Kap 15

Den gamle mannen i grå, svepande dräkt som stod och talade med Miriam log varmt mot Almarill och Elendil när de steg in i templet.

"Almarill dotter av Meneltarmas tempel, vi har väntat på dig."

Alamrill släppte Vivianns hand och neg försiktigt, utan att släppa den gamle med blicken "Ni känner mitt namn? Men jag vet inte vem ni är… Inte heller har jag sett er någon gång tidigare…" sade hon misstänksamt.

Den gamle mannens mörka ögon glimmade under de buskiga ögonbrynen. "Jag har inget namn bland ert folk, ty jag har inte vistats på dessa ständer i denna form tidigare." sade den gamle mycket vänligt. "Men i väst kallas jag Olórin, jag är av maias(i) släkte, den andre i ordningen av Manwës Istari(ii)"

Almarill såg storögt på den gamle mannen. När hon hört hans ord kastade hon sig genast på knä inför honom och lade sin panna mot det mosaikprydda golvet.

"Res dig Almarill. Jag vet att din vördnad inför mig är stor, men det finns så lite tid… så väldigt lite tid. Jag har kommit för att kalla dig till ett möte och eskortera dig dit."

"Vilket möte?" Almarill reste sig försiktigt. Hennes misstänksamhet hade bytts ut mot räddsla, aldrig hade hon stått så nära Ilúvartar som nu. Framför henne stod en man som formats ur Ilúvartars egen tanke i tidernas begynnelse. Mannen med den svepande dräkten, det kraftiga grå skägget och vandringstaven hårt hållen i sin högra hand var äldre än världen själv.

"Den store Curumo, den högste av min order väntar dig på Meneltarmas topp."

"Törs jag fråga vad saken gäller?"

"Det är något mellan honom och dig. Kom, mitt barn, tiden är allt för knapp."

Almarill såg nervöst över den gamles axel mot Miriam som stod vid altaret, men hon skakade på huvudet till svar. Miriam viste lika lite som Almarill. Almarill tog ett stadigt tag i Elendils kappa när Olórin visade henne ut ur templet. "Lämna mig inte ensam nu…" viskade hon nästan panikslaget.

Den gamle log och nickade mot Elendil. "Om det hjälper henne att känna trygghet, var då så vänlig och följ med oss. Men ni andra måste bli kvar här."

Almarill förstummades över hur smidigt den gamle mannen klättrade upp för den branta stigen mot Meneltarmas högsta krön. Han såg inte ut att göra själ för sitt åldrade yttre utan tog sig fram lika lätt som en trettioåring, Almarill och Elendil hade det betydligt svårare. Marken var våt av morgonens dagg och stigen lerig och hal. Almarill höll Elendils hand hårt i sin, hon var rädd att han skulle vända tillbaka och lämna henne åt sitt öde, men han följde lydigt med.

När de kom upp till stigens slut och blickade ut över Meneltarmas krön och den enorma sten som krönte berget, stod där en man och väntade på dem. Hans yttre var åldrat, precis som Olórins. Men de mörka ögonen, som låg djupt placerade i hans ansikte, var klara som en vattenspegel och mörka som brunnar till bredden fyllda med visdom. Hans snövita dräkt återspeglade den stigande solens ljus och fick honom att glimma i alla färger Almarill kunde tänka sig. Han föll händerna framför sig i en gest att hälsa den stigande solen.

"Curumo…" hälsade Olórin och bugade djupt. Elendil och Almarill följde stumma hans exempel. Curumo sänkte sina händer och vände sig mot vandrarna. Han fattade vandringsstaven som stod lutad mot toppstenen och gick varsamt fram till dem.

"Så… detta är den vi väntat på… jag känner igen henne Olórin, hon förändras visst aldrig…" sade den vite maian till den grå, som nickade och höll med.

"Vad menar ni?" mumlade Almarill, "jag känner er inte…"

"Nej, inte i detta liv", sade den vite varmt och lät blicken vandra över henne från topp till tå. "I alla fall inte ännu. Du är så ung, Almarill… bara en flicka… Om det hade funnits lite mer tid så hade jag begärt att mannen du fört med dig skulle göra dig till kvinna innan jag utför mitt uppdrag… men Han har valt tidpunkten, så du måste vara stark nog redan nu."

Den vite maian nickade befallande mot Olórin som lade sin hand på Elendils axel och viskade: "Intet mer har dina ögon behov att se, intet mer ska dina öron höra…" Och Elendil låste sin blick i fjärran.

Curumo vände sitt ansikte mot solen och bugade djupt, sedan sade han mycket tankfullt: "Vårt möte i denna ödestimme är sedan länge förutbestämt och det är nu jag måste handla." Curumo log varmt mot Almarill, tog hennes hand och ledde henne fram till den stora stenen. "Tiden är nu gynnsam för att helga en sann översteprästinna till Meneltarma."

Almarill såg storögt på den vite maian, den främste bland Manwës Istari. "Nej... jag är inte värdig… jag har redan lämnat templet en gång, jag har avsagt mig det ansvaret."

"Jag kommer med krav från valar, Almarill… din tanke går till din far, mor och de du älskar. Men det är inte förening av köttet som är viktigt nu. Den här världen står på ruinens brant och det finns bara ett sätt för dig att skydda allt du håller kärt. Jag frågar dig därför igen, dotter av Meneltarmas tempel, vill du skänka mening åt allt lidande du sett och acceptera ditt öde?"

Almarill såg intensivt på mannen framför henne, instinktivt förstod hon att han erbjöd henne en makt som skulle sträcka sig över kungarnas... och kanske alla i människornas släckte. Frågan var bara... vad var hon villig att ge upp för att ta emot det Olórin nu erbjöd henne? Hon vände sin blick mot Elendil, men fann inget råd i hans stela ansikte, bara oro inför i framtiden. Ett landsflyktens rike skulle grundas på en annan plats, och varför skulle inte detta rike få ta del av den visdom som funnits i Númenor innan Sauron kom till dess stränder?

"Om jag går med på det", sade hon långsamt, "så måste ni lova mig att Ilúvartar inte vänder sin rygg mot människorna… och om Númenors blod blandas ut och försvagas… så ska en konung resa sig en dag, och vi ska tillsammans hjälpa Manwë att bredda väg för honom. Till det syftet kan jag viga mitt liv. För människornas skull, Númenor ska resa sig igen."

"Även jag ska viga mitt liv till detta om du accepterar den tjänst vi ber dig om." sade den grå maian som stod vid Elendils sida och följde det hela.

Curumo nickade och i hans blick såg Almarill en uråldrig sorg, men samtidigt en tidlös glädje. "En konung ska komma, om det du befarar en dag blir sanning. I hans ådror ska Númenors blod flyta, lika starkt som det gör nu, trotts att det sedan länge blandats med vatten. Den man du fört inför mig i dag ska åter resa sig när tiden är mogen. När den enda ringens öde avgörs"

Almarill log mot Elendil, sedan andades hon ut i en djup suck och nickade. Curumo såg på henne en stund sedan ställde han ifrån sig sin stav, kysste hennes händer och föll på knä vid hennes fötter. Han lät sina läpar nudda var fot i tur och ordning.

"Välsignade vare de fötter som bar dig hit, må du evigt rota dig i denna jord!"

Han lade sina händer över hennes fotvalv och pressade ned dem hårt. Almarill kände hur hennes själ pressades ner genom fotsulorna, djupt ner i Meneltarmas berg. När hon andades nästa gång kände hon hur kraften från berget rusade tillbaka uppåt och hon svajade likt ett träd i vinden.

"Välsignad vare din livmoder, det heliga livets gryta, från vilken vi alla är återfödda."

Sade han sakta och hans röst darrade av de heliga orden. När han lade sina läppar mot hennes mage kände hon hur hans kyss nästan brände igenom klänningstyget. Hon kände hur livet flödade i henne, i en blandning av smärta och extas. Hon skakade fortfarande när han kysste hennes bröst.

"Välsignade vare dina bröst, som ska föda alla dina barn."

Almarill kände hur jordens kraft strömmade vidare uppåt och hennes bröst sprängde som om de vore fulla med mjölk för ett nyfött barn... mjölk för ett barn som inte var hennes eget. Men hon förstod att de barn Curumo talade om inte var hennes barn i köttet, utan i anden. Han tog åter hennes händer och kysste var handflata.

"Välsignade vare dina händer, genom vilka Ilúvartar ska utföra sin vilja…"

Almarill kände för ett ögonblick hur Menethels hand gled ur hennes, när Amandil seglade ut ur Rómennas hamn, Hannas varma, tröstande kramar och Isildurs hårda omfamning i jordkällaren. Hon längtade efter att få röra vid dem igen. När hon slöt sina händer kände hon fingrarnas styrka och viste nu att vad de än blev kallade att göra, dela ut liv eller död, så skulle de klara av det.

"Välsignade vare dina läppar, som ska föra Ilúvartars ord från denna plats."

Mycket försiktigt kysste han henne, det var inte en älskares kyss men den fyllde henne med eld. Hon vinglade till men kändes allt för väl rotad i myllan för att falla.

"Älskade Almarill, på detta sätt har du nu blivit översteprästinna, vigd av maiar på valars bud, enligt Ilúvartars vilja."

Han tog hennes ansikte mellan sina händer och kysste stjärnan på hennes panna. Ljuset exploderade i hennes sinne och hennes syn öppnades, hon färdades med Curumo genom tusen liv, genom tusentals år av númenoarernas utvecklig. Hon var varenda översteprästinna som någonsin stått på detta berg, hon var konungarna av Elros hus som styrt över Númenor sedan begynnelsen, hon var herrarna av Andúnië som alltid givit dem råd, och deras minnen vaknade i henne. Hon förstod nu att hon aldrig mer skulle vara riktigt ensam…

Medvetandet sjönk tillbaka i hennes kropp och Almarill kunde röra på sina fötter igen. De båda maiar var borta, de hade försvunnit lika obemärkt som de kommit. Almarill blickade ut över havet, mot väst och såg Ar-Pharazôns armada som låg nästan färdigställd i hamnen. Ett ord från konungen och den skulle avsegla mot odödliga landet. Hon såg på Elendil som ännu stod blott en bit ifrån henne, hans blick var nu fri och han log försiktigt mot henne. Almarill tyckte sig se att det gnistrade i det daggvåta gräset runtomkring hans fötter. Hon gick fram till honom och sträckte sig efter hans hand.

"Kom, det finns något i templet som jag vill ska tillfalla dig. Något som Ar-Pharazôns män aldrig skulle kunna röra vid även om de säkerligen önskade det."

Elendil lade sin hand i hennes och förundrades över den styrka som strömmade tillbaka mot honom. Hennes ögon var blanka, som hos ett barn som legat sjuk i feber.

"Hur mår du?" frågade han försiktigt.

"Jag mår bra, svarade hon och kisade mot solen. Det känns som om jag just vaknat ur en mycket lång, djup sömn."

-----------------------------------------------------

(i), (ii) se förorden med samma namn