenting om det?"

"Jag försökte stoppa henne, men hon ville inte lyssna." mumlade Hanna.

"Miriam kallade henne till templet, det är väl dit hon är på väg… fördömt! Hon klarar sig aldrig genom landet ensam i det här mörkret! Menethel viste inte vad han gjorde när han överlät henne i min vård, hon har ingen som helst respekt för mig! Jag ska gå och hämta henne…" muttrade Isildur och skulle just gå för att hämta sin kappa när Elendil röt till

"Du går ingenstans! Jag har fått din dödsdom i min hand och jag tänker inte låta min son sträcka fram strupen mot Marwin som ett villigt offer! Jag ska hämta Almarill."

"Elendil, hon är mitt ansvar…"

"Och jag är din far! Mitt ord står över ditt, så nu gör du som jag säger! Stanna här med din bror och försök komma på en lösning för vårt problem så länge."

Isildur såg irriterat på Elendil, när fadern hängde på sig sin kappa och gav sig av. Han gick fram till bordet med brevrullarna och plockade upp rullen med det röda sigillet. Med bestämdhet kastade han den på elden i samlingsrummet och såg på när flammorna förvandlade pappret till sot.

"Där har du ditt offer Melkor… inget mer har du att hämta hos mig…"

Elendil sadlade snabbt sin häst och satte av mot de någorlunda skyddade skogsstigar som löpte mellan Rómenna stads landsida och den stora landsvägen som gick till Armenelos. Han hoppades innerligt att han skulle finna Almarill innan Marwins män gjorde det. Elendil hade färdats ensam till Númenors västkust i skydd av mörkret många gånger tidigare, så han visste var det var lätt att gömma sig för förbipasserande. Vägen till Meneltarma var lång och ringlade farligt nära huvudstadens murar. En kvinna som färdades ensam på dessa vägar skulle dra nyfikna blickar till sig och det försämrade Almarills möjligheter ytterligare. Han stannade på ett krön och blickade ut över den smala vägen, han var säker på att han hört något som rörde sig vid sidan av vägen för en stund sedan. Sakta manade han fram hästen och undersökte noga dikena och buskagen vid vägkanten. Natten var ganska ljus ty månen stod full på himlen och stjärnorna tindrade vackert, som klara stenar mot rymdens mörker. Där! Han var säker på att han hörde hur något rörde sig bland buskarna. Han steg av hästen och lyssnade åter.

"Almarill…" viskade han, "det är jag, Elendil. Du kan komma fram nu." Natten låg tyst och stilla. "Almarill!" sade han lite högre, "jag vet att du är på väg till Miriam, jag kan hjälpa dig dit. Almarill, Tuarim är fängslad, Marwin arresterade honom efter att han lämnat budet. Låt inte hans mod vara förgäves. Vi tar oss säkrare till templet om vi är två."

Nu prasslade det ordentligt bland buskarna och en kappklädd figur steg upp på vägen. "Ni har rätt, milord… jag ser inte lika bra som ni, men jag känner igen er röst…"

"Du är fullständigt galen kvinna!" sade Elendil argt, tog ett stadigt tag i Almarill och lyfte upp henne på hästens rygg. "Jag borde ta dig tillbaka till Rómenna ögonblickligen. Isildur är rasande på dig, du får inte ge dig av så här utan tillstånd. Isildur bär ansvaret för dig och han kan inte borga för din säkerhet om du försvinner ensam!"

"Nej, snälla Elendil. jag måste till templet! Bli med mig, om du är orolig, annars går jag själv! Om ni försöker stoppa mig så skriker jag så högt att var enda soldat i området hör…" sade Almarill bestämt och gjorde sig bered att hoppa ner från hästen om hon inte fick sin vilja igenom.

Elendil blängde på henne och satte sig upp i sadeln bakom henne. "Håll i dig, vi måste rida fort. Vi får inte vara ute på vägarna när solen stiger… och Marwin har bara gett dig tidsfrist till solnedgången…"

Almarill log tacksamt mot Elendil och klättrade runt honom så att hon istället satt bakom honom. Det var lättare för henne att hålla sig fast på så sätt. När Elendil kände hur hennes grepp stramade till runt hans midja satte han hästen i galopp. Ett par timmar senare, just som solen började stiga över horisonten nådde de fram till Meneltarmas fot.

De steg av hästen och skyndade upp efter berget. Elendil stannade en stund när han såg hamnen på Númenors västra kust. Marwin hade sagt att Elendils skepp skulle flyttas från Rómennas till den här hamnen, men havet utanför kusten var redan svart av skepp. Elendil blickade långt ut över havet mot väst och bad tyst att Amandil skulle sända honom ett tecken. Almarill stannade och såg sorgen i Elendils ögon, där han stod i den lätta morgonbrisen. Hon kunde känna saknaden i hans hjärta.

"Kom, vi måste skynda oss", uppmanade hon försiktigt.

"Ja, det måste vi…" mumlade han till svar.

När de klättrade den sista biten upp till templet möttes de av Vivianne. Flickan hade fått syn på dem och kom rusande med armarna utsträckta mot Almarill.

"Alma! Jag har saknat dig så!" ropade hon och kastade sig om Almarills hals. "Jag trodde aldrig att du skulle komma tillbaka…"

"Jag är här nu, Vivianne… Miriam sände bud efter mig, är det något som står på tok?"

"Ja, det kan man säga. Igår kom två män hit som jag aldrig sett tidigare. En klädd i vitt och en i grått. De frågade efter översteprästinnan, men det var inte Miriam de sökte, så hon sände bud efter dig."

Almarill såg oroligt på Elendil och han såg ut att dela hennes känslor. "Är det någon av konunges män? Eller någon från Armenelos?" frågade han kort.

"Nej, som jag sagt så har jag aldrig sett dem tidigare, men de verkade mycket angelägna och har inte ätit någonting sedan de kom hit. De sa att de kommit över haven från väst, men ingen tycks ha sett dem komma. Kom nu Almarill, vi har inte tid att vänta!"

Vivianne tog Almarills hand och rusade iväg. Elendil följde efter med hästens tyglar i sin hårt knutan hand, bered att snabbt greppa Almarill och ge sig av om dessa herrar skulle utgöra något hot.